Det närmar sig

Två veckor tills jag sätter mig på flyget hem till Finland och en förhoppningsvis vit jul. Det känns så konstigt och overkligt. Sist jag firade jul hemma med familjen är 2010. Det är tre år sedan. Och den senaste tiden har jag faktiskt saknat Finland lite. Vet inte exakt vilken del av det, men något inne i mig har längtat hem till mitt fosterland för en tid. Kanske för att det börjar vara advent nu och julen kommer allt närmare. För visst känns det lite konstigt att lyssna på julmusik i shorts. Men eftersom det lär vara lillajul idag gör jag mitt bästa nu på kvällen för att försöka komma in i lite stämning.

Det har varit en intensiv tid, så jag har inte riktigt kommit mig för att skriva på länge. Men nu är det lite lugnare för ett tag. 

DTS:en hade avslutning på torsdag förra veckan. Efter det hade jag besök av Malin och Allan för två dagar här i Worcester. Efter det blev det en snabbvisit till ambassaden i Pretoria. Fast jag vet inte om jag skulle kalla det snabbvisit då en envägs bussresa är 18 timmar. Sedan ska man tillbaka också. Men dit kom vi och tillbaka också och förhoppningsvis fick vi uträttat det vi skulle.

Nu är jag fortfarande trött efter 5 intensiva månader och försöker vila lite. Men den riktiga vilan ska jag sedan försöka ta ut i Finland.

En dag till

Av den åtta veckors långa outreachen återstår nu endast en dag. Det finns massor av saker jag har tyckt om med den och jag har fått många nya erfarenheter, men samtidigt börjar jag vara ganska trött och är redo för vila. En till tidig morgon. Att jag är tvungen att stiga upp 6:10 på en lördagmorgon är okej den här gången. Men senare på dagen ska jag sova.

Och efter en torr månad, så öser regnet ner idag. Och det är ganska skönt.

Leder

Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig, men den senaste veckan har min kropp inte riktigt varit som den borde. Mina leder i benen är sjuka och i synnerhet knäna. Vissa dagar är de riktigt dåliga och jag lider var jag steg jag tar, speiellt då jag tvingas gå i trappor. Under dåliga dagar känner jag mig som 80+  så jag lyfter in benen, ett i gången då jag ska sätta mig ner i bilen, för att undvika smärta och för att de helt enkelt inte riktigt klarar av att både böja sig och ha styrka samtidigt. Ibland är de bättre ibland riktigt dåliga. Det är nu dock några nätter sedan jag vaknade av smärta  senast, så det är jag tacksam för, men det är nog något som inte är som det ska.

Och mina muskler i allmänhet är väldigt stela. Förra veckan ländes det som att jag sträckt min rygg på tre olika ställen. Så sjukt tog det att röra sig. I dag är den mest bara stel, men fortfarande sjuk även om det också  varierar från dag till dag.

Vad är det som händer detta år? Jag brukar inte var sjuk överlag. Bara en förkylning 1-2 gånger i året, men denna omgång här i Sydafrika har jag hunnit slå alla tidigare års rekord. Må det ta länge innan nästa rekord slås.

Och vad är det som kan vara fel. Vad är det som slår ut mina leder och gör alla muskler stela?

Toevlug

We went to a rehab centre yesterday. A center for people who wants to stop using drugs. And what a great time we had with them. Totally different than I expected.
We were singing, we were telling our testimonies, we were encouraging and just having a great time together. And we are serving a great God. It was amazing to see how God touched those people we met and how they could start testifying already the same day. A young, though guys in tears over something he didn't understand, but he suddenly just felt so touched even if he said he tried to ignore us when we first arrived. But sometimes God has other plans. And if God really wants to do something, nobody can stop him.

I am already looking forward to next time we are gonna go to the rehab centre Toevlug.

En månad senare

Igen har det tagit ett tag mellan blogginläggen, men nu kommer åtminstone lite uppdateringar. Och jag vill tro att det kommer att komma mera kontinuerligt nu när jag är tillbaka på basen oc hhar tillgång till internet på ett helt annat sätt än vad jag hade den senaste månaden.

Vi åkte iväg till Port Elizabeth, vi hade en underbar månad där och igår kom vi tillbaka till Worcester igen. Home sweet home. Även om jag fick uppleva och ta emot så mycket i Port Elizabeth är det skönt att vara hemma. Hemma är alltid hemma.

Men välsignelserna i Port Elizabeth var många och jag tror nog inte jag kan räkna dem. Med en del av dem var gratis boende i två olika värdfamiljer under hela månaden, en audi A4 jag fick låna att köra omkring med under vår tid där, en annan bil vi också fick låna gratis under hela vår tid där. Tre gånger blev jag bjuden på restaurang. Tre gånger på café. Andra gåvor jag fått var bland annat två halsband, ett par örhängen, jordgubbar med grädde, många glas rödvin, många koppar te serverade till mitt rum, choklad, en värdfamilj som är väldigt duktiga på att laga mat, bubbelbad och mer och mer och mer.
Om Gud lovar att han ska ta hand om mig, så kommer han nog att göra det.

Och så har jag fått mycket bra övning av att köra i stadstrafik på vänster sida av vägen. Hade inte hunnit köra många gånger här i Worcester före jag åkte iväg till Port Elizabeth (PE). Här i Sydafrika tycker man inte PE är speciellt stort, men kommer man från Finland så räknas nog alla miljonstäder som storstäder. Och att få köra omkring i en vit audi med 2,8 liters motor kan jag inte direkt klaga på. Vid närmare eftertanke tror jag att audi är en bra bil för missionärer.

Tack för alla tankar och böner under denna tid. Nu fortsätter vi ännu en månad med outreachen här i Worcester. Må Gud fortsätta göra stora saker här.

Nåja

Efter en hel del springande hit och dit under största delen av dagen så har vi nu äntligen köpt biljetter för morgondagens bussresa och öppnat ett bankkonto för vårt outreach team. Bättre sent än aldrig.
Tidig väckning blir det imorgon. Sen blir det att spendera resten av dagen längs vägen. Länge sedan jag har åkt buss en hel dag. Men här i Afrika brukar jag njuta av att färdas längs vägen. Att få sitta och titta ut på ett vackert land med vackert landskap är för mig ett nöje. Och det fyller mig också med tacksamhet. Och så får jag tid att tänka, läsa och bara ta det lugnt. Jag tror att det är precis vad jag behöver imorgon.

Ett steg närmare

Jag lever bra dagar, även om jag inte är så duktig på att skriva om dem här. Det är ganska fulla dagar också. Inte direkt stressiga, men ändå mycket att tänka på. 

Och på tisdag åker vi troligtvis iväg mot Port Elizabeth. En av de städer med de vackraste stränderna. Troligtvis kommer vi inte att ha så mycket tid att åka dit, men de är ändå en fröjd för ögat. Hur vi ska ta oss dit är ännu lite oklart, men förhoppningsvis så kommer det att klarna under morgondagen. 

Så med andra ord är jag ett steg närmare outreachen, även om den ännu känns väldigt oplanerad. 

Det kommer att bli intressant och kanske utmanande att leda en grupp med som helt tar dagen som den kommer och som helt har sin egen tidsuppfattning. Det kommer att töja bekvämlighetszonen för en finländsflicka som vill ha saker ordnade på förhand och som åtminstone vill ha någon sorters struktur på upplägget. 

Det har kommit en ny finländare hit till basen. Förstås en svenskatalande sådan. :) Jag är förvånad hur osmidig min svenska känns. Trodde aldrig att det någonsin kunde hända, men kom sedan på att jag inte pratat någon svenska alls på över tre månader.

Det börjar småning om bli läggdags för mig nu. Jag hoppas på en effektiv morgon imorgon då mycket praktiska saker blir fixade, så att jag sedan kan slappna av resten av dagen och ägna mig åt packande.

God natt gott folk. Lekker slap!

Outreach

En del som känner mig och följe med lite längre, vet att den DTS som jag jobbar med består av en tre månaders undervisningsfas som sedan följs av en två månaders outreach. Och mycket riktigt börjar det snart vara dags för outreach.
Då jag gjorde min DTS åkte jag två månader till Malawi. Den DTS jag stafade ett år senare åte jag till Mozambique. Detta år kommer jag att stanna i Sydafrika och göra min outreach här, men en grupp som för tillfället besåt av 8 studeranden. Två från Sydkorea och resten från Sydafrika. Och den här gången är jag riktigt glad och förväntansfull att få stanna i landet.

Denna omgång i Sydafrika har jag åkt ut till de fattiga samhällena betydligt mera än jag gjorde de två första gången jag var här. Och jag trivs. Jag känner mig väldigt tacksam och privilegierad att jag får vara här och tjäna Sydafrika nu. Det är det som är på mitt hjärta mest just nu.
Ursprungligen var tanken att jag skulle leda en liten grupp och göra vår outreach vid Victoria fallen i Zimbabwe och Zambia, men på grund av olika orsaker så beslöt vi nyligen att slå ihop vår outreachgrupp med den lokala gruppen. Och det känns bara så rätt. Om allt ordnar sig kommer vi att spendera en månad i Port Elizabeth och en månad här i Worcester.
Sydafrika jag är redo för mera av dig.

Sol

Det har varit sol den här helgen. Och det har varit varmt. Och det har varit skönt.
Och äntligen börjar det vara säsong för jordgubbar här. Och jag har inlett klänningsäsongen.

