Årets kanske kravlösaste dag.

Gårdagen gick till historien som en av mina mest kravlösa dagarna på hela året. Jag var inte utanför ytterdörren en endaste jag sekund. Det närmaste jag kom var när jag släppte in frassen som jag såg satt på trappan.
Jag hade två saker som jag hade tänkt att jag borde  göra. Det ena var att betala en räkning och det andra var att skriva ett meddelande för att meddela vad jag beslutat. Tillsammans tog dessa två saker kanske 5 minuter.
Resten av dagen gjord jag inte så mycket. Eller egentligen var det ett aktivt beslut att bara ta det lugnt. Funderade en tid på att fara ut och skida, men kom fram till att spara det till en annan dag. Funderade också på att fara ut och ta en promenad ett tag för att få lite frisk luft. Men också det blev ogjort. Så jag gjorde typ ingenting. Och jag hade inte det minsta dåligt samvete över det.

Så jag firade jultredjedag inomhus. Jag åt färdiglagad mat för fjärde dagen i rad. Jag åt en del choklad. Jag läste lite böcker. Och jag vilade. Och oj vad dagen kändes lång då jag skalat bort i princip allt. Förutom de där 5 minutrårna då. Men oj vad det var skönt att nästan ha tråkigt. Jag tror många av oss har för få sådana dagar nuförtiden.

Den jul som var min detta år.

Julen kom och julen gick. Och den förlöpte smärtfritt. Den gick faktiskt riktigt bra. Och jag njöt.
Då jag vet hur det en gång varit så kan jag inget annat än vara otroligt tacksam för hur bra det var nu. Jular kan se ut på så många olika sätt. Och det gör den fortfarande. För olika människor.
Så att få äta julmat med släkten, dra de samma gamla skämten med mina kusiner som vi drar varenda år, äta för mycket choklad och sitta och spela spel långt in på julaftonsnatten är mer än jag egentligen hade önskat. Och jag är fullt medveten om det.

Idag är det en vecka sedan vi hade julfest på skolan. Jag kan inte förstå att det har gått så fort. Jag håller ännu på att återhämtar mig efter att ha haft så mycket människor runt omkring mig under en längre tid. Tänk att det kan göra en så trött. Och jag är så tacksam att jag är förunnad att få ha ledigt ett tag till. Det kommer att göra gott.

Luckorna som inte blivit oöppnade

Det har blivit lite paus med luckorna, men de har nog öppnats ändå. I lördags inleddas fotbollsträningen med första träningen i Terjärv bollhall. (Fråga inte varför vi tränar i Terjärv.) Jag vet ju inte ens om jag ska spela till sommaren, men med så hårigt fotbollslag som vi har, så är det också svårt att sluta.

Idag fick jag se årets första luciatåg. Det bestod av fyra vackra flickor och en pojke från Afghanistan, Irak, Finland och Kosovo. Vackert så.

Förra veckan blev jag också bjuden på irakisk middag. Vi äter alltför mycket choklad på jobbet. Jag har haft årets nästsista prov. Jag skidar ibland. Det känns som väldigt sällan, men i och med att vi ändå har snö har jag ändå fått ihop mera kilometrar än jag haft den här tidpunkten de tidigare åren. För två år sedan, som var mitt bästa skidår, så var jag ju ännu i Sydafrika vid den här tiden.

En gång i veckan fortsätter jag att kämpa på med att bli bättre att crawla. Förra veckan fick jag inte en endast kallsup. Det är nästan värt att fira.

Och igår bjöd jag in mig själv för att kalasa med fammo som fyller 91 år idag. Och på tal om att fira så fyller även jag 32 och ett halvt år idag. Det är halvvägs till pension. Å andra sidan kommer vi väl att vara tvungna att jobba fram till 75 om jag blir så gammal. Och så finns det väl ändå ingen pension kvar att få. Men jag tar ingen stress, utan tar en dag i taget.

Så bland annat sådant har gömt sig i luckorna förra veckan. Nu är jag inne på den sista hela arbetsveckan det här året. Tänk att även detta år närmar sig sitt slut.

4

Och den fjärde december inleddes fotbollsträning inför kommande säsong. Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska spela nästa sommar eller inte, men hur som helst var jag med på gym träningen idag. Och det lär jag känna av imorgon. För jag hade inte hunnit igenom mera än en och en halv övning få jag blev skakig i benen och kunde konstatera att det här kommer jag att känna av imorgon.

Kroppen är märklig. Den kan klara av att springa på i över fyra timmar, men när man använder andra muskler eller samma muskler på ett annat sätt så vet den genast av det. Men dagens träning var hur som helst riktigt rolig.

Sen blev det lite julgröt vid fagerbacka också och lite tittande på skidvärldscupen.

Och sen så avslutades helgen med glögg, pepparkakor och tacopaj hos en vän i ett blått hus i Kronoby.

Men det som egentligen döljer sig bakom denna lucka är snö. För snö har det varit från morgon till kväll.

Lucka nummer 3

Och bakom den tredje luckan skiner solen. Tänk att få titta ut och se en ljus dag och blå himmel. 

Annars diskade jag bort veckans disk, tvättade en maskin kläder och drog till Purmo. 

Öppet hus vid Träningsverket och sen en skidtur i Fagerbackaspåret. 

Så skönt att hinna vara ute när det ännu är ljust.  

Lucka nummer 2

Och i lucka nummer två hittar vi en fredagslatte med amarola, vispgrädde kakao och kanel och därtill lite julchoklad och en kokosboll. 

Dessutom har jag köpt en glittrig klänning. Nu återstår det bara att se om jag får några tillfällen att använda den. 

1 december

Jag har varit på årets första julfest och ätit lika mycket julmat som jag annars äter under hela julhelgen. Så nu kommer jag att vara mätt typ till lucia. 

Det var Larsmo kommun som stod för festen denna gång och det var en riktigt trevlig kväll med mina kollegor. 

Adventstiden är här och den stora vita stjärnan lyser i mitt köksfönster. Och nu har jag också klarat av nästan en hel arbetsvecka till. 

Julen närmar sig. 

Vuxenhetens frihet

Flera gånger har jag tänkt tillbaka på barnomstiden och tonårstiden med viss avund. För även om det inte heller alltid var en dans på rosor, så nog var det ändå en ganska skön tid med ganska lite ansvar, på sitt sätt. Att inte alls oroa sig för framtiden och planera desto mera. För allt flöt ju på ändå. Och oftast blev det bra. Och blev det inte bra så ordnade det sig på något underligt sätt ändå. 

Nu är det mycket mera som ska planeras och tas ansvar för. Och även om jag ännu lever i tron om att det nog ändå alltid kommer att ordna sig till slut, så är jag väl medveten om att det är lite mera omständigt nu än då jag var yngre. 

Men nog ger ju vuxenheten en lite mera frihet också. Som t.ex. att kunna välja att baka en krispig blåbärs paj lite före tio en söndagkväll om det är just det man vill ha. 

Eller att göra lite julstjärnor lika sent en vanlig tisdag när man kommer hem från simhallen. 

För övrigt fortsatte jag kämpa och kriga med crawlinget idag. 

Skam den som ger sig

Jag är dålig på att crawla. När jag var 12 och blev simmagister i simskolan, valde jag att lära mig fjärilsim som tredje simsätt istället för crawl för jag fick det inte att fungera och gav det aldrig riktigt ens någon ärlig chans.
Under årens lopp har jag nu som då tänkt att jag nog borde lära mig, för jag tycker ju om att simma. Men efter några längder nu som då i simhallen så ger jag upp ganska fort då jag inte fått andningen att fungera som jag vill.

Men på något underligt sätt har jag tydligen inte slutat att försöka, för nu som då kommer jag på mig själv att ta några längder crawl också om jag är på rätt humör. Med blandade resultat dock.

När jag började med öppet vatten simning i somras fick jag lite ny motivation, även om det många gånger blev väldigt korta partier crawl, just på grund av att jag inte fick andningen att fungera..

Men nu det två senaste gångerna jag varit i simhallen så har jag börjat få in tekniken lite bättre. Så jag provade att simma varannan 50 meter crawl och varannan bröstsim och det har faktiskt flutit på ganska bra. Visst finns det rum med massor med förbättring, men plötsligt känns det inte helt hopplöst mera.
Och sist kändes det till och med så bra att jag simmade en kilometer längre än vad jag egentligen tänkt.

Ännu finns det hopp.

Säsongsbyte

Kölden har kommit men snön lyser med sin frånvaro. Men däremot går snökanonen vid Larsmo het, så inom en riktigt snar framtid tror jag det komet att finnas skidspår där.
Jag är redo.

I lördags var jag ute på min sista landsvägstur för det här året med cykeln. För efteråt tvättade jag iaf den och putsade upp och oljade in kedjan och lät cykeln gå i ide. Förhoppningsvis är den full av energi när sen är dags att vecka upp den till våren igen.

Rullskidorna har inte blivit så flitigt använda i år. Ja, inte i år heller. Men nu är det hur som helst tvättade och satta för vinterförvaring de också. Nu är det skidåkning, löpning, simning och styrka som gäller framöver.

Imorgon inleder vi också den sista veckan av den första perioden av skolåret.  Ännu ska vitsord ges och några förhör rättas, men tänk att en tredjedel av skolåret redan har gått. Det var ju just som vi började i mitten av augusti.

Men för att klara av november som har börjat helt över förväntan, men som brukar vara en tung och mörk månad, så har jag inlett Friday Cake November. Första fredagen avklarad.

Krafterna återvänder

Jag var och drog på mig en förkylning i början av förra veckan. Sju hela dagar vilade jag och gjorde inget ansträngande alls. Det var fruktansvärt tråkigt. Men samtidigt var det väl bra att bara kunna vila. Och jag anser mig ha klarat det ganska bra.

Men nu börjar jag sakta på igen. Och vilken skön känsla det var att fara till simhallen igår. Och lite muskelträning idag kändes nog bra. det också. Muskelträning är något som jag annars försummar. Borde bli bättre på det. Men det är så lätt att fortsätta i gamla banor och bara springa istället. Kanske det är åldern.
Men i fredags blev jag tvungen att visa ID då jag skulle köpa en flaska minttu, som jag tänkte för eventuella framtida behov av varm choklad i höst och i vinter. Så det fick mig att känna mig lite yngre än vad jag egentligen är.

November har börjat. Den som ofta brukar känna som den längsta månaden. Men oktober gick väldigt smärtfritt. Det soliga vädret bidrog säkert en hel del. Så därför vågar jag tro att november kommer att gå över förväntan också.
För hösten har hittills flutit på ganska bra tycker jag.
Och man kan ju försöka bjuda till lite själv också för att pigga upp denna annars ganska mörka månad.

Och nu har också den första snön kommit vilket gör att jag snart vågar börjar hoppas på en skidsäsong. Väldigt lite snö dock, men ack så naggande god.

Funderingar om nästa års idrottsutmaningar.

Nu har vi redan hunnit med mer än halva höstterminen, vi har hunnit ha höstlov och jag har precis hunnit få höstens förhoppningsvis ändå förkylning. Hittills har den varit snäll och jag hoppas att den inte blir långvarig. 

Detta var också dagen då vinterns första snöfall inträffade. Inte många minuter och säkert var det många som missade det, men det visar ändå att vintern är på kommande.

Löpsäsongen blev ju som sagt kort men intensiv det här året. På åtta dagar hann den både starta och ta slut. Nu är det skidningen som är nästa.

På mejlen har jag också börjat få påminnelser om diverse lopp i olika grenar för nästa år. 

Och jag har sådär smått börja fundera på vilka lopp som kommer att bli nästa års äventyr.

På skidfronten är jag anmäld till Vasaloppet och har nog tänkt åka både Fäbodaloppet och Botniavasan om jag får vara frisk och det passar in med övrigt program. Dyker det upp något annat lopp sådär lämpligt så är ju inte det någon omöjlighet heller.

Sen är jag anmäld till Vätternrundan också. Man ska väl inte ge upp efter en gång. Nu har jag ju en tid att försöka slå.

Sen har jag lite i tankarna att göra en till klassiker. Så det skulle förutsätta att jag åker till Vansbro nästa år igen. Inget är bestämt ännu, men det var ju egentligen bara därför jag for på Lidingölppet iår fast jag sprungit maraton veckan innan, utifall att jag skulle vilja göra en klassiker nästa år.

Och sen skulle det nog vara roligt att få in något maraton också. Men det jag har funderat på passar inte optimalt in i mitt arbetsschema. 

Och kanske jag till och med skulle springa mitt livs första halvmaraton också.

Och lite skulle jag vilja prova på triathlon också. Men jag vet inte om jag vågar.

Gåvor från ovan

Ikväll tackar jag Gud för Skype. Och för vänner på andra sidan jorden som ger över 3 timmar av sin dyrbara tid en alldeles vanlig torsdag. Vänner som orkar lyssna och prata. Det om något är en rikedom. 

Lokal service

När jag startade bilen och skulle börja köra hem från flygfältet i söndags kändes det för ett kort ögonblick som attbromsarna lämnat på lite. Men sen när jag började köra var det inget jag märkte av. Under veckan har jag ibland funderat att är det något som inte är som det ska med bilen nu eller inbillar jag mig bara, men det har ju nog gått att köra smärtfritt ändå. 

Tills igår när jag körde hem från jobbet. Då började de låta ordentligt när jag bromsade och då insåg jag att något nog inte stod rätt till. Och det blev värre för varje inbromsning. Och när jag senare mot kvällen skulle köra mot Purmo så var jag nog rädd att jag skulle lämna och stå i någon korsning. Bromsproblemen fortsatte men jag kom mig ända fram till mitt barndomshem. Men när jag bromsade in på gården så låste sig ena bakhjulet helt. Tack och lov så var det inte längs vägen. 

Första delmålet avklarat. Jag hade tagit mig till Purmo. Men jag skulle ju därifrån någongång också. Så jag hade ju fortfarande ett problem. Så då gjorde jag som kanske många andra kvinnor också gör om de har möjlighet, jag rådfrågade pappa (läs: lade över problemet på honom). Och efter en snabb titt blev det konstaterat att den behöver på service. 

Som tur är finns det en bilmekaniker bara en dryg kilometer bort. Det är långt nog med en bil som man helst inte borde bromsa alls med, för då låser sig ena hjulet. 

Så med lite utmaningar kom sig bilen dit på fredagkvällen. 

Det blev en lång genomgång av varför bilen var på service. För det som jag egentligen ville skriva var att idag på lördagkväll fick vi hämta hem den. 

Då hade den fått nya bromsklossar för den ena var tydligen så nött att den klämdes fast när man bromsade och inte for tillbaka sen. Klossarna hade mekanikern inte där hemma så han hade varit efter dem till stan och sedan bytt dem. Och allt det här blev fixat på en lördag. Till ett totalpris på 50€. 

Det kallar jag bra service. 

Ledig helg och kort Lidingöresumé

Efter två helger i två av våra grannländers huvudstäder är det riktigt skönt att bara få vila nu. Det behövs. 

Jag har ingenting att klaga på angående de senaste två helgerna. De har båda varit jättebra. Men att åka på fredageftermiddag och komma tillbaka söndagkväll och sen jobba därimellan blir lite väl intensivt. Men det har gått helt över förväntan. 

Och löpningen har varit kul. Både i Oslo och Stockholm. 

Benen var nog trötta på lidingöloppet efter maratonet veckan före, men trots det orkade de samarbeta och ta mig fram de 30 kilometrarna och ända till mål. Det gör mig så tacksam. Så vad spelar det då för roll att det tog hela 11 minuter långsammare än senast. 

Du arma hårda värld

Igår hade vi ettårsfest vid tehuset för invandrarkvinnor som jag hjälpt till med sedan vi startade för ett år sedan. Det har varit ett år med många människomöten. Många livshistorier har jag fått ta del av. Många gånger har vi fått vara kreativa för att korsa språkbarrikaderna, men på något sätt har det ändå gått. Och många är nya vänner jag har fått från olika håll i världen. Och dessa människomöten har gjort mig till en rikare människa. 

Så igår var det fest. En fest med ett bord dukat med läckerheter från bland annat Finland, Irak, Afganistan, Kosovo och kanske några länder till. 

En fest där vi firar och är tacksamma för det här senaste året och allt vi fått göra och lära oss av varandra. 

