Julfirande

Det var en trevlig julfest på fredag. Jag hade lånat ett par skor av Princess, de var leopardfärgade och det var de högsta klackarna jag någonsin gått i. Försök inte gå i nedförsbacke med högklackat.
Julfesten var både rolig, familjär och högtidlig. Sällan man ser alla YWAM:are så festklädda.
Och fantastisk god mat fick. Och fina julklappar till alla i staffen. Även personliga sådana. Vackert.
Det gav mig lite julkänsla. Och samhörighet också.

Igår hade vi lite julfirande med DTS:en också. Internationella delikatesser på bordet, julmusik och julklappar. En bra avslutning före vi åker iväg till olika ställen.
Tidigare på dagen var jag och köpte lite julgåvor som jag ska ta med till Mozambique. För de flesta av  våra studeranden är det första gången de firar jul hemifrån, så jag vill åtminstone ge dem något smått.
Jag hoppas också att mina planer på att åka och fira jul på barnhem lyckas. Jag har inte hört något från Mozambique ännu, men jag hoppas det går vägen.

Jag kommer troligtvis inte att ha så mycket internet i Mozambique, så det kommer inte att bli så mycket uppdaterande under den tiden. Åtminstone inte i januari. Till kännedom.

Planeringen framskrider

Vi fick alla våra visumansökningar godkända på tisadg. Detta trots att en person saknade de obligatoriska passfotona och att de först sade att vi hade för många ansökningar för att de skulle hinna med alla samma dag. Men hem kom vi med alla pass och visum och vi också double entry.  Tack Jesus!
Nu hoppas jag bara att vi på tisdag när vi är på busstationen lyckas köpa våra returbiljetter för hemresan.

Vi hade vår sista föreläsning igår, och snart delas klassen i två grupper för att åka iväg till olika ställen. Vi städad klassrummet idag och packade ihop allting, så att nästa grupp kan ta över vårt rum.
Det mesta börjar vara ordnat, så jag känner mig ganska lugn inför avresan tidigt tisdag morgon. Så nu är jag redo för helg och lite julfirande före vi åker iväg. Ikväll är det staff julfest här på basen. På lördag har vi lite julfirande med DTS:en. Jag börjar vara redo för julen också.

Visumansökan

Må människorna vid Mozambiques konsulat vara på bra humör imorgon, för å åker jag in till Cape Town med 15 stycken visumansökningar. Och jag hoppas att det ska gå smidigt och att de ger oss double entry visum utan något krångel.

Hur som helst får jag en dag i Cape Town medan jag väntar på att visumen ska vara färdiga att hämtas på eftermddagen samma dag. Och det är ju inte så dåligt.

December

Dagarna i ödemarken gick fint. Lite mat men vackra vyer och landskap. Och jag trivs med att sova i tent. Kanske extra mycket här i Afrika. Mest för jag kan sitta uppe länge på kvällarna och titta på stjärnorna och det är inte fruktansvärt kall

Och nu har det också hunnit bli december. Tiden fortsätter att flyga i väg och nu är det bara drygt en vecka tills jag lämnar Sydafrika för två månader och beger mig ut på nya äventyr.

Sista veckan här börjar imorgon.
Så nu sitter jag och lyssnar på julmusik och försöker få känslan av lilla jul och första advent.
Advent. Väntan på Kristus. Jag saknar lite vintern oc hsnön och julbelysingen. Det är inte samma sak här då det är varmt och ljust. Men nog blir det ju jul iallfall.
Och jag har typ bestämt att jag ska vara hemma i Purmo på jul nästa år. En del av planerna för nästa år börjar vara lagda och det är spännande.

Mozambique

I måndags köpte vi flygbiljetter till Johannesburg. Igår fick vi ordnat skjuts till flygfältet och också någon som plockar upp oss i Joburg för att sedan ta oss till busstationen.
Idag köpte vi bussbiljetter till Maputo. Och det mesta har varit ganska förmånligt.
Så nu har vi ordnat hela ditresan. Hur vi ska ta oss hem senare är en annan sak, men nog ordnar det sig. Senare.

På måndag eller tisdag åker jag till Cape Town för att föra in visumansökningarna. Saker och ting börjar falla på plats och det är en stor lättnad.