Och jag och Jesse har picknickat i en park och ätit stor röda jordgubbar som är en försmak av himlen och druckit iste.
Det är livskvalitet.

Dagarna som går

Det känns som att det hände så mycket, men att jag samtidig har så lite att berätta. Kanske det mesta som händer är saker som utmanar mitt tänkande och mitt sätt att se på olika saker, och jag kan inte riktigt sätta ord på det. Överlag så är det mesta som händer saker som händer inombords istället för stora evenemang i vardagen.
Men imorgon ska vi (hela DTS:en) iallafall åka till Goudini Spa. Det är ett utomhus badställe med varma källor. Alla bassänger har en vattentemperatur på 35-39°C. Inte illa. Det ska bli skönt att få slappa i bassängen och relaxa. Vi ska spendera en natt vid Goudini för att sedan återvända tisdagmorgon och en ny spännande vecka som väntar.

Livet är gott.

Livet och vardagen

Ja-a, inte vet jag riktigt vad jag ska skriva, men känner ändå att jag borde ge någon uppdatering. Det har varit en varm helg, så nu vill jag börja tro att våren är på väg.
Insanity når nya nivåer av being insane. Träningen är nu klockan 6 på morgonen, vilket i och för sig är en bra tid för mig, för då kan jag åtminstone inte ha bokat in något annat. Men nog är det ändå lite väl tidigt. Men de första två morgnarna har ändå funkat ganska bra. Låt mig få behålla samma själv-disciplin även i fortsättningen.

Jag fortsätter att åka ut till Avian Park med jämna mellan rum på kvällarna för att besöka människor e en mera underprivilegierad del av staden.
Ibland åker vi från DTS:en till en skola för att ha program med eleverna. Roligt att skolan låter oss komma och ha program med barnen under lektionstid.

Annars fortsätter vardagen ungefär som vanligt. Mycket att göra, men livet leker och Gud är god!

Vad jag gör

Jag fortsätter att lära mig nya saker och ta till mig kunskap. Jag klättrar i träd på kvällarna Och jag förundras över Guds storhet. Och så är jag lite trött. Men också ganska lycklig. Och idag har jag ätit äkta finsk choklad. Vardagslyx.

Och så är jag stolt över mitt röda fotbollslag som gör bra ifrån sig på hemmafronten.

Helg

Efter att ha läst typ 50 av bibelns böcker på fyra dagar, så passade det bra med en tre dagars helg. Och att sitta inne och läsa en vecka som det mest bara regnade, blåste och var kallt passade riktigt bra, även om mina ögon inte riktigt klarade av att fokusera att läsa från åtta på morgonen till midnatt fyra dagar i rad med bara korta pauser. Men ack så ögonöppnande att få ta in så stor del av den stora berättelsen under så kort tid. Att få se hela bilden, och se hur saker och ting hänger ihop på ett helt annat sätt.

Och så har jag fått tillbaka min fina Jesse också och det måste jag ju nog säga känns riktigt bra.
Och det har varit en fin söndag då vi både hunnit vara med ett gäng på kaffe, klättra i träd, ha viktiga diskussioner. Och det är nog en fin karl jag har på många sätt och vis.

Och så fick jag ha lite middag med några afrikanska bröder också. Och det känns dyrbart att få sitta och ta med händerna riktig afrikansk mat tillsammans med älskade bröder.
Livet är gott.

I min lilla vrå

Sådär lagom till helgen men främst nu till söndagen har jag dragit på mig en förkylning, så nu sitter jag här i min säng under filten med min varmvattenflaska och läser en bok av Arto Paasilinna och bloggar. Genast känner jag mig lite mera finländsk.
Helgen överlag har spenderats till största del i mitt lilla krypin. Men jag trivs faktiskt bra i min vrå här. Och tack och lov har jag härliga kämppisar som höjer stämningen. Och igår blev det också en ganska grundlig städning av rummet, så nu är det någorlunda i ordning. Så tillsammans har jag och Jo-Ann suttit i våra sängar med våra förkylningar och chillat och pynjat på med olika saker.

Imorgon börjar vårt bilelmaraton. Vi ska läsa igenom bibeln från pärm till pärm. Det borde åtminstone hjälpa en att se helheten och den stora bilden bättre. Visst kommer det att vara lite tröttsamt. Det förväntas ta ca 72 timmar, men vi kommer att fuska lite för vi har bara ca 53 timmar tillgängliga.
Jag tror att det kommer att födas många uppenbarelser under den här tiden.

Hoppas bara att min förkylning är bättre redan imorgon. Annars kan det bli jobbigt för mitt huvud.
Tack och god natt!

Avian Park

Avian Park är en stadsdel i här Worcester. Det är ett av de fattigare områdena och delar av det är en så kallad kåkstad eller township, vilket innebär att det finns en massa människor som ordagrannt bor i skjul. Visst finns det hus också, men även de är alla av modellen primitivare.
Förutom fattigdom är också alkohol och drogmissbruk ett relativt vanligt problem där.
En av mina kollegor har stora delar av sitt ministry där. Han åker ut dit nästan alla veckans dagar. Jag har åkt med några gånger förut då jag var här förra gången, men nu den senaste månaden har jag börjat åka med mera regelbundet på kvällarna.
 En del av verksamheten är att ha soppkök där. Det vill säga att vi åker dit med mat som blivit över från köket på basen. Det finns också en del lokala butiker som donerar mat där bäst före datumet håller på och går ut. Samtidigt som vi är där passar vi också på att ha lite program med barnen, sjunger några sånger och ibland tittar vi på film på en laptop med dem, berättar om Jesus och delar några ord av uppmuntran med dem. Efter det delar vi ut mat åt dem och de kan gå hem, för den här tiden på året är det kallt så man ville inte stanna ute så mycket extra på kvällarna. Ibland kommer barnen dit iklädda i endast shorts och T-shirt, medan jag själv har tre eller fyra lager långärmade tröjor på mig. En del kommer också utan skor. Det finns också en del vuxna som brukar komma dit. Antalet brukar variera, ibland bara 10, ibland kanske 40. För flera av dem är det det enda mål de får per dag.
Hur mycket mat vi har med oss per gång varierar beroende på hur mycket vi lyckats fått tag i. Det kan också vara svårt att beräkna eftersom antalet människor som kommer kan variera ganska mycket från gång till gång. Men varje gång hittills har vi haft möjlighet att kunna ge alla som kommit något att äta. Ibland förstår vi inte riktigt hur det kan räcka till, för gruppen människor kan ibland vara stor, och flera gånger är det på riktigt att vi bara öser och ser från en kastrull, men varje gång finns det ändå lite kvar där.
Jag tycker om att lära känna olika delar av Sydafrika och livet här. Ett land med så mycket historia, ett land med så rikt naturliv och ett land med så många härliga människor. Men också ett land med så många utmaningar och orättvisor man ännu måste övervinna.
Men jag kan inte låta bli att älska detta land. Sydafrika. Hur hamnade jag här?

Skandinaver i Sydafrika

Och så var det fredag igen. Känns som att det är fredag ganska ofta nuförtiden. Jag hade lunchdejt med den andra finländska flickan idag. Roligt att kunna umgås med henne lite. Hon förstår både den finska kulturen och YWAM kulturen. Vår diskussion var en blandning av engelska, svenska och finska. Hon är från Jyväskylä om jag minns rätt. Och efter en halvtimmes pratande kunde vi konstatera att en av hennes goda vänner är förlovad med en av mina vänner. Världen verkar ibland vara ganska liten. Eller är det kanske bara Finland som inte är så stort.
I Kona teamet finns det också en norsk flicka, så igår fick jag också tala lite svenska, även om det blir mest engelska iallafall eftersom det oftast är andra människor runtomkring också.

Träd

Ett av barnen här på basen kom och berättade för sina föräldrar en dag för några månader sedan att "Jesse is having a date under the trees". Nere vid sluttningen av gräsmattan finns det några träd och under dem finns det ett bord och bänkar. Och denna plats ger utmärkt skugga soliga dagar. Det är också en liten bit bort från var de flesta människorna rör sig, så det är en utmärkt plats att sitta och tala. Eller en utmärkt plats att ha dejt på om man istället vill uttrycka det så.
Och visst har det blivit många dejter under de träden sedan dess.

Och nu har jag också hittat en ny favoritplats att tala i telefon. Det är uppe i ett av mina klätterträd här på basen. Och jag har hittat ett alldeles ypperligt ställe där jag kan sitta och luta mig bakåt mot en gren och titta på trädtopparna och stjärnorna samtidigt som jag talar. Det är något sagolikt med att titta på stjärnorna. Kanske att klättra i träd också för den delen. Eller bara att ha dejt på distans.

Lördagsuppdateringar :)

De senaste dagarna har jag fått lite försmak av sommaren. Det är ännu några månader tills den anländer på riktigt, men jag är tacksam för varje varm dag jag får före det. Att det ännu klockan 7 på kvällen kan vara 20°C varmt ute är inte vanligt i augusti här.
Och för första gången på 4,5 månader har delar av min vita lekamen fått ta tills sig lite sol. Kändes nog lite märkligt att kunna ligga på gräset i T-shirt, men ack så härligt. Detta är livskvalitet.
Och veckorna fortsätter att gå fort. Knappt två veckor nu till Jesse kommer tillbaka. Han har redan varit borta i över fem. Och även om dessa veckor gått väldigt fort och jag har haft fullt upp med annat, känns det som att han varit borta i åtminstone två månader.