Men det var också en känslosam och en sorgens dag. En familj har fått negativt beslut på sin asylansökan och kan inte överklaga flera gånger. 

Jag vet att de bara är en familj bland många, många som har fått och kommer att få gå samma öde till mötes. Men när dessa människor du läser om i tidningen plötsligt får ett namn och du har ett ansikte på dem så känns det plötsligt väldigt nära. Speciellt när du varje vecka sitter runt samma bord och dricker kvällste och äter smörgåsar och delar berättelser med dessa människor. Då känns det nära. 

När jag började jobba med flyktingar på fritiden visste jag att den här dagen skulle komma. Dagen då de första som jag känner på riktigt skulle bli utvisade. Men ändå var jag inte beredd. 

Och de flesta av de som kom hit för ett år sen går fortfarande och väntar. En lång och jobbig väntan. Men samtidigt så finns det ännu hopp så länge det ännu är väntan. 

Men jag fasar för när de dagar kommer när fler börjar få sina besked. För Finland har verkligen inte varit nådigt eller generöst med positiva beslut. Speciellt inte sedan den nya lagen trädde ikraft i maj. 

Så nu ska alltså en familj utvisas till ett land där de inte har några släktingar kvar i. Ett land de flydde från för flera år sen till dess grannland på grund av talibanregimen  Utvisas till ett land där barnen aldrig ens varit. 

Igår ringde man och sa att på fredag tas de bort från alla register i Finland och att deras lägenhet är uppsagd och de måste vara ute senast måndag. 

Nog är det en arma hård och kall värld vi lever i. 

Valet och kvalet

Det är torsdag. Det innebär två dagar kvar till Lidingöloppet. Mina ben är inte återställda ännu. Det har blivit bra mycket bättre, men är fortfarande ganska slitna. Min fot är sjuk. Jag gick 9 km idag under skoltid då vi hade den årliga skoljoggen. På det mest ojämna underlaget tog det ganska sjukt. Och det är ju inget 10 kilometers lopp på jämnt underlag som jag planerar att springa, utan ett ganska krävande 30 kilometers terränglopp. 

Så egentligen borde det ju vara ganska klart att jag inte ska åka och springa. Kroppen har helt enkelt inte hunnit återhämta sig. 

Men sen finns det också en vilja och en envishet som på något sätt vill tro att det kanske kan gå ändå. 

Så jag har ännu inte bestämt mig hur jag gör. Och det är imorgon jag åker. Om jag åker. 

Så nu är det bara att hoppas på rekordsnabb återhämtning de sista två dagarna. 

Lite Oslo igen

Oslo var ju så mycket mera än bara maratonet. Det var ju egentligen bara ett svepskäl eller bara något nödvändigt för att faktiskt komma mig för att beställa de där flygbiljetterna och åka dit. Det är ju något jag tänkte länge, men som bara inte blivit av. 

Och under helgen i Norge kunde jag konstatera att Malin och Allan redan varit fem år i Oslo. Emma har varit fyra år. Så det var nog verkligen dags för ett besök nu. 

Och vilka fina vänner de är. Tänk liksom bara att ha en vänner som kommer och möter dig till tågstationen. Stiger upp före 6:30 på sin lediga dag en lördagmorgon för att fixa frukost och komma med mig in till starten så jag ska hinna hämta ut minnummerlapp i god tid före loppet. Sen står och hejar på flera ställen längs banan med den finska flaggan. 

Eller att bjuda in till pizzakväll en lördag då man haft fullt program en hela dagen före och just hunnit hem innan vi kommer. Och väljer att spendera söndagen med mig också och tar mig upp till Holmenkollen fast det inte är deras favoritställe, men för att de vet att jag skulle tycka om det. 

Sådana människor är det alltid värt att besöka. ❤️❤️

Oslo maraton

Jag åkte alltså till Oslo Jag sprang mitt maraton. Och jag fick umgås med mina vänner där. Och jag hade en toppenhelg. Inte kan jag annat än vara tacksam. 

Strålande solsken varje dag och en eftersmak av sommaren. 

Jag hade en egen hejaklack som stod med denfinländska flaggan ute längs banan. Jag förbättrade mitt rekord med fyra minuter och förstår inte riktigt hur det var möjligt. Jag vet inte om man kan tala om rekord då man bara sprungit ett lopp förut, men iallafall. 

Att ha en kropp som vill samarbeta är inget jag tar för givet. Trots lite små krämppor och skador så har jag ändå fått vara väldigt skadefri. Och tänk att benen orkade springa över 42 km fast de bara fått två långlänkar det här året. 

Det gav mig hopp om att jag nog ännu skulle kunna förbättra tiden betydligt om jag skulle träna lite mer.

För konditionsmässigt gick det bra. Energimässigt också. Men benen började på riktigt bli trötta vid 25 km. Ändå gav de inte upp utan orkade fortsätta i ännu 17 km till efter det. Kroppen är ett fascinerande fenomen. 

Visst känns det i benen nu efteråt att jag utsatte dem för en prövning de inte riktigt var förberedda på. Och det kommer jag väl att få känna av några dagar ännu. Men ändå. Inte kan jag ju annat än vara nöjd. 

Dessutom klarade jag första halvan under 2 timmar. 

Och det finns ju chans att förbättra rekordet fler gånger om man inte förbättrar det med så mycket åt gången. 

Men sen finns det ju annat i livet än träning också. 

Imorgon åker jag till Norge.

I flera år har jag haft vänner som bott i Oslo. Länge har jag tänkt jag ska besöka dem. Men det har liksom inte blivit av. Så i somras tänkte jag att det var dags att ta tag i saken, så jag anmälde mig till Oslo marathon. Det infaller dessutom sådär lämpligt en vecka efter sista fotbollsmatchen för säsongen. Dessutom skulle jag ju ha hur mycket tid som helst att träna fram till det. Trodde jag. 

Så nu sitter jag här i min säng kvällen före och gör mig redo för min lilla resa. Jag har ätit min pasta och packat min ryggsäck. 

Två stycken långa långbänkar hann jag med i sommar. Eller kanske tog mig tid för är närmare sanningen. 

Men på något sätt känner jag mig redo mitt i all min oförbereddhet. Kanske det är åldern. 

Men nu är det ju liksom bara att springa kvar. 

Och hoppas att jag hinner i tid till flygfältet efter arbetet. 

Maratonträning

Här i början av sommaren råkade ju vara och anmäla mig till ett maraton. Då kändes det som att det ju är jättelänge till mitten av september och att jag både hinner träna och komma i hur bra form som helst. Nu känns september inte alls särskilt avlägset mera, men fräsningen har det blivit ganska lite av ändå.

Jag har delvis haft lite motivationsbrist då det gäller träning i sommar och samtidigt har jag haft ganska fullt upp med annat. Både fysiskt och psykiskt. I juni sprang jag sammanlagt 16 km. i juli blev det 47. Och med tanke på att jag tänkt springa maraton är det ganska lite.
Jag har ju spelat en del fotboll i sommar dock så där har jag ju sprungit en del, men då det gäller ren löpning har det blivit väldigt lite.

Men nu i augusti har jag försökt skärpa mig lite och rädda det som räddas kan av en kommande maraton form. Så många långlänkar har det inte blivit men antalet löprundor har blivit fler, även om det fortfarande måste slåss om tid med fotbollen. Dessutom jobbar jag ju heltid igen nu.

Och två långa rundor har det blivit också. En för två veckor sedan när jag sprang från stan till Purmo. Det blev knappt 26 km. Och idag kom jG mig iväg i strålande fint höstväder på en runda i Purmos djupa skogar och fick skrapat ihop till 31 km. Och det är skönt att kroppen fungerade bra idag. Visst blev benen trötta och det märks att det inte varit på många långa rundor i år, men annars kändes det bra. Och nu känns det faktiskt som att jag tror jag kan klara ett maraton. För några veckor sedan tvekade jag ju om jag skulle fara alla.

Nu kommer det inte att bli några flera långs länkar före maratonet, utan istället ska jag hoppas att jag får hålla mig frisk och fortsätta försöka nöta på med lite kortare rundor.

Världens bästa fotbollslag

Det är ju alltid roligt att vinna. Men vissa matcher är det lite extra roligt. 

Och dagen vinst var nog en av säsongens bästa. Det blev 3-0 mot serietvåorna efter en fin laginsats. 

