Det är konstigt hur krafterna alltid går jämnt ut. Eller det är väl så att man på något sätt lyckas disponera dem då vet hur långt de ska räcka. Hösten har gått snabbt. Nio veckor har har flugit iväg. Tänk att jag redan jobbat nästan lika länge som jag hade sommarlov.
Men nog ska det bli skönt med höstlov nu ändå, trots att det bara är lördag till tisdag. Loven brukar ju alltid komma lägligt.
Jag glömde telefonen i skolan på onsdagkvällen efter att jag suttit och övervakat prov 15-16 och sedan lämnade kvar för att jobba lite till. Märkte det när jag kom hem, men tänkte att inte börjar jag fara efter den bara för det. Det är ju ändå bara en kväll utan. Och bra gick det. Jag vill ju inte säga att jag är beroende av den. Men nog märkte jag hur mycket mera ledig tid jag hade då den inte vara närvarande.
Och igår hade de stängt av vattnet en liten stund då de skulle byta en kran. Och när de skulle sätta på det på nytt så lämnade något på hälft, för jag blev utan vatten till mitt badrum. Och nog klarar man sig ju en tid utan det också även fast man inte var förberedd. Men igen märkte jag hur bekväm av mig jag blivit. Tänk vad lätt min bekvämlighet kan rubbas.
Under mina veckor i bushen i Malawi hade vi ju varken el eller rinnande vatten. Och det gick bra ändå. Även om det ibland kunde vara utmanande.
Nu har jag börjat acceptera att hösten är här på riktigt och att jag nu har den allra mörkaste och tyngsta tiden framför. Men jag är glad att jag hittat träilen. För den har nog många gånger gett ny energi det senaste halvåret. Och där kan jag även omfamna mörkret och faktiskt njuta av det då jag far ut på de mörka stigarna med pannlampa.
Och nog är det ju roligt med sällskap på en stor del av träningspassen också. Att joina Team Nordic Trail var nog ett av de bättre besluten jag gjort det här året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar