Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra.
tisdag 26 december 2017
Mot Schweiz
Jag är på väg mot Schweiz. Har kommit så långt som till Helsingfors så tidsmässigt är jag mer än halvvägs.
Lonesome runners
Jag har gått med i en facebookgrupp som heter lonesome runners.
Det är en sida där det är tänkt man kan dela löprelatetade artiklar och annat som kan intressera löpare. I beskrivningen av gruppen står det också att bilder och uppdateringar från sina egna löprundor passar bättre på ens egen facebooksida än i gruppens. Men säkert minst 95% av alla inlägg på sidan är från människor som berättat om sin senaste träning och så en selfie från den. Och nu efter julen blir man också upplyst vilka löpskor eller pulsklockor olika människor fått i julklapp. Det gör hela sidan lite fascinerande.
Och jag tycker det är en ganska trevlig sida ändå. Alla som gillar löpning kan vara med. Det ryms både motionärer och elitidrottare. En del är nöjda då de klarat av att springa 2km för första gången medan andra springer 35 km före jobbet en vanlig torsdag. Och båda får känna sig som segrare. För man tävlar ju inte med eller jämför sig med andra utan istället låter man dig inspireras av andras framgång, vilken nivå den är på. Och det är det jag tycker är fint. Och så finns det en massa människor som tycker synd om en om man är skadad eller förkyld och inte kan springa.
Och löpning är fortfarande den bästa medecinen jag känner till mot stress och ångest eller om man bara behöver rensa tankarna.
torsdag 21 december 2017
Midvinterslöpning
Jag slutade tidigt idag. Stannade sedan kvar 1,5 timme ändå för lite fixande inför morgondagen. Men kom ändå hem tidigare än vanligt så jag hann ut på enlöprunda i solnedgången. Idag gick solen i Jakobstad ner 14:37.
Hur som helst var det en skön runda även om det var ganska blåsigt och kallt i början. Och till och med solen behagade visa sig under denna årets mörkaste dag.
Nu går och springer vi mot ljusare tider.
onsdag 20 december 2017
Då läraren inte borde vara vaken
Ibland är det den ojämna arbetsbördan. Ibland träningspass. Ibland lathet. Och ibland till och med nördiga serieavsnitt fast jag egentligen inte ser på serier. Men en del av mina livsovanor har fått mig att bli en nattsuddare.
I min drömvärld går jag och lägger mig klockan halv elva och vaknar pigg och energisk senast där före halv sju redo för vad den nya dagen har att erbjuda. Kanske till och med far ut på en morgonlänk.
Men någonstans har det gått lite snett. För fast jag i princip skulle "hinna" gå och lägga mig i tid så börjar jag på med diverse onödigheter när klockan börjar närma sig sent. Detta i sin tur leder till att alla andra nödvändiga ansvarsuppgifter (läs lektionsförberedrlser eller provrättande) fördröjs med kanske två timmar.
Och plötsligt är det försent att gå och lägga sig tidigt.
Så därför var även detta en kväll då jag satt och rättade prov in på småtimmarna och tydligen int ens förstår att gå och lägga mig fast jag är klar.
Och på något sätt känns det ganska bra ändå.
Snön ligger vit på taken. Läraren borde inte vara vaken.
söndag 29 oktober 2017
Då snöslasket inte heller är något hinder
Vädret kan ibland och ibland ganska ofta till och med få mig att inte fara iväg på något träningspass utomhus. Men den senaste veckan har egentligen varken mörker eller snöslask stått i vägen. Dels för att jag har en nya pannlampa och aldrig riktigt har hållit på med mörkerlöpning förut och tycker att det fortfarande är ganska spännande och roligt och dels för att jag nuförtiden åtminstone på en del av passen får ha sällskap av ett härligt Team Nordic Trail-gäng som också gillar att springa runt i skogen i både ur och skur. Så imorse blev det två härliga timmar längs snöslaskblöta stigar. Och det var uppfriskande, skönt och livskvalitetshöjande.
Bilderna tagna av Ida Kronholm.
Bilderna tagna av Ida Kronholm.
 |
söndag 22 oktober 2017
måndag 16 oktober 2017
Fri att välja att springa
Om jag ska vara ärlig så tränar jag ganska sällan just nu. Jobb och annat tar mycket tid så många gånger prioriterar jag att bara ta det lugnt här hemma på kvällarna.
Och det är skönt att det får vara så. Jag måste ju inte göra någonting. Det gånger jag far ut på en runda i skogen är det för att jag verkligen vill. Och ibland vill jag men känner att det inte är det som borde prioriteras just då.
Och så är det skönt att kunna stanna mitt i passet om jag känner för det. När jag var yngre stannade jag inte knappt för att knyta skosnöret om det råkade gå upp, för i tåfall hade jag ju inte sprungit hela distansen i ett streck. Haha. Nog har det sina fördelar att bli lite mera vuxen och mindre lagisk.
Som idag t.ex. hade jag jag flera foto passet under dagen runda. Och inte känner jag mig sämre för det.
Och det är skönt att det får vara så. Jag måste ju inte göra någonting. Det gånger jag far ut på en runda i skogen är det för att jag verkligen vill. Och ibland vill jag men känner att det inte är det som borde prioriteras just då.
Och så är det skönt att kunna stanna mitt i passet om jag känner för det. När jag var yngre stannade jag inte knappt för att knyta skosnöret om det råkade gå upp, för i tåfall hade jag ju inte sprungit hela distansen i ett streck. Haha. Nog har det sina fördelar att bli lite mera vuxen och mindre lagisk.
Som idag t.ex. hade jag jag flera foto passet under dagen runda. Och inte känner jag mig sämre för det.
fredag 13 oktober 2017
När hösten redan hunnit hit
Det är konstigt hur krafterna alltid går jämnt ut. Eller det är väl så att man på något sätt lyckas disponera dem då vet hur långt de ska räcka. Hösten har gått snabbt. Nio veckor har har flugit iväg. Tänk att jag redan jobbat nästan lika länge som jag hade sommarlov.
Men nog ska det bli skönt med höstlov nu ändå, trots att det bara är lördag till tisdag. Loven brukar ju alltid komma lägligt.
Jag glömde telefonen i skolan på onsdagkvällen efter att jag suttit och övervakat prov 15-16 och sedan lämnade kvar för att jobba lite till. Märkte det när jag kom hem, men tänkte att inte börjar jag fara efter den bara för det. Det är ju ändå bara en kväll utan. Och bra gick det. Jag vill ju inte säga att jag är beroende av den. Men nog märkte jag hur mycket mera ledig tid jag hade då den inte vara närvarande.
Och igår hade de stängt av vattnet en liten stund då de skulle byta en kran. Och när de skulle sätta på det på nytt så lämnade något på hälft, för jag blev utan vatten till mitt badrum. Och nog klarar man sig ju en tid utan det också även fast man inte var förberedd. Men igen märkte jag hur bekväm av mig jag blivit. Tänk vad lätt min bekvämlighet kan rubbas.
Under mina veckor i bushen i Malawi hade vi ju varken el eller rinnande vatten. Och det gick bra ändå. Även om det ibland kunde vara utmanande.
Nu har jag börjat acceptera att hösten är här på riktigt och att jag nu har den allra mörkaste och tyngsta tiden framför. Men jag är glad att jag hittat träilen. För den har nog många gånger gett ny energi det senaste halvåret. Och där kan jag även omfamna mörkret och faktiskt njuta av det då jag far ut på de mörka stigarna med pannlampa.
Och nog är det ju roligt med sällskap på en stor del av träningspassen också. Att joina Team Nordic Trail var nog ett av de bättre besluten jag gjort det här året.
Men nog ska det bli skönt med höstlov nu ändå, trots att det bara är lördag till tisdag. Loven brukar ju alltid komma lägligt.
Jag glömde telefonen i skolan på onsdagkvällen efter att jag suttit och övervakat prov 15-16 och sedan lämnade kvar för att jobba lite till. Märkte det när jag kom hem, men tänkte att inte börjar jag fara efter den bara för det. Det är ju ändå bara en kväll utan. Och bra gick det. Jag vill ju inte säga att jag är beroende av den. Men nog märkte jag hur mycket mera ledig tid jag hade då den inte vara närvarande.
Och igår hade de stängt av vattnet en liten stund då de skulle byta en kran. Och när de skulle sätta på det på nytt så lämnade något på hälft, för jag blev utan vatten till mitt badrum. Och nog klarar man sig ju en tid utan det också även fast man inte var förberedd. Men igen märkte jag hur bekväm av mig jag blivit. Tänk vad lätt min bekvämlighet kan rubbas.
Under mina veckor i bushen i Malawi hade vi ju varken el eller rinnande vatten. Och det gick bra ändå. Även om det ibland kunde vara utmanande.
Nu har jag börjat acceptera att hösten är här på riktigt och att jag nu har den allra mörkaste och tyngsta tiden framför. Men jag är glad att jag hittat träilen. För den har nog många gånger gett ny energi det senaste halvåret. Och där kan jag även omfamna mörkret och faktiskt njuta av det då jag far ut på de mörka stigarna med pannlampa.
Och nog är det ju roligt med sällskap på en stor del av träningspassen också. Att joina Team Nordic Trail var nog ett av de bättre besluten jag gjort det här året.
söndag 10 september 2017
En fotbollssäsong till som nått sitt slut.
Sommaren kom och gick. Mina två veckor i Sydafrika gick rekordsnabbt, men jag är så tacksam att jag valde att åka dit två veckor i juli. Ett av de bättre besluten jag gjort i år. Ett rätt beslut.
Och nu har jag redan hunnit arbeta en månad efter sommarledigheten. Även det har gått snabbt.
Och igår satt jag punkt för en annan era. Säsongens sista fotbollsmatch. Säsongen gick ganska trögt iår. Eller åtminstone startade den trögt och det tog länge innan vi började komma igång. Men mitt lag är ett lag som står tillsammans i både med- och motgång. Även om segrarna lät vänta på sig, så tappade vi inte modet eller lagsammanhållningen. För även om det är sporten som har fört oss samman, så är det nog gemenskapen som gör att vi håller ihop. Och det är nog därför jag har hållit på med fotbollen så pass länge som jag gjort. Visst har det funnits ett intresse för sporten i sig själv också, men det är nog gemenskapen som spelat en stor avgörande roll.
Så igår satte jag stop för min 16:de säsong. Fyra år här emellan har jag varit borta på grund av bl.a. diverse utlandsvistelser och så blev et väl två halvsäsonger också. Men jag anser ändå att jag varit med från början sedan damfotbollen startade upp igen i Purmo för 19 år sedan.
Och det har varit fina år. Det finns inget ananat lag jag hellre skulle spela i.
Men detta kan ändå ha varit mitt sista år. Även om det är med vemod jag skriver det och med en massa glada och positiva stunder i minnet. Men allt har sin tid. Och nu kan det hända att fotbollen har haft sin.
Och nu har jag redan hunnit arbeta en månad efter sommarledigheten. Även det har gått snabbt.
Och igår satt jag punkt för en annan era. Säsongens sista fotbollsmatch. Säsongen gick ganska trögt iår. Eller åtminstone startade den trögt och det tog länge innan vi började komma igång. Men mitt lag är ett lag som står tillsammans i både med- och motgång. Även om segrarna lät vänta på sig, så tappade vi inte modet eller lagsammanhållningen. För även om det är sporten som har fört oss samman, så är det nog gemenskapen som gör att vi håller ihop. Och det är nog därför jag har hållit på med fotbollen så pass länge som jag gjort. Visst har det funnits ett intresse för sporten i sig själv också, men det är nog gemenskapen som spelat en stor avgörande roll.
Så igår satte jag stop för min 16:de säsong. Fyra år här emellan har jag varit borta på grund av bl.a. diverse utlandsvistelser och så blev et väl två halvsäsonger också. Men jag anser ändå att jag varit med från början sedan damfotbollen startade upp igen i Purmo för 19 år sedan.
Och det har varit fina år. Det finns inget ananat lag jag hellre skulle spela i.
Men detta kan ändå ha varit mitt sista år. Även om det är med vemod jag skriver det och med en massa glada och positiva stunder i minnet. Men allt har sin tid. Och nu kan det hända att fotbollen har haft sin.
lördag 15 juli 2017
Home away from home
KJag har kommit hem. Även om denna plats är flera tusen kilometer bort från min adress så känner jag mig minst lika hemma här.
Vilken glädje att återse delar av min internationella familj. Och vilken glädje att göra nya bekantskaper. Hur underbart jag tas emot fast det gått 2,5 år.
Vilket härligt gäng jag får leva med här. Hela min varelse njuter och känner enorm tacksamhet.
Här känner jag mig levande. Här mår jag bra.
onsdag 12 juli 2017
Mot Sydafrika
Mer eller mindre halvspontant löpte jag flygbiljetter till Sydafrika för ca två månader sedan.