DTS:en går fortfarande bra. I slutet av nästa vecka är vi redan halvvägs genom lektionsfasen. Det som känns att vi just börjat. Det är fint att få se hur människorna växer i sin relation och hur helande tar plats. Flera av studerandena har ett ganska mörkt förflutet med många jobbiga erfarenheter.

I onsdags kom det ett outreach team hit från en DTS i Kona, Hawaii. Med i gruppen finns det en finländsk tjej. Så för första gången på väldigt länge har jag fått tala lite finska. Det lär också finas en norsk tjej med i gruppen, men jag har inte hunnit träffa henne ännu. Men det ska bli roligt att få tala lite svenska också. Flickan från Finland heter förresten Karolina.

Och så har jag mera aktive börja åka till Avian Park (en fattig stadsdel av Worcester) några kvällar per vecka för att dela ut mat åt människor där och ha program med barnen. Men mera om det en annan gång.

Köket

Den här terminen har de brist på kökpersonal på basen. Detta har lett till att alla som jobbar här har fått hjälpas åt och ta ett köksskift, för att få verksamheten att gå runt och kunna erbjuda mat.
Därpå finns ju de vanliga helgpassen där såväl staff som studeranden hjälps åt med lunch och middag.

Denna vecka har jag haft två pass i köket och det har varit så mycket roligare än jag kunnat tro. Efter att inte lagat mat på typ evigheter så var det riktigt roligt. Och båda gångerna har jag haft bra kökteam med mig, så vi ha skrattat oss igenom timmarna.

Annars fortsätter veckorna att gå fort. Redan fyra veckor till ända av undervisningsfasen. Bara två tredjedelar kvar nu före det bli dags för outreach.

God and religion

“I can’t stand your religious meetings.
I’m fed up with your conferences and conventions.
I want nothing to do with your religion projects,
your pretentious slogans and goals.
I’m sick of your fund-raising schemes,
your public relations and image making.
I’ve had all I can take of your noisy ego-music.
When was the last time you sang to me?
Do you know what I want?
I want justice—oceans of it.
I want fairness—rivers of it.
That’s what I want. That’s all I want."
Amos 5:21-24 MSG

Left the right for the left

Efter nästan två år iSydafrika (med lite mellanrum däremellan dock) har jag nu äntligen kommit mig för att ta basens körtest. Det är ett test alla med körkort måste ta ifall de vill ha möjlighet att använda basens bilar.
Själv tycker jag om att gå, och nästan allt jag behöver finns inom gång avstånd, så det har bara aldrig blivit av att jag tagit testet. Men nu, har jag tagit tag i saken, så i måndags genomgick jag mitt körtest och kan numera boka en bil om behovet kommer. Troligtvis kommer jag att gå mycket i framtiden ändå, men bra att ha möjlighet åtminstone.
Så numera kör jag på vänster sida av vägen, och det känns förvånansvärt naturligt. Sydafrika känns ganska hemma överlag.

Insanity

Det finns en grupp människor som brukar träna tillsammans här på basen. Träningsprogrammet de följer heter insanity. Och man måste nog vara lite insane för att göra det. Men ganska roligt.
Då jag först kom hit brukade jag joina dem ibland, då jag hade tid och lust. Men sedan jag blev sjuk så blev det några veckors uppehåll och efter det tog det bara ett tag sedan jag kom igång igen.
Men nu efter att ha varit på ett pass, kan jag stolt säga att jag börjat igen. För även om jag bara varit på ett endaste pass, så tror jag mig vara del av gruppen nu. Hoppas att det håller i sig.

Och det är ännu tre och en halv vecka tills Jesse kommer tillbaka. Men tack ock lov håller DTS:en och andra aktiviteter vid sidan om håller mig sysselsatt.

Och så har jag fått post från Finland idag. Ett bankkort som behöver aktiveras och fazers choklad. Hurra för post. Tyvärr kommer det så sällan.

The DTS

The theme of this DTS (Discipleship Training School) I am staffing now is awakening and the focus is on transformed life, supernatural experience and apostolic living. And we are really believing that this is what God has promised us for this school. And we have already seen a lot of these things happen. And I am sure there is more to come. And I am so proud over the students, how they step out in faith and risk with God and use the gifts he has given them. People Who step out and take their place. Not someone else's, just as it s supposed to be.
It is just so encouraging to see how much God already has done, and to see people be set free from things that has bound them and lies they have believed in for years. And to hear each and everyone's story is just so interensting. Each one of us has a story to tell. A story worth to be told.

And I really enjoy working with the people I am working with. Such a wonderful group of people and I learn from all of them all the time. It is really amazing how God works.

And last Thursday did I heard one of the best teachings I heard in a long time. A teaching that really made sense to me and opened up my eyes for things I did not see before. Suddenly the pieces fell into place, and I became a bit more humble.

Människor

Jag vet att jag inte är speciellt bra på att uppdatera med bilder. Och främst beror det på att internet är så pass dåligt här att det inte riktigt klarar av att ladda upp bilder ifall de är i tillräckligt litet format.

Men internet lär också ha blivit lite snabbare, så jag ska se om det lyckas lite bättre i framtiden, även om jag inte vågar lova att det kommer att bli mera bilder i framtiden. Men hur som helst ska ni få en bild av drygt hälften av studerandena från julis upplaga av DTS.

Så detta är alltså en del av de människor som rör sig i min vardag för den tid av mitt liv. I denna bild hittar ni också alla de fyra tjejer som är mina 1on1s.

Drygt hälften av studerandena från den nya DTS:en. Denna grupp representerar Sydafrika, USA, Madagaskar, Brasilien, Angola, Sydkorea, Indien, Zimbabwe och Ghana.

Julfeelis

Det är mitten av juli och på något konstigt sätt har jag mera julstämnning än på väldigt länge. Jag vet inte om det beror på mitt röda nagellack och min röd scarf tillsammans med mina gråa stickatröja, eller om det är för att det fortfarande är mörkt då jag stiger upp på morgnarna, eller för att det är den kallaste tiden på året här nu, eller om det är för att jag inte sett största delen av mina kusiner på mera än ett år eller om det bara börjar vara för att det känns som att det är väldigt länge sedan jag firat en riktig vit jul. Antagligen an blandning av alltihop. Men hur som helst så började julsånger komma till mitt huvud när jag gick hem från kyrkan idag. (Kyrkan är för övrigt kanske också är en faktor som bidrar till min julstämning, för det är ett tag sedan jag varit dit också.)
Och även fast det ännu är drygt fem månader kvar så börjar jag se fram emot att fira julen i Finland i år. För med största sannolikhet kommer jag till Finland i mitten av december.

Fram till det ska jag njuta av några intensiva men roliga och lärorika månader här i Sydafrika. Och jag är fortfarande väldigt tacksam att jag får vara just här.
Och så har jag så bra kollegor också.

Lördagsshopping

Efter att min kära mor oväntat satt in lite extra pengar på mitt konto, så blev det lite spontan shopping i form av varmare kläder och nagellack. Nu är det bara ett par vinterskor som saknas. Sällan jag köper stickade tröjor i mitten av juli, men nu kände jag att jag behövde lite variation då det gäller val av varma kläder. Om man har tre lager långärmade tröjor på sig, så räcker det inte till så många olika kombinationer, då de största plaggen alltid hamnar att bli det yttersta.
Samtidigt är jag tacksam att vintern här varit varmare än normalt och hoppas att det håller i sig så ända tills de riktiga varmare dagarna börjar komma.

Så denna lördageftermiddag har jag tänkt studera lite afrikaans och lacka om naglarna. Alla har vi våra lördagsnöjen.

Diagnosen

Efter en del observationer och allmänt googlande, har jag nu själv gett mig diagnosen att det var någon typ av allergisk reaktion av penicillinet jag åt tidigare som orsakade förra utmaning. Men samtidigt håller jag nog ändå fast vid att jag inte är allergisk mo något, tills mottsatsen bevisas.
Oftast brukar reaktionen komma tidigare än i mitt fall, men enligt min säkra wikipediakälla så ligger jag ännu inom intervallet, med mina sju dagar efter att antibiotikakuren inleddes. Nåja, hur som helst. Nu är jag trött på att diskutera krämpor.

Så istället kan jag skriva att amaryllisen som jag fick till min födelsedag nu är i full blom och skänker mycket skönhet till mitt rum. Krukan med de stora röda blommorna pryder nu toppen av mitt klädskåp tillsammans med målningen jag fick på alla hjärtans dag. Ja, uppe på klädskåpet är det soligaste platsen jag har i mitt rum där jag kan placera en blomma.

Jag är också tacksam över att det varit lite varmare idag och det är faktiskt ganska skönt att sitta ute i solen på eftermiddagen även om jag fortfarande är i "lite sjuk"-tillstånd och hade tre lager med långärmade tröjor på mig fast en del andra sitter i bara t-shirt.
Men nog måste jag erkänna att jag längtar till sommaren och även till de dagar då jag skulle klara mig med bara en långärmadtröja.
Men samtidigt har jag denna vecka varit väldigt tacksam övar att det är just vinter och kallt så att jag utan att lida av värmeslag har fått täcka min rödprickiga lekamen.

