Det närmaste någonsin

Det senaste kanske två veckorna har tanken slagit mig någon gång nu som då att det kanske snart skulle vara på tiden att jag uppdaterar mig och köper en ny telefon. Men sen har jag glömt bort det igen. Egentligen vet jag ju inte om jag behöver en smart telefon ännu. Den telefon jag har nu har jag haft i åtta år och den fungerar bra ännu. Men ibland, dock väldigt sällan, finns det några funktioner jag saknar på min nuvarande telefon. JAg dock uträtta allt den andra på annat sätt, men det skulle vara så behändigt att ha allt i telefonen och inte behöva bära omkring på både kamera och dator vid sådana tillfällen.
Så idag var jag det närmaste jag någonsin varigt att beställa efter en smarttelfon. Så få se om de hela ännu hinner gå om, eller om jag faktiskt blir en telefon rikare ännu i sommar/höst.

Till grejen hör ju det att jag egentligen inte riktigt behöver en. Jag har ju redan en telefon som fungerar. Och jag tycker om att använda upp saker tills de inte går att använda mera. Dessutom är ju elektronikbranschen (som så många andra branscher) ganska ful. Oftast är det en massa asiater som arbetar alltför långa arbetsdagar med alltför lite lön under alltför dåliga förhållanden för att jag ska få ha lite mera lyx i mitt liv till så billigt pris som möjligt. Det känns liksom bara så fel.

Så för att tänka på något roligare så kan ni glädjas med mig över att mig åtminstone över 25 år gamla smultronställe fortfarande levererar.

Stockholm igen

Efter maratonet blev det lite lugnare med löpningen en tid. Dels fick jag en lätt förkylning som fick mig att ta det lugnt några dagar. Sen köpte jag också en ny cykel som dels var så dyr att den måste användas flitigt, men samtidigt är jag också fast av tjusningen att prova på något nytt och att faktiskt ha en cykel som är lätt och som man kan åka ganska fort med. Sen har det varit en del fotboll också och så har jag försökt hinna med lite rullskidning också. Och några enstaka gånger till gymmet. Och att löprundor har på något konstigt sätt blivit väldigt korta de gånger de faktiskt blivit av.

Så för att försöka motiviera mig själv lite (egentligen tycker jag nog det är roligt att springa) så anmälde jag mig till Lidingöloppet i slutet av september. Så det lär bli en till Stockholmsresa i år.

Och för att komma ihåg den fina löpkänslan, så bjuder jag här på några bilder från maratonet.

Fokuserad till tusen, eller hur det nu var. 

Half way through and still smiling :) Har här sprungit precis halva loppet.

Mindre än hundra meter kvar och ler kanske ännu mera här. Dessutom sprang jag som allra snabbast efter 40 km.

Blöt men lycklig första gångs maratonlöpare.

Arbete och sånt

I slutet av juni var jag ledig fem dagar i rad. Sedan jobbade jag en dag och var sedan ledig två dagar till. Det kändes som semester. Dessutom lyckades jag pricka in sommarens hittills varmaste helg under min ledighet. Och dessutom jobbade jag bara kvällar under på två veckor, så jag blev väldigt bortskämd med sovmorgnar.

Nu har jag återgått till det vanliga livet och har jobbat sex morgnar i rad nu. I morgon är jag ledig och sen fortsätter jag med fyra morgnar till. Kontraster i vardagen. Men vackert så. Nu har jag lärt mig att stiga upp tidigt på morgnarna igen.

Resten av sommaren kommer att vara lite jämnare fördelad. Dessutom kommer jag småning om att jobba lite mindre under några veckor. Vackert så. Sommaren tänker jag njuta av oberoende. Sen må jag jobba eller vara ledig. Det kalla och ibland regniga vädret kommer heller inte att få störa min sommar.

Dessa vita nätter

Tänk att kunna fara ut och springa just före midnatt och det är fortfarande ljust ut. Ljust och svalt och skönt. Ljusa nätter kändes väldigt avlägsna i Sydafrika.

Ja, alla dessa sköna ljusa, förrädiska nätter som först håller upp en alltför länge och sedan inte riktigt vill ge en någon sömn när man väl kommer i säng; nog är de trots allt alldeles underbara.