Och vilket härligt fotbollslag vi har. Det är så mycket mera än bara fotboll. 

Vilket fint gäng tjejer!

Fyra veckor

Fyra veckor. Det är den tid jag har på mig att komma i form till marathon. När det gäller som tid för marathonträning så känns fyra veckor som en ganska kort tid och det är nu jag börjar fråga mig själv varför jag inte sprungit mera tidigare i sommar.

För bara några dagar sedan började fundera på att inte alls far på något marathon. Igår började jag fundera om jag förutom marathonträning också skulle anmäla mig till Lidingöloppet helgen därpå. Det kan vara tvära kast i amatöridrottarens vardag.
Bara för att jag råkade läsa ett mejl att lidingöloppet kommer att sakna mig och att det fortfarande går att anmäla sig, så kom jag plötsligt på andra tankar.
Att det var ett mejl som de säkert skickade ut åt alla som sprang ifjol men som inte är anmälda i år gör det inte mindre personligt.

Men tyvärr ändrar det ju inte på set faktum att jag varit väldigt osprungen i år.

Säsongsinledning

Bättre försent än aldrig, så idag inledde jag rullskidssäsongen. Strålande solsken och lagom varmt och vinden som blåser i håret. För ja jag hade ingen hjälm idag, för den har lämnat i Purmo sedan förra cykelturen för jag glömde sätta tillbaka den i bakluckan. 

Och det gick förvånansvärt lätt med tanke på att jag inte tränat armarna alls på typ ett halvår. Men nu har jag blåsor i händerna istället. Samma visa varje gång.  Mina händer är inte gjorda för att rullskida. 

Sommarlovets allra sista stund

Imorgon börjar jag arbeta. Jag har förbundit mig att arbeta ett helt år. Det är det längsta avtal jag någonsin haft. Och det känns ändå ganska bra. Nya utmaningar väntar. 

Och den sista helgen har jag försökt ta ut det sista. 

På fredag var jag på sommarens första långlänk. Jag sprang från stan till Purmo. Det blev drygt 25,5 kilometer. Jag hann bli törstig, men annars kändes det förvånansvärt bra. Men jag känner mig nog ändå ganska otränad med tanke på ett eventuellt maraton om fem veckor. Då räcker det inte med en långlänk. Men det är ju några veckor kvar ännu. 

Igårkväll var jag ut på en midnattstravet med cykeln. Det gav lite Vättern flash backs att cykla i mörkret. Men det var rofullt och fint att cykla i lampljus.  Det gav en känsla av att hösten verkligen är på väg, med både mörkare och kyligare väder. 

Och på något sätt känner jag mig redo. 

Allt har sin tid. Och nu är det tid för något nytt. 

Jag tror nog att hösten kommer att bli bra den också. På sitt eget sätt. 

Och nu börjar det vara dags att avsluta den allra sistasommarlovskvällen. Imorgon väntar möten. På tisdag kommer eleverna och sedan ännu mera möten. Och på onsdag börjar väl en någorlunda vanlig arbetsdag. Sen rullar det bara på.  

God natt från Wien

God natt från ett ganska lugnt flygfält i Wien. 

Jag har åkt mycket tåg och hittills lyckats ta mig fram med alla kollektiva färdmedel jag har haft behov av. 

Men nu ska jag försöka lägga mig ner på en bänk och förhoppningsvis sova några timmar. Helst ganska många. 

God natt!

På resande fot

Det känns som att jag är ute och flänger rätt ofta nuförtiden. Och nu befinner jag mig plötsligt på flygfältet i Helsingfors. Igen. Eller jag vet inte om det är rätt ord, för jag åker ju inte alltid här via. Men snart ska jag nog ta det lite lugnare med resandet. Jag ska bara på en tur till Norge först i september. Sen tror jag att jag ska ta en paus. 

Den här gången är det dock inget sportande som tar mig hemifrån, utan jag ska och besöka goda vänner i Österrike.

Österrike var för övrigt ett av de länder som var högs på listan av vilka länder jag helst ville besöka när jag var liten. Nu blir det äntligen av. Typ 25 år senare. 

Nu får jag bara hoppas att resan går smidigt och att ingen klagar på att mitt handbagage är för stort. 

Auf wiedersehen!

Jag var ju till Vansbro

Märker att jag inte riktigt skrivit på ett tag. Inga uppdateringar sedan jag kom fram till Vansbro. Men var inte oroliga. Jag tog mig nog bort från parkbänken innan natten.

På lördag fick jag vakna till en lika solig och fin dag som dagen innan. Jag åt morgonmål och gick sedan iväg från skolan till målområdet. Jag kom precis lagom tills att dameliten började komma inål. Vinnaren simmade på strax under 35 minuter. Det är ganska snabbt tycker jag. Jag hade ju som mål att komma under 1:30. Samtidigt som jag stod och såg på när det snabbaste damerna kom inål passade jag på att studera lite simteknik och se hur de sätter ner armarna i vattnet och när glidet kommer. Det är väl aldrig för sent att att börja fundera på tekniken. ;)

Passade också på att gå på mässcentret ett varv till och tittas på diverse sportutrustning. Mötte också upp med min syster och Johan och gick runt med dem en stund. Jag och Ia hade ju start ganska sent så vi hade ju god tid på oss.
Efter att ha gått runt en stund började jag söka mig tillbaka till skolan för att bara vila och ta de lugnt lite före starten och dessutom måste jag ju sätta på mig våtdräkten.
Medan vi gick tillbaka började väldigt mörka moln närma sig. Vi hann vara inne i skolan en tunt innan störtregnet och åskan kom. Det höll på kanske en halv timme. Men lagom tills vi skulle börja gå mot starten hade det slutat.

På grund av åskvädret hade de av säkerhetsskäl tagit en paus med att skicka iväg de startgrupper som skulle ha startat under åskvädret. Men lagom tills det var vår tur att starta så hade de kommit fram till normal tid igen.

Så i min våtdräkt och vita simmössa gick jag ner mot älven och började på. Härligt solsken igen och friskt vatten. Lite trångt mellan varven, men inte så farligt som jag hade trott. Och simningen flöt på ganska bra. Jag bytte om mellan bröstsim och crawl och det var riktigt skönt att simma. Hade ingen aning om tiden eller hur långt jag kommit, men räknade broarna som jag simmade under.

Och efter en timme och 14 sekunder slog jag min hand på planket vid målet. Tiden hade jag ju ingen aning om då, utan den fick jag reda på först när jag hämtade ut diplomet lite senare. Men riktigt nöjd var jag nog ändå. Jag trodde inte att jag kunde simma så fort.

Nog är det ganska skönt att vara nybörjare. För då vet man inte vad man ska förvänta sig utan får bara jobba på i eget tempo. Vansbrosimningen var ju egentligen bara mitt utfyllnadslopp för att fullborda klassikern. Men det var nog mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Och med lite bättre crawlteknik och mera simbana kunde jag nog skala av tiden lite till. Jag hade ju nog tänkt att detta skulle vara en engångsföreteelse, men vem vet, kanske det blir flera simlopp i framtiden.

Framme i Vansbro

Då man ställer väckarklockan på något som börjar på 03 vet man att det är tidig väckning. 

Men sen fick jag lämna ett regnigt Österbotten bakom mig och småningom anlända till ett soligt Stockholm och ännu lite senare till ett lika soligt Vansbro. 

Och här sitter jag nu på en parkbänk utanför biblioteket där jag råkade hitta lite internet. 

Nummerlappen är uthämtad och luftmadrassen uppblåst. Så imorgon är det bara att plaska på. 

Sen efter det här tror jag inte jag ska börja med några flera nya sporter iår. 

Och vätternrundan 2016 igen. Och lite mera bilder. Och en eloge till mina medresenärer.

Har redan varit hemma några dagar nu, och har börjat förbereda mig för den sita etappen av klassikern, nämligen Vansbrosimmet. Eller förbereda sig är väl lite att ta i, men jag har just beställt flygbiljetter och borde snart också börja planera hur jag ska ta mig dit och hur jag ska bo. Bara två veckor kvar nu.