Livets skola

Jag lär mig och kommer till insikt om nya saker hela tiden.  Och att få spendera tid med visa erfarna människor som är villiga att ge av sin tid och dela sina erfarenheter för att investera i andra människor är en stor gåva.
Och att få se människor ta steg i tro, våga riskera och använda de gåvor de har och växa skänker mig glädje. Och vilka dolda talanger jag fick se idag.

Annars undrar jag vem som har stulit mitt immunförsvar. Antibiotikakuren är slut och halsen bra, men istället så fortsätter jag med det ena efter den andra. Just nu i tur är något som ser ut som en allergisk reaktion eller röda hund (fast jag mig veterligen inte är allergisk mot något). Röda utslag på stora delar av kroppen. Kliar gör de dock inte, så det tackar jag det ödmjukaste för.
Och nej, jag har inte ätit något som jag inte brukar äta, och jag har inte bytt tvättmedel.
Men jag tänker inte låta mig distraheras. Med tron om att allt kommer att vara bättre imorgon ska jag snart gå och lägga mig.

Uppdatering

Okej! Jag är inte sjuk mera. Efter några sömnlösa nätter, så kom jag mig i måndags iväg till en läkare som kunde konstatera att jag har inflammerade tonsiller. Jag fick antibiotika och mera painkillers, och det hjälpte. Redan nästa dag var det bättre och sedan dess har det bara blivit bättre för varje dag och nu har jag friskförklarat mig själv. Halleluja.

Och det var så roligt att vara tillbaka i klassen på torsdag. Kändes lite som att jag missade hela början av skolan. Men nu är jag back in buisness and fit for fight igen.

Och så vill jag också säga att jag älskar mina två rumskompisar. De är fantastiska och skänker mig så mycket glädje, även om vi inte ser varandra särsksilt många timmar per dag.

Självömkan del 2

Nåja, efter drygt en vecka är åtminstone största delen av huvudvärken borta. Men sen började halsen värka. Inte sådär förkylningssjuk sjuk hals, utan mera sådär anginasjuk sjuk hals. Plus att tandköttet kring en av visdomständerna också började bli lite inflammerat. Så jag antar att detta är den kombination som också ger mig lite feber. Sjukt tandkött har jag haft förut (med några års mellanrum dock), och det brukar oftast gå om efter några dagar. Så med olika painkillerps och antiinflammatoriska tabletter, så hade jag hoppats att det skulle reda upp sig. Igår kväll började jag se om jag skulle hitta något annat intressant i halsen eller om det såg svullen ut.
Och tadaa. Den som söker han finner. Ibland kanske inte det man hoppats på. Stora mysiga vita inflammerade fläckar i halsen. Så nu sitter jag här under mina filtar med stegring mellan pillren, fryser massor mellan varven och mera smärta än någonsin och vetskapen om att jag kan gå till en doktor för att få riktigt antibiotika tidigast på måndag. Dålig tajming.
Och så åkte Jesse iväg igår morse på en sju veckors outreach.
Tur att åtminstone Gud är god iallafall.
Slut på självömkan del 2.

Huvudvärk

Jag som aldrig brukar ha huvudvärk är nu inne på tredje dagen i rad. Inte ens 13 timmar vilande hade någon effekt. Ingen förkylning eller så, utan bara huvudvärk och lite allmänt värk i kroppen o ett massa frysandet. Dels är det ganska kallt ute, men jag adderar nog lite till det vanliga också. Men man får ju int va pito som Purmobo i Afrika. Men jag vill nog ändå hoppas att det inte ska bli mycket långvarigare. Att stiga upp efter 13 timmar och konstatera inget har ändrat, var kanske inte det jag hoppats på imorse.
Slut på självömkan.
Åtminstone finns det gentlemän som hämtar kallt vatten åt mig att dricka och fyller min varmvattenflaska så att natten ska bli lite angenämare. Och jag är fortfarande evigt tacksam för min röda sovsäck jag köpte i Namibia. Den har räddat mig många nätter när den vanliga filten inte räckt till.

Trevlig midsommar på er!
Här börjar det förhoppningsvis vända mot ljusare och varmare dagar snart.

Dagen före

Jag har alltid tyckt om dagen före något jag ser fram emot. Allt finns fortfarande framför en och jag har fått vara full av förväntan. Sen spelar det ingen roll om det är jul, min födelsedag eller något annat roligt. Och även fast jag inte varit speciellt aktiv med att fira mina födelsedagar de senaste åren, med undantag från ifjol, så njuter jag av denna stund nu. Min sista dag som 28. Och vilket fint år det har varit.
Och nu ikväll lärde jag mig att den 12 juni är valentine's day i Brasilien. Det är inte så dåligt att få fylla år en sådan dag. Dessutom är det Rysslands nationaldag också. Jag älskar mitt internationella dag. Och förutom min födelsedag är det en annan speciell dag imorgon också. Något som är stort, men som ändå gör mig lite nervös.
God natt gott folk. Livet är gott.

Blessed to be a blessing

Detta är min födelsedagsvecka. Och därför ska jag njuta till fullt.
Och då jag tänker tillbaka på året som gått, kan jag konstatera att det varit ett gott år fullt med äventyr, utmaningar men också massor av välsignelser. Det har varit ett gott år. Antagligen mitt bästa såhär långt.
Och därför vill jag denna vecka välsigna och dela med mig åt andra, för jag har själv fått ta emot mycket under det gångna året.
För jag vill inte att det ska handla om vad jag kan få denna vecka. Jag ska försöka se vad jag kan ge och hur jag kan hjälpa och glädja andra. För det är i sanning en stor glädje att kunna ge.
Så därför har jag börjat veckan med att bjuda vänner på restaurang som aldrig skulle ha råd att gå själva, betala resten av skolavgiften åt en vän, för vilken det höll på och bli ett stressmoment, och ge bort en del pengar åt en människa som under den senaste månaden haft inbrott i sitt hem två gånger och blivit bestulen på de mesta av sina ägodelar.
För livet i Sydafrika är inte alltid en dans på rosor. Just nu är det kallt. Såväl inne som ute och typ alla fryser. Var man uppe tillräckligt tidigt i morse kunde man se rimfrost i gräset. Kackerlackorna är en del av vardagen. En del av de som jobbar här men bor på andra sidan av vägen från basen har haft inbrott i sina små hem (näst intill skjulliknande baracker) den senaste månaden.  En bekant blev bestulen på sin dator. En av hennes vänner skickade henne lite pengar så hon skulle kunna köpa en ny. Hon han ha den i två veckor före hon hade inbrott igen och de tog den också. Förutom det tog de en kamera, nästan alla hennes kläder och smycken också.

Men ändå kan jag inte annat än älska landet. Det är vackert, och trots dess historia och all brottslighet och är det fritt och man får vara som man är. Människorna är trevliga, och det finns något här som bara gör att jag älskar landet.
 

Dagarna

Dagarna de går och går. De senaste två veckorna har jag jobbat på kontor och hjälpt till med beräkningar för kostnaderna av en ny byggnad som man förhoppningsvis kan börja bygga snart.

På måndag börjar staffträningen för DTS:en, så då börjar jag med det jag egentligen kom hit för att göra. Hittills är jag enda damen i teamet, men jag litar på att Gud ännu kommer att sända flera. Ännu blir hela skolan en betydligt intensivare tid än vad jag tänkt. Men jag är upprymd och ser fram emot vad den kommer att föra med sig. Jag vet att det kommer att bli en lärorik tid för mig också. Jag kommer att utmanas på olika sätt. Och jag vet att jag behöver det. Och det kommer att vara bra att jag hålls upptagen, för snart åker Jesse iväg till Madagaskar för två månader. Så det kommer att ge mig tid att verkligen fokusera på andra saker under den tiden.

Annars börjar vintern komma på riktigt hit till Syadafrika. Inte som den finska vintern, men kallt iallafall. De senaste två dagarna har varit kalla och blåsiga och igår inledde jag vant- och mössäsongen här.

Lördag

Kaffe på café ska aldrig underskattas. Speciellt inte efter en lång, men ändå fin begravning. En något annorlunda begravning från vad jag är van med. I Finland känns det som att alla begravningar är dystra från början till slut. Visst var den här sorgsen också, men samtidigt också ett firande att någon att har fått flytta till en bättre plats.
Och så var det kanske lite konstigt att få lära känna största delen av ett släkt just på en begravning, men samtidigt kände jag mig nog bekväm med det.

Kvällen tillbringades sedan med en Narniafilm och lite tittande på stjärnorna.

Idag regnar det så ikväll syns det knappast några stjärnor. Men det är ganska trevligt ändå. Jag vet inte när jag skulle ha haft ett riktigt regnväder sist. Kanske detta är en lämplig dag att inta den mörka Lindhchokladen som inskaffades igår.

Fredagkväll

En fredagkväll som känns som lördag. Tur att det finns vänliga människor här som kommer gående med mig till Spar då jag plötsligt kommer på att jag måste ha choklad. En av livets nödvändigheter.
För duktig flicka som jag är går jag inte ut ensam på kvällarna här när det är mörkt ute.

Dagarna som går

Jag donar och på här i Sydafrika och hjälper till med olika saker på basen medan jag väntar på att staffträningen ska börja den 3 juni. Samtidigt som jag njuter av glädjeämnena i vardagen, som t.ex. dates under the trees som en liten tjej så fint uttryckte det en gång, soliga förmiddagar och goda vänner. Och inte att förglömma all den frukt som finns här den här tiden på året. För två dagar sedan delades det ut vindruvor. Nu står det en kubikmeter söta, kärnfria mandariner på gården till förfogande. Jag älskar Sydafrika.