Äntligen ska jag få se mitt andra hem igen. Som jag har väntat.
Så nu har jag 36 timmar av resande framför mig. Jag är inne på etapp ett. Jag sitter på tåget på väg mot Helsingfors. Det var 25 minuter försenat i Bennäs så ännu har jag inte kommit så långt. Men resan fortsätter...
måndag 10 juli 2017
En fantastisk dag i Stockholm
Mitt flyg avgick tidigt på fredagsmorgon. Det innebar lite väl tidig väckning. Men det innebar också att jag kom tidigt till Stockholm och fick typ en heldag där.
Och finaste Heidi kom än en gång in till stan för att träffas. Vilken kvinna alltså, som till och med på sin semester tar sig tid att komma in till stan redan från morgon för att träffa mig. Jag som knappt hittade ut till rätt sida från centralstation. Haha!
Och vilken härlig dag det skulle bli. Vädret visade sig från sin bästa sida. Soligt och fint, men inte för hett. En skön promenad genom stan för att till sist komma till Pom & Flora (tror jag det heter ;) för att i lugn och ro äta färgglad utsökt frukost och fortsätta att tala.
Sedan fortsatte vi och promenerade mot Djurgården och njöt av alla fina vyer längs vägen. Där blev det sen lunch på en mysig uteservering.
Och tänk att det har blivit att det just är Heidi jag träffar när jag kommer till Stockholm. Vi lärde känna varandra under studietiden i Åbo, då vi under en tid var med i samma DANS/hemgrupp, men efter det var det en tid vi inte hade jättemycket kontakt. Och jag flyttade ju bort från Åbo för ca 6,5 år sedan. (Men vi hann ju faktiskt med en roadtrip till Henricas 30 års fest för fem år sedan). Men sedan dess bodde jag ju utomlands drygt tre år också.
Men för drygt ett år sedan skulle jag åka via Stockholm och började fundera på vem jag känner som skulle kunna ha möjlighet att träffas över en kaffe eller nåt. Och av alla de jag kom att tänka på så var det bara Heidi som hade möjlighet den gången. Och sedan har det bara fortsatt. Och Heidi är ju liksom perfekt Stockholmsällskap. Dels för att hon är fantastisk smart och inspirerande bara som hon är, men speciellt då jag varit på diverse långlopp och vi kan diskutera våra kommande idrottsrelaterade utmaningar, kommande lopp och dela olika löpminnen och erfarenheter. Dessutom vet hon var alla de bästa caféerna och mysigaste småbutikerna finns.
Så det var mycket nöjd och mycket tacksam som jag sju timmar senare kommit till tågstationen för att fortsätta min färd mot Dalarna. Och jag kan ännu inte förstå att sju timmar kunde gå så snabbt.
Men vilken härlig dag jag hade. Vilket bra väder. Vilken god mat. Vilken fin stad. Och vilket toppensällskap.
Och finaste Heidi kom än en gång in till stan för att träffas. Vilken kvinna alltså, som till och med på sin semester tar sig tid att komma in till stan redan från morgon för att träffa mig. Jag som knappt hittade ut till rätt sida från centralstation. Haha!
Sedan fortsatte vi och promenerade mot Djurgården och njöt av alla fina vyer längs vägen. Där blev det sen lunch på en mysig uteservering.
Och tänk att det har blivit att det just är Heidi jag träffar när jag kommer till Stockholm. Vi lärde känna varandra under studietiden i Åbo, då vi under en tid var med i samma DANS/hemgrupp, men efter det var det en tid vi inte hade jättemycket kontakt. Och jag flyttade ju bort från Åbo för ca 6,5 år sedan. (Men vi hann ju faktiskt med en roadtrip till Henricas 30 års fest för fem år sedan). Men sedan dess bodde jag ju utomlands drygt tre år också.
Men för drygt ett år sedan skulle jag åka via Stockholm och började fundera på vem jag känner som skulle kunna ha möjlighet att träffas över en kaffe eller nåt. Och av alla de jag kom att tänka på så var det bara Heidi som hade möjlighet den gången. Och sedan har det bara fortsatt. Och Heidi är ju liksom perfekt Stockholmsällskap. Dels för att hon är fantastisk smart och inspirerande bara som hon är, men speciellt då jag varit på diverse långlopp och vi kan diskutera våra kommande idrottsrelaterade utmaningar, kommande lopp och dela olika löpminnen och erfarenheter. Dessutom vet hon var alla de bästa caféerna och mysigaste småbutikerna finns.
Så det var mycket nöjd och mycket tacksam som jag sju timmar senare kommit till tågstationen för att fortsätta min färd mot Dalarna. Och jag kan ännu inte förstå att sju timmar kunde gå så snabbt.
Men vilken härlig dag jag hade. Vilket bra väder. Vilken god mat. Vilken fin stad. Och vilket toppensällskap.
onsdag 5 juli 2017
Simpass nummer 3
Jag har hunnit vara på mitt tredje utomhuspass nu. Mitt tredje och antagligen sista före loppet på lördag. Hade tänkt fara ikväll ännu, men vaknade upp med lite känningar i halsen, så jag tänkte att det kanske var bästa att låta bli.
Simningen i måndags hade väl varierande framgång. Först kändes det jätte stelt och tungt. Kändes som att det var evigheter sen jag simmade senast. Det var ju i och för sig exakt en vecka, men iallafall...
Samtidigt var måsarna som hade samlingsplats alldeles bredvid där jag simmade lite skrämmande med sin blotta existens. Speciellt då de sen flög över en. De höll nog ganska långt avstånd, men inte behöver de flyga rakt över mig ändå.
Dessutom märkte jag ungefär mitt i passet att det fanns ju en massa fiskar i vattnet. Så ifall jag skulle klara mig från den eventuella måsattacken fanns det ju en risk att jag skulle bli fiskmat istället. Vet inte om det skulle vara bättre att bli uppäten över eller under ifrån.
Haha. Jag brukar ju inte bry mig om sådan där saker. Det var nog värre förra året då jag varje gång jag simmade utomhus höll på att trassla in mig i undervattensdjungeln.
Hur som helst, 2 km fick jag ihop samlat. Det är ju mer än ingenting. I fjol simmade jag 6 gånger före vansbrosimningen. Hår lär det bli 3. Men bara jag får hållas frisk nu så ska det nog bli roligt att ändå.
Ifjol tog det 1 timme och 14 sekunder att simma de 3000 metrarna. I år hoppas jag att det ska gå under en timme. Men tar det längre så är det ingen större skada skedd ändå.
Simningen i måndags hade väl varierande framgång. Först kändes det jätte stelt och tungt. Kändes som att det var evigheter sen jag simmade senast. Det var ju i och för sig exakt en vecka, men iallafall...
Samtidigt var måsarna som hade samlingsplats alldeles bredvid där jag simmade lite skrämmande med sin blotta existens. Speciellt då de sen flög över en. De höll nog ganska långt avstånd, men inte behöver de flyga rakt över mig ändå.
Dessutom märkte jag ungefär mitt i passet att det fanns ju en massa fiskar i vattnet. Så ifall jag skulle klara mig från den eventuella måsattacken fanns det ju en risk att jag skulle bli fiskmat istället. Vet inte om det skulle vara bättre att bli uppäten över eller under ifrån.
Haha. Jag brukar ju inte bry mig om sådan där saker. Det var nog värre förra året då jag varje gång jag simmade utomhus höll på att trassla in mig i undervattensdjungeln.
Hur som helst, 2 km fick jag ihop samlat. Det är ju mer än ingenting. I fjol simmade jag 6 gånger före vansbrosimningen. Hår lär det bli 3. Men bara jag får hållas frisk nu så ska det nog bli roligt att ändå.
Ifjol tog det 1 timme och 14 sekunder att simma de 3000 metrarna. I år hoppas jag att det ska gå under en timme. Men tar det längre så är det ingen större skada skedd ändå.
Utterleden
I min hemkommun, och halvt också i min hemby har vi en lång landningsled som kallas Utterleden. Den är 52 km lång och går från Överpurmo till Lappfors. Det är en väldigt fin vandringsled nära naturen där man passerar Lostenen, Finlands största flyttblock, några sjöar, både Purmo och Esse å och så en massa skogspartier.
För tredje åter i rad ordnades det för en vecka sen Utterleden vandringsmaraton, ett lopp utan tidtagning där man har möjlighet att antingen vandra eller springa runt hela leden.
Jag hade ju funderat på det några gånger, men samtidigt inte kommit mig för att anmäla mig för anmälningstiden gått ut. Det var först när jag satt på båten på väg mot Vätternrundanen och en halv vecka före själva loppet som jag råkade bli upplyst att de hade förlängt anmälningstiden några dagar, och att jag ännu hade knappt en timmes tid på mig att anmäla mig om jag ville. Så lite halvspontan tänkte jag att nu slår jag till. Jag har ju aldrig sprungit så långt förut och hår har jag inte sprungit längre än 21 km som längst, och redan då var jag ganska trött i benen, men man kan ju inte veta vad man klarar innan man har provat.
Då jag satte väckning på kl 5:10 under semestern så funderade jag nog lite vad jag riktigt håller på med då jag stiger upp den tiden (efter en ganska dålig natt dessutom) för att springa i skogen hela dagen. Men samtidigt var jag ganska exalterad och såg fram emot det. Ibland när jag ställer mig på startlinjen så har jag någon typ av förväntning på vad jag ska klara.
Den här gången var det totalt kravlöst. Noll press. Mitt mål var att njuta så mycket som möjligt och att försöka orka springa så långt jag orkar, förhoppningsvis hela vägen. Men ingen skild tid eller något sånt hade jag satt upp.
Så lite före åtta hade vi blivit skjutsade från Lappfors till Överpurmo och fick börja arbeta av vårt dagsverke. Mycket rötter och stenar, men egentligen tycker jag ju om att springa på sånt. Skulle ni ha frågat mig detsamma då jag började ha över 30 km i benen så skulle väl svaret ha varit not so much.
Benen orkade förvånansvärt bra. Men drygt halvvägs började jag få lite ont i vänstra knäet. När det var lite jämnare underlag gick det bättre, men rötternas ch stenarna (som det fanns gott om) var en liten utmaning. Men inte kan man ju ge upp bara för att det tar lite sjukt. Det gäller att blida ihop, Då jag sprungit 28 km och haft en lite paus vid Sexsjön och intagit lite energi så fick jag sedan sällskap av en annan dam som jag sedan sprang tillsammans med enda till slutet.
Det blev en ganska lång med fin dag i skogen. Ang orkade i princip springa hela vägen. Jag njöt i princip hela vägen även om mitt ena knä mellan varven försökte protestera lite. Men tänk att det ändå höll ihop. Det var ett fins arrangemang. Höll på att få något fel av alla stenar och rötter mot slutet även om jag normalt tycker om att springa på dem, men med några mil i benen är man nödvändigtvis inte så stadig på foten mera.
Aldrig någonsin har det kännas som att 40 km gått så fort eller att det är ganska lite kvar när det bara är 15 km trots att man redan 37 km i benen.
För ett kort ögonblick hann jag tänka att nu ska jag nog ha en liten paus från trail ett tag. Men inners inne visste jag att det inte skulle hålla. För det är ju nog trots allt så roligt.
Och väl i mål kändes det bra att ha tagit sig runt. Lite skavsår på fötterna känns som små saker i sådana skeden. Mest var det bara tacksamhet och glädje jag kände. Tänk att jag får ha en kropp och ett huvud som orkade med ännu en av mina galna idéer och klarade av att prestera fast förberedelserna inte var de bästa.
Roligt med sällskap under färden också. Mot slutet började jag nog bli ganska sliten så då var det bra med extra peppande så att vi fick dra fram varandra.
Och om jag bara några dagar efter loppet skulle kunna tänka mig att springa det igen, så kan det inte ha varit för traumatiskt.
För tredje åter i rad ordnades det för en vecka sen Utterleden vandringsmaraton, ett lopp utan tidtagning där man har möjlighet att antingen vandra eller springa runt hela leden.
Jag hade ju funderat på det några gånger, men samtidigt inte kommit mig för att anmäla mig för anmälningstiden gått ut. Det var först när jag satt på båten på väg mot Vätternrundanen och en halv vecka före själva loppet som jag råkade bli upplyst att de hade förlängt anmälningstiden några dagar, och att jag ännu hade knappt en timmes tid på mig att anmäla mig om jag ville. Så lite halvspontan tänkte jag att nu slår jag till. Jag har ju aldrig sprungit så långt förut och hår har jag inte sprungit längre än 21 km som längst, och redan då var jag ganska trött i benen, men man kan ju inte veta vad man klarar innan man har provat.
