Mozambique

I måndags köpte vi flygbiljetter till Johannesburg. Igår fick vi ordnat skjuts till flygfältet och också någon som plockar upp oss i Joburg för att sedan ta oss till busstationen.
Idag köpte vi bussbiljetter till Maputo. Och det mesta har varit ganska förmånligt.
Så nu har vi ordnat hela ditresan. Hur vi ska ta oss hem senare är en annan sak, men nog ordnar det sig. Senare.

På måndag eller tisdag åker jag till Cape Town för att föra in visumansökningarna. Saker och ting börjar falla på plats och det är en stor lättnad.

De senaste dagarna har varit en massa yrande med reseplanerandet, men nu är det lite lugnare.
Imorgon åker vi iväg till vildmarken på typ överlevnadsläger. Jag hoppas att det ska göra gott för kropp och själ  och inte vara uttröttande. Men överlag brukar jag kunna sova rätt bra i tält. Och det är länge sedan jag varit på en riktigt hajk, så det ska bli roligt.
I am ready for NIKO and the wolderness.

Mitt i natten

Om man inte kan sova för att man inte är trött och det är alldeles för varmt i rummet är det tacksamt om man kan ta med datorn och fara ut och sätta sig på trappan och surfa lite och titta på stjärnorna och lyssna på insikterna samtidigt som en halvkall bris kyler ner en.

Jag har lite vårt att föreställa mig att jag om två veckor förhoppningsvis sitter på en buss på väg till Mozambique.
Planerandet går framåt, men fortfarande finns det mycket som ska ordnas ännu. Mitt team är bra dock. Jag gillar dem. Tur är väl det. Det hjälper lite mot att klockan tickar iväg och dagarna blir färre och färre.

Excitment blandat med liite stress. Men vad ska inte det bli bra.
Ska snart göra ett nytt försök att sova. Det här med att dricka kaffe på kvällen är kanske inte någon riktigt bra idé.

Halvvägs

Den senaste tiden har jag ibland tagit lite stress över alla Outreachförberedelser. Ibland så verkar en del saker så mycket krångligare i Afrika. Men nu har vi köpt hälften av alla biljetter vi behöver, så nu är det bara de "mindre komplicerad" kvar. Förhoppningsvis så lyckas vi fixa resten senast onsdag. Det är min personliga deadline.
Men nu är vi iallafall halvvägs.

Och när jag är som mest att göra och jag nästan håller på och blir stressad kommer dessa små glädjeämnen som är de stora sakerna. Som att någon frågar om de han kan ge mig kaffe och komma in med det till klassrummet. Eller en av våra talare som jag träffade förra året men inte pratade speciellt mycket med, kommer ihåg mig, ger mig en kram och frågar hur jag har det och är allmänt trevlig och uppmuntrande.
Eller bara en bit choklad som jag fortfarande har kvar från senaste Finlandsleverans.

För övrigt hade jag en härlig söndagspromenad längs Worcesters gator igår. Bara gå omkring, njuta av livet, njuta av söndagen, och njuta av lugnet samtidigt som jag alltjämt beundrar bergen runtomkring.
Tala med random människor. Dricker coke. Vi ser en söt liten baby, och vi frågar om bi får hålla henne. De är något speciellt med att hålla ett litet barn i sin famn. En två månader gammal liten prinsessa.
Vilket underverk.

Nu tillbaka till den fulla veckan.

Bibeln

Ibland händer det att jag blir lite kär i bibeln. Det finns så många dolda skatter där och fast man letat igenom den förut så hittar jag alltid nya.
Detta är en vecka då jag har blivit lite nykär igen. Detta efter att vi läst apostlagärningarna den här veckan. Vilket kraft och styrka det fanns i den första kyrkan. Och vilket mod de kristna hade. Och vilken inspirationskälla de är. Förföljelse var ingen orsak för dem att inte sprida evangeliet.
Nuförtiden känns det tyvärr ibland att många kyrkor blivit urvattnade. Man säger bara det man tror att människorna vill höra och man försöker och försöker kompromissa med budskapet för att inte göra anstöt på någon.