Jag lär känna mera av den färgade kulturen här och det är intressant med tanke på att det dels är den kulturen jag lever i nu, fast själva basen är väldigt internationellt.

På måndag spenderade jag några timmar i det lokala shoppingcentret med Jesse, hans syster och två av hans kusiner. De är ett roligt släkt.
Igår var jag på minnesgudstjänst och på lördag ska jag på min första sydafrikanska begravning.

Detta är de dagar som går just nu.

I väntan på

att tvättmaskinen ska ha färdigt tvättat mina kläder passar jag på och försöker blogga lite. Efter det tar jag kanske en promenad till shoppingcentret för att inskaffa lite nödvändigheter. Sen är det lunch.

Jag vet inte om jag egentligen har så mycket att komma med. Det var en innehållsrik helg, även fast jag egentligen inte gjord så mycket. Ibland behöver man inte göra något, för att saker ska hända. Men efter alla dessa händelser och samtal känner jag mig lite djupare och starkare som människa.

Delar av helgen spenderades med två små skottiska-sydafrikanske favoriter. Jag tror att alla skulle må bra av att spendera lite tid med barn med jämna mellanrum. De är liksom så äkta och det finns så mycket vi kan lära av dem.

Och så har jag inlett fotbollssäsongen här. Två timmars spelande på en alltför ojämn plan. Aderton män och så jag.

Livets förunderligheter

Medan jag var hemma i Finland, hann jag prata med en del av er att jag har en speciell vän här i Worcester. En fin, halvgalen, kärleksfull person som behandlar mig som en prinsessa och som jag numera kallar mera än bara en vän. Och jag är lycklig.
Och den senaste veckan har bestått av många tankar, känslor och värdefulla ögonblick. Och nu står det en bukett med rosor i fyra olika färger på mitt bord och ett stort mjukislejon i min säng. Dagar fulla av liv, glädje och lycka.

Igår morse fick vi dock möta en annan av livets alla sidor. Hans mor gick hastigt och oväntat bort, vilket är en stor chock och sorg. Så kom gärna ihåg honom i era böner.

Tillbaka i Worcester och Sydafrika

Ja, jag är alltså tillbaka i Worcester sedan några dagar. Här möttes jag av bland annat soliga ännu ganska varma dagar, glada återseenden, människor som saknat mig, ett stort mjukislejon, många kramar, kalla kvällar och nya bekantskaper.

Jag trivs att vara tillbaka. Jag njuter av den vackra naturen runtomkring. Jag funderar på stora frågor i mitt liv och på framtiden, samtidigt som jag bara lever i nuet och väntar på att stafftrainingen ska börja.

När vet man att ett beslut är rätt? Ibland tror jag att man bara måste våga. Ta ett steg i tro och se vart det leder. Så ja, nu är det  påiktigt :)

Helsingfors

Jag hade fina dagar i Helsingfors. Jag fick umgås med härliga personer och jag behövde inte stressa. 

Glass med Emma på onsdag. Alltid lika bra.

Nästan hela torsdagen fick jag hänga på stan med Jeremy, min vän från Alaska som växte upp på Filippinerna, som just nu bor i Sverige och som jag träffade i Sydafrika.

Han är en bra typ. Rolig att umgås med och bra att diskutera med. Och detta är tredje kontinenten som vi träffas på. Han är nog den enda person som jag träffat på tre olika kontinenter. Och jag fick höra så många fina saker om Helsingfors från en utlänning att att det riktigt värmde mitt finländska hjärta. 

Det är härligt med människor man inte träffar särskilt ofta men ändå kan känna sig helt fri och bekväm med och fortsätta där man slutade senast fast det nästan gått ett år. Och han har varit och är en speciell vän för mig. Det var tråkigt att behöva säga hej då, samtidigt som jag var full av tacksamhet att allting ordnade sig så att vi kunde träffas en dag i Helsingfors. Få se var och när vi träffas nästa gång. Hoppas det inte tar alltför länge.

Kvällste hos David och Anne var sen ett utmärkt avslut på en bra dag.

Jag fick också ha en trevlig tid hos min fina värd Frida. Vi pratade, och pratade och drack lite skumppa och pratade lite till. Träffas man inte så ofta finns det mycket att prata om. Och vi hann avverka många olika ämnen, så nu är vi uppdaterade för ett tag. Och det är fint med vänner som öppnar sina hem.

Den senaste en och en halv veckan har jag alltså hinna besöka både Åbo, Vasa och Helsingfors och jag måste säga att jag är mer än nöjd. Många människor att träffa, men allting har gått ihop och fungerat så otroligt bra. Jag har hunnit träffa och ha kvalitetstid med de jag hoppades hinna se utan att behöva träffa, och jag har blivit väl omhändertagen och bortskämd vart jag än kommit. Livet är gott.

Och det är med mycket tacksamhet jag nu har lämnat Finland bakom mig för en tid i Afrika igen.

Just nu har jag kommit så långt som till Istanbul och sitter och väntar på flyget till Kapstaden, men när detta postas kommer jag redan att vara på plats på basen, för jag har nog inget internet före det. Så nu stänger jag av datorn, hoppas jag kan sova mycket på flyget och säger på återseende från Worcester.

På tåget

Är nu på väg på riktigt. Sista staden och sista omgången människor som ska hinna träffas före planet avgår. Är nu på tåget och är glad att internet fungerar och ska skriva ett inlägg som tillägnas Martina för att hon är min flitigaste bolggläsare :)
Tyvärr har jag inte mycket intressant att komma med, men något ska jag ju fördriva tiden med tills jag kommer till Helsingfors och får fara och äta.

Har hunnit med riktigt besöksputki den senaste veckan men en ordentlig spurt igår med flera koppar kaffe. Hann få in ganska många i mitt schema utan att behöva stressa.
Och den sista kvällen i Purmo avslutades med en ridtur i skogen med Isabella och Jere i bästa vårvädret. Det är nog det bästa vårvädret jag lämnar bakom mig nu då jag åker iväg. Om jag inte skulle veta att jag får komma till ett vackert Sydafrika och får träffa människor jag tycker om skulle jag nog kanske vara lite ledsen att åka just nu. Och nog kommer jag säkert att sakna Finland lite då jag tänker på de ljusa förhoppningsvis varma sommarkvällarna, medan jag själv sitter ordentligt påklädd och fryser i ett kallt Sydafrika. Men i brist på ljusa kvällar får jag titta på stjärnorna istället, och det är inte illa det heller.
Hästar och ridning är nog något som jag tror jag inte riktigt förstår hur mycket jag saknar. Så stort tack att jag fick den möjligheten.

Jere och jag i sagoskogen.

Den fina vita springare.

Vasa

Så har jag avklarat ännu en stad innan jag beger mig iväg. Idag stod Vasa på tur, och jag måste säga att det levererades nog där också.
Lunch och en trevlig pratstund med en av mina ex-kämppisar med man. Alltid bra.

Att sedan få fortsätta dagen med te, glass och chokladbollar med allra finaste Hanna gör ju inte direkt dagen sämre.
Den stora nackdelarna med att bo i Sydafrika är nog helt klart att dessa människor finns alltför långt
borta just då.

En dag då jag vill dansa

Det här är en sådan dag då jag vill att mitt hår plötsligt ska växa jättesnabbt så det blir långt. Och så vill jag dansa och ha ett par nya högklackade skor.
En dag då jag vill skapa något men vet inte riktigt vad.
Och så vill jag kunna springa jättefort.

Men medan jag väntar på att allt ovanstående ska inträffa så hade jag besök av en söt liten tjej och hennes duktiga mamma. Sådant är kvalitetsvardagar.

Åbo

Och Åbo levererade dessa dagar. Att ha vänner som öppnar sina hem några dagar är fantastiskt. Jag har blivit väl omhändetagen mina tre nätter på Eriksgatan och njutit av många kvällste samtal.
Jag som sällan shoppar kläder gladde mig också över att hitta kläder på rea. De dagar som jag hittat byxor som jag vill ha och som passar är det extra festligt. Och Åbo är nog helt klart en bra shopping stad. Allt man behöver finns inom räckhåll.

Efter att ibland ha varit lite besviken då jag besökt Åbo för att jag inte kunnat träffa de jag velat och för att människor ofta är upptagna och att jag inte riktigt fått den kvalitetstid med dem jag önskat även om jag sett dem, så kan jag den här gången konstatera att jag är full med glädje och tacksamhet då jag nu har återvänt hem. Annat kan jag inte vara efter att fått ha kvalitetstid med alla de jag hoppats på. Att få tala och att få dela glädje och att tillsammans få konstatera att Gud verkligen är god. Sådant är gott!

Nästan nästa vecka

Imorgon får jag säga att jag nästa vecka. Och det känns betydligt mindre än 12 dagar. Åtta veckor är nu nästan nere i en och en halv.
Och sex veckor av arbete är nu nere i en dag kvar.
Och imorgon ska jag bila söderut för återse min gamla studiestad och förhoppningsvis en hel del bekanta. Och jag är glad och tacksam för gästvänliga själar som öppnar sina hem för besökare.

Så imorgon börjar alltså min runda i Finland för att hinna besöka människor i olika städer. Åbo på måndag, Vasa sen på söndag och till sist Helsingfors därpå följande onsdag. Och jag ser fram emot en massa trevliga pratstunder och koppar kaffe.