De senaste dagarna har varit en massa yrande med reseplanerandet, men nu är det lite lugnare.
Imorgon åker vi iväg till vildmarken på typ överlevnadsläger. Jag hoppas att det ska göra gott för kropp och själ  och inte vara uttröttande. Men överlag brukar jag kunna sova rätt bra i tält. Och det är länge sedan jag varit på en riktigt hajk, så det ska bli roligt.
I am ready for NIKO and the wolderness.

Mitt i natten

Om man inte kan sova för att man inte är trött och det är alldeles för varmt i rummet är det tacksamt om man kan ta med datorn och fara ut och sätta sig på trappan och surfa lite och titta på stjärnorna och lyssna på insikterna samtidigt som en halvkall bris kyler ner en.

Jag har lite vårt att föreställa mig att jag om två veckor förhoppningsvis sitter på en buss på väg till Mozambique.
Planerandet går framåt, men fortfarande finns det mycket som ska ordnas ännu. Mitt team är bra dock. Jag gillar dem. Tur är väl det. Det hjälper lite mot att klockan tickar iväg och dagarna blir färre och färre.

Excitment blandat med liite stress. Men vad ska inte det bli bra.
Ska snart göra ett nytt försök att sova. Det här med att dricka kaffe på kvällen är kanske inte någon riktigt bra idé.

Halvvägs

Den senaste tiden har jag ibland tagit lite stress över alla Outreachförberedelser. Ibland så verkar en del saker så mycket krångligare i Afrika. Men nu har vi köpt hälften av alla biljetter vi behöver, så nu är det bara de "mindre komplicerad" kvar. Förhoppningsvis så lyckas vi fixa resten senast onsdag. Det är min personliga deadline.
Men nu är vi iallafall halvvägs.

Och när jag är som mest att göra och jag nästan håller på och blir stressad kommer dessa små glädjeämnen som är de stora sakerna. Som att någon frågar om de han kan ge mig kaffe och komma in med det till klassrummet. Eller en av våra talare som jag träffade förra året men inte pratade speciellt mycket med, kommer ihåg mig, ger mig en kram och frågar hur jag har det och är allmänt trevlig och uppmuntrande.
Eller bara en bit choklad som jag fortfarande har kvar från senaste Finlandsleverans.

För övrigt hade jag en härlig söndagspromenad längs Worcesters gator igår. Bara gå omkring, njuta av livet, njuta av söndagen, och njuta av lugnet samtidigt som jag alltjämt beundrar bergen runtomkring.
Tala med random människor. Dricker coke. Vi ser en söt liten baby, och vi frågar om bi får hålla henne. De är något speciellt med att hålla ett litet barn i sin famn. En två månader gammal liten prinsessa.
Vilket underverk.

Nu tillbaka till den fulla veckan.

Bibeln

Ibland händer det att jag blir lite kär i bibeln. Det finns så många dolda skatter där och fast man letat igenom den förut så hittar jag alltid nya.
Detta är en vecka då jag har blivit lite nykär igen. Detta efter att vi läst apostlagärningarna den här veckan. Vilket kraft och styrka det fanns i den första kyrkan. Och vilket mod de kristna hade. Och vilken inspirationskälla de är. Förföljelse var ingen orsak för dem att inte sprida evangeliet.
Nuförtiden känns det tyvärr ibland att många kyrkor blivit urvattnade. Man säger bara det man tror att människorna vill höra och man försöker och försöker kompromissa med budskapet för att inte göra anstöt på någon.

Och nu ser jag riktigt fram emot att gå Bible core coursen. Vet inte när jag hittar tid för det, men vill verkligen gå den. Kanske till hösten.

Planerande

Om tre veckor är vi förhoppningsvis redan framme i Mozambique. Men oj vad mycket som ska planeras före det. Ibland önskar jag mera än vanligt att jag skulle ha en annan staff som kommer att vara där hela tiden, men nog går det så här också. Efter att diskuterat lite med mina ledare idag känns det mycket bättre. Och efter en del fina och välvalda ord av visa vänner och förebiler som tror på mig och är väldigt uppmuntrande känner jag mig mycket bättre till mods.

Ibland ser jag jättemycket fram emot Mozambique. Vissa dagar ser jag mest allt arbete som ska göras först och de eventuella utmaningar. Men just nu är jag taggad igen.