Och så kan jag meddela att jag blev väl omhändertagen av Nykarleby cykelklubb och resten som var med i bussen som jag fick åka ner till Motala med. De såg till att jag fick pumpat luft både i min luftmadrass och cykeldäcken. Och så erbjöd de högklassigt sällskap. Och i och med att jag startade flera timmar efter mig, så kom en del av dem också och vinkade av mig då jag började söka mig mot starten. Så jag har inget att klaga på. Jag skulle också ha fått öl efter loppet om jag skulle ha velat ha. Men jag har ju fortfarande inte börjat gilla den drycken. Bara om den är blandad med sprite.

Jag tog mig till start.

Och jag kom mig iväg.

Cyklade med syster en del av de första hundra kilometrarna.

Sillen började gå ner.

Och det blev natt.

Och när det började ljusna igen började det regna, så jag fick ta på mig min blå regnjacka, som troget tjänade mig under Stockholm maraton fjol också.

Så jag fortsatte att cykla på och avverka en kilometer ingången tills det inte fanns så många kvar.

Och till sist korsade jag målgången,

Vätternrundan

Jag tog mig i mål. Och jag njöt av nästan varje kilometer. Kanske cyklade jag lite för sakta. Åtminstone hade jag lite för långa pauser. Men jag är nog nöjd. Det tog mig 12 timmar och 41 minuter att cykla de 300 kilometrarna runt sjön. Och nu har jag åtminstone en tid att försöka slå till nästa år. Om det blir ett nytt lopp för mig då. Hur som helst fick jag nog lite blodad tand för cyklingen. Tänk att jag inte upptäckt det tidigare. 

Födelsedagschill

Jag firade födelsedag igår. Solen behagade lysa nästan hela dagen och jag hade ledig helg. 

Jag åt finländska jordgubbar och mangosmootie till frukost. Sen for jag på ett morgonsim. Vattnet var svinkallt. Men våtdräkten har nog hunnit bli en god vän. Jag behöver egentligen inte alls frysa. Lite kallt och stelt om händerna blev det. Och kallt om huvudet. Men annars var det riktigt skönt och uppfriskande. 

Efter det stannade jag i Purmo och åt tårta. Fick också min brorsdotter på besök. Tänk att hon snart hunnit bli en månad. 

Senare började jag fixa till cykeln lite inför loppet. En del reflexer måste sättas fast. Och så blev det en sista lite längre runda också. Imorgon ska jag ännu försöka hinna på en kort runda efter fotbollsmatchen. Sen ska cykeln putsas och jag ska vila. 

Vätternrundan börjar komma riktigt riktigt nära nu. 

Mindre än en vecka kvar

Tiden går fort. Om precis en vecka har jag förhoppningsvis kommit i mål i Vätternrundan. 

Diverse storm- och regnväder har resulterat i att det blivit en paus från cyklandet några dagar. Men idag ska jag försöka fara ut på en runda. Det är soligt och mulet omvartannat men det regnar åtminstone inte. 

Jag har heller inte kollat vad de lovar för väder till nästa helg ännu. Hoppas på uppehåll och någorlunda varmt så man inte måste ha med sig så mycket extra kläder på cykeln. 

Åtminstone två cykelpass till ska jag försöka hinna med före den stora prövningen kommer. 

Och imorse var fotbollsträningarna riktigt roliga. 

Våtdräktspremiär

Juni började lika bra som maj slutade. Strålande solsken och drygt 25 grader varmt. Bättre än så blir det inte. 

Jag kom mig iväg på en cykeltur redan på förmiddagen. Ca 60 km kom jag upp till. Kändes mycket bättre än dagen innan. Ingen huvudvärk idag och tillräckligt med vätska. Må sen vara att vägen till Kortesjärvi inte är lika vacker som vägen till Öja genomLarsmo. Men med blommande hägg och syren och grönska överlag var det nog fint det med. 

Passade på att tvätta och vaxa bilen också när jag ändå hade en ledig dag. Må sen vara att all pollen som blåser ner från björkarna gjort den halvt gul till kvällen. 

Sen på kvällen efter att jag varit och sett min första fotbollsmatch för säsongen, blev det Våtdräktspremiär och utomhussimspremiär. Och det var varmt. Alltså på riktigt. Tror att jag skulle ha klarat mig utan våtdräkt. 

Hur som helst var det alldeles underbart. Två kilometer kom jag upp i under min kvällssimning i solnedgången. 

Och medan jag plaskade på i det friska vattnet kunde jag inget annat än konstatera att den finländska sommaren nog är ganska fantastisk. 

Detta var livskvalitet. 

Uppdatering på cykelfronten

Majmånad började ganska bra vad gällde cyklingen. Men sennågonstans blev det plötsligt fullt i kalendern plus att jag drog på mig en litenförkylning. Inte av den värsta sorten, men så att jag hade fyra dagars paus frånträningen. 

Så nu tänkte jag att jag måste avsluta starkt istället när det är månadens sista dag. 

Och vilket härligt sommarväder det varit. Det får en att tro att man orkar cykla hur långt som helst. För att sedan inse att man behöver mycket mera vätska i 25 graders värme än när det bara är 10 grader. Men härligt var det fast jag måste börja ransonera med vätskan i slutet. Och 105 km fick jag ihop. En sträcka jag är helt nöjd med. 

Lite trött var jag på fotbollsträningarna sen efteråt, för det var inte mycket tid för vila mellan passena. Men så skönt det är med sommarväder. 

Förkylning nummer två

Ifjol klarade jag mig väldigt lätt undan. Jag var oförskämt frisk och hade inte en enda riktig förkylning. 

Nu är det maj och jag är redan inne på min andra detta år. Det suger. 

Annars har detvarit ganska fullt upp med annat också. Jag har inte cyklat på över en vecka. Och kan konstatera att de nu är fyra veckor kvar till Vätternrundan. Nu borde kilometrarna börja rulla in. 

På måndag hoppas jag att jag ska kunna vara tillbaka i sadeln igen. 

Och sen får det vara fokus på cykling de närmaste veckorna.  

Fyra kvällar

Jag avslutade förra veckan med att jobba fyra kvällar i rad. Torsdag, fredag, lördag och söndag. 

Och det har faktiskt varit ganska skönt att få jobba nu och tänka på lite annat. Och jag lär mig och börjar inse så mycket vid dessa människomöten. 

Och att få Skypa med Mella, en klok och god vän alltför långt borta gjorde gott. Jag kände mig uppmuntrad och styrkt resten av dagen och det sitter i ännu. 

Goda vänner är sannerligen en gåva från ovan. 

Och efter en regnig helg klarnade det sakta upp på kvällen och plötsligt lyste hela himlen upp i majestätliga färger. Och jag är tacksam att jag fick färdas i rätt riktning och ha hela härligheten framför mina ögon hela vägen hem. 

Ett värdigt avslut på pingsten. Och en påminnelse om att det finns någon som är i kontroll. 

Cykelväder

Äntligen börjar största delen av vägarna vara sopade och vädret är också ganska stabilt soligt. Perfekt cykelväder. Jag var ut på tre kortare rundor förra veckan och det börjar nog bli betydligt skönare attcykla nu, bara man är då förståndig så man börjar med motvind. Man lär sig av sina misstag. 

En och en halv månad kvar till Vätternrundan nu. Jag borde nog börja med lite längre rundor snart. Jag ska försöka få till en lite längre runda till helgen. 

När själen behöver vila

Ibland finns det stunder i livet som man helst skulle vilja ta en paus från själva livet. Men det går ju inte riktigt. Istället måste jag då försöka låta själen eller anden eller vad nu vill kalla det vila för att få lite mera ro. 

Jag är väl medveten om att jag själv försatt mig i den här situationen, men inte gör det saken bättre för det. 

Sådana dagar kan det vara bra att kunna vara ledig så man kan göra något annat. Så jag åkte ut till havet och skogen. Som jag ofta gör då jag behöver rensa tankarna, även om det var mera än bara tankarna som behövde rensas idag. 

Några timmar med bara Gud och jag och frisk luft och solsken gjorde gott. Inte är ju situationen löst. Men nu är en dag avklarad. 

Och mer än kanske någon gång förr insåg jag idag igen hur mycket jag behöver nåden. 

Ute på vägarna igen

Efter en nästan två veckors paus blev drt blev två cykelturer i helgen. En på fredag och en på lördag. 