Vad man borde och vad man vill

Sedan jag köpte min ruturbiljett till Sydafrika har jag fått förfrågan om en massa extra arbetsdagar för resten av maj. Och nu senast idag fick jag förfrågan om att jobba resten av läsåret. Och det skulle ju egentligen ha varit ganska ypperligt. Men nu har jag ju redan köpt mina biljetter och måste tacka nej. Och jag visste ju att det skulle bli så. Om jag inte köper mina biljetter i tid skulle jag tacka ja till en massa extra vikariedagar. Att det skulle komma så många förfrågningar som det gjorde hade jag kanske inte räknat med, men i alla fall...
Och jag är nog helt nöjd med att få åka tillbaka till sydligare breddgrader. Men ändå kommer tanken, "borde jag inte ha stannat kvar i Finland för att jobba resten av maj?". Det skulle både ha gett mera arbetserfarenhet och pengar.
Och det får mig att än en gång tänka efter, hur många av de val jag gör, gör jag för att jag känner att jag borde och hur stor del gör jag för att jag vill.
Hur starkt präglad är jag av andras förväntningar på mig och vad väljer jag själv. Oberoende av vad jag väljer är det ju jag som ska leva med konsekvenserna av det.  I detta fall blir konsekvensen lite mindre pengar och lite mera tid i Sydafrika.
Men sist och slutligen så skulle det inte ha varit så stor roll vad jag valt, för jag skulle ha vunnit oberoende. Bara på olika sätt.
Det viktiga tror jag är att när vi väl en gång valt, väljer att vara nöjda med de val vi gjort och gör det bästa av det.

Och när vi måste gör a ett val och inte gör det, så är det i sig själv ett val vi gör.

Steget före

Och sådana stunder då bönesvaren plötsligt kommer för saker jag knappt hunnit be om. Som människor som borde ha hört av sig för över två månader sedan plötsligt mejlar dagen efter att jag nämnt det i förbifarten i en av mina samtal med Gud. Eller lektionsplaner som löser sig av sig själva.
Och hur det ibland bara lönar sig att vara villig, fast det kanske inte ligger inom ens bekvämlighetszon, och hur Gud fixar på andra sätt istället.
Gud är ju på riktigt den coolaste som finns.

Och nu hoppas och ber jag att jag ska få till ett skypesamtal med en som fyller år på fredag.

Våren

Söndagen till ära har våren visat upp sin bästa sida med sol och värme och vilken fantastisk känsla. Jag riktigt njöt hela den sträckan jag gick från bilen i garaget till ytterdörren, då jag kunde gå utan jacka utan att frysa.

Och att dessutom få spela fotboll i detta väder gör att jag blir lite lyckligare än vanligt. Jag kommer att sakna detta lag massor denna sommar och kommer med iver att följa med hur det går för dem från Sydafrika. Och jag tror stenhårt att de kommer att göra bra ifrån sig.

Och idag slog det mig hur snabbt tiden här i Finland har gått. Nu borde jag börja boka in mina dejter, för att se till att jag hinner träffa alla jag borde före jag åker iväg.

Fredagsfeelis

Och fredagen är här, solen lyser och allt är frid och fröjd. Arbetsdagarna blir färre och färre, värmen är på kommande och våren är nu sannerligen på väg. Jag har bokat in både en Åbo tur och en Helsingfors visit. Om tre veckor får jag sätta mig på planet som ska ta mig ända ner till Sydafrika.

Och här sitter jag nu i mitt soliga rum, njuter av dagen som varit, ritar lite i min anteckningsbok och njuter av att vara här och nu.
Kvällen ska sedan få spenderas med fotbollsflickorna.

It is good to be alive.

He tar se

I början av veckan gick det trögt. Men det är lite så det är. Måndag till onsdag är tunga, sen går resten betydligt enklare. Men det gäller att inte låta sig sjunka ner i gyttjan för minsta lilla utmaning, utan istället plock upp alla guldkorn som finns gömda.
Vad väljer jag? Väljer jag att vara den som faller för första minsta slag och lämnar liggande, eller väljer jag att ta fram fightern i mig och gå starkare, gladare och segrande ut. Och nu är det redan torsdag.
Och idag öser regnet ner och förhoppningsvis tar med sig en stor del av snön.
Och såhär nästan helg, tar jag och unnar mig en söndagslatte fast det bara är torsdag.

bara tisdag

Förra veckan gick snabbt. Den här veckan känns redan lång och det är bara tisdag. Men det är bara att fortsätta.
Då jag vaknade i morse kändes allt tungt. Egentligen helt utan anledning. Men kanske jag bara var lite extra trött, och helst bara skulle ha fort satt att sova och så såg allt kanske lite gråare ut än vanligt. Men det fick mig också att samtidigt bli väldigt tacksam att jag slapp undan den långa mörka perioden av håret.

Kaffe med fina Ina var en stor glädjepunkt för dagen som dock väger upp allt med besked. Väldigt uppmuntrande och inspirerande. Mera sådana kaffedejter.

Att få prata lite med min favorit brasilianska var också en av höjdpunkterna på dagen.

Jag säger bara att goda vänner är en enorm gåva.
Och vetskapen om att det finns människor som saknar mig i Sydafrika och väntar på att jag ska komma tillbaka värmer mitt hjärta.

Bara tisdag, är inte så dåligt trots allt.

Städat och färdigt korrigerade

Helgens hög med prov som skulle rättas, ledde till att många papper blev sorterade, skrubbar städade, rummet dammsugit, brev skrivna och annat fixat. Men i slutet av helgen satt jag både med ett städat rum och med tre buntar färdigt rättade prov.

Två veckor kvar att arbeta nu. Jag är så tacksam att jag fick det här jobbet. Samtidigt ser jag också fram emot att få vara lite ledig före jag åker iväg sen. Ett sex veckors vikariat var perfekt.

Och jag som hade tänkt att jag inte skulle börja med någon nedräkning av dagar, men hur som helst, nu är det 25 dagar tills jag sätter mig på flyget. Faktiskt exakt på minuten .

Lördagsaktiviteter

En lördag jag varit ganska rolös, fast jag haft mycket jag borde ha gjort.
Men nu är iallafall måndagens lektioner förbereddda och en bunt prov korrigerade. Hittills hänger jag med i helgens planer. Två buntar kvar att rätta nu. Morgondagen räddad.
Och så hade jag tänkt se en Bondfilm. Men något var fel med skivan så det lyckades inte. Länge hade jag tålamod att sitta och trycka på play igen varje gång filmen stannade eller hakade upp sig, men efter allt för många omstarter så gav jag upp. Förhoppningsvis lyckas det bättre nästa gång.

Ljuva, arla morgonstund

Och glädjen av att få ha en sovmorgon. Att få ta lång tid på sig att dricka sitt morgonkaffe och bara få sitta och läsa, lyssna på musik och njuta av lugnet.
Sen blir det att ta itu med helgens provkorrigering.
Drygt två veckor kvar att arbeta. Dagarna och veckorna flyger iväg. Om exakt fyra veckor förväntas jag land i Kapstaden för sju nya månader i Afrika. Lycka.

Jag har haft en bra tid i Finland så här långt. Jag har njutit av att träffa människor här. Jag har även njutit av vintern, även om inte lika mycket som jag brukar. Jag har njutit av att bara kunna ta bilen och åka iväg. På något sätt har det känts som frihet.

Men på något sätt så har Sydafrika känts mera som hemma den senaste tiden. Det kändes annorlunda att vara hemma i Finland förra året. Jag antar att det beror på flera olika saker och att detta överlag är en tid av förändringar. En tid att fatta beslut. En tid att fundera på framtiden. Men samtidigt också en tid att bara leva och njuta av stunden.

Denna vecka, ett liv

Detta var veckan då en av mina bästa vänner flyttade till USA, då jag jobbade mera än vanligt och då jag köpte flygbiljetter till Sydafrika. Nu återstår en helg med en massa prov att rätta.

Denna vecka, ett liv.

Konst

Under den senate tiden har jag nu som då känt en längtan att använda mina kreativa sidor mera. Det är dock väldigt selektivt från tillfälle till tillfälle. Ibland är motivationen på topp och ibland ganska låg. Eller det är mera att jag vill göra något, men problemet är att jag inte vet vad jag vill göra.
Men hur som helst, under de senaste månaderna har jag börjat teckna igen. Kalla det sen teckna, rita, måla eller vad ni vill, men jag skapar. Och jag gillar det.

Ibland får jag lust att sy också.

Nåd

Lite visste jag om nåden i praktiken före detta år. Lite vet jag antagligen ännu, men många gånger mer än förut. Den har gjort sin påmind om och om igen de senaste månaderna.

Vilken gåva, som många gånger bara gått mig förbi. Att bara få ta emot. Som ett friskt vårregn.

Palkkapäivä

Palkkapäivä on paras päivä brukar man väl säga. Och efter att inte ha fått lön på väldigt länge, så är det nog lite extra roligt. Och jag tittade nog igenom löneremsan många gånger, för jag förstod inte hur jag kan få sädär mycket pengar för bara ett drygt 5 veckors vikariat. Men nu är jag nog bara glad och tacksam. Då jag snart ska köpa flygbiljetter igen så kommer det väl till hands.
Och tänk att jag redan har hunnit jobba tre veckor. Nu bara drygt tre veckor kvar. Sen är det vår och då ska jag ha lite lediga dagar före jag söker mig långt söderut igen.