Och nu ser jag riktigt fram emot att gå Bible core coursen. Vet inte när jag hittar tid för det, men vill verkligen gå den. Kanske till hösten.

Planerande

Om tre veckor är vi förhoppningsvis redan framme i Mozambique. Men oj vad mycket som ska planeras före det. Ibland önskar jag mera än vanligt att jag skulle ha en annan staff som kommer att vara där hela tiden, men nog går det så här också. Efter att diskuterat lite med mina ledare idag känns det mycket bättre. Och efter en del fina och välvalda ord av visa vänner och förebiler som tror på mig och är väldigt uppmuntrande känner jag mig mycket bättre till mods.

Ibland ser jag jättemycket fram emot Mozambique. Vissa dagar ser jag mest allt arbete som ska göras först och de eventuella utmaningar. Men just nu är jag taggad igen.

Jag vet att detta är och har varit en år då Gud vill träna mig i ledarskap, och tillfällen att tränas får jag hela tiden. Må det bygga upp min karaktär och göra mig starkare än någonsin.

Be alive!

Jag har en vän här som mer än någon annan jag känner har förstått innebörden av att njuta av varje stund av livet. Inte att låtsas vara glad hela tiden, men att hitta en djupare inre glädje i alla situationer oberoende av omständigheterna i livet och att ständigt vara tacksam.
Och vilken fröjd det är att umgås med människor som har den gåvan. Att njuta av livet. Att verkligen leva och att vara fri. Eller som en av våra talare sade Free people free people. Och hurt people hurt people.

Och jag tycker om att umgås med människor som får mig att känna mig fri. Jag behöver det. Och sådana som förstår det stora i lilla. Glädjen av att hoppa runt i poolen vid midnatt, eller att ligga på gräsmattan och titta på stjärnorna och höra hela skapelsen lovsjunga Skaparen. Eller bara att äta frukost en helt vanlig morgon. Glädje i vardagen.

Och efter att ha varit lite modlös angående en del saker så känner jag mig bättre till mods igen. Nästan exalterad. Vilken lycka att få vara omgiven av uppmuntrande människor.

På begäran

Jag har inte varit så flitig på att uppdatera på sistone. Men eftersom min antagligen trognaste läsare med jämna mellanrum påminner mig om att jag borde skriva oftare ska jag nu publicera ett inlägg fast jag egentligen inte har mycket att säga.

Det är fulla dagar just nu och det kommer det ännu att vara en bra tid fram över. Hur som helst är jag tacksam för den gångna helgen.
Mozambique planerandet börjar ta fart på riktigt nu. Jag hoppas att det inte blir alltför stressigt med allt som ska ordnas.

Värmen har hittat hit på riktigt nu, och det är nu jag är tacksam över att Worcester är en blåsig plats. Och även fast poolen här på basen är liten och vattnet är kallt är den till glädje nu.
Och ännu varmare lär det bli. Mozambique kommer också att vara extremt varmt då vi är där.

Denna vecka spelade jag fotboll med männen igen. Och oj vad det är roligt att få spela, även fast fotbollsplanen är under all kritik. Och nu känner jag mig bekväm med att fara och spela med männen och de är väldigt välkomnande. Jag är alltid den enda dam och oftast den enda blonda som spelar också för de flesta männen är brasilianare eller afrikaner. Men om man ska skilja ur kan man ju göra det ordentligt och med stil.

Och så har jag kalasat hela lördagen. En god vän Priscila hade födelsedag och hon behövde firas ordentligt. Så tillsammans med min brother in crime här så ställde vi till med fest.
Livet är till för att levas och njutas. Det är ett av mina motton här.
Just to be alive, and be it to the full!