På fredag tyckte jag det gick lätt och att jag kunde cykla ganska fort. Ända tills jag vände om och konstaterade att jag tydligen haft mera medvind än jag trott. För då gick det plötsligt tungt. Och det blev kallt. Vinden var inte alls varm och före jag var hemma hann jag bli ganska frusen. 

På lördag vill jag undvika dessa problem. Så jag hade sökt fram min marinullsundrrtröja och började med motvind även om det var ganska lugnt den dagen. Och det blev en ganska behaglig cykeltur. Nu i efterhand konstaterar jag att jag borde ha farit längre. 

Småningom börjar de lova lite varmare väder hitåt, så då börjar det förhoppningsvis komma fler kilometrar på kontot. 

Lite fotboll och krampande vader

Jag hade säsongsöppning då det gällde fotboll idag. Fotbollsträningar har jag ju varit på men idag var det första träningsmatchen. Jag vet inte om jag börjar bli gammal, eller om benen inte är vana att springa, speciellt inte att dra rusher eller om det bara var för att jag inte var van med underlaget, men det tog inte längre än till början av andra halvlek före vaderna började krampa. 

Kom igen alltså. Jag har haft kramp på en match ifjol. Då var det första matchen för säsongen. Jag hade sprungit massor. Många rusher. Och så hade vi redan spelat över 80 minuter när det kom. 

Nåja. Det är ännu en tid före säsongen börjar på riktigt. Vi ska hoppas jag hinner träna upp benen till det. 

Så nu sitter jag här med vader som luktar icepower. Det känns nog helt okej ändå. 

Och iallafall gick ju simningen bra igår. 

Tillbaka i bassängen

Det har inte blivit mycket simning iår. Egentligen utan orsak, men mest kanske för att jag prioriterade skidningen under vintern och sen var bortrest mycket i mars. 

Men idag var jag tillbaka i bassängen. Jag brukar typ aldrig crawl. För jag kan typ inte. Jag brukar inte få andningen att fungera så jag brukar vara helt slut efter typ 25 meter. Så har det varit i flera år och därför brukar jag alltid bara simma bröstsim. 

Har många gånger tänkt att jag borde lära mig, för det går ju mycket fortare. Men även om andningen.ibland fungerar lite bättre har den aldrig vara bra och jag har aldrig kunnat simma avslappnat alla de gånger då jag provat mig på crawlen. 

Många gånger brukar jag inte ens försöka. Speciellt inte om det är många andra på samma bana. 

Men idag gjorde jag ett nytt försök. Jag vet inte om jag var modig eller envis. Jag hade superlåga förväntningar för jag har ju typ inte simmat alls iår. Men jag började faktiskt med crawl idag. Och idag var det annorlunda. Jag lyckades få andningen att fungera någorlunda. Jag var inte helt slut när jag kom till andra sidan. Så jag fortsatte. Det var ingen skönsimning men det löpte på ganska bra. Så jag crawlade de första 500 metrarna. Senare under passet blev det sammanlagt 300 meter till och det gick. Fortfarande massor att förbättra när det gäller teknik, men det är så skönt att ha fått en början. 

I och med att jag funderar på att prova mig på triathlon i framtiden så är det ju av ganska stor betydelse att kunna crawla. 

Plötsligt känns det inte omöjligt längre. 

Och imorse halvt spontant, beställde jag efter en våtdräkt. Hittade en på rea. Och jag tror att det kommer att vara betydligt behagligare att simma i öppet vatten med den. Temperaturen vid Vansbro var igår 3,4 och 3,9 grader. 

En dålig rygg

Det råkade bli fyra dagar paus från träning då jag hade gäster och sedan for och arbeta kväll genast efter att de gett sig av. 

Idag började jag med fotbollsträning och hade tänkte fara och cykla sen. Men vid en skottövning på mål så river det till i ryggen då jag drar på ett skott och ryggen har varit halvdålig sedan dess. Inget allvarligt men på något sätt låste den sig så jag tänkte det var bäst att vila resten av dagen. 

Förhoppningsvis är den bättre redan imorgon så jag kan fara ut på en cykelvänlig då. 

Fotboll är en farlig sport. 

Runt mitt köksbord

Jag har haft gäster. I tre dagar och tre nätter har vi bott tre personer i min etta. Och det har varit fint. 

I tre dagar har det alltid varit minst tre personer runt mitt köksbord vid samtliga måltider. Och även fast jag bara haft två riktiga stolar och en pall och vi vid en måltid måste använda mitt nattduksbord som en stol så har det gått bra. För ofta handlar det ju ganska lite om ifall man har plats och mycket oftare om man på riktigt vill. 

Det kommer nog att kännas lite tomt imorgon om ingen oväntad gäst dyker upp till middagen. 

En av dessa två människor jag delat liv med de senaste dagarna har jag inte träffat på tre år. Den andra har jag aldrig träffat förut. Men varje stund har varit rolig och bekväm och vi har suttit på golvet och tittat i kartboken planerat jorden runt resor och kollektiv. Att kunna göra sånt med människor man precis träffat är fint. 

Så även om jag kanske kommer att sitta ensam med min kaffekopp runt köksbordet imorgon kommer jag att se tillbaka på dessa dagar med tacksamhet. 

Det var en gång en från Alaska, en från Österrike och en från Finland som hade tre riktigt trevliga dagar tillsammans. 

Riktig säsongsdebut

Jag har som sagt inte sprungit så mycket det här året. De 12 första veckorna sprang jag tre kilometer. Sammanlagt. 

Efter min träningspaus har jag sprungit 5 kilometer fyra gånger. Halvskralt det också. Och så drömmer jag ju ännu lite om maraton i början av juni. Haha. 

Så jag kom fram till att jag borde testa hur det ligger till med formen egentligen. Så idag for jag ut på en 12 kilometerslinga. Kanske den långsammaste sådana någonsin. Men åtminstone njöt jag av vädret. Sen var ju inte meningen att springa snabbt heller, utan mest att börja vänja benen vid löpning igen. I början gick det ganska trögt, men vartefter började det gå lättare. Och konditionen finns nog där, men benen borde få en ordentlig mängd kilometrar i sig för att klara en så pass stor påfrestning som 42 km ändå är. 

Nybörjarglädjen

En av de roligaste sakerna med att börja en ny sport och vara nybörjare är att man ganska fort börjar se framsteg och slå nya rekord. För i början krävs det inte så mycket för att bli bättre. Och redan idag tyckte jag att jag började få mera känsla i cyklingen genom att cykla med skor jag klickar fast. Och så var ju det här bara andra gången. 

Efter att ha sprungit maraton och skidat Vasaloppet är det väldigt svårt att komma upp till längsta sträcka under en träning. Men när det gäller landsvägscykling så har jag där tänkt slå nya rekord flera gånger ännu i sommar. 

Skogslänk

Igår skrev jag att jag beslutat att det inte blir något Stockholm maraton iår. Fast innerst inne lever nog drömmen kvar ändå. Även fast det knappast blir av. 

Hur som helst var jag ute på min första riktiga vårlänk idag på förmiddagen på ett av de bästa ställena att springa. Fäbodaskogen. Det är som att det alltid går lite lättare där. 

Landsvägssäsongen inledd

Jag har väckt upp racern från vinterdvalan. Jag tror den ska heta oLIVia.

 Väljar man rätt vägar är de så pass sandfria att det gårbra att cykla. Det blev en drygt 30 kilometers länk som inledning. Imorgon ska jag försöka hinna på en länk före kvällsskiftet också. 

Jag börjar också inse och acceptera att det nog inte blir något Stockholm marathon för mig i år. Jag kommer inte att hinna träna både för det och Vättern rundan, och den här gången prioriterar jag Vättern. 

Istället har jag hunnit börja fundera på att fara och springa Helsingfors City Marathon och/eller Oslo Marathon istället. De skulle vara i augusti och september. Det skulle passa min tidtabell bättre. 

Come back

Efter drygt en månads paus från fotbollen var dags igen ikväll. En träning medmycket tempohöjningar fick Pulsen att pumpa högre än kanske någonsin det jär året, men andningen fungerade bra och det var så skön känsla att systemet fungerade. Det var tungt, men samtidigt gick det så lätt. Jag känner redan att den träningsfria perioden har gjort gott. Med några veckor träning nu ska jag snart vara tillbaka. Starkare ännågonsin. 