Då jag satte väckning på kl 5:10 under semestern så funderade jag nog lite vad jag riktigt håller på med då jag stiger upp den tiden (efter en ganska dålig natt dessutom) för att springa i skogen hela dagen. Men samtidigt var jag ganska exalterad och såg fram emot det. Ibland när jag ställer mig på startlinjen så har jag någon typ av förväntning på vad jag ska klara.
Den här gången var det totalt kravlöst. Noll press. Mitt mål var att njuta så mycket som möjligt och att försöka orka springa så långt jag orkar, förhoppningsvis hela vägen. Men ingen skild tid eller något sånt hade jag satt upp.
Så lite före åtta hade vi blivit skjutsade från Lappfors till Överpurmo och fick börja arbeta av vårt dagsverke. Mycket rötter och stenar, men egentligen tycker jag ju om att springa på sånt. Skulle ni ha frågat mig detsamma då jag började ha över 30 km i benen så skulle väl svaret ha varit not so much.
Benen orkade förvånansvärt bra. Men drygt halvvägs började jag få lite ont i vänstra knäet. När det var lite jämnare underlag gick det bättre, men rötternas ch stenarna (som det fanns gott om) var en liten utmaning. Men inte kan man ju ge upp bara för att det tar lite sjukt. Det gäller att blida ihop, Då jag sprungit 28 km och haft en lite paus vid Sexsjön och intagit lite energi så fick jag sedan sällskap av en annan dam som jag sedan sprang tillsammans med enda till slutet.
Det blev en ganska lång med fin dag i skogen. Ang orkade i princip springa hela vägen. Jag njöt i princip hela vägen även om mitt ena knä mellan varven försökte protestera lite. Men tänk att det ändå höll ihop. Det var ett fins arrangemang. Höll på att få något fel av alla stenar och rötter mot slutet även om jag normalt tycker om att springa på dem, men med några mil i benen är man nödvändigtvis inte så stadig på foten mera.
Aldrig någonsin har det kännas som att 40 km gått så fort eller att det är ganska lite kvar när det bara är 15 km trots att man redan 37 km i benen.
För ett kort ögonblick hann jag tänka att nu ska jag nog ha en liten paus från trail ett tag. Men inners inne visste jag att det inte skulle hålla. För det är ju nog trots allt så roligt.
Och väl i mål kändes det bra att ha tagit sig runt. Lite skavsår på fötterna känns som små saker i sådana skeden. Mest var det bara tacksamhet och glädje jag kände. Tänk att jag får ha en kropp och ett huvud som orkade med ännu en av mina galna idéer och klarade av att prestera fast förberedelserna inte var de bästa.
Roligt med sällskap under färden också. Mot slutet började jag nog bli ganska sliten så då var det bra med extra peppande så att vi fick dra fram varandra.
Och om jag bara några dagar efter loppet skulle kunna tänka mig att springa det igen, så kan det inte ha varit för traumatiskt.
söndag 2 juli 2017
Och veckan som fortsatte
Och veckan fortsatte efter att jag gjorde mitt andra och betydligt mer lyckade utomhussimförsök.
På tisdag var jag till frissan. Det händer så där ca vart tredje år. Fast det är inte riktigt sant det heller. Det var tre år sedan jag var senast. Men före det var det på riktigt ca 10 år sedan sist. Men det fanns en period då jag gick i åk 5 eller 6 som jag brukade vara varannan månad, så jag menar att det fortfarande drar upp medeltalet fast det var ca 20 år sedan.
Har har nog klippt mig oftare än vad jag varit till frissan dock. Den som råkat finnas i närheten har ibland fått uppdraget att kapa av topparna några centimetrar.
Hur som helst fick jag kapat av topparna idag och också ljusare slingor. Vilken lyx. Och bra betjäning dessutom. Fick till och med kaffe och kex så länge jag satt och väntade på att färgen skulle ta sig.
På onsdag sprang jag mitt livs längsta länk. Men det ska få ett eget inlägg. Kanske. Om jag kommer mig för att skriva det.
På onsdag var jag till Kronoby på glass. Eller mat också. Det brukar finnas en tendens att vi oftast äter när jag far dit. Vi är bra på det. Och så serveras det typ alltid älgkött där. Och glass är ju alltid bra. Det är till och med bra mot sjuka knän. Så jag tror det var perfekt återhämtningsmat för mig, sådär dagen efter långloppet.
På fredag tror jag inte att jag gjorde just någon ting. Förutom att köpa ett nytt fodral till telefonen. Och det var lättare sagt än gjort. I stadens alla tre största varuhus så fanns det inga vanliga fodral till min modell mera. Alltså kom igen. Jag char ju inte ens haft min telefon i två år ännu. Må nu vara att modellen funnits ganska många år redan när jag köpt min då de sålde bort lagret, men ändå. Jag har en iPhone 4s. Det började redan flera fodral till iPhone 5 som de börjar rea bort. Så i två av affärerna fanns det inga fodral alls. I det sista varuhuset, det som finns mitt i stan, hittade jag till sist ett som fanns i en korg med allt som de typ vill bli av med. Där fanns det 1 eller två kvar som passade min modell. Båda såg lika ut ifall det nu råkade vara två stycken, minns inte. Det var rosa med fjärilar på och var bara ett gummiskal. Men bättre en inget. Med röd prislapp stod det att det kostar 5 €. Det fick duga. Åtminstone tills vidare. Köper lite mat också. När jag kommer till kassan blir slutsumman något på 3 €. Funderar lite hur det kan vara möjligt när bara själva fodralet kostade 5. Ser igenom kvittot om hon glömt att ta betalt för det. Men det finns med, men till priset 1,20 € istället. Dessutom säger damen i kassan att det är ett års garanti på skalet.
Så jag funderar nog vad som händer om jag om ett år skickar in det och vill ha ett nytt på garantin, när det redan tycks vara så svårt att hitta ett över huvudtaget. Kanske de hamnar att skicka med en ny telefon också, då de inte hittar något extra skyddsskal i sina lager.
På lördag var det sommar på riktigt. Sommaren inföll tydligen på en lördag det här året. Jag var på fotbollsträning och konstaterade att jag nog var lite trött i benen ännu, fast de kändes ganska pigga dagen efter. Sen tog jag tillfället i akt och for till stranden. Det är ju osäkert om det blir några flera sådana dagar för mig i år.
På söndag gjorde jag min första asfaltskänk. Tänk att jag lyckats undvika dem hela året. Nog fick jag ju in lite grus och skog idag också, men största delen av sträckan var helt klart asfalt.
Ja annars har jag ju sett fyra fotbollsmatcher live den här veckan också.
måndag 26 juni 2017
Utomhussimning försök 2
Det gick ju som sagt inte så bra med simningen igår. Men i och med att det är redan nästa helg som Vansbrosimningen är, så måste jag försöka passa på och få in några pass före det. Så idag kom pass två, men förhoppningar om bättre framgång än gårdagen.
Jag vet en annan "gräv" där en del treatleter brukar vara och simma. Har aldrig varit dit och har ingen aning om var den är, men den kunde ju inte vara sämre än den jag brukar simmade i.
Så efter lite hjälp från internet (igen) hade jag listat ut var den finns och hur man tar sig dit.
Och efter att ha kört runt lite kom jag också fram till på vilken sida och var man brukade börja simma.
Så med bestämda steg gick jag ner i vattnet och konstaterade att det inte såg ut att finnas något sjögräs här, Dessutom var "gräven" betydligt större så man skulle inte behöva simma från och tillbaka så många gånger. Det ända som möjligtvis kunde se lite oroväckande ut var måsarna som hölls vid sidan om ett stycke bort, men de verkade uppföra sig väl.
Så jag började simma på. Lite mindre vind idag och väldigt lugnt vatten. Visserligen regnade det, men sedan när har det varit ett problem när man simmar. Man blir ju blöt hur som helst.
Och crawlande kändes mycket bättre nu. Det funkade bra att andas både på vart annat och vart tredje tag. Och även om det kändes lite ovant och jag hade lite svårt med att hålla rätt kurs och simma rakt så kändes det ganska bra. Tusen gånger bättre än dagen innan.
Visst finns det massor med saker jag borde förbättra ännu, men bara det att simningen flöt på bra och jag kunde orkade crawla 2,5 km med bara väldigt korta pauser är en stor seger. Jag har aldrig crawlat så långt förut.
Så tack och lov kan det vara stor skillnad mellan två gånger. Och tur är väl det. Det ska jag försöka komma håg om eller snaror då träningen går tungt någon dag.
Jag vet en annan "gräv" där en del treatleter brukar vara och simma. Har aldrig varit dit och har ingen aning om var den är, men den kunde ju inte vara sämre än den jag brukar simmade i.
Så efter lite hjälp från internet (igen) hade jag listat ut var den finns och hur man tar sig dit.
Och efter att ha kört runt lite kom jag också fram till på vilken sida och var man brukade börja simma.
Så med bestämda steg gick jag ner i vattnet och konstaterade att det inte såg ut att finnas något sjögräs här, Dessutom var "gräven" betydligt större så man skulle inte behöva simma från och tillbaka så många gånger. Det ända som möjligtvis kunde se lite oroväckande ut var måsarna som hölls vid sidan om ett stycke bort, men de verkade uppföra sig väl.
Så jag började simma på. Lite mindre vind idag och väldigt lugnt vatten. Visserligen regnade det, men sedan när har det varit ett problem när man simmar. Man blir ju blöt hur som helst.
Och crawlande kändes mycket bättre nu. Det funkade bra att andas både på vart annat och vart tredje tag. Och även om det kändes lite ovant och jag hade lite svårt med att hålla rätt kurs och simma rakt så kändes det ganska bra. Tusen gånger bättre än dagen innan.
Visst finns det massor med saker jag borde förbättra ännu, men bara det att simningen flöt på bra och jag kunde orkade crawla 2,5 km med bara väldigt korta pauser är en stor seger. Jag har aldrig crawlat så långt förut.
Så tack och lov kan det vara stor skillnad mellan två gånger. Och tur är väl det. Det ska jag försöka komma håg om eller snaror då träningen går tungt någon dag.
Utomhuspremiär då det gäller simningen
Jag gick ju som sagt en crawlkurs i vårvintras. Det börjar ju redan vara ett tag sen, och jag har inte simmat en enda gång sedan kursen tog slut.
Dessutom har ju inte sommaran ännu bjudit på speciellt många dagar med varmt väder. Varken i luften eller i vattnet. Men man kan ju inte börja invänta värmen före man gör simsäsongsdebut utomhus. Då finns det risk att det blir simmat i sommar.
Så efter att ha vetat till efter midsommar, men det fortfarande inte varit några varma dagar så tänkte jag att jag måste ju börja någon gång. Det är ju mindre än två veckor till Vansbrosimningen nu.
Så i söndags drog jag på mig våtdräkten. Det finns ju en vetenskap i sig själv om att få på sig våtdräkten smidigt, men efter lite googlande förra sommaren, så blev jag betydligt bättre på det. Vad gjorde man före google när man skulle ha reda på saker snabbt?
Jag tog mig till den "gräv" där jag brukade simma fjol. Den är varken stor eller speciellt bra, men jag brukade simma där som barn. Vattnet kändes ganska kallt och under de första 25 metrarna hann jag fundera på hur jag någonsin skulle kunna simma utomhus i år. Men efter en lite stund vande jag mig med vattnet. Men kände mig fortfarande allt annat än smidig. Tekniken som jag tyckte började sitta någorlunda bra under våren var som bortblåst. Jag hade inget flyt. Eller flöt gjorde jag ju. Tack vare våtdräkten. Men det var ju typ allt. Kände mig som världens smidigaste simmare. Crawlade en stund, höll på att då och tog en liten paus för att sedan försöka ta mig framåt igen. Däremellan höll jag på att trassla in mig i sjögräset. Funderar fortfarande på varför jag jag simmar där och hur jag kunde simma där hela sommaren fjol.
Men med envishet och näst intill ingen teknik tog jag mig framåt 1600 m. Ingen, teknik, ingen fin kontinuerlig simning och inte direkt någon bra känsla heller. Men jag hade över debuten. Nu kan det ju bara bli bättre. Men har på känn att det känn bli tre jobbiga kilometrar i Vansbro, fast det kändes så bra under vintern.
Dessutom har ju inte sommaran ännu bjudit på speciellt många dagar med varmt väder. Varken i luften eller i vattnet. Men man kan ju inte börja invänta värmen före man gör simsäsongsdebut utomhus. Då finns det risk att det blir simmat i sommar.
Så efter att ha vetat till efter midsommar, men det fortfarande inte varit några varma dagar så tänkte jag att jag måste ju börja någon gång. Det är ju mindre än två veckor till Vansbrosimningen nu.
Så i söndags drog jag på mig våtdräkten. Det finns ju en vetenskap i sig själv om att få på sig våtdräkten smidigt, men efter lite googlande förra sommaren, så blev jag betydligt bättre på det. Vad gjorde man före google när man skulle ha reda på saker snabbt?