Slumrande drömmar

Och plötsligt så händer det. Jag hör en historie, och plötsligt vaknar något inom mig till liv igen. En dröm jag hade när jag var yngre. Något som ännu kanske finns, men som jag ibland kanske skjutit undan.
Men så inser jag att det inte behöver vara så svårt och krångligt som jag först trott. Jag måste nog fundera lite till. Men det finns något i mitt hjärta som vaknade till liv igen. Men det skulle antagligen leda till betydligt mera tid i Afrika framöver än vad jag först trott. Eller kanske någon annanstans i världen.
Kanske ut till de fattigaste och eländigaste områdena. Men det kan hända att det är just det jag vill göra.
Frågan är bar hur snart i framtiden allt detta skulle vara, om det blir av.
Allt har sin tid.

Hav och helg och Cape Town

Sommaren och värmen börjar komma på allvar nu. Medan jag börjar se mer och mer vinterbilder på facebook, får jag själv börja smörja in mig i solkräm.

Det blev en dag i Cape Town igår. Och staden visade sig från en av sina bästa sidor. Sol och skönhet.
Och även om vattnet vid Camps bay är iskallt älskar jag att simma i havet. Vågorna var de högsta jag sett där, och vilken styrka de har, då de drar en åt olika håll. Men vilken känsla att få simma där och hoppa i dem och försöka hitta rätt tajming precis innan brytningsskedet. Sand och salt i håret.
Jag älskar havet. Jag älskar Sydafrika och jag älskar Afrika.

Och jag älskar promenader runt i staden på en ledig dag med goda vänner.

Många människor

Det finns många människor här. Människor som sätter spår i mina liv på olika sätt, genom att bara vara de som de är. Olika människor som tar fram olika sidor hos mig själv.

Så de senaste veckorna då jag varit lite trött, har jag uppskattat att umgås med människor som tar fram halvgalna sidor av mig. Att göra sådant som ingen förväntar sig och sådant som jag vanligen inte gör. Det får mig att känna mig fri.
Och efter att levt största delan av mitt liv i en kultur där man framför allt förväntas uppföra sig väl, så är det skönt att stiga ut ur den ringen och bara springa runt och hoppa och ropa bara för att jag får. Att känna den frihet som som Gud har gett mig.

Det får mig att känna mig mera levande.

Trött

Jag trivs fortfarande jättebra här. Ibland funderar jag allvarligt på att inte komma hem i mars fast jag har en returbiljett, eller så planerar jag att åka tillbaka igen nästa höst. Afrika är ett andra hem.

Men just nu är jag mest bara trött. Veckorna blir intensivare och intensivare hela tiden. Program och aktiviteter jag tycker om, men som ändå gör mig trött.
Kanske jag borde försöka satsa på att vila och utnyttja min tid annorlunda nästa vecka. Jag borde kanske bli bättre på att gå och lägga mig tidigare.
Men då det är så roligt att vara uppe.

Mozambique

Okej, nu är det bestämt och också officiellt att jag kommer att jag åker till Mozambique på min outreach detta år. Vi åker iväg från Sydafrika någon gång kring 10 december och kommer tillbaka i början av februari. Den första månaden kommer vi att vara i huvudstaden Maputo och andra halvan åker vi mera ut i bushen. Jag kommer att leda vår grupp som består av tio personer plus en familj på fyra personer som kommer att vara med oss de första tre veckorna.
Det är med spänning och förväntan jag ser fram emot det, även om jag vet att det också kommer att vara utmanade.

Det kommer att vara supervarmt i Mozambique den tiden på året. Och så är det malariaområde. Och så har vi ingen i gruppen som pratar portugisiska. Men jag är säker på att det kommer att bli en minnesvärd och fin tid iallafall.

Förvirring

Och så kommer de där dagarna då jag plötsligt inte vet någonting. Inte för att det gör mig upprörd på något sätt, men då jag ibland börjar tro att jag vet vad jag vill, så dyker sedan nya alternativ upp. Och alla är bra på sitt sätt.
Och det som både är skönt men samtidigt också gör allt så mycket svårare är att det inte spelar så stor roll vart jag åker.
Framtiden är spännande. Det ska bli intressant att se vart jag hamnar. Men om jag nu ens skulle veta världsdel...