Jag vet att detta är och har varit en år då Gud vill träna mig i ledarskap, och tillfällen att tränas får jag hela tiden. Må det bygga upp min karaktär och göra mig starkare än någonsin.

Be alive!

Jag har en vän här som mer än någon annan jag känner har förstått innebörden av att njuta av varje stund av livet. Inte att låtsas vara glad hela tiden, men att hitta en djupare inre glädje i alla situationer oberoende av omständigheterna i livet och att ständigt vara tacksam.
Och vilken fröjd det är att umgås med människor som har den gåvan. Att njuta av livet. Att verkligen leva och att vara fri. Eller som en av våra talare sade Free people free people. Och hurt people hurt people.

Och jag tycker om att umgås med människor som får mig att känna mig fri. Jag behöver det. Och sådana som förstår det stora i lilla. Glädjen av att hoppa runt i poolen vid midnatt, eller att ligga på gräsmattan och titta på stjärnorna och höra hela skapelsen lovsjunga Skaparen. Eller bara att äta frukost en helt vanlig morgon. Glädje i vardagen.

Och efter att ha varit lite modlös angående en del saker så känner jag mig bättre till mods igen. Nästan exalterad. Vilken lycka att få vara omgiven av uppmuntrande människor.

På begäran

Jag har inte varit så flitig på att uppdatera på sistone. Men eftersom min antagligen trognaste läsare med jämna mellanrum påminner mig om att jag borde skriva oftare ska jag nu publicera ett inlägg fast jag egentligen inte har mycket att säga.

Det är fulla dagar just nu och det kommer det ännu att vara en bra tid fram över. Hur som helst är jag tacksam för den gångna helgen.
Mozambique planerandet börjar ta fart på riktigt nu. Jag hoppas att det inte blir alltför stressigt med allt som ska ordnas.

Värmen har hittat hit på riktigt nu, och det är nu jag är tacksam över att Worcester är en blåsig plats. Och även fast poolen här på basen är liten och vattnet är kallt är den till glädje nu.
Och ännu varmare lär det bli. Mozambique kommer också att vara extremt varmt då vi är där.

Denna vecka spelade jag fotboll med männen igen. Och oj vad det är roligt att få spela, även fast fotbollsplanen är under all kritik. Och nu känner jag mig bekväm med att fara och spela med männen och de är väldigt välkomnande. Jag är alltid den enda dam och oftast den enda blonda som spelar också för de flesta männen är brasilianare eller afrikaner. Men om man ska skilja ur kan man ju göra det ordentligt och med stil.

Och så har jag kalasat hela lördagen. En god vän Priscila hade födelsedag och hon behövde firas ordentligt. Så tillsammans med min brother in crime här så ställde vi till med fest.
Livet är till för att levas och njutas. Det är ett av mina motton här.
Just to be alive, and be it to the full!

Slumrande drömmar

Och plötsligt så händer det. Jag hör en historie, och plötsligt vaknar något inom mig till liv igen. En dröm jag hade när jag var yngre. Något som ännu kanske finns, men som jag ibland kanske skjutit undan.
Men så inser jag att det inte behöver vara så svårt och krångligt som jag först trott. Jag måste nog fundera lite till. Men det finns något i mitt hjärta som vaknade till liv igen. Men det skulle antagligen leda till betydligt mera tid i Afrika framöver än vad jag först trott. Eller kanske någon annanstans i världen.
Kanske ut till de fattigaste och eländigaste områdena. Men det kan hända att det är just det jag vill göra.
Frågan är bar hur snart i framtiden allt detta skulle vara, om det blir av.
Allt har sin tid.

Hav och helg och Cape Town

Sommaren och värmen börjar komma på allvar nu. Medan jag börjar se mer och mer vinterbilder på facebook, får jag själv börja smörja in mig i solkräm.

Det blev en dag i Cape Town igår. Och staden visade sig från en av sina bästa sidor. Sol och skönhet.
Och även om vattnet vid Camps bay är iskallt älskar jag att simma i havet. Vågorna var de högsta jag sett där, och vilken styrka de har, då de drar en åt olika håll. Men vilken känsla att få simma där och hoppa i dem och försöka hitta rätt tajming precis innan brytningsskedet. Sand och salt i håret.
Jag älskar havet. Jag älskar Sydafrika och jag älskar Afrika.