Jag tog mig till den "gräv" där jag brukade simma fjol. Den är varken stor eller speciellt bra, men jag brukade simma där som barn. Vattnet kändes ganska kallt och under de första 25 metrarna hann jag fundera på hur jag någonsin skulle kunna simma utomhus i år. Men efter en lite stund vande jag mig med vattnet. Men kände mig fortfarande allt annat än smidig. Tekniken som jag tyckte började sitta någorlunda bra under våren var som bortblåst. Jag hade inget flyt. Eller flöt gjorde jag ju. Tack vare våtdräkten. Men det var ju typ allt. Kände mig som världens smidigaste simmare. Crawlade en stund, höll på att då och tog en liten paus för att sedan försöka ta mig framåt igen. Däremellan höll jag på att trassla in mig i sjögräset. Funderar fortfarande på varför jag jag simmar där och hur jag kunde simma där hela sommaren fjol.
Men med envishet och näst intill ingen teknik tog jag mig framåt 1600 m. Ingen, teknik, ingen fin kontinuerlig simning och inte direkt någon bra känsla heller. Men jag hade över debuten. Nu kan det ju bara bli bättre. Men har på känn att det känn bli tre jobbiga kilometrar i Vansbro, fast det kändes så bra under vintern.
fredag 23 juni 2017
Vätternrundan 2017
Jag tog mig runt Vättern. på cykel en gång till. En del cyklar en gång och säger aldrig mer och likväl är det med nästa år igen. En del står lite mera fast vid sina ord.
Men för mig så har aldrig den känslan dykt upp. Inte då jag cyklat åtminstone. Visst hade jag ont efter loppet fjol, men efter att ha fått ta det lugnt ett tag efter att jag kom i mål så var jag nog beredd att sätta mig upp i sadeln igen.
Även om 300 km är en ganska lång resa, så njöt av så gott som hela resan den här gången. Lite sjuk här och där blev jag väl, men inte så att det tog bort njutningen. Med inte ens hälften av den mängd cykelkilometrar som jag hade fjol visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av formen, men jag lyckades hur som helst förbättra tiden med 42 minuter från föregående år.
Hade fortfarande längre pauser än nödvändigt. Men då jag fick cykla största delen av rundan med två halvbekanta, så tyckte jag att det var onödigt att stressa, då vi istället kunde hjälpas åt att dra.
Och mitt inofficiella mål före loppet var att komma in under 12 timmar. Visste inte om det skulle lyckas då jag cyklat så lite i år. Jag hann nog ge upp det målet under loppets gång också då jag insåg hur långa pauser vi hade. Men själva cyklandet gick bra sen, så med några sekunders marginal, korsade vår trio mållinjen i bredd.
Vad som händer nästa år vet jag inte. När man väl börjat med något är det väl kanske svårt att sluta. Det har ju nog varit ett roligt lopp. Så nog kan det hända att jag finns med på startlistan även nästa år. Tiden får utvisa.
Men för mig så har aldrig den känslan dykt upp. Inte då jag cyklat åtminstone. Visst hade jag ont efter loppet fjol, men efter att ha fått ta det lugnt ett tag efter att jag kom i mål så var jag nog beredd att sätta mig upp i sadeln igen.
Även om 300 km är en ganska lång resa, så njöt av så gott som hela resan den här gången. Lite sjuk här och där blev jag väl, men inte så att det tog bort njutningen. Med inte ens hälften av den mängd cykelkilometrar som jag hade fjol visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av formen, men jag lyckades hur som helst förbättra tiden med 42 minuter från föregående år.
Hade fortfarande längre pauser än nödvändigt. Men då jag fick cykla största delen av rundan med två halvbekanta, så tyckte jag att det var onödigt att stressa, då vi istället kunde hjälpas åt att dra.
Och mitt inofficiella mål före loppet var att komma in under 12 timmar. Visste inte om det skulle lyckas då jag cyklat så lite i år. Jag hann nog ge upp det målet under loppets gång också då jag insåg hur långa pauser vi hade. Men själva cyklandet gick bra sen, så med några sekunders marginal, korsade vår trio mållinjen i bredd.
Vad som händer nästa år vet jag inte. När man väl börjat med något är det väl kanske svårt att sluta. Det har ju nog varit ett roligt lopp. Så nog kan det hända att jag finns med på startlistan även nästa år. Tiden får utvisa.
 |
| Lite oroväckande moln kvällen före, men vi fick sist och slut åka i utmärkt väder. Lite, lite regn en kort stund, men nitget som störde. Annars var det sol som gällde. |
 |
| Vid starten. Klockan är ca 3:30 och vi har ett halv dygns cykling framför oss. |
 |
| Har precis korsat mållinjen och ska snart få våra medaljer. Härlig känsla. |
 |
| I did it. Och kroppen känns fortfarande helt okej. |
tisdag 13 juni 2017
Running 32 good bye!
Igår vaknade jag för första gången på sommarlovet relativt tidigt och kände mig någorlunda utvilad. Första veckan hann jag aldrig känna av någon ledighet.
Men igår vaknade jag två timmar tidigare än planerat och hann med en skön morgonpromenad ner till vattnet. En ren bonus.
Kvällen före avslutade jag året som 32-åring med en skön lång i fäbodaskogen. Provade lite nya stigar och var inte heal tiden 100% säker på var jag riktigt befann mig, men en skön 20 kilometers runda fick jag ihop. Och vilket skönt sätt att avsluta ett levnadsår på.
Och man kan inget anana än älska skogen den här tiden på året. Allt är så otroligt fint, även om myggorna börjar visa att de ännu existerar fast det varit en ovanligt kall vår.
Men igår vaknade jag två timmar tidigare än planerat och hann med en skön morgonpromenad ner till vattnet. En ren bonus.
Kvällen före avslutade jag året som 32-åring med en skön lång i fäbodaskogen. Provade lite nya stigar och var inte heal tiden 100% säker på var jag riktigt befann mig, men en skön 20 kilometers runda fick jag ihop. Och vilket skönt sätt att avsluta ett levnadsår på.
Och man kan inget anana än älska skogen den här tiden på året. Allt är så otroligt fint, även om myggorna börjar visa att de ännu existerar fast det varit en ovanligt kall vår.
måndag 5 juni 2017
Vilan har börjat
Den första lediga dagen. Jag sov till halv tio. Såå skönt. Jag drack kaffe i lugn och ro. Sedan for jag till Vasa för att hälsa på en god vän som jag träffar alldeles för sällan. Tänk vad skönt att kunna och ha tid med det en alldeles vanlig måndag. Eller det är väl inte en vanlig måndag. Det är en sommarlovsmåndag. Och det vågar jag skriva fast jag till lust och leda har fått höra allt det där om lärarnas sommarlov. Men den diskussionen tänker jag inte ta upp här. Helst går jag inte in i den diskussionen över huvudtaget.
För nu ska jag fortsätta att vila och sova. Har fortfarande en hel del vila att ta igen. Och på onsdag lovar de bra väder, så då ska jag försöka bege mig ut på en längre cykellänk. Det börjar vara tid för det. Det är bara 12 dagar kvar till Vätternrundan nu.
Såhär såg jag ut när jag gick till Pavis i lördags på lärarnas skolavslutning. God mat och en skön kväll. Jag tycker om att ha arbetskamrater.
För nu ska jag fortsätta att vila och sova. Har fortfarande en hel del vila att ta igen. Och på onsdag lovar de bra väder, så då ska jag försöka bege mig ut på en längre cykellänk. Det börjar vara tid för det. Det är bara 12 dagar kvar till Vätternrundan nu.
Såhär såg jag ut när jag gick till Pavis i lördags på lärarnas skolavslutning. God mat och en skön kväll. Jag tycker om att ha arbetskamrater.
fredag 2 juni 2017
Nästan sommar...
Nu är det väldigt nära. Ett helt skolår är så gott som slut, och mitt första riktiga sommarlov som lärare är nu närmare än någonsin.
Så vad gör det egentligen fast termometern visade +2°C i morse när jag körde till skolan och det kom ner snöblandat regn i kombination med stark nordlig vind och 2 juni.
Visst längtar jag till varma soliga dagar, men sist och slutligen är vädret en ganska oväsentlig del i mitt liv. Det finns det som kämpar med svåra saker på riktigt.
Så just nu känner jag mest bara tacksamhet. För det här året. För alla utmaningar, eller kanske mera för känslan efter att jag tagit mig igenom dem. För erfarenheter rikare jag är. För de bästa kollegorna. För eleverna. De har ständigt tvingat mig till skälvutvärdering.
Så nu tar jag riktigt snart sommarlov. Till att börja med ska jag sova lite längre på morgnarna och sedan under två veckor ska jag panikcykla tills Vätternrundan är över. Jag har ju redan konstaterat att jag inte kommer att vara lika förberedd som senast, men nog har jag tänkt ta mig runt ändå bara inga större incidenter inträffar.
Så vad gör det egentligen fast termometern visade +2°C i morse när jag körde till skolan och det kom ner snöblandat regn i kombination med stark nordlig vind och 2 juni.
Visst längtar jag till varma soliga dagar, men sist och slutligen är vädret en ganska oväsentlig del i mitt liv. Det finns det som kämpar med svåra saker på riktigt.
Så just nu känner jag mest bara tacksamhet. För det här året. För alla utmaningar, eller kanske mera för känslan efter att jag tagit mig igenom dem. För erfarenheter rikare jag är. För de bästa kollegorna. För eleverna. De har ständigt tvingat mig till skälvutvärdering.
Så nu tar jag riktigt snart sommarlov. Till att börja med ska jag sova lite längre på morgnarna och sedan under två veckor ska jag panikcykla tills Vätternrundan är över. Jag har ju redan konstaterat att jag inte kommer att vara lika förberedd som senast, men nog har jag tänkt ta mig runt ändå bara inga större incidenter inträffar.
måndag 29 maj 2017
Löphelg
Vintern var lång i år. Det är just och just att man vågar tro att den är slut ännu. Men det ledde till att det kom ganska många kilometrar i skidspåret. Det ledde också till att både löp- och cykelsäsongen startade rekordcent. Tanken var ju nog att springa lite under vintern också. Men det blev ju inte riktigt av. Och jag visste ju att det fanns en stor chans att det skulle bli just så.
Cykelsäsongen går fortfarande ganska trögt. Det är nu bara drygt 2,5 vecka till Vätternrundan och jag har just och just börjat träningen. Jag hoppas och tror hårt på två riktigt bra träningsveckor framöver nog. Men hur det ska gå till vet jag inte riktigt.
Löpsäsongen har dock startat bra. Den startade som sagt sent, men när jag väl kom igång så tycker jag att det har gått bra. Mycket har jag nog Team Nordic Trail att tacka för det. Skulle nog inte ha fått lika bra start om det inte vore för deras ledda pass mellan varven. Och nu när motivationen är uppe så är det roligt att fara ut själv på en runda också.
Och helgens löpsaldo blev faktiskt riktigt bra. Det var för regnigt för att cykla. Jobbigt med vatten och lera som sprättar och en cykel som måste rengöras efteråt. Där för sparar jag gärna cyklandet till soliga vindstilla dagar, medan man kan springa nästan när som helst. Dessutom lyckades jag vänta ut regnet båda dagarna så båda lördag och söndag blev det riktigt njutbart.
På lördag blev det att prova en ny runda. Eller början var väl bekant, men har aldrig sprungit till slutet av stigen förut. Startade vid Lillsand och tog vägen förbi Reijos stuga för att sedan springa ut till Svedja och sedan delvis ta en annan väg tillbaka. Klockan visade på 16 km då jag kom tillbaka.
På söndag blev det en nästan likadana länk. Ginade kanske lite mera, för klockan visade bara drygt 15 km den här gången fast jag sprang nästan samma sträcka. Tänkte att jag skulle nog passa på och spräcka 20 km den här gången så jag for ut på en runda till.
Förra året blev det inte mycket löpning överhuvudtaget. Det var egentligen bara i september som jag sprang mycket. Därför är det så skönt att ha kommit bra igång i år. Jag hoppas att motivationen och löpglädjen håller i sig.
Har inget lopp inplanerat ännu. Några jag funderar på, men inget som är definitivt. Så vi ska se hur det blir. Till dess springer jag vidare.
Cykelsäsongen går fortfarande ganska trögt. Det är nu bara drygt 2,5 vecka till Vätternrundan och jag har just och just börjat träningen. Jag hoppas och tror hårt på två riktigt bra träningsveckor framöver nog. Men hur det ska gå till vet jag inte riktigt.
Löpsäsongen har dock startat bra. Den startade som sagt sent, men när jag väl kom igång så tycker jag att det har gått bra. Mycket har jag nog Team Nordic Trail att tacka för det. Skulle nog inte ha fått lika bra start om det inte vore för deras ledda pass mellan varven. Och nu när motivationen är uppe så är det roligt att fara ut själv på en runda också.