Lydnad

Påsken börjar vara till ända för detta år.
Lydnaden och kärleken förde Jesus ända in till döden. Döden på ett kors. Men denna död innebar mera liv än världen någonsin skådat. Och det samam gäller ännu idag. Liv och liv i överflöd. Tar vi emot det och tar vi till oss det? Att leva fullt ut. Att njuta av livet och leva i tacksamhet?

Lydnad var ett ord jag fick då jag dagarna före nyår bad för det kommande året. Att leva i lydnad. Lydnad till Gud. Lydnad leder till välsignelser. Men det är inte välsignelserna som är drivkraften. Utan Gud är den enda jag vill frukta. Och jag vill vara tillgänglig för honom.
Och under vårvintern har jag blivit påmind om något jag vet jag borde att gjort för länge sedan. Första gången jag upplevde att jag måste ta itu med det var när jag skulle fylla 15. Men jag sade till Gud att jag inte kan. Inte nu. Det blir snart 14 år sedan. Sedan dess har åren gått och jag har med några års mellanrum blivit påmind om det igen. Ibland har jag försökt att ändra, men aldrig tagit itu med det på riktigt. För det skulle innebära att jag måste svälja min stolthet och ödmjuka mig.
I februari blev jag påmind om det igen. Och nu kände jag att jag inte bara kan låta det vara mera. Eller jag kan, men jag vill inte. Jag hade fått en större inre visshet om betydelsen av det. Och en större kärlek till Gud som gjorde att jag verkligen ville. Samtidigt visste jag att det är mig själv jag gör den största tjänsten. Det är inte världens största sak det gäller. Men ack så viktig. Och hur ska jag kunna vara trogen i något stort om jag inte klarar av det i det små sakerna.
Så jag gav mig själv en deadline. Och jag tog mod till mig och gjorde det jag skulle med en dags marginal. Ödmjukhet kan ibland vara svårt. Men samtidigt tror jag att det kommer att ge betydligt mera. Och Gud är alltid trofast. Det har han bevisat gång på gång bara under det senaste året.

Skönhet

Ibland gömmer sig skönheten i så små enkla, stora vardagliga saker att den kan vara svår att se. Men samtidigt är den så ren och så verklig.

Och idag är skönhet för mig glädjen av att bara få leva, en ny silverklocka som jag äntligen kan börja använda, skypedatear med vänner långt borta och vetskapen om att det finns människor som jag tycker så mycket om att jag saknar dem då de inte är här.

För övrigt ber jag om ursäkt att jag inte riktigt kan bestämma mig hur jag vill att min blogg ska se ut, så just nu håller jag på och provar olika saker tills jag hittar något som känns rätt.

Penguins and Table Mountain

Because of struggle to upload photos on the base, I have not really posted any photos from my last time in South Africa here on my blog. So here I want to give you the possibility to admire Cape Town and consider to come visit me next time I go back to South Africa. These two photos were from the days when my parents visited me. You are welcome!

Africa Penguins in Cape Town

Table Mountain and Lion's head. Lion's head makes much more sense from this perspective.

För sällan

Kaffe med världens finaste Malin och med den antagligen för tillfällen mest kända dansken i svenskfinlnad. Livet är gott. Att träffa favoritmänniskor bara en gång per år är absolut för sällan.

Då tacksamheten flödar över

Ibland förundras jag hur de finaste av människor kan ha blivit en del av just mitt liv. Hur kom de in i bilden? Och jag vet att jag inte har gjort något för att förtjäna det. Det är bara nåd och en stor gåva. Och då stunder då jag förstår storheten av detta blir jag varm ända in i själen.

De senaste dagarna har jag saknat en del av Sydafrikamänniksor väldigt mycket. Samtidigt njuter jag av mina Finlandmänniskor och är tacksam att jag får spendera tid med dem. Det bästa från två världar.

Och så är jag tacksam och förundras över hur en del saker kan förändras. Till det bättre. När något jag för en lång tid varit tvungen att tvinga mig själv till att göra och att stiga ut ur bekvämlighetszonen även när det tar emot, och då jag nu sedan märker att det som tidigare var något som jag försökte smita undan från har blivit en sann glädje fylls mitt hjärta av ännu mera tacksamhet. Och då menar jag något som på riktigt brukar frambringa stor ångest men som nu har vänts till glädje.

Och sedan jag kom tillbaka från Finland har jag vid enstaka tillfällen gått och tänkt på princesstårta. Ja, det är en av mina favorittårtor. Och vad bjuds det inte på i lärarrummet idag om inte just princesstårta.
Det är så coolt då ens önskningar besvaras före jag ens hunnit be om det.
Gud är god och han älskar mig. Det har han bevisat på så många olika sätt den senaste tiden. Och det fyller mig med liv och glädje.

Det bästa med att komma tillbaka

Spontanbesök hos en av mina bästa vänner. Fick träffa hennes bedårande dotter som jag aldrig sett förut. Jag har varit borta nio månader nu och kom hem för en veckan sen. Hon flyttar till USA på obestämd tid om 2,5 veckor. Det är lite dålig tajming av oss. Men allting har sin tid och ibland är det dags för nya skeden i livet och nya utmaningar. Och jag upprymd för hennes skull.

Jag fick träffa stora delar av mitt fantastiska fotbollslag idag då jag for och träna med dem idag. Även om jag inte kommer att kunna spela i sommar så känns det ännu som mitt lag. En gång röd i själen, alltid röd. Och även om risken är att jag inte kommer att kunna gå normalt i morgon efter dagen bodypumppass, så var det skönt att få träna på riktigt. Få träna med de fina.

Igårkväll kom en annan god vän in en vända på besök. På tisdag blir det besök från en fin vän som flyttar runt i norden och som jag träffar alltför sällan. Under påsken räknar jag med att hinna träffa andra favoritmänniskor.

Det bästa med att komma hem igen efter en lång tids frånvaro är alla återseenden. Jag ska njuta av alla mina dagar här i Finland. Och efter det kommer jag att glad och lycklig återvända till Sydafrika.

Varje dag ska levas och njutas av. Och livet är alltid gott. Oberoende vad som händer.

Tillbaka i Finland

Jag är tillbaka i Finland. Efter 9 månader på språng, så mellanlandar jag nu i Purmo för ca två månader. För första gången på väldigt länge har jag nu ett eget rum, eget utrymme och mera av mina egna saker. Och om jag ska vara riktigt ärlig har jag egentligen inte saknat det. Visst är det skönt att ha det nu, men eter att ha blivit van att bo tätt inpå andra människor och bo på begränsat utrymme med begränsad mängt tillhörigheter, så tänkte jag aldrig på att jag saknar något.

Jag tror jag var för lycklig för att sakna. Jag trivs med lyx och jag trivs med att leva primitivt. Allt är en gåva och allt har sin tid.

Och fast det idag var 40 grader kallare än sist jag var ute och tog en promenad så var det skönt. Jag njöt. Njöt av stjärnhimmeln. Njöt av månljuset. Njöt av livet. Av ögonblicket.

Vilken gåva att kunna njuta av stunden.

Promenader

Jag har börjat ta promenader. Oftast inte så långa, utan mest bara för att komma utanför basen en stund och för att det är ett skönt sätt att umgås på. Ibland är allt så mycket enklare på något sätt om man får gå eller göra något på samma gång som man diskuterar. Och jag har haft givande promenader. Det finns så många intressanta människor som alla har sin egen historia att berätta.
Och Worcester är omringat av berg och den vyn kommer jag nog aldrig att tröttna på.
Och fast jag haft sommar nästa nio månader nu, så har jag inte riktigt tröttnat på värmen heller.

Men snart byts sand i sandalerna ut mot knastrande snö under skorna. Och jag är glad för det också.

Sista veckan

Märkligt hur snabbt tiden går. Sista veckan här redan. Vart tog fe här sju månaderna vägen?

Jag vet inte hur klar jag varit tidigare för en del har frågat, men hur som helst kommer jag tillbaka till Finland den 17 mars. Men sedan troligtvis någon gång i maj åker jag tillbaka till Sydafrika för att stanna där till slutet av året. Planen är att komma hem någon gång före jul och fira en vit jul i Finland detta år.
Resten av tiden i Sydafrika ska jag arbeta med en ny DTS. Denna med fokus på Awakening, Supernatural DTS. Det ska bli spännande.

Idag var jag ute och gick med en vän som är hemma här från Worcester. Vi gick till ett av de fattigare och vildare områdena av Worcester. Han visade det område var han växte upp. Vi besökte en gammal dam som fungerade som hans mormor.
Plötsligt kändes Sydafrika så mycket mera som resten av Afrika och inte som Sydafrika. Man behöver inte gå långt borta för att komma till en helt annan vardag.
Och jag är så tacksam att jag får se de här kontrasterna.

Livet

Jag njuter av livet. Det är hett. Ibland blåsigt, men vinden känns mest som en hårfön. Då jag kommer tillbaka till Sydafrika nästa gång kommer det att vara kallt, så jag njuter.

Jag delar rum med två superfina personer. Jag har en helt galen vän som tar fram de galnaste sidorna jag har inom mig och som utmanar mig på flera olika sätt. Och jag är tacksam för det. Folk som vågar utmana och få mig att tänka efter och att handla, men som gör det på ett rakt men kärleksfullt sätt. Jag behöver det.