Och jag älskar promenader runt i staden på en ledig dag med goda vänner.

Många människor

Det finns många människor här. Människor som sätter spår i mina liv på olika sätt, genom att bara vara de som de är. Olika människor som tar fram olika sidor hos mig själv.

Så de senaste veckorna då jag varit lite trött, har jag uppskattat att umgås med människor som tar fram halvgalna sidor av mig. Att göra sådant som ingen förväntar sig och sådant som jag vanligen inte gör. Det får mig att känna mig fri.
Och efter att levt största delan av mitt liv i en kultur där man framför allt förväntas uppföra sig väl, så är det skönt att stiga ut ur den ringen och bara springa runt och hoppa och ropa bara för att jag får. Att känna den frihet som som Gud har gett mig.

Det får mig att känna mig mera levande.

Trött

Jag trivs fortfarande jättebra här. Ibland funderar jag allvarligt på att inte komma hem i mars fast jag har en returbiljett, eller så planerar jag att åka tillbaka igen nästa höst. Afrika är ett andra hem.

Men just nu är jag mest bara trött. Veckorna blir intensivare och intensivare hela tiden. Program och aktiviteter jag tycker om, men som ändå gör mig trött.
Kanske jag borde försöka satsa på att vila och utnyttja min tid annorlunda nästa vecka. Jag borde kanske bli bättre på att gå och lägga mig tidigare.
Men då det är så roligt att vara uppe.

Mozambique

Okej, nu är det bestämt och också officiellt att jag kommer att jag åker till Mozambique på min outreach detta år. Vi åker iväg från Sydafrika någon gång kring 10 december och kommer tillbaka i början av februari. Den första månaden kommer vi att vara i huvudstaden Maputo och andra halvan åker vi mera ut i bushen. Jag kommer att leda vår grupp som består av tio personer plus en familj på fyra personer som kommer att vara med oss de första tre veckorna.
Det är med spänning och förväntan jag ser fram emot det, även om jag vet att det också kommer att vara utmanade.

Det kommer att vara supervarmt i Mozambique den tiden på året. Och så är det malariaområde. Och så har vi ingen i gruppen som pratar portugisiska. Men jag är säker på att det kommer att bli en minnesvärd och fin tid iallafall.

Förvirring

Och så kommer de där dagarna då jag plötsligt inte vet någonting. Inte för att det gör mig upprörd på något sätt, men då jag ibland börjar tro att jag vet vad jag vill, så dyker sedan nya alternativ upp. Och alla är bra på sitt sätt.
Och det som både är skönt men samtidigt också gör allt så mycket svårare är att det inte spelar så stor roll vart jag åker.
Framtiden är spännande. Det ska bli intressant att se vart jag hamnar. Men om jag nu ens skulle veta världsdel...

Sol och snö och glädje och jul

Facebook kryllar av snöbilder.
Inte för att jag nu led speciellt mycket av att ligga och stekan i solen nästan 6 timmar idag, men nog skulle det var roligt att få fara och skida.
YWAM har något kontrakt med ett Goudini spa, (ett spa ca 20 minuter härifrån som har bl.a. en massa varma simbassänger (från varma källor)) så YWAMare får åka dit gratis under dagtid.

Annars glädjs jag över att JARO får fortsätta i ligan nästa år. Räknar med att hinna se några matcher nästa vår.

Och nu lyssnar jag på julmusik och faktiskt njuter av det. Jag ska fira jul ordentligt i år. Är så glad att jag Johnny och Susan och deras kids kommer till Mozambique och firar julen med mig där i år. Och det ska bli roligt att få fira med med de andra i mitt outreach team. Det blir nog en bra jul i år också, även fast den kommer att bli het.
Men nästa år har jag räknat med att vara i Finland över jul. Tror att det börjar bli dags då.

Att tacka

Hur många bra saker och stunder och människor har jag inte fått omges av den senaste tiden. Och jag började fundera för mig själv, hur många av de sakerna har jag kommit ihåg att tackat Gud för?
Och hur mycket vågar jag i tro tacka honom för att han kommer att ge mig? Sådant som jag ännu inte kan se. Tror jag borde komma ihåg att tacka oftare.