Cykelsäsongen närmar sig

Igår köpte jag som sakt cykelskor. Var sen på kvällen till Purmo och böt pedaler på cykeln och väckte upp den från sin vinterdvala och förberedde den på att det snart är dags. 

Idag på förmiddagen var jag ute med pappas hybrid och rekognoserade vägarna. De var förvånansvärt bra i skick men lite väl mycket sand på vissa ställen ännu. Men snart ska det nog gå att börja cykla på riktigt. 

Kontrasternas skönhet

I lördags simmade jag i Medelhavet. I söndags for jag ut och skida. 

I fredags sprang jag i en ärmlös topp. Igår tog jag på mig långkalsongerna igen. 

Idag var jag på en ny skidlänk. Men jag inser nog att säsongen går mot sitt slut. Så på eftermiddagen var jag och köpte nya cykelskor och pedaler. 

Det är ett paradigmskifte på gång. Och övergångar kan också vara vackra. 

 

Träningsuppehållet går mot sitt slut

I 22 dagar i sträck tränade jag inte alls. En stor del ofrivilligt, men hur som helst är det nog det längsta uppehållet jag haft på länge. 

Den här veckan räknas ännu till min säsongsvila, men två lätta korta länkar har jag varit på. Och nog var det härligt att få träna igen. 

Nu spenderar jag mina sista dagar av semestern här i Turkiet. Men nästa vecka ska jag få börja träna igen. 

På Cypern

Jag är på semester. Och just nu befinner jag mig på Cypern men imorgon åker jag till fastlandet i Turkiet. Cypern är en intressant plats. Massor med historia. 

Och så är det soligt här. 

Jag har inte tränat på över två veckor nu. Var riktigt rastlös ett tag. Är nog iskick igen efter febern och förkylningen, men tänkte att jag lika bra kan ta lite säsongsvila samtidigt. 

Men nästa vecka skulle jag nog vilja fara på någon kort länk åtminstone. 

Men mest satsar jag nog på att vila nu när jag är här. 

På den åttonde dagen

Många dagar har jag stannat i sängen nu. Kanske fler dagar än någonsin tidigare. Men på den åttonde dagen vaknar jag upp utan feber. Och förkylningen har gett med sig ganska bra den också.
Helst av allt skulle jag bara vilja hoppa direkt i skidskorna och passa på och skida så länge det finns någon snö kvar. Men jag inser nog att det inte vore det smartaste. Jag har nog lite huvudvärk ännu om jag anstränger mig. Och när jag var ute på en kort promenad idag märkte jag nog att luften var lite väl kall för min hals. Jag måste anstränga mig för att inte förivra mig.

Och det blir nog ingen fotbollsträning för mig imorgon ännu heller. Tråkigt. Men ändå det enda rätta. Och tränaren var av samma åsikt.

Nåja, nu får jag väl åtminstone det där säsonguppehållet som jag varken tog efter vinter- eller sommarsäsongen förra året. Och i och med att jag åker iväg till Turkiet för två veckor på söndag, så lär det bli ett ordentligt uppehåll. Och fast det är halvt ofrivilligt, så tror jag att det är hälsosamt.

Så mars blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Men i april satsar jag på att komma igen. Starkare än någonsin.

Hej från sjukstugan

Det blev inget arbete för mig. Efter en sömnlös natt och en ond hals och en feber som inte vill ge med sig under natten så var det nog det enda rätta. Och när jag nu i eterhand märker hur trött jag varit idag, så märkte jag att det nog var ett nödvändigt beslut.
Febern kan jag leva med, även om det är lite jobbigt att frysa och kallsvettas om vartannat, men en hals som värker vid varje sväljning är jobbigt. Speciellt nattetid.

Jag var till hvc ett varv för att ta svalgprov. De tyckte att jag kunde åka till jouren senare ikväll också för att träffa en läkare med tanke på att jag just har skidat vasaloppet och har några lätta känningar vid bröstkorgen. Mest bara för att kunna utesluta att det är en hjärtmuskelsinflamation.
Jag hade nog tänkt åka in dit. Men sen mot kvällen tyckte jag att jag började känna mig lite bättre, och jag tycker att jag knappt har några känningar vid bröstkorgen mera. Troligtvis är det bara efter all parstakning.
Formen har gått upp och ner under dagen, men just nu känner jag mig lite bättre. Förutom halsen då. Men även den tror jag att har nått sin lägsta punkt och kommer att börja bli bättre nu. För fram till idag har både febern gått upp och halsen blivit värre för varje dag sedan i tisdags. Men nu tror jag att det ska börja svänga.
Och jag tror att jag kommer att orka sitta uppe och se på världscupen ikväll.

Febern som orkade vänta

Hela hösten fick jag vara frisk. Hela vintern också. Ända tills efter Vasalppet. Redan under skidåkningen började jag känna lite i halsen, men sen var det ju lite kallt mellan varven också under de partier där det var mera parstakning och vind och snö.
Men det var först på tisdagkväll när jag hade kommit hem och kunder börja slappna av som förkylningen började ta fart. På onsdag vaknade jag ock kände mig halvokej, men vart efter timmarna gick märkte jag att det gick mot fel håll och på kvällen hade jag fått stegring.
Tvingade iväg mig till jobbet på torsdagsmorgon ändå. Det kändes ändå ganska bra och jag är ju inte någon som stannar hemma bara för lite halsont.
Men mot slutet av dagen började jag nog känna mig lite trött och när jag sen kom hem på eftermiddagen och testade febern visade termometern 38,6°C. Så nu har jag vilat och aritt det lugnt en stund. Febern börjar gå neråt med halsen märker jag nog av ännu.
Ska försöka arbeta imorgon ändå. Sen är det helg. Skulle bli så jobbigt att behöva sjukanmäla mig då jag ändå bara är vikarie. Och en dag till ska jag väl orka. Sen ska jag vila på riktigt i helgen. Har varit tvungen att lämna bort både gårdagens och dagens fotbollsträningar.

Åtminstone orkade ju febern vänta till efter Vasaloppet. Tacksam är jag för det. Värre var det för pappa som blev sjuk veckan före istället och tvingades kasta in handduken och kunde inte starta i år.

Jag hade ju lite förgat fundera på att skida Seljesloppet på söndag, men det ser nog ut som att jag får skrinlägga det. Nittio kilometer skulle jag vilja ha på skidor ännu iår. Då skulle jag komma upp till 1000 km vilket var mitt mål före Vasaloppet. Nu hann jag ju inte skida så mycket före själva loppet, så nu får jag försöka komma upp till det under hela vintern istället. Någon stor mängd kilometrar blev det inte, men jag får försöka träna mera till nästa år istället.

Nästa söndag åker jag till Turkiet två veckor. Mitt livs första södernresa. Där har jag mest tänkt vila. Jag hade inte riktigt någon ordentligt bilsäsong förra året, då vinter- och barmarkssäsongen avlöste varandra under året.
Så jag tror Turkiet blir en bra sådan tid i år. Sen kommer jag hem 3 april och då räknar jag med att på riktigt kunna börja barmarkssäsongen. Cykling kommer att bli min nya sport det här året. Jag smygstartade lite redan förra året, men det är nu till sommaren som det ska upp till bevis.

Vasaloppet

Jag kom mig till start och jag tog mig i mål. Bättre före än förra året men betydligt sämre spår. Och det var nog också ganska stor skillnad mellan att starta i startled 4 som jag gjorde i år och startled fyra som jag startade i ifjol. Det tog 10 minuter längre att ta mig till Smågan i år.

Jag kom i mål på en tre minuter snabbare tid än ifjol, men själva skidåkningen gick sämre. 

Dessutom skidade jag inte med någon okänd Roland iår som såg till att jag höll farten uppe. Jag blev inte lika slut iår heller, men tröttnade på att skida i så dåliga spår och så fanns det så många människor som tvillade i vägen mest hela tiden.

Egentligen borde jag väl inte vara missnöjd. Det gick ju inte jättedåligt. Men jag vet att jag kunde ha presterat bättrat. Och det som grämer mig mest är att jag missade medaljtiden med 2 minuter och 1 sekunder. Det är ju typ 1,5 sekunder på kilometer och jag vet tusen ställen där jag kunde ha tjänat in dem.

