Funderingar om nästa års idrottsutmaningar.

Nu har vi redan hunnit med mer än halva höstterminen, vi har hunnit ha höstlov och jag har precis hunnit få höstens förhoppningsvis ändå förkylning. Hittills har den varit snäll och jag hoppas att den inte blir långvarig. 

Detta var också dagen då vinterns första snöfall inträffade. Inte många minuter och säkert var det många som missade det, men det visar ändå att vintern är på kommande.

Löpsäsongen blev ju som sagt kort men intensiv det här året. På åtta dagar hann den både starta och ta slut. Nu är det skidningen som är nästa.

På mejlen har jag också börjat få påminnelser om diverse lopp i olika grenar för nästa år. 

Och jag har sådär smått börja fundera på vilka lopp som kommer att bli nästa års äventyr.

På skidfronten är jag anmäld till Vasaloppet och har nog tänkt åka både Fäbodaloppet och Botniavasan om jag får vara frisk och det passar in med övrigt program. Dyker det upp något annat lopp sådär lämpligt så är ju inte det någon omöjlighet heller.

Sen är jag anmäld till Vätternrundan också. Man ska väl inte ge upp efter en gång. Nu har jag ju en tid att försöka slå.

Sen har jag lite i tankarna att göra en till klassiker. Så det skulle förutsätta att jag åker till Vansbro nästa år igen. Inget är bestämt ännu, men det var ju egentligen bara därför jag for på Lidingölppet iår fast jag sprungit maraton veckan innan, utifall att jag skulle vilja göra en klassiker nästa år.

Och sen skulle det nog vara roligt att få in något maraton också. Men det jag har funderat på passar inte optimalt in i mitt arbetsschema. 

Och kanske jag till och med skulle springa mitt livs första halvmaraton också.

Och lite skulle jag vilja prova på triathlon också. Men jag vet inte om jag vågar.

Gåvor från ovan

Ikväll tackar jag Gud för Skype. Och för vänner på andra sidan jorden som ger över 3 timmar av sin dyrbara tid en alldeles vanlig torsdag. Vänner som orkar lyssna och prata. Det om något är en rikedom. 

Lokal service

När jag startade bilen och skulle börja köra hem från flygfältet i söndags kändes det för ett kort ögonblick som attbromsarna lämnat på lite. Men sen när jag började köra var det inget jag märkte av. Under veckan har jag ibland funderat att är det något som inte är som det ska med bilen nu eller inbillar jag mig bara, men det har ju nog gått att köra smärtfritt ändå. 

Tills igår när jag körde hem från jobbet. Då började de låta ordentligt när jag bromsade och då insåg jag att något nog inte stod rätt till. Och det blev värre för varje inbromsning. Och när jag senare mot kvällen skulle köra mot Purmo så var jag nog rädd att jag skulle lämna och stå i någon korsning. Bromsproblemen fortsatte men jag kom mig ända fram till mitt barndomshem. Men när jag bromsade in på gården så låste sig ena bakhjulet helt. Tack och lov så var det inte längs vägen. 

Första delmålet avklarat. Jag hade tagit mig till Purmo. Men jag skulle ju därifrån någongång också. Så jag hade ju fortfarande ett problem. Så då gjorde jag som kanske många andra kvinnor också gör om de har möjlighet, jag rådfrågade pappa (läs: lade över problemet på honom). Och efter en snabb titt blev det konstaterat att den behöver på service. 

Som tur är finns det en bilmekaniker bara en dryg kilometer bort. Det är långt nog med en bil som man helst inte borde bromsa alls med, för då låser sig ena hjulet. 

Så med lite utmaningar kom sig bilen dit på fredagkvällen. 

Det blev en lång genomgång av varför bilen var på service. För det som jag egentligen ville skriva var att idag på lördagkväll fick vi hämta hem den. 

Då hade den fått nya bromsklossar för den ena var tydligen så nött att den klämdes fast när man bromsade och inte for tillbaka sen. Klossarna hade mekanikern inte där hemma så han hade varit efter dem till stan och sedan bytt dem. Och allt det här blev fixat på en lördag. Till ett totalpris på 50€. 

Det kallar jag bra service.