Från vad

Den här sommaren upplevde jag att Gud sade åt mig att jag ska glädjas över min frälsning. Jag vet att det gör all skillnad i hela världen. Och i teorin är jag överlycklig. Och jag vet att livet ska firas. Jag förstår i mitt huvud. Men med mina känslor gör det inte alltid en stor skillnad. Jag har nog inte förstått hur stort det verkligen är.

Det finns en person här som bara är fylld av glädje så mycket mera än någon annan jag känner. Det bara lyser i hans ögon. Han älskar verkligen Jesus och det går inte att ta miste på det. Och hela hans liv är verkligen en lovsång och han låter inte andra hindra honom.
Han vet vad han har blivit räddad från. Han har sett livet på andra sidan. Men han har lyfts upp. Hans bakgrund är verkligen mörk.
Jag frågade honom en gång varför han älskar Jesus. Han tittade på mig och sade, att om han verkligen skulle berätta skulle han börja gråta och han vill inte gråta framför mig, men om jag vill veta ska jag fråga Bruno som är ledare här på basen.

Den som har fått mycket förlåtit älskar mycket. 
Han har haft en uppenbarelse. Han har förstått och upplevt. På djupet.
Jag önskar att jag en gång verkligen ska få den förståelsen också. Att förstå längden, bredden, höjden och djupet av Guds kärlek. Inte bara i huvudet utan också med hjärtat. På riktigt. På djupet.
Min förståelse har blivit så mycket större de senaste året. Men jag vill ha mer.

Jag förstår nog inte djupet av vad jag har blivit räddad från.

Livshistorier

Det finns ett äldre par från Sydkorea i vår DTS. De bor numera in USA, men även fast de bott 21 år där, har de bott största delen av sitt liv in Korea. Oj vad det finns mycket erfarenheter i sådana personer. Mycket kunskap. Mycket vishet. Förra helgen fick vi sitta och lyssna till berättelser om Nordkorea. Det känns så mycket verkligare då man hör det från någon som varit där. Det finns så mycket att lära.

Livet är så olika. Så orättvist ibland. Här i Worcester träffar jag ibland människor från de mera fattiga samhällena. Det skär i mitt hjärta då en del av dem berättar sina historier. Ungdomar som växer upp med våld, missbruk och utnyttjande av olika slag dagligen. Tonåringar som undviker att spendera tid hemma så långt det är möjligt. Människor som känner skuld för det som händer runtomkring dem.
Människor som varit tvungna att se så mycket mera än vad som borde vara tillåtet. Det är vardag för dem. För mig något extremt.

Eller en annan vän som jag känt ett tag, men lärt känna mera på riktigt för två månader sedan. Han var kokainmissbruakar och langare. Han berättade hur han brukade slå sina flickvänner, ibland blodiga och blå. Men Gud hade andra planer för honom.

Eller en en kollega från Brasilien som var fotbollsproffs och hade fått kontrakt att åka till Europa för att spela, men bara några veckor för han skulle åka iväg, upplevde att hans kallelse var att bli missionär och tackade nej till en karriär som fotbollsproffs för att istället gå en DTS och sedan arbeta utan lön.

Eller en helt vanlig ung man från en vanlig familj som när han var 22 år hade han redan spelat bort
över 30 000€.

Och så alla de som vuxit upp med att lära sig att ignorera det kaos som finns på insidan. Att minimera och förtränga allt det onda som händer en. Huvudsaken att allt verkar bra på utsidan.

Historierna är oändliga. Alla har vi vår egen historia. Fylld med ett liv som för oss är normalt. Men bakom varje livshistoria döljer sig ett liv. En historia. En människa med drömmar eller som åtminstone någon gång haft.

Det finns hopp. Bland alla tragiska och mörka historier finns det också en massa underbara historier om hur mörkret tagit slut. Hur förbannelsen brutits. Hur skönheten avslöjats. Hur godheten vunnit. Hur de fått hopp i det hopplösa. Hur det som teoretiskt sätt varit omöjligt plötsligt blivit möjligt. En Gud som kan få även det tyngsta mörkret att skingras.

Lollipop

Denna termin har jag fått en vän från Chile. Överlag är det inte så många sydamerikaner här förutom typ halva Brasilien, men nuhar jag en vän från Chile och en från Argentina. 