Jag funderar en del på framtiden. Det är så mycket på gång och så många stora beslut som kommer att styra livet på olika sätt. Alla beslut har följder och konsekvenser som sedan följs av nya frågor och beslut.
Det är väl så livet är. Men livet är vackert. Och jag lär mig att uppskatta det mera och mera hela tiden.

14 dagar

Två veckor kvar i Sydafrika nu. Det känns lite konstigt att veta att jag kommer att vara i Purmo om 14 dagar. Jag har inte varit där på nio månader. Det är ju en hel graviditet. Det är det längsta jag varit borta från Österbotten någonsin. Men jag ser fram emot det. Det är mycket på gång och jag har stora förväntningar. Spännande.
Jag kommer att sakna Sydafrika. Jag kommer att sakna människorna här. En del extra mycket. Jag vet inte hur länge jag stannar i Finland. Ca två månader skulle jag tro. Beror på.
Ibland känns det som att jag inte riktigt vet vad som håller på och hända. Men livet är gott.

Och ibland finns det märkliga sammanträffanden som jag inte riktigt förstår. Kanske kommer jag att förstå senare.

Vänner

Jag har många goda vänner här. Något jag är väldigt tacksam för. Att få bo på ett ställe då man alltid har människor att umgås med runt omkring sig är en gåva (även att få välja att ha tid för sig själv är en gåva).

Och så finns de där vännerna som är extra speciella. De som alltid har uppmuntrande ord på lager och alltid att bara finnas där eller för att prata.
Och som till exempel kör mig runt under hela tiden mina föräldrar var i Worcester och som både kör mig till och hämtar mig från Cape Town och som ställer upp mer än någon kan förvänta. Att välja att gå en extra och en tredje mil, bara av ren kärlek.

Och så har jag en annan speciell vän som får mig att känna mig friare än aldrig förr. En som får mig att bli mera mig själv fullt ut. Mera vild, högljudd och halvt galen.
Och att få dela och berätta kan vara befriande. Även fast det är saker som jag egentligen inte känner mig bekväm att berätta. Men ibland måste man våga lita. Och då är det tacksamt om det finns sådana som vill lyssna. Och som förstår och som ger tid. Gud, varför ger du mig allt det här?

Och så är det också en stor gåva att få fara ut och äta och på bio med en alldeles underbar Priscila en helt vanlig onsdagskväll.
Jag lever ett värdefullt liv. Och jag förstår att uppskatta det mera och mera för varje dag.

Outreachen

Okej outreachen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och det går inte att få två månader av upplevelser i ett blogginlägg, men jag ska skriva ner lite åtminstone.

Så där allmänt kan jag säga att det var bra. Det var hett. Det var utmanande. Och det var otroligt givande. Och ordet nåd har fått en helt ny betydelse för mig efter mina två månader i Mozambique. Styrka för vare dag att kunna vakna upp tidigt utan mycket sömn och ändå känna sig utvilad och redo för dagen. Förmåga att klara av värmen och solen, utan större svårigheter. Förmåga att kunna hållas positiv och vara vid gott mod, de dagar då kappsäcksboendet känns lite jobbigt. Och så var jag välsignad med ett alldeles underbart team. Tack Jesus!

Vi spenderade första månaden i Mashava, en knapp halvtimmes bilväg från huvudstaden Maputo. Vi delade ett litet hus, som var trångt men mysigt. Vi jobbade mest med människorna ute i samhällena, men också på ett barnhem och med en del kyrkor. Och att få sprida kärlek till dessa människor var en stor vinst och förmån för mig. Barnen i Mozambique är underbara. Barn överallt är underbara. Från början tror jag att de alla är lika, tills samhället och kulturen får dem att bli på ett viss sätt. Så genuina, så oförstörda och så äkta. Jag lär mig från dem hela tiden.

Den andra månaden åkte vi till Chiaquelane. Det är ute i bushen. Ingen el och inget rinnande vatten, ingen internet. Men jag gillade det. Jag tycker om att med jämna mellanrum leva enkelt och vara borta från saker som jag blir lite för bekväm med. Det gör gott, och det hjälper mig att uppskatta saker mera, då jag sedan har det. Och att befinna sig ute i bushen med en grupp människor där det inte finns så mycket att göra, får en automatiskt att spendera mera tid med varandra. Detta kan både vara utmanade och välsignande. Och jag måste säga igen att jag är väldigt imponerad över hur mitt team hanterade olika situationer under outreachen. Hur det utnyttjade sin tid, hur de var villiga att vara flexibla i obekväma situationer.
Och att se hur de växte i mognad under dessa två månader är den största vinsten för mig. De lät Gud arbeta i och med dem. Och jag är stolt. Väldigt stolt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om tiden i Chiaquelane. Livet i byarna är så annorlunda från livet i staden.

En stor händelse som fick mig att tänka mycket var den sista veckan vi va i Mozambique. Stora översvämningar bröt ut i grannstaden Chockwe som befinner sig cirka 30 kilometer från vår by. Hela staden hamnade mer eller mindre under vatten så så gott som alla evakuerades. Och eftersom vi är den närmaste byn på torrt land så kom största delen av människorna hit. En del åkte längre bort, men alla måste åka genom vår by för att komma bort från Chockwe, så det var fullt med trafik längs byarna.
Så under en natt förvandlades hela vår by och även vår bakgård ordagrant till ett flyktingläger. På vår gård fanns det 380 extra människor under den här tiden. Och i hela byn närmare 10000 extra människor. De var människor överallt. De sov under bar himmel under träd, på andras gårdar eller bara i gräset. Alla vägrenar var fulla av människor. Och köerna till brunnarna var långa, för det var varmt. Och brunnarna där är inte speciellt djupa, så de klarade inte av att förse alla med så mycket vatten som de skulle behöva. Och det var hett. Väldigt hett. Och det var lite kaotiskt. Människor som varit tvungna att lämna sina hem bakom sig och komma till en plats där de varken har någonstans att bo och inte riktigt tillgång till mat eller ens tillräckligt med vatten. De flesta sover utomhus. En del under myggnät, men de flesta utan. Och detta är ett område med ormar, skorpioner och malariamyggor.
Människorna bor trångt, och de hygieniska förhållanden är inte de bästa.

Då jag ser en kvinna plocka ut en bunt med våta foton från sin byrå och rada upp dem längs förrådsväggen för att torka blir jag berörd. Foton av sina barn och sin familj var en sak hon försökte rädda. Det var av betydelse, och nu är det våta och halvt ihopklistrade.
Röda korset kom ganska fort på plats och hade lagt upp drygt 300 stora tält bara några dagar senare och flera var på kommande. Deras basläger var ca två kilometer från var vi bodde. Mathjälp från staten och olika andra hjälporganisationer anlände också.
Och mitt i allt elände var människorna ändå på någorlunda gott humör och ställde upp för varandra. Det fanns hopp. Och hela situationen öppnade upp möjligheter för oss att hjälpa, älska och finnas till och visa Guds kärlek.

Kapstaden

Efter att mamma och pappa och vänner varit i Worcester två nätter beslöt jag mig att åka med dem till Kapstaden några dagar. Då skulle jag hinna spendera mera tid med med plus att jag skulle få komma bort från basen lite. Och jag hade angenäma dagar i en av mina absoluta favoritstäder. JAg har bott flott och ätit lyxigt och blivit allmänt bortskämd och välsignad. Bara det att jag fick ett eget stort dubbelrum, för priset av en extra bädd i mammas och pappas rum var en stor gåva. Jag har inget emot att dela rum här på basen och jag led inte heller av att bo väldigt trångt två månader under outreachen, men det kändes som en stor gåva för denna tid. Och jag har fått äta lyxigt varje kväll och verkligen fått njuta av Kapstadens vackra vyer. Och berg, hav, pingviner, sälar och babianer är ju inte heller fel.

Nu kommer jag på riktigt att snart ha en lugnare period, så då ska jag på riktigt ta och berätta lite om Mozambique och sådant.

Och så förstår jag inte alltid riktigt det här med att vara vaken mitt i natten utan någon orsak.

Mamma och pappa

Jag kommer fortfarande ihåg att jag lovat skriva lite uppdateringar från Mozambique och håll till godo. Snart, väldigt snart består mitt liv av mycket mera fritid.

Men bara några korta raders uppdateringar om livet här. Mamma och pappa anlände till Sydafrika igår. Känns lite underligt att ha dem här, men roligt på samma gång. Inte varje dag man får besök från Finland. Och dessutom har jag fått en leverans med fazers blå och pantteri.
Dessutom hann vi besöka Goudinin spa också. En skön och avslappnad dag. Och tusen tack till min chaufför Johnny, som ställt upp och visat generositet och villighet mer än vad man någonsin kan förvänta. Jag är rörd. Min lejonbror är fantastisk!

Tillbaka

Det är nu en vecka sedan vi kom tillbaka till Sydafrika efter vår två månaders outreach in Mozambique. Det har varit en bra och lärorik tid, men jag är glad att vara tillbaka i Sydafrika. Igår hade vi avslutning för DTS:en och idag åkte största delen av studerandena iväg för att spendera helgen i Kapstaden före de beger sig hem till sina länder.

Jag ska försöka att uppdatera lite från tiden i Mozambique inom den närmaste veckan, så håll till godo.
Nu i helgen ska jag försöka vila lite och bara njuta av livet. På söndag kommer mina föräldrar hit för några dagar. Efter det ska jag på riktigt börja fundera vad nästa steg är.