Och helgens löpsaldo blev faktiskt riktigt bra. Det var för regnigt för att cykla. Jobbigt med vatten och lera som sprättar och en cykel som måste rengöras efteråt. Där för sparar jag gärna cyklandet till soliga vindstilla dagar, medan man kan springa nästan när som helst. Dessutom lyckades jag vänta ut regnet båda dagarna så båda lördag och söndag blev det riktigt njutbart.
På lördag blev det att prova en ny runda. Eller början var väl bekant, men har aldrig sprungit till slutet av stigen förut. Startade vid Lillsand och tog vägen förbi Reijos stuga för att sedan springa ut till Svedja och sedan delvis ta en annan väg tillbaka. Klockan visade på 16 km då jag kom tillbaka.
På söndag blev det en nästan likadana länk. Ginade kanske lite mera, för klockan visade bara drygt 15 km den här gången fast jag sprang nästan samma sträcka. Tänkte att jag skulle nog passa på och spräcka 20 km den här gången så jag for ut på en runda till.
Förra året blev det inte mycket löpning överhuvudtaget. Det var egentligen bara i september som jag sprang mycket. Därför är det så skönt att ha kommit bra igång i år. Jag hoppas att motivationen och löpglädjen håller i sig.
Har inget lopp inplanerat ännu. Några jag funderar på, men inget som är definitivt. Så vi ska se hur det blir. Till dess springer jag vidare.
söndag 28 maj 2017
När maj lider mot sitt slut.
Igår gick jag och lade mig ett ett relativt städat hem. Det är länge sedan det har hänt. Majmånad är alltid en intensiv månad för lärare, så städning är nog en av de saker som inte prioriterats väldigt högt. Men nog var det skönt att få ha lite mera ordning runt omkring sig. Jag är inte perfektionist och nog kan jag hantera mer eller mindre kaos också. Men faktum kvarstår att nog trivs jag bättre om det är någorlunda ordning runtomkring.
Och nog är det skönt att det snart blir lite ledigt. Då jag skulle göra mat igår hittade jag en plåt med klyftpotatis i ugnen. Är inte säker på om jag gjort mat någon gång men glömt bort att ta, eller om jag ätit och inte orkat allt och av någon konstig orsak lagt tillbaka plåten i ugnen. ?? Tydligen har koncentrationen inte räckt till hela dagen alla dagar.
Så den regninga gårdagen passade faktiskt riktigt bra in i mitt schema. Sova länge. Jag brukar inte göra det. Speciellt inte på våren. Men nu behövdes det. Sen fick jag bar aga och pynta på hela dagen. Tork lite damm, sortera papper och sen ta paus. Dammsuga och sy fast en knapp på en skjorta som hade kommit loss kanske i februari. Paus. Se det sista avsnittet av skam och sticka färdigt en vante. Paus. Städa upp lite i bokhyllan och sortera mera saker. Hänga upp tvätten och ja, fortsätta på det viset mest hela dagen, för att till sist när klockan var närmare åtta på kvällen fara ut på en länk i favoritskogen.
Två härliga timmar i en ganska tom skog. Folk har tydligen bättre saker för sig sent en lördagskväll. Märkligt. Jättefrisk luft efter regn mest hela dagen. Skönt avslut på dagen. Väl behövligt.
Och nog är det skönt att det snart blir lite ledigt. Då jag skulle göra mat igår hittade jag en plåt med klyftpotatis i ugnen. Är inte säker på om jag gjort mat någon gång men glömt bort att ta, eller om jag ätit och inte orkat allt och av någon konstig orsak lagt tillbaka plåten i ugnen. ?? Tydligen har koncentrationen inte räckt till hela dagen alla dagar.
Så den regninga gårdagen passade faktiskt riktigt bra in i mitt schema. Sova länge. Jag brukar inte göra det. Speciellt inte på våren. Men nu behövdes det. Sen fick jag bar aga och pynta på hela dagen. Tork lite damm, sortera papper och sen ta paus. Dammsuga och sy fast en knapp på en skjorta som hade kommit loss kanske i februari. Paus. Se det sista avsnittet av skam och sticka färdigt en vante. Paus. Städa upp lite i bokhyllan och sortera mera saker. Hänga upp tvätten och ja, fortsätta på det viset mest hela dagen, för att till sist när klockan var närmare åtta på kvällen fara ut på en länk i favoritskogen.
Två härliga timmar i en ganska tom skog. Folk har tydligen bättre saker för sig sent en lördagskväll. Märkligt. Jättefrisk luft efter regn mest hela dagen. Skönt avslut på dagen. Väl behövligt.
tisdag 16 maj 2017
Slutspurten
Och en av de intensivaste tiderna på skolåret har nu börjat. Det är mycket som ska planeras, rättas och skrivas. Det har blivit många sena kvällar.
Men samtidigt tycker jag att det ändå går ganska smidigt. Tänk att det går runt och även fast det är mycket på gång känner jag att jag har kontroll. Åtminstone så pass mycket som jag behöver. Resten ordnar sig nog på ett eller annat sätt iallafall.
onsdag 10 maj 2017
En märklig månad
Maj är lite förunderlig. Solig och vacker men ganska iskall. Och väntar jag ju på värmen. Men samtidigt är det ju ganska skönt löpväder så här också trots den kalla nordliga vinden.
Och på något sätt är jag ganska nöjd över det kyliga majvädret fast det kommer lite snö mellan varven. Det gör att jag ganska nöjd kan sitta och arbeta inomhus. För det är nu slutspurten av terminen börjar. Och jag känner mig redo.
Men nog väntar jag ju ändå på värmen. Jag borde ju absolut börja cykla snart. Det är ju bara drygt en månad till Vätternrundan och jag har inte varit på en enda cykeltur i år ännu.
Igår var jag och se på en fotbollsmatch vi västra plan. Då matchen slutade visade termometern -3 grader.Fotbollsvädret är härligt i Finland.
söndag 7 maj 2017
Trail
Jag har nog blivit lite biten av att springa i skogen. Har ju alltid tyckt om naturen, men nu har jag hittat ny glöd och motivation.
Fredags var det varmt. Jag häda tänkt försökt utnyttja det våriga vädret och springa långt. Men det gick tungt. Så jag sprang ganska kort. Och väldigt väldigt sakta. Ibland gick jag även lite emellan. Och jag tillåter mig det. Att ta det lugnt om det är så det känns. Att fokusera på att njuta istället för att samla kilometrar.
Och jag njöt. Plus 15 grader. Fåglar som kvittrar. En doft av skog som jag inte känt tidigare i år. En doft och känsla av vår helt enkelt.
Idag hade jag tänkt fara på ett 1,5 timmes paus med tet:arna. Men sen fick jag reda på att en del skulle starta redan en timme tidigare. Så efter lite funderande så bestämde jag mig att joina dem. Om benen kändes trötta kunde jag ju alltid vända om, eller nöja mig med en lite kortare runda.
Så jag åkte ut till. Först var vi ett glatt gäng på 5 personer som sprang den första timmen. Efter det for vi tillbaka till starten för att ta upp gänget som kom till kl 10. Vi sprang en 1,5 timme till. I skog. På stranden. På klipporna.
Efter det for de flesta hem. Sen fortsatte vi fem som startade kl 9 med en förstärkning på en till att springa. Jag och Idas sprang en halvtimme till. Resten fortsatte. De tre hårdaste hade som mål att springa 40 km idag. Jag lufter på hatten för dem. Själv var jag nöjd med att få fara hem på lunch efter tre timmars löpning. Det blir inte många så långa löppass per år. Förutom de två loppen jag deltog i fjol, tror jag att jag kom upp i tre timmar en gång.
Men nu är benen trötta. Efter morgondagens fotbollsmatch, ska de nog få vila ett tag.
Men nog är det skönt att träna på morgonen. Nu har jag fått ta det lugnt resten av dagen. För inte är det ju helt fel att sitta i soffan och se ett avsnitt av skam och äta blåbärspaj heller.
Och få se om jag klarar en 5-dagars arbetsvecka nu, efter 4 4-dagars arbetsveckor på raken.
Vi ska hoppas det.
Fredags var det varmt. Jag häda tänkt försökt utnyttja det våriga vädret och springa långt. Men det gick tungt. Så jag sprang ganska kort. Och väldigt väldigt sakta. Ibland gick jag även lite emellan. Och jag tillåter mig det. Att ta det lugnt om det är så det känns. Att fokusera på att njuta istället för att samla kilometrar.
Och jag njöt. Plus 15 grader. Fåglar som kvittrar. En doft av skog som jag inte känt tidigare i år. En doft och känsla av vår helt enkelt.
Idag hade jag tänkt fara på ett 1,5 timmes paus med tet:arna. Men sen fick jag reda på att en del skulle starta redan en timme tidigare. Så efter lite funderande så bestämde jag mig att joina dem. Om benen kändes trötta kunde jag ju alltid vända om, eller nöja mig med en lite kortare runda.
Så jag åkte ut till. Först var vi ett glatt gäng på 5 personer som sprang den första timmen. Efter det for vi tillbaka till starten för att ta upp gänget som kom till kl 10. Vi sprang en 1,5 timme till. I skog. På stranden. På klipporna.
Efter det for de flesta hem. Sen fortsatte vi fem som startade kl 9 med en förstärkning på en till att springa. Jag och Idas sprang en halvtimme till. Resten fortsatte. De tre hårdaste hade som mål att springa 40 km idag. Jag lufter på hatten för dem. Själv var jag nöjd med att få fara hem på lunch efter tre timmars löpning. Det blir inte många så långa löppass per år. Förutom de två loppen jag deltog i fjol, tror jag att jag kom upp i tre timmar en gång.
Men nu är benen trötta. Efter morgondagens fotbollsmatch, ska de nog få vila ett tag.
Men nog är det skönt att träna på morgonen. Nu har jag fått ta det lugnt resten av dagen. För inte är det ju helt fel att sitta i soffan och se ett avsnitt av skam och äta blåbärspaj heller.
Och få se om jag klarar en 5-dagars arbetsvecka nu, efter 4 4-dagars arbetsveckor på raken.
Vi ska hoppas det.
lördag 22 april 2017
Jag springer
på grund av olika orsaker kom jag aldrig riktigt igång med löpsäsongen fjol. Det var först när jag insåg att det one var många veckor kvar till maratonet som jag paniktränare lite och for iväg på två långpass och några kortare emellan, men det var typ det. Annars kom nog löprundorna ganska glest.
Och inte kan jag ju säga att det börjat bra hår heller. Fram till mitten av april så hade jag väldigt få kilometrar, och bara några enstaka pass sammanlagt.
Men den här veckan har jag kommit igång lite. Jag hoppas att det inte bara var en engångsvecka. För den här veckan har jag varit på fyra pass. Absolut inga snabba pass och inte speciellt långa heller, men jag har sprungit. Och det är precis det jag behöver nu. Samla kilometrar och vänja benen och fötterna vid löpningen igen. Skidsäsongen i all sin ära, men löpningen blev nog lidande av att den blev rekordlång. Men det är ändå inget jag ångrar.
Nu hoppas jag att löpmotivationen är här för att stanna. Kanske var Team Nordic Trail precis det jag behövde just nu, bör att boosta motivationen, och den köpargruppen startade upp precis när skidsäsongen gick mot sitt slut.
Nu gäller det bara att väcka upp cykeln också. Och hoppas att det får sopat vägarna snart. Mindre än två månader till Vätternrundan, och jag har sammanlagt cyklat 6 km på hela året. Det komma alla i söndags på en lerig väg i Purmo.
Och inte kan jag ju säga att det börjat bra hår heller. Fram till mitten av april så hade jag väldigt få kilometrar, och bara några enstaka pass sammanlagt.
Men den här veckan har jag kommit igång lite. Jag hoppas att det inte bara var en engångsvecka. För den här veckan har jag varit på fyra pass. Absolut inga snabba pass och inte speciellt långa heller, men jag har sprungit. Och det är precis det jag behöver nu. Samla kilometrar och vänja benen och fötterna vid löpningen igen. Skidsäsongen i all sin ära, men löpningen blev nog lidande av att den blev rekordlång. Men det är ändå inget jag ångrar.
Nu hoppas jag att löpmotivationen är här för att stanna. Kanske var Team Nordic Trail precis det jag behövde just nu, bör att boosta motivationen, och den köpargruppen startade upp precis när skidsäsongen gick mot sitt slut.
Nu gäller det bara att väcka upp cykeln också. Och hoppas att det får sopat vägarna snart. Mindre än två månader till Vätternrundan, och jag har sammanlagt cyklat 6 km på hela året. Det komma alla i söndags på en lerig väg i Purmo.
fredag 21 april 2017
Springa på lunchen
I många olika tidningar där de har artiklar om träning, hälsa eller hur man ska komma i form och leva ett hälsosamt liv brukar de ge tipset eller rekommendationen om att springa på lunchen.