Så förutom alla brassar och angolamänniskor som har som uppgift att lära mig portugisiska här så finns det nu också de som försöker lära mig spanska. Att lära sig portugisiska och spanska samtidigt är förvirrande.

Hur som helst, idag när den engelska språkskolan kom hem från en utfärd från Hermanus hade senjor Sabastian köpt varsin present åt både mig och Katarina. Haha. Nougat pop!

För övrigt är det jättemånga här som blandar på oss. Inte lätt med två finlandsvenska blondiner på samma ställe.

Random tankar en onsdagkväll

Det är kanske inte alla gånger det smartaste att sova två timmar på eftermiddagen och sedan dricka en stor kopp starkt kaffe då man vaknar. Inte om man vill sova på natten.
Men på något underligt sätt så ångrar jag inget heller. Jag njuter av livet här. Jag njuter av människorna runt omkring och jag njuter och över alla uppenbarelser Gud ger mig här. På något sätt känner jag mig så mycket mera levande här. Det är något speciellt med Afrika.

Och jag konstaterar att det är så lätt att befinna sig i sådan brådska hela tiden att vi missar en massa glädjeämnen i vardagen och saker som är värda att firas. För det är så lätt att ha siktet inställt på destinationen så att man missar hela resan.
Sydafrika är kanske inte riktiga Afrika, men ändå så fungerar tiden på ett annat sätt här också.

Rich fortsätter att tala och det berör på djupet. Jag minns denna vecka från förra året. En av de två veckor som påverkade mig mest. Då någon man aldrig träffa förut kan berätta ens livshistoria med en massa detaljer och sätta ord på sådant jag känt men inte kunde identifiera så ligger det något större bakom.
Och jag minns då jag förra året med iskalla händer och darr på rösten delar vad som döljer sig bakom masken och sådant jag aldrig berättat förut. Det är en risk att låta andra vara del av ens helande. Men ack så mycket frihet det kan föra med sig, då man märker att det håller.
Vissa händelser är värda mera än guld.

Outreach

Det är med lite sorg men mest med en massa frid jag säger nej till Brasilien en gång till. Jag skulle älska att åka dit, men det är nog inte dags ännu. Kanske nästa år eller året därpå.

Men istället säger jag JA till Afrika. Jag åkte till Malawi förra året. Jag älskade det. Det skulle vara underbart att åka tillbaka och hälsa på igen. Malawi gav mig nya uppenbarelser och en massa erfarenheter.
Men det här året tror jag att vägarna leder till Mozambique. Nytt land och nytt språk. Nya utmaningar. Men jag känner värme i mitt hjärta och frid i min själ.

Brasilien finns troligtvis kvar till någon annan gång. Och det finns så mycket mera att upptäcka och utforska av Afrika.

Depth

You can't change your history, but you can change how you interpret it.

This week we go deep. Back to the heart.
It's not about how we behave. It's not about our emotions. It's  not about our thoughts. It's about our beliefs. Cause it's there it starts. You have to start with the roots and not the fruit.

Values rather than rules.

Coming back home. Back to the heart.

Jehova Sneaky

This week is one of my favorite speakers from last year teaching on our DTS. His name is Rich. The topic is the Father heart of God.
A week that really made a difference for me last year, and a week when we as a school really were drawn closer together. It was a week when you had to take risks to share and to trust. Or you didn't have to, but it created an atmosphere that made it so much easier. To let other people be part of your healing. To let you be loved and celebrated. To don't let lies have power over you anymore.
A week with God's presence in a special way. A week full of love and redemption. And oh what that is needed.

And I really wish and believe that it will be an awesome week this year to.
I have only heard the first session of teaching and it has already given me so much. I am a rich and blessed person.

Jehova sneaky works in amazing ways.

Hospitality

Mina skolledare är underbara. Det har jag vetat länge. Och det är få som visar sådan gästvänlighet som dem. Ett hem dit jag vet att jag kan gå och knacka på dörren nästan när som helst fast jag inte har något ärende. 

Och igår hade de bjudit in hela DTS:en dit. Vi bakade pizza och blev också bjudna på våfflor med glass grädde och färska jordgubbar. Att få färska jordgubbar i oktober är ju en höjdare bara i sig.

Jag trivs här på basen och att dela rum och badrum med andra och inte ha några andra möbler än en säng och ett klädskåp är inte något jag egentligen lider av. Men ibland är det  bara så skönt att vara i ett riktigt hem.