Och sist och slutligen är jag ju bara tacksam att jag har en kropp som fungerar och har fått vara frisk och som klarar av att röra på sig. Det är inte alla som har det och det är inte något man ska ta förgivet.

Och här följer årets actionbild och målgången. Och förstås var det en massa män som tvillade före på upploppet också. Annars skulle jag nog ha plockat några sekunder till.

  

Med knappt 200 tonåringar

Årets kanske ända slalomdag inföll igår. Tillsammans med ca 200 högstadielever och 10 andra lärare. Lite halvtaskigt väder med snöfall och ca 0° C, men en helt fin dag ändå.

Roligt att det fortfarande ordnas vintersportdagar i skolorna. Och vänligt av Vuokatti (och säkert många andra skidorter också) att låta lärarna eller gruppledarna både få liftkort och hyra skidor gratis.  Men utan lärare i backen vet de väl att inga skolor skulle sända dit sina elever heller.

Så även om det blev väckning lite efter 4 på morgonen och jag var hemma kl 21 så var det värt det. 

Inget man skulle orka med varje vecka, men nog är det bekvämt att bara få sätta sig i bussen och inte behöva sitta halva dagen framför ratten själv bara för att man vill åka lite slalom. 

I Finland har vi mycket fint, men några höga slalombackar har vi nog inte riktigt, och bor man i den här delen av landet är man nog tvungen att sitta en stund i bilen om man vill åka.

Nu ska jag ta ledigt några dagar.Sen kanske jag hinner med några arbetsskiften till före jag far iväg till Sverige nästa helg. Några sista träningspass ska jag hinna med före det.

Fäbodaloppet

Jag stakade mig igenom de 42 kilometrarna och tog mig i mål på en helt okej tid. Alltid svårt att veta vad jag ska förvänta sig då jag inte tävlat tidigare i vinter. Men jag orkade ganska bra tyckte jag och hade ännu krafter kvar på slutet. 

Det blev en åttonde plats Mennés så många duktiga åkare med skulle jag bara ha haft chans på en sjunde plats iår. Så jag är nog sist och slutligen nöjd. Jag fick åka mitt eget lopp och pappa hade lyckats bra med skidorna. De både gled bra och så hade jag fäste hela loppet ändå. 

Jag tror inte att det blir någon Botniavasa för mig nästa helg. Det kommer lite nära inpå själva Vasaloppet. Men det var bra att kunna åka ett lopp nu före åtminstone. 

Sen nu på kvällen for jag och köpte lite syrisk mat. Några av stadens kvotflyktingar har så de säljer mat lite nu som då. Gott med internationell mat. 

Nu gällerdet att orka jobba en vecka till och sen blir det sportlov från skolan. Ett välbehövt sådant. 

Fagerbackaspåret

Idag var jag för första gången iår på en tur i fagerbackaspåret. Snötäcket skulle kunnat vara tjockare men det var nog ändå helt åkbart bara man inte har de bästa skidorna. Och inte är det ju spilla att få ha ett skidspår som startar vid stugknuten, även om jag inte bor i Purmo ännu. Så tack till alla spårkallrar som år efter år har dragit upp ett eget spår åt oss som ansluter till huvudspåret. Ifjol samlade jag de flesta av mina kilometrar längs just det spåret. 

Någon långlänk blev det inte idag med tanke på morgondagen. Jag tittade igenom startlistan och det kommer att vara rejält med motstånd. Så någon upprepad fjärdeplats från ifjol är inte inom räckhåll. Men det är i och för sig ganska skönt att helt bara på fokusera på mitt eget lopp utan att tänka på några placeringar. 

Nu ska jag försöka få en god natts sömn och hoppas att kroppen känns någorlunda pigg imorgon. 

De små sakerna som gör skillnad

Som t.ex. en tulpanbukett vackra färger på bordet. Eller att få vakna upp till en tom diskbänk. Eller att  på fredagseftermiddag komma hem och konstatera att jag fredagsstdade ju redan på torsdagen. Inte nu för att jag alltid städar på friddag, men ofta planerar jag att jag ska städa då arbetsveckan är över, men sällan blir det av ändå.
Och att få skypa med en vän långt borta i annat land och får höra att han och hans fru är på väg till Finland i april. O happy day. Det är nästan tre år sedan vi hade kaffe senast.

Så nu sitter jag här en fredagkväll, i en någorlunda ren lägenhet och stickar sockor. Hade tänkt fara och skida, men det blev en vilodag istället. Tror att jag inte har tillräckligt många sådana.
Och så funderar jag på att far till Korvgörans efter mat.
Quality me-time with myself.
Och imorgon ska jag få sova hur länge jag vill.


På söndag blir det ju sen en ganska lång länk. Må jag orka.

Det blir ett lopp iallafall

Det ser nog ut som att jag kommer att åka fäbodaloppet iallafall. Jag var lite tveksam ett tag, men sist och slutligen tror jag nog det är bra att få ett lopp före Vasaloppet trots allt.

Jag har känt mig lite sliten den senaste tiden. Kanske jag blev lite för ivrig när snön väl kom och försökte att snabbt samla ihop alla de kilometrar som blev oskadade under tövädret i december och köldperioden i januari. Dessutom så har ju fotbollsträningarna kommit till sedan början av januari, så de dagarna har det flera gånger blivit två pass. Hela förra året tränade jag ganska flitigt, men jag håller fortfarande på och lär mig vad min kropp klarar av och hur mycket träning den kan ta till sig. Och när jag tittade igenom mina genomförda träningar så insåg jag att det inte blivit så många vilodagar i januari, även om det nog var en del lättare träningsdagar mellan varven.

Nåja, kanske nästa veckas fulla schema som automatiskt gör att jag inte hinner träna så mycket kommer att vara bra sist och slutligen.


Övrigt:
Sen var jag på mitt livs första afganska födelsedagskalas i lördags. Jag tror jag aldrig har sett så många så glittriga klänningar på en och samma gång förut. Och även de lite äldre damerna glittrade ordentligt. Det var ett glädjefyllt kalas med mycket ätbart och dans.
Jag är tacksam att jag fått lära mig lite mera om en del av dessa kulturer från mellanöstern.
Mina nya vänner både från Afghanistan och Irak har nog gett mig nya insikter i den delen av världen.
#tacksam

Seedningslopp

Kölden försvann, vi hade ganska bra skidväder för en tid, men nu har det regnat och varit sådär +3 grader i fem dagar. Det tär hårt på skidspåren.

Jag hade tänkt att jag skulle skida Botniavasan nu till helgen. Ett 52 km långlopp tänkte jag skulle vara bra inför Vasaloppet. Men på grund av snöbrist skötts det upp två veckor. Nästa chans skulle vara Fäbodaloppet som det är tänkt ska ordnas söndagen den 21 februari. Men när man tittar ut genom fönstret är det ganska osäkert om det går att ordnas heller.
Och ifall Botniavasan ska bli av på det nya datumet så förutsätter det att det kommer rejält med snö före det.
Och sen måste jag ta ställning om jag skall åka då, för det skulle innebära att det bara skulle vara en vecka före själva Vasaloppet, och egentligen skulle jag inte vilja ha ett sådan långt lopp bara en vecka före.
Så nu kan det hända att jag inte får något lopp i kroppen före själva Vasaloppet. Inte är det väl hela världen det heller, men jag brukar vara en sådan som gynnas av att åkt något lopp före för att jag ska kunna prestera så bra som möjligt. Men när det gäller 90 km, så behöver man ju inte vara så snabb. Mest ska man vara seg uthållig och orka köra på fast man är trött. Förra året blev jag trött i armarna efter ca 25 km, men det var bara att fortsätta parstaka de återstående 65 ändå.
Och i och med att jag åkte Vasaloppet fjol så räknas det som seedning, för att jag ska få starta lite längre fram. Skulle båda seedningsloppen ha smältat bort fjol skulle det ha varit värre, för utan tidigare resultat skulle det ha inneburit jag att jag varit tvungen att starta i det tionde och sista startledet.

För övrigt går väl träningen ganska bra. Har inte lika många kilometrar som den här tiden fjol, men samtidigt har jag en bättre barmarkssäsong bakom mig. Drygt tre vehor kvar till det långa loppet nu. Jag fortsätter kämpa på och samla kilometrar.