Jag har aldrig förstått mig på det. För jag får det inte riktigt att gå ihop. Hur lång lunch har folk egentligen om de både ska hinna byta om, springa, duscha, byta om igen och, ja, just det äta?
Dessutom brukar ju lunchen vara den tid på dagen då man hinner varva ner lite och ta en paus för att sedan återgå till jobbet sen. Jag vill ju absolut inte stressa då.
Men man har ju olika sorters jobb och olika arbetstider, så visst kan det passa för någon, men överlag tycker jag att det låter väldigt osmidigt. Men allt behöver ju inte vara så smidigt jämt.
Men idag var det precis det jag gjorde iallafall. Jag åkte hem och sprang på lunchen. Det kan ju förstås tilläggas att jag just idag har nästan 3,5 timme ledigt på dagen förre följande lektion. Annars skulle det inte ha kommit på frågan. Men att springa mitt på dagen idag var nog ett av dagens bästa val. Jag hade massor med energi när jag åkte tillbaka till jobbet sen. Och sen hade jag hela kvällen ledig sen, så jag fick sitta och titta ut på regnet och vinden, vetandes om att jag själv hade fått springa i solsken tidigare.
Men jag förstår ändå inte riktigt hur folk får det att gå ihop så där tillvardags. För jag räknar ju inte med att alla har över tre timmars lunch. Och när äter man, om man springer när det är tänkt man ska äta?
onsdag 19 april 2017
Team NordicTrail
Jag ska börja springa trail. Eller det gör jag väl redan mellan varven. Men nu ska jag börja på riktigt. I grupp. Efter år av ensamlöpning så ska jag börja på löpsällskap. Jag hoppas och tror att det ska bidra till att det blir lättare att komma sig för att dra de där intervallerna.
Team Nordic Trails grundare Miranda Kvist.
Att springa ute vid havet är ju aldrig fel.
För nu har team nordic trail precis startat i Finland och i Jakobstad av alla ställen. Tänk vilken tur för mig. Och efter bara två gånger är jag ganska säker på att jag kommer att tycka om det.
Team Nordic Trails grundare Miranda Kvist. måndag 17 april 2017
Och påsken som var ovanligt bra
 |
| Dagens skidspår. |
Jag borde ha avslutat skidsäsongen redan och börjat satsa på cyklingen och löpningen. Och snart måste jag nog göra det med tvång om vintern inte tar slut, för jag hinner inte både med skid- och barmarkssäsong just nu. Men då det är så roligt att skida. Och tänk att det är möjligt fast det är 17 april idag.
De tre senaste veckorna har jag varit på gudstjänst. Och det känns lite som att ha kommit hem. Sedan jag kom tillbaka till Finland för mer än två år sedan har jag inte riktigt varit med i någon församling. Och det har varit en sak som saknats i mitt liv. Ett liv som varit fyllt med så mycket annat, men som ändå inte kunnat fylla just den platsen. Och att åter igen hittat en kristen gemenskap (om man kan prata om det efter tre gånger) gör gott. Så även om det bara skulle bli dessa tre gånger skulle det ändå ha varit en vinst, fast jag tror och hoppas att det kommer att bli flera. Gud har alltid varit en del av mitt liv fast jag själv fyllt mina dagar med massa olika saker men väldigt lite församlingsaktiviteter. Men att få dela gemenskap med andra troende gör gott. Det styrker. Och det lyfter upp. Ensam är inte stark.
Och att få fara ut på kyrklunch efteråt i söndags var fantastiskt. Äta god mat och sitta och prata och fundera i timmar. Få ge utlopp för sina tankar och funderingar, förväntningar och frustrationer och allt däremellan. Oj vad jag har saknat.
Och nu ser jag väldigt mycket fram emot Team Nordic Trail som startar upp i Finland och Jakobstad imorgon. Jag har så höga förväntningar, för jag tror att det kommer att vara något jag kommer att trivas med. Och jag tror att det kommer att fylla ett annat av behoven i mitt liv. Och just nu verkar det passa så bra in i mitt övriga schema. Och tänk att jag äntligen inte ska behöva fara själv på alla mina länkar mera.
Idag är det exakt två månader till Vätternrundan. Jag borde redan ha börjat cykelträna. Igår cyklade jag 6 kilometer. Det var de första för det här året. Det kan inte kallas träning. Men jag har iallafall fått de första kilometrarna på två hjul nu. Må det gå betydligt fortare och enklare i fortsättningen.
 |
| Idag fick jag till och med sällskap på skidturen. Och vad passar då bättre än att ta kaffe i solen efter skidturen samtidigt som man fortsätter att prata. |
 |
| Kaffe och bulla. |
måndag 10 april 2017
Rum för förbättring
Det finns alltid saker man kan bli bättre på och förändra. Men någonstans måste man väl börja, för det kan vara svårt att försöka förbättra allt samtidigt.
Så två saker som står på agendan för tillfället över saker jag ska försöka bli bättre på är:
1. Jag ska bli bättre på att diska undan all disk från diskbänken på kvällen, för det är så fruktansvärt skönt att få vakna till ett städat kök.
2. Jag ska gå och lägga mig tidigare. Även om det kanske är ett bra tecken att jag igen börjar klara mig med mindre sömn och kan vara upp längre på kvällen, så är det inte hållbart i längden med en massa nattsuddas.
Så två saker som står på agendan för tillfället över saker jag ska försöka bli bättre på är:
1. Jag ska bli bättre på att diska undan all disk från diskbänken på kvällen, för det är så fruktansvärt skönt att få vakna till ett städat kök.
2. Jag ska gå och lägga mig tidigare. Även om det kanske är ett bra tecken att jag igen börjar klara mig med mindre sömn och kan vara upp längre på kvällen, så är det inte hållbart i längden med en massa nattsuddas.
torsdag 6 april 2017
Mars som kom och gick
Märker att jag inte varit här på ett tag. Men vad gör nu det egentligen.
Mars kom och gick. Ganska snabbt gick hela månaden, för nu har vi redan fått se nästan en hel vecka av april.
Men mars var sist och slutligen en ganska bra månad. Åtminstone en ganska händelserik månad.
Månaden inleddes med att jag for till Lahtis och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld, samtidigt som jag fick se en massa andra norska och andra skisstjärnor.
Och inte behövde jag stå ensam där heller, för när jag hittat min plats i skogen där jag hade bra överskit på skidåkarna märker jag en av mina skidvänner som jag inte sett på många många år står alldeles brevid. Vi tävlade mycket mot varandra under tonåren, men har inte setts just alls sedan vi slutade tävla, så riktigt roligt att ha tid att stå och prata samtidigt som vi följde med tävlingarna.
Sen åkte jag till Vasaloppet också. Efter ha haft en liten svacka veckan före, så började någorlunda komma igång igen. Även om jag startade lite längre bak och tyckte att det var ganska trångt att skida i början så gick det helt okej till sist ändå. Då det var 18 km kvar hade medaljtiden kommit upp. Jag insåg att jag ännu hade chans att klara den, men då fick jag inte sakta in utan måste eventuellt öka lite istället. Och de sista 10 km fick jag sällskap av en för mig okänd Johanna som jag skidat med delar av loppet tidigare och vi kom överrene om att tillsammans försöka hålla farten uppe. När det återstod drygt 4 km skidade vi upp en annan tjej också som vi tog med oss i vår åkning. Och vi kom oss i mål och klarade medaljtiden alla tre. Och vid målgång märker jag att min syster tagit sig in till Mora för att heja.
Sen var det väl några ganska vanliga veckor efter det. Efter mycket funderande sökte jag jobb för nästa år trots allt. En vecka senare fick jag reda på att jag får det om jag vill ha det. Så efter ännu två dagars funderande beslöt jag mig för att tacka ja.
Efter den skoldagen for jag hem och googlade flygbiljetter till Sydafrika. Om jag nu ska arbeta och därmed också stanna här åtminstone ett år till, så börjar det nog bli dags för ett lite korstare besök till Sydafrika i sommar. Det må nu vara bästa tiden på året här vad gäller vädret och absolut sämst där, men vad gör nu det. Det är ju inte på solsemester jag åker om jag far iväg.
Nu har vi just gått över till april och det går fortfarande att skida. Och jag har bara 8 km kvar för att nå min drömgräns för den här säsongen. Och det ser nog väldigt möjligt ut just nu. Kanske spränger jag gränsen redan imorgon.
Mars kom och gick. Ganska snabbt gick hela månaden, för nu har vi redan fått se nästan en hel vecka av april.
Men mars var sist och slutligen en ganska bra månad. Åtminstone en ganska händelserik månad.
Månaden inleddes med att jag for till Lahtis och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld, samtidigt som jag fick se en massa andra norska och andra skisstjärnor.
Och inte behövde jag stå ensam där heller, för när jag hittat min plats i skogen där jag hade bra överskit på skidåkarna märker jag en av mina skidvänner som jag inte sett på många många år står alldeles brevid. Vi tävlade mycket mot varandra under tonåren, men har inte setts just alls sedan vi slutade tävla, så riktigt roligt att ha tid att stå och prata samtidigt som vi följde med tävlingarna.
Sen åkte jag till Vasaloppet också. Efter ha haft en liten svacka veckan före, så började någorlunda komma igång igen. Även om jag startade lite längre bak och tyckte att det var ganska trångt att skida i början så gick det helt okej till sist ändå. Då det var 18 km kvar hade medaljtiden kommit upp. Jag insåg att jag ännu hade chans att klara den, men då fick jag inte sakta in utan måste eventuellt öka lite istället. Och de sista 10 km fick jag sällskap av en för mig okänd Johanna som jag skidat med delar av loppet tidigare och vi kom överrene om att tillsammans försöka hålla farten uppe. När det återstod drygt 4 km skidade vi upp en annan tjej också som vi tog med oss i vår åkning. Och vi kom oss i mål och klarade medaljtiden alla tre. Och vid målgång märker jag att min syster tagit sig in till Mora för att heja.
Sen var det väl några ganska vanliga veckor efter det. Efter mycket funderande sökte jag jobb för nästa år trots allt. En vecka senare fick jag reda på att jag får det om jag vill ha det. Så efter ännu två dagars funderande beslöt jag mig för att tacka ja.
Efter den skoldagen for jag hem och googlade flygbiljetter till Sydafrika. Om jag nu ska arbeta och därmed också stanna här åtminstone ett år till, så börjar det nog bli dags för ett lite korstare besök till Sydafrika i sommar. Det må nu vara bästa tiden på året här vad gäller vädret och absolut sämst där, men vad gör nu det. Det är ju inte på solsemester jag åker om jag far iväg.
Nu har vi just gått över till april och det går fortfarande att skida. Och jag har bara 8 km kvar för att nå min drömgräns för den här säsongen. Och det ser nog väldigt möjligt ut just nu. Kanske spränger jag gränsen redan imorgon.
söndag 26 februari 2017
VM drömmar
Skid VM har börjat igen. Ett hemma VM för Finland, som förhoppningsvis ska ge bättre eftersmak än det förra. Tänk om vi äntligen skulle få ett ljust minne av ett hemma VM.
Även om jag tycker att det är roligt och spännande att se på hur de olika skidåkarna gör sitt bästa för att nå den framgång de strävat efter, så är det också lite jobbigt.
Det är så känsloladdat med tävlingar. Och även för mig tycker jag det är jobbigt att se VM drömmar gå i kras. Stjärnor som inte håller när de borde eller presterar som bäst när det gäller som mest. Skidåkare som åker omkull i sina livs lopp, och år och timmar sch uppoffringar ger inte den utbetalningen man hoppats på. Jag känner med dem.
Samtidigt är det ju så mycket glädje att få se de som lyckas. De som lyckats toppa formen i precis rätt tid, de som klarar av att stå för trycket och de som helt enkelt bara får allt att stämma. Det är bara att gratulera. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag är så känslosam nuförtiden.
Hittills har skid VM bjudit på mycket dramatik. Både glädje och sorg. Skratt och tårar. Idrott är alltid idrott. Ibland gäller det att bryta ihop och komma igen. Ibland får man bara njuta av den framgång som kommer.
Ibland kan ett silver smaka guld. Och ibland kan en bronspeng till först smaka väldigt bitter.
Men även fallna hjältar är hjältar. Det gäller bara att resa sig. Ibland måste man vara svag för att på riktigt kunna vara stark någon annan gång. Man behöver inte vara stark jämt.
När jag kom tillbaka till Finland för drygt två år sedan, funderade jag på att åka på skid VM till Falun. För det var ju ganska nära. Men det passade inte rikligt in i tidtabellen då. Men redan då visste jag att jag vill åka sen två år senare när det är i Finland istället. Men ju närmare mästerskapet kom, desto mer höll det på att rinna ut i sanden. Jag har inte så många skidintresserade vänner. Och till och med pappa började dra sig ur. Så jag var egentligen inställd på att det inte kommer att bli av.