Sen blev det en kväll då vi fick se dolda sidor hos varandra och lärde känna varandra bättre. Att lyssna till folks berättelser och historier är underbart. I ett gäng från 13 olika länder, 5 världsdelar och 3 generation finns det en massa vishet, erfarenheter, kunskap och galenskap gömd. Alla med sin egen berättelse. En del historier mera extrema än andra.

Idag njuter jag av en söndagen. Och imorgon kommer min favorittalare från förra året hit till basen för att undervisa. Och veckan efter kommer min andra favorit. Sen följer ännu några höjdare. Nu börjar en intensiv tid, men jag är full av förväntan. Det kommer att bli så bra. 

Men giv mig styrka.

Svammel

Elevantalet är nu uppe i 19, och u väntar vi bara på en stackars Ghanan som verkligen får kämpa för sitt visum. Denna helg är det sista chansen för honom att komma. Annars hinner han missa för mycket av själva skolan.

Veckorna börjar bli intensivare. Undervisning på dagarna och möten och annat planerande på eftermiddagarna och kvällarna. Men jag trivs fast jag varit väldigt trött den senaste tiden. Borde kanse vara mera självdisciplinerad och gå och lägga mig tidigare, men då det är så roligt att vara uppe. För tillfället är jag inte alls så mycket morgonmänniska som jag brukar vara.
Vart outreachen går är ännu också oklart, men de tre förslag som getts är Mozambique, Malawi och Brasilien. Men det är ännu inte helt spikat. Själv vet jag ännu inte heller vart jag helst skulle åka. Livet är fult av val och möjligheter.

Förra veckan åkte jag iväg med ett gäng vänner till Cape Town för att åka på Passionkonserten på Cape Town Stadium. Drygt 20 000 människor och stämningen på topp då vi sjöng tillsammans med valarna och stjärnorna. Louie Giglio, Chris Tomlin, Matt Redman med flera var suveräna.
Sen blev det lite mera Braaiande (Sydafrikanskt grillande) också, då vi firade Mônicas födelsedag.

På kvällarna blir det överlag mest bara hängande här på basen, men med trevliga människor är inte det så illa. Det var en dag förra veckan då jag satt och diskuterade med en grupp människor på en blandning av engelska, spanska och portugisiska. De utländska studerandena som kommer hit för att studera engelska lär sig överlag väldigt fort, men de första veckorna de är här måste man ibland vara kreativ och använda sin fantasi då man kommunicerar.

Road trip to Cape Town

Passion world tour är i Sydafrika nu och ikväll är det dags för Cape Town. Och jag har biljetter. Och jag har köpt färdkost så att även roadtripen dit är räddad. Biltong och choklad. Det är grejer det.

Och idag har jag druckit kaffe med två av mina afrikanska bröder och diskuterat livet.

MEDmänniskor

Vissa dagar behöver man ha människor runtomkring sig. Inte bara människor som finns där, utan som faktiskt är där.  Fast man nödvändigtvis inte säger något, så vet man att det är där. Även de gånger då man talar språk utan ord.
Jag börjar få en ny internationell familj igen. Fast jag inte känner dem så bra ännu, vet jag att det är dem jag kommer att leva nära och tätt inpå de närmaste månaderna och att det är dem jag kommer att dela både glädjeämnen och ledsamheter med.
Och idag kände jag att de var där med mig. Människor som är med. Medmänniskor. Det är en gåva och rikedom.

Vardagen och DTS:en

Jag har redan varit här i en och en halv månad. Weird. Det börjar kännas som vardag. DTS:en har börjat, och jag börjar komma in i mina arbetsuppgifter. Den här veckan har det hittills varit fullt upp, men bara jag börjar få lite mera rutin på mina uppgifter så borde det börja gå lite smidigare.

Vi har en grupp på 16 personer nu i DTS:en från 5 olika världsdelar. Vi väntar ännu på fyra personer som har haft problem med sina visum, men som förhoppningsvis kan ansluta sig till skaran snart. Men det är en riktigt trevlig skara vi har här nu. Jag tycker om dem, fast jag inte har lärt känna dem på djupet ännu. Men om två veckor har vi en djup undervisningsvecka då temat är "The Father heart of God", och under den veckan brukar alltid en massa nya saker öppnas upp.

