Kvalitetstid

Tänk er att en fredagförmiddag få ta med sig en bok och ensam gå till shoppingcentret och sätta sig ner vid det café som har det bästa kaffet och läsa medan man äter min frukost och dricker sitt bottenlösa kaffe (=gratis påfyllning). Det kan ju väl inte vara annat än kvalitetstid??

Pure pleasure

Ikväll begav jag mig till shopingcentret med huvudmålet att köpa en extern hårdskiva. Mannen som betjänade sade att han skulle titta om det hade några erbjudanden just nu. Sedan konstaterar han att från och med i morgon kommer det att vara stort erbjudande på en, dvs 900 rand (=65€) billigare. Tänk att det finns sådan betjäning där de faktiskt tänker på kunden och inte bara på att sälja så mycket som möjligt så dyrt som möjligt. Jag tackade glatt och sade att jag skulle återkomma i morgon.

Sedan köpte jag en våg också. Den heter pure pleasure. Hur kan man ge ett sådant namn åt en våg? Nåja, allt ska man väl inte behöva första sig på här i världen.

Avsked

Jag är tillbaka i Sydafrika sedan en vecka. Vi har haft debriefing. Jag har hunnit få en förkylning. Vi har spenderat 2 nätter vid Goudini Spa, haft avslutning för TDTS 2014 och nu har jag också hunnit säga hej då åt mer än hälften av studerandena.
Människor kommer in i en ens liv, lever väldigt nära en för fem månader och åker sedan hem till sina hem igen. Det är lite bittert, även om jag är väldigt tacksam för den här tiden. Denna DTS grupp har varit mycket speciell. Något utöver det vanliga. Vår tid i Brasilien var också väldigt speciell. Något som ännu kommer att ta en tid för mig att förstå.

Så nu sitter jag här på golvet i mitt kalla rum insvept i en filt och lyssnar på musik på zulu.
Tack för denna tid.

Upprepar mig

Jag konstaterade just att jag upprepat mig lite här på bloggen. JAg har typ skrivit om samma saker som jag redan skrivit om. Men frukta inte, snart ska jag försöka få till stånd ett alldeles nytt inlägg.

En sak som vi gör mera än vanligt här är att att äta tårta. Jag vet inte riktigt varför alla gång, men folk tycker om att ge tårta åt oss, och vi tackar gladeligen och tar emot. Och till det dricker man oftast guarana (lemonad av en brasiliensk frukt).

Tacksamhet

Jag fyllde 30. Jag befann mig i Rio De Janeiro och hela Brasilien firade. Till på köpet är det alla hjärtans dag här i Brasilien 12 juni.Människor sjöng för mig på morgonen på engelska, portugisiska, koreanska, afrikaans, xosa, zulu och tswana. Det är troligtvis de flesta språk någon någonsin sjungit på för mig. Laura kommer dock på god andra plats, för hon sjöng på 4 språk för mig då jag fyllde 26 och befann mig i Windhoek, Namibia.Och jag har ingen ålderskris även fast jag varken är gift, har hus eller fast arbete. För varje dag lär jag mig mera om livet och alla dess sidor och vad rikedom egentligen är.

Jag har levt favela liv. I detta favela finns det ännu ingen polisstyrka. Det gäng som styr här håller ”ordningen”. Det känns lite som på film. På många olika sätt. Jag kan tyvärr inte skriva några detaljer här, men fråga senare när ni ser mig om ni vill veta mera. Och om ni har sett filmer från i favelan i Brasilien så kan ni få en liten glimt av vad det handlar om. Jag har somnat till ljudet av funk musik och vaknat upp till ljudet av grälande hundar. Alla mina sinnen har upplevt vad favelaliv handlar om.Jag mötte många fantastiska människor. Jag fick uppleva flera olika typer av vardagar. Jag kände att jag levde.

Jag lämnade storstadslivet i Rio De Janeiro och flyttade till Itamonte, en liten stad uppe i bergen. En ganska mysig stad som är känd för sina ostar. Människor rider längs gatorna och ibland går kor omkring där också. Alla känner alla och det är omöjligt att gå vilse.Sedan vi anlände hit har vårt kylskåp alltid varit fullt med olika sorters ostar. Det är något jag kommer att sakna då jag anländer till Worcester.

Mitt team och människorna i kyrkan ordnade en överaskningsfödelsedagsfest åt mig i slutet av juli. Jag anade absolut ingenting. Absolut nada. Några människor från kyrkan hade bakat tre stora tårtor åt mig. Gud känner mig bättre än någon annan. Även de minsta detaljer i mitt hjärta. Det var massor med människor på min fest. Jag fick flera presenter än vad jag fått på minst 15 år. Kanske 20. Under hela min tid i Brasilien har jag blivit överraskad över hur Gud har försett mig och mitt team. Välsignelse efter välsignelse har regnat in.

Nu är det bara fyra dagar kvar i Brasilien. Nio och en halv vecka har redan gått. Hittills har jag bara betalat för flygbiljetten och lite mat på våra lediga dagar. Vi har blivit välsignade med mat och husrum under hela vår tid här. Även fast vi befann oss en månad i Rio under fotbolls VM. Min Gud är storNu ska jag njuta av mina sista dagar här och försöka att göra mitt allra bästa. Även Brasilien kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. En dag kommer jag återväna. Kanske kommer den dagen mycket tidigare än vad jag trott.

Tacksamhet är dagens ord. Tacksamhet

Att bo inpå varandra

Jag älskar de människor jag delar min vardag med här. Och jag är så tacksam att de varit del av mitt liv de senaste månaderna. JAg skulle inte vilja vara någon annanstans med någon annan just nu.
Men att bo 18 människor i samma hus är ibland lite trångt. Och ibland kan det vara lite frustrerande. Speciellt då människor inte vill sköta saker på det sätt som jag vill och lämnar fram en massa saker efter sig.
Som t.ex då människor inte vill hålla köket och badrummet rent och i ordning.

Då känns det lite som att man bor så här nära inpå varandra.

Kalas

För några veckor sedan fyllde jag år. Men det börjar vara så pass många veckor sedan att det inte alls är aktuellt längre.

För två dagar sedan hade mina internationella familj här ordnat en överraskningsfest för mig. Jag anade ingenting. Nada.
Jag var på väg till ett "möte" när all lampor i byggnaden jag just ska gå in i tänds och massvis med människor som ropar surprise. För en sekund hinner jag fundera vad är det vi firar, före jag inser att denna fest är till mig.
Rummet är fullt av vackra blomsterarrangemang och jag kan se ett dukat bord med inte mindre än TRE stora tårtor och massa brigadeiros (choklate stuff).
Och alla mina vänner som jag känner här är på plats. Alla tonåringar från kyrkan vi jobbar med, halva Lucianas släkt (vår ledare) och en del andra människor. Och jag får en massa presenter. En del från människor jag egentligen inte alls känner.

Mitt hjärta är fullt av tacksamhet och glädje och vårt kylskåp var fullt av left over cake för flera dagar.
Bara Gud kan se mina tankar och mitt hjärta. Och denna fest var för mig.

För mig.