Men samtidigt insåg jag att jag kan ju inte vänta på att allt ska ramla en i händerna. Så lite halvt spontant köpte jag biljetter idag trots allt. Både för tåget och evenemanget.
Då det var VM i Lahtis 2001 ville jag åka. Då var jag 16 och hade varken pengar eller fick någon att komma med mig. Nu 16 år senare kunde jag ju inte låta det glida mig ur händerna igen.
Så nu är jag på väg på riktigt. Och jag ska heja på både Finland, Sverige och Norge och kanske några till. Jag ska njuta av stämningen och det faktum att många saker är möjliga om man gör dem möjliga.
Även om jag tycker att det är roligt och spännande att se på hur de olika skidåkarna gör sitt bästa för att nå den framgång de strävat efter, så är det också lite jobbigt.
Det är så känsloladdat med tävlingar. Och även för mig tycker jag det är jobbigt att se VM drömmar gå i kras. Stjärnor som inte håller när de borde eller presterar som bäst när det gäller som mest. Skidåkare som åker omkull i sina livs lopp, och år och timmar sch uppoffringar ger inte den utbetalningen man hoppats på. Jag känner med dem.
Samtidigt är det ju så mycket glädje att få se de som lyckas. De som lyckats toppa formen i precis rätt tid, de som klarar av att stå för trycket och de som helt enkelt bara får allt att stämma. Det är bara att gratulera. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag är så känslosam nuförtiden.
Hittills har skid VM bjudit på mycket dramatik. Både glädje och sorg. Skratt och tårar. Idrott är alltid idrott. Ibland gäller det att bryta ihop och komma igen. Ibland får man bara njuta av den framgång som kommer.
Ibland kan ett silver smaka guld. Och ibland kan en bronspeng till först smaka väldigt bitter.
Men även fallna hjältar är hjältar. Det gäller bara att resa sig. Ibland måste man vara svag för att på riktigt kunna vara stark någon annan gång. Man behöver inte vara stark jämt.
När jag kom tillbaka till Finland för drygt två år sedan, funderade jag på att åka på skid VM till Falun. För det var ju ganska nära. Men det passade inte rikligt in i tidtabellen då. Men redan då visste jag att jag vill åka sen två år senare när det är i Finland istället. Men ju närmare mästerskapet kom, desto mer höll det på att rinna ut i sanden. Jag har inte så många skidintresserade vänner. Och till och med pappa började dra sig ur. Så jag var egentligen inställd på att det inte kommer att bli av.
Men samtidigt insåg jag att jag kan ju inte vänta på att allt ska ramla en i händerna. Så lite halvt spontant köpte jag biljetter idag trots allt. Både för tåget och evenemanget.
Då det var VM i Lahtis 2001 ville jag åka. Då var jag 16 och hade varken pengar eller fick någon att komma med mig. Nu 16 år senare kunde jag ju inte låta det glida mig ur händerna igen.
Så nu är jag på väg på riktigt. Och jag ska heja på både Finland, Sverige och Norge och kanske några till. Jag ska njuta av stämningen och det faktum att många saker är möjliga om man gör dem möjliga.
torsdag 16 februari 2017
Då man inte borde blogga
Och maratononsdagen följdes av en lång, men inte fullt så tung torsdag. Två prov till avklarade. Bara ett kvar imorgon nu. Sen är det bara tre buntar att rätta.
Och idag fanns det en hel del choklad i lärarrummet som Sverigegästerna lämnat efter sig. Sådant är bra för långa dagar. Speciellt om de infinner sig i slutet av veckan och det kommer ännu bättre till pass när det lider mot slutet av perioden.
Och morgondagens prov är färdigt gjort nu också. Nu är det bara morgondagen lektioner som återstår. Så jag borde ju inte sitta här och skriva. Men kreativa pauser ska man väl inte underskatta. Hann ut på en skidtur nu på kvällen. Igår orkade jag ingenting alls. Stupade typ i säng, vilket egentligen var ganska skönt. Vet inte riktigt hur mycket vila jag behöver efter ett långlopp. Men kände mig lite allmänt trött igår. Vilket säkert till viss del beror på söndagens lopp, men minst lika mycket på mera arbete och kortare nätter den här veckan. Plus att jag kanske inte ätit så kvalitativt heller.
Men det har gått tungt att skida den här veckan. Vet inte om det varit fel på föret eller flickan. Tidigare i vinter tycker jag att kilometrarna kommit ganska lätt. Men har inte behövt kämpa så mycket före dem. Men både i måndags och idag har de inte kommit gratis. Nu börjar det känna som det var att skida i fjol. Men det är väl bara att nöta på.
Och nu har jag fått mina nya skidstavar. Leveransen var snabb. Tillräckligt snabb. För jag beställde dem på söndagkväll och de kom fram idag torsdag. Bra så. Nästa lopp är ju på söndag och ifall de inte kommit fram före det vat jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort.
Jag bröt ju som sagt ena staven i Vörå i söndags. Karriärens och livets första, men förhoppningsvis sista stavbrott. En erfarenhet rikare. Även om det också gjorde mig fattigare.
Och idag fanns det en hel del choklad i lärarrummet som Sverigegästerna lämnat efter sig. Sådant är bra för långa dagar. Speciellt om de infinner sig i slutet av veckan och det kommer ännu bättre till pass när det lider mot slutet av perioden.
Och morgondagens prov är färdigt gjort nu också. Nu är det bara morgondagen lektioner som återstår. Så jag borde ju inte sitta här och skriva. Men kreativa pauser ska man väl inte underskatta. Hann ut på en skidtur nu på kvällen. Igår orkade jag ingenting alls. Stupade typ i säng, vilket egentligen var ganska skönt. Vet inte riktigt hur mycket vila jag behöver efter ett långlopp. Men kände mig lite allmänt trött igår. Vilket säkert till viss del beror på söndagens lopp, men minst lika mycket på mera arbete och kortare nätter den här veckan. Plus att jag kanske inte ätit så kvalitativt heller.
Men det har gått tungt att skida den här veckan. Vet inte om det varit fel på föret eller flickan. Tidigare i vinter tycker jag att kilometrarna kommit ganska lätt. Men har inte behövt kämpa så mycket före dem. Men både i måndags och idag har de inte kommit gratis. Nu börjar det känna som det var att skida i fjol. Men det är väl bara att nöta på.
Och nu har jag fått mina nya skidstavar. Leveransen var snabb. Tillräckligt snabb. För jag beställde dem på söndagkväll och de kom fram idag torsdag. Bra så. Nästa lopp är ju på söndag och ifall de inte kommit fram före det vat jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort.
Jag bröt ju som sagt ena staven i Vörå i söndags. Karriärens och livets första, men förhoppningsvis sista stavbrott. En erfarenhet rikare. Även om det också gjorde mig fattigare.
onsdag 15 februari 2017
Maratononsdag
Det har varit en maratononsdag. Började jobba tidigt, för att hålla på länge med möte efteråt för att komma hem och fortsätta jobba. Tiden före periodbyte brukar kunna vara intensiv. Men det börjar snart vara på bättre sidan.
Tack och lov fanns det åtminstone några chokladbitar från gårdagen kvar då jag kom hem. Det och en kaffe latte och lite vila var bra första hjälp, för att småningom orka göra lite mat. Och när jag väl hade ätit lite började huvudet småningom fungera någorlunda igen.
Nu är båda morgondagens prov gjorda, så även det börjar vara på bättre sidan. Då är det bara lite lektionsplanering kvar.
Men även om det är mycket nu, är jag så tacksam att jag kan hantera det så mycket bättre nu än under min första tid som lärare. Man lär sig av erfarenhet.
Tack och lov fanns det åtminstone några chokladbitar från gårdagen kvar då jag kom hem. Det och en kaffe latte och lite vila var bra första hjälp, för att småningom orka göra lite mat. Och när jag väl hade ätit lite började huvudet småningom fungera någorlunda igen.
Nu är båda morgondagens prov gjorda, så även det börjar vara på bättre sidan. Då är det bara lite lektionsplanering kvar.
Men även om det är mycket nu, är jag så tacksam att jag kan hantera det så mycket bättre nu än under min första tid som lärare. Man lär sig av erfarenhet.
lördag 11 februari 2017
Crawlteknik
Med tanke på hur lite och sällan jag simmar så är jag lite förvånad över hur ofta jag ändå skriver om det.
För simning utgör ju verkligen inte någon stor del av mitt liv.
Men med mycket möda och många frustrationer och många låååånga pauser däremellan så har det äntligen börjat gå bättre.
Och egentligen är det ju inte tekniken som varit det stora problemet utan andningen. Och det är svårt att simma någon längre tid utan att andas.
Men även den börjar fungera någorlunda nu.
Men nu har jag tänkt göra slag i saken och ta ännu några kliv upp, så jag har anmält mig till en simkurs i crawlteknik. Och ikväll har jag varit på det första tillfället. Och det var jättekul. Så mycket roligare än då man bara simmar på för sig själv. Och så tacksamt att ha någon som säger hur man egentligen borde göra och kan ge tips och tillrättavisa vid behov.
Så under 8 lördagar (fast troligtvis kommer jag att miss två) så ska jag försöka ta mitt crawlande till nya höjder.
Så kanske jag borde prova på vansbrosimningen i sommar igen, för att se om det gett något resultat.
Och må kvällens kurstillfälle nu ha varit en bra genomkörare för botniavasan i morgon.
söndag 5 februari 2017
Slutspurten börjar
Man vet har det har varit en varm vinter då den en dag råkar vara -5 grader och man tycker det är kallt att skida.
Men det är bara att fortsätta ändå. Idag är det exakt en månad till Vasaloppet. Det är nu slutspurten med träningen börjar. Och hittills ligger jag före tidtabellen. Kom upp till 900 km ikväll. Det hade jag inte ens när jag ställde mig i startledet på Vasaloppet ifjol. Så nu är det bara resten kvar.
Slutspurten börjar också i skolan nu när periodsbytet närmar sig. Det kommer att bli tre intensiva veckor framöver nu. Sen är det sportlov.
Så följande vecka kommer det nog att bli mindre träning. Men det ska ju också vara lite kallare då så tajmingen passar väl egentligen ganska bra.
lördag 4 februari 2017
Jag fortsätter skida på
Den sista januari kom jag upp till 800 skidkilometrar den här vintern. Det tror jag inte hänt i januari tidigare. Om det går bra kommer jag att komma upp i 900 km imorgon.
Efter det väntar två intensiva veckor så jag vet inte om jag kommer att hinna skida så mycket, men vad det gäller kilometrar så går det ganska bra nu.
Då det gäller kvalitativa kilometrar kan saken diskuteras. Mest skidar jag bara på, utan några genomtänkta inlag av intervaller, parstakning eller så vidare.
Eller mest parstakar jag ju hela tiden. Mest för att jag inte orkar valla och delvis för att det är möjligt, för det spår där jag skidar för det mesta så finns det inte några stora backar, så jag orkar parstake mig uppför alla bara det är någorlunda bra skidföre. Och det är ju parstakning som Vasaloppet mest kommer att handla om, så det är ju egentligen ingen dålig sak. Men någon noga genomtänkt träning är det verkligen inte. Jag morrar bara på.
Ifjol hade jag drygt 800 kilometer sammanlagt då jag begav mig iväg till Vasaloppet i början av mars. Det har jag överskridit redan nu när det är fyra veckor kvar.
Hur det blir med seedningslopp och sånt får vi se. Snön har ju inte direkt lyst med några stora mängder, och arrangörerna för långloppet har nog fått fundera både en och två gånger hur det ska gå ihop. Men det verkar som att det två långloppet här i trakten ska kunnas skida iallafall, även om det blir på lite annat sätt än vad man hoppats.
Efter det väntar två intensiva veckor så jag vet inte om jag kommer att hinna skida så mycket, men vad det gäller kilometrar så går det ganska bra nu.
Då det gäller kvalitativa kilometrar kan saken diskuteras. Mest skidar jag bara på, utan några genomtänkta inlag av intervaller, parstakning eller så vidare.
Eller mest parstakar jag ju hela tiden. Mest för att jag inte orkar valla och delvis för att det är möjligt, för det spår där jag skidar för det mesta så finns det inte några stora backar, så jag orkar parstake mig uppför alla bara det är någorlunda bra skidföre. Och det är ju parstakning som Vasaloppet mest kommer att handla om, så det är ju egentligen ingen dålig sak. Men någon noga genomtänkt träning är det verkligen inte. Jag morrar bara på.
Ifjol hade jag drygt 800 kilometer sammanlagt då jag begav mig iväg till Vasaloppet i början av mars. Det har jag överskridit redan nu när det är fyra veckor kvar.