Vi har ännu inte bestämt vart vi åker på outreach, men jag skulle gissa att det blir någonstans i Afrika elelr Brasilien för min del.

Denna veckas måndag, tisdag och onsdag har vi haft en workshop med ett trettiotal ungdomar i åldern 16-18 år med olika typer av kriminell bakgrund. Men istället för att skicka dem till fängelse så skickar de dem att spendera tid med oss ;) Inte nu bara det, men vi var en del av det. Och jag tror att vi lyckades bra. Det kändes som att vi nådde fram till dem och vi hade en bra tid där.

Redan innan DTS:en började så hade jag börjat fara med Johnny och hans fru till en skola på fredageftermiddagar för att ha lite program med en årskurs 7 där. Jag trivs med att ha lite små projekt på gång vi sidan av allt annat.

Det har brist på folk i köket nuförtiden också, så på kvällarna har jag hjälpt till lite där också. För två dagar sedan jobbade jag där med Nanna. Det var roligt att få tala lite svenska för en gångs skull. Det är inte så ofta. Och så var det roligt att få kocka lite också.

Det drar ihop sig

Studerandena har börjat anlända. Det börjar vara nära nu. Våren börjar också vara på väg. Men när man äntligen börjar tro att värmen är p väg blir det kallt igen. Men hur som helst, Sydafrika är vackert oberoende om det är varmt eller kallt.

Idag fick också se goda vänner från förra året. Att dessa tre personer kom till Worcester för att spendera tre månader här skänker mycket glädje.
Ja, bara att få vara här gör mig lycklig.

Igår och idag hjälper jag till i köket här på basen. Och det är ganska roligt, fast det är min sista lediga dag på länge.

I och med att det är terminsbyte på gång här innebär det också att det byter människor till en viss del. Den bittra delen av YWAM livet. Människor kommer och går från ens liv. En del är bara del av det för en kort tid. Det är en del av livet. Men det suger iallafall att vara tvungen att ta farväl av människor som varit en stor välsignelse i ens liv, bara genom att finnas till.

Men livet går vidare och många människor finns fortfarande kvar.
Ett nytt kapitel börja snart.

Portugisiska

Som jag säkert nämnt finns det en massa brasilianare här på basen. Så nu ska jag lära mig portugisiska. Min one on one från förra året har lovat att undervisa mig. Visst finns det många här som funderar som lärare, men alla fraser jag lär mig är kanske inte fullt så användbara. Som t.ex att "Jag ska krossa ditt ansikte". Men nu har jag tänkt börja lära mig lite på riktigt.

Jag måste ju vara förberedd ifall jag åker till Brasilien 2014 för fotbolls VM. Haha. Kanske jag borde stanna där till 2016 för OS också.
Jag skypade med en god vän från Brasilien i fredags, och han har en extra lägenhet jag kan bo i. Dessutom hade han köpt en ny bil, så att han kan plock upp mig från flygfältet. Så allt är ju typ liksom redo. Bara flygbiljetten som fattas. Nästan åtminstone.

The nations

Att sitta och se på en fotbollsmatch mellan Brasilien och Sydafrika är ett nöje i sig. Att sitta och se på den då man befinner sig i Sydafrika med en massa brasilianare på basen är ännu roligare. Att iaktta den passion för fotboll som tycks finnas i varje brasilianares hjärta skänker glädje. Och sydafrikanerna kan nog vara ganska passionerade de också.
Tänka att jag får befinna mig mitt ibland alla dessa nationer. Jag är en rik människa.

Att få ha min goda vän Marilyn på besök sedan torsdag har också skänkt enormt mycket glädje. Efter en DTS har man hunnit dela en hel del som gör att man har en speciell typ av vänskap. Vi var ut och äta igår. Fem personer från fem olika länder och fyra olika världsdelar. Vilken gåva.
Nu börjar det på riktigt gå upp för mig hur fint och speciellt det faktiskt är att få befinna sig mitt i allt det här. Jag har alltid njutit av det, men nu börjar jag få en djupare förståelse för det.

I love the nations!! Varje land jag besöker stjäl en del av mitt hjärta. Var kommer min framtid att vara?
Livet är spännande.

Och jag har börjat fundera på om jag faktiskt borde skaffa