Hur det blir med seedningslopp och sånt får vi se. Snön har ju inte direkt lyst med några stora mängder, och arrangörerna för långloppet har nog fått fundera både en och två gånger hur det ska gå ihop. Men det verkar som att det två långloppet här i trakten ska kunnas skida iallafall, även om det blir på lite annat sätt än vad man hoppats.
onsdag 1 februari 2017
Välkommen februari
Januari avslutades med både en tur till skidspåret och simhallen. Skönt så. Det är lite lugnare på jobbet den här veckan, så det räcker lite mera tid över på kvällarna vilket är väldigt tacksamt.
Så idag blev det också en tur till skidspåret, även om det inte blev en lika lång länk. Men ett bra sätt att välkomna februari.
Jag vet inte hur formen är för tillfället. Jag tycker att jag orkar ganska bra, men tror inte att jag riktigt har någon snabbhet. Har inte riktigt kommit mig för det där med intervallträning. Bara det som kommer naturligt under fotbollsträningarna.
Men samtidigt orkar jag inte riktigt bry mig. Jag är ju bara en glad, kanske lite mera seriös motionär, så jag tänker inte så mycket på att toppa formen till olika lopp, utan hoppas mest bara att jag skulle få hållas frisk.
Hur som helst går dagarna ganska snabbt. Följande tre veckor kommer att bli ganska intensiva. Sen är det sportlov. Och då är det redan mars.
Så idag blev det också en tur till skidspåret, även om det inte blev en lika lång länk. Men ett bra sätt att välkomna februari.
Jag vet inte hur formen är för tillfället. Jag tycker att jag orkar ganska bra, men tror inte att jag riktigt har någon snabbhet. Har inte riktigt kommit mig för det där med intervallträning. Bara det som kommer naturligt under fotbollsträningarna.
Men samtidigt orkar jag inte riktigt bry mig. Jag är ju bara en glad, kanske lite mera seriös motionär, så jag tänker inte så mycket på att toppa formen till olika lopp, utan hoppas mest bara att jag skulle få hållas frisk.
Hur som helst går dagarna ganska snabbt. Följande tre veckor kommer att bli ganska intensiva. Sen är det sportlov. Och då är det redan mars.
Januari
Januari du utmanade både mig och min bil på sätt som jag inte hade förväntat mig. Men vi kom båda igenom starkare. Inte minst bilen.
Januari bjöd på många fina solupp- och nedgångar. Och började ge hopp om en vår och sommar i år igen.
Och januari var en bra skidmånad. Ganska många långlänkar hann det bli. Och många varv har jag hunnit snurra på främst i Vestersundsby. Idag avslutar vi januari och jag spräckte 800km gränsen. Vet inte om det hänt redan i januari förut. Någonsin.
Och inte att förglömma stickade jag färdigt min tröja.
Min första tröja stickade jag för 20 år sedan. Då gick jag i åk 6 och hade fått färdigt mina sockor och behövde ett nytt projekt. Igår fäste jag de sista trådarna på min andra tröja.
Må det inte ta 20 år igen till nästa.
Nu fortsätter vi framåt.
Tack och förlåt!
fredag 27 januari 2017
En lite för tröttsam torsdag
Och en torsdag med lång arbetsdag och dessutom fortbildning efteråt. För att sen köra till Purmo och ha in bilen på verkstad en stund. (Billig och bra service ännu en gång).
Planera morgondagens lektioner och sen ha en Skype date med en underbar Scottsk-Sydafrikansk familj i Sydafrika jag inte träffat på över tre år.
För att sen åka tillbaka in till stan med en lite helare bil och där äta upp resterna i ett glasspaket och konstatera att veckans disk kommer jag nog inte att ta itu med idag heller.
Beklagar mig lite över en bunt med prov som borde rättas till imorgon men som jag egentligen inte skulle orka men tar itu med iallafall. Blir klar lite efter midnatt nöjd över att jag faktiskt gjorde det ändå och är nu lite för trött för att börja sova.
Imorgon är det en ny dag.
onsdag 25 januari 2017
Bilen fortsätter att utmana
Förra veckan hann jag både bli trött på min bil for att ackun var så dålig och sen bli glad igen då jag fick en ny (acku alltså, inte bil) och jag kunde vara mera säker på att bilen faktiskt skulle starta även sådana dagar då det var lite kallare. Plus finessen att displayed numera ändrar färg då förstås. Inte att förglömma.
Men förra veckan var nog inte den bästa veckan i min bils historia. För på väg på gymträningen i söndags med fotbollslaget, så skulle jag plocka upp Ida i Bennäs. Och när jag svänger in på deras gård och stannar så börjar det plötsligt ryka massor från högra framhjulet. Ett säkert tecken på att bromsen inte riktigt var som den skulle.
Då det gäller bilar, har jag nog inte alls så mycket kunskap som skulle vara bra att ha om man nu typ dagligen kör, men jag förstod ju att det kanske inte var så bra om bilen ryker och är varm.
Men tacka vet jag människor som kan mera än mig och råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Som Idas pappa i det här fallet. Jag fick köra in i deras garage, och det tog inte många minuter före han tagit bort hjulet och diagnosticerat felet och kommit med en längre tillfällig lösning. Och snabbt gick det också. Vi råkade ju vara ute i ganska god tid, men missade ändå bara tre minuter av själva träningen.
Tänk att det kan ordna sig iallafall. Och det har tvingat mig att hantera motgångar. Det är nyttigt, fast det inte är roligt.
Så nu kör jag vidare och hoppas att det tar ett tag innan nästa utmaning vad gäller bilen uppstår.
Och idag är jag glad att jag råkade hitta gamla anteckningar och uppgiftspapper från ett vikariat för ca ett år sedan som jag trodde att jag inte hade sparat. Jag höll redan på att tycka synd om mig själv då jag öppnade en nytt dokument för att börja skriva och hitta på nya.
Och ikväll använde jag upp den sista smördegen från före julen och gjorde de två sista julstjärnorna som väntar på att bli uppätna. Tänk att man får göra sådant då man är vuxen, fast det är en alldeles vanlig onsdagskväll och klockan är efter tio på kvällen och man borde börja gå och lägga sig.
Men förra veckan var nog inte den bästa veckan i min bils historia. För på väg på gymträningen i söndags med fotbollslaget, så skulle jag plocka upp Ida i Bennäs. Och när jag svänger in på deras gård och stannar så börjar det plötsligt ryka massor från högra framhjulet. Ett säkert tecken på att bromsen inte riktigt var som den skulle.
Då det gäller bilar, har jag nog inte alls så mycket kunskap som skulle vara bra att ha om man nu typ dagligen kör, men jag förstod ju att det kanske inte var så bra om bilen ryker och är varm.
Men tacka vet jag människor som kan mera än mig och råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Som Idas pappa i det här fallet. Jag fick köra in i deras garage, och det tog inte många minuter före han tagit bort hjulet och diagnosticerat felet och kommit med en längre tillfällig lösning. Och snabbt gick det också. Vi råkade ju vara ute i ganska god tid, men missade ändå bara tre minuter av själva träningen.
Tänk att det kan ordna sig iallafall. Och det har tvingat mig att hantera motgångar. Det är nyttigt, fast det inte är roligt.
Så nu kör jag vidare och hoppas att det tar ett tag innan nästa utmaning vad gäller bilen uppstår.
Och idag är jag glad att jag råkade hitta gamla anteckningar och uppgiftspapper från ett vikariat för ca ett år sedan som jag trodde att jag inte hade sparat. Jag höll redan på att tycka synd om mig själv då jag öppnade en nytt dokument för att börja skriva och hitta på nya.
Och ikväll använde jag upp den sista smördegen från före julen och gjorde de två sista julstjärnorna som väntar på att bli uppätna. Tänk att man får göra sådant då man är vuxen, fast det är en alldeles vanlig onsdagskväll och klockan är efter tio på kvällen och man borde börja gå och lägga sig.
lördag 21 januari 2017
När man har flyt
eller kanske glid. Då är det roligt att skida.
Igår hoppade jag över träningen. Istället för att åka iväg till skidspåret stannade jag hemma och åt en fastlagsbulle och glass. Och så stickade jag lite på en tröja.
Och det var ett ganska skönt val för den fredagskvällen.
För idag, lördag var det ju en ny dag. Började morgonen med en 1,5 timmars fotbollsträning i Terjärv, av alla platser på jorden.
Sen gjorde jag mat och följde med skidåkningen via nätet. Har man ingen TV så får man ta till de knep som finns, även om det bara leder till att man får mellantider men inte får se någon bild.
Och skönt med dagar då det får ta typ hela dagen att göra lunch. Nu har jag dessutom mat för några dagar framåt.
Eftersom arbetsveckorna ibland är lite intensiva, så tar jag ofta flera kvällar helt lediga inne i veckorna, även om det ibland leder till att det då blir dubbla pass på helgerna då vi nu råkar ha fotbolls och gymträning då och dessutom måste jag ju hinna skida också.
Ikväll hade jag som mål att åtminstone komma upp till 20 km. Då skulle jag ha varit nöjd. Men det gled på bra idag, så vartefter kilometrarna tickade in tänkte jag att bara ett varv till. Och ett till. Och plötsligt var jag uppe vid 42 km och nästan tre timmar. Och det gick fortfarande lätt. Skulle ha kunnat fortsätta ännu längre, men nån gång måste man ju förstå att sluta.
Skönt med sådana stunder när det både är roligt och går lätt. Och så skönt att få vara ute och få frisk luft.
onsdag 18 januari 2017
Nya egenskaper
Om man måste ha i motorvärmaren i två timmar när det är minus två grader ute för att bilen ska starta, då börjar det nog vara dags att byta batteri. Som ursäkt på bilens bekostnad kan jag nämna att det varit ganska kallt kvällen innan.
Men hur som helst ska man inte fara på några värst spontana körningar utan man ska veta om dem på förhand.
Och som oftast jag oftast gör och för det mesta gjort då jag har problem med bilen är att jag ringer pappa. I bästa fall får jag då ett problem mindre och han ett problem mer, eller åtminstone får jag ett delat problem.
Och efter två dagar med alternativa lösningar har jag idag en bil med ett nytt batteri. Och det känns nästan som att ha en ny bil (bara den skulle vara tvättade också.) Men det mest spännande efter batteribytet är att displayen på bilstereon nu har börjat byta färg.Tidigare var den ALLTID blå. Nu växlar den kontinuerligt mellan blå, lila, rosa och röd. Det tycker jag är lite intressant.
söndag 15 januari 2017
Det där med fotboll
Min ena fotbollssko gick sönder i slutet av förra säsongen. Det kom ett hål på dem där framme vid tån. Men det var ju bara några matcher kvar och jag ville inte köpa nya för jag jag hade ju inte tänkt spela följande säsong. Så jag tejpade den istället. Och det höll nog oftast några träningar innan jag måste tejpa om.
Hela hösten tänkte jag nog fortfarande att jag nog inte ska spela någon fotboll nästa sommar.
Men man kan ju ändra sig. Så här är jag nu fortfarande med en tejpad sko, men med tre bra träningar den här veckan tillsammans med det gäng jag allra helst spelar i.
fredag 13 januari 2017
Rutinerna återvänder
Förra fredagen kändes det tungt, för då var det bara två lediga dagar kvar av ett långt jullov. Idag känns det som att yes, nu får jag ha två lediga dagar. Tänk Och vad man kan gå in i helgen med olika känslor.
Men det har gått bra att börja jobba igen. Första veckan har gått fort. Och smärtfritt. Och att få spela volleyboll en hel lektion idag också var ju inte helt fel. Jättelänge sedan jag har spelat. Men oj vad det var roligt.
Och det har också gått helt över förväntan att svänga tillbaka dygnet. Att ha fotbollsträning både lördag och söndagmorgon förra helgen, var en bra anpassning för det som komma skulle.
Nu har jag inlett helgen med kaffe och fastlagsbulle. Tror jag ska fara ett varv till simhallen och sen ska jag bara ta det lugnt. Kanske sticka lite på en tröja som jag började på i höstas, men som jag sedan kom av mig på lite.
Men det har gått bra att börja jobba igen. Första veckan har gått fort. Och smärtfritt. Och att få spela volleyboll en hel lektion idag också var ju inte helt fel. Jättelänge sedan jag har spelat. Men oj vad det var roligt.
Och det har också gått helt över förväntan att svänga tillbaka dygnet. Att ha fotbollsträning både lördag och söndagmorgon förra helgen, var en bra anpassning för det som komma skulle.
Nu har jag inlett helgen med kaffe och fastlagsbulle. Tror jag ska fara ett varv till simhallen och sen ska jag bara ta det lugnt. Kanske sticka lite på en tröja som jag började på i höstas, men som jag sedan kom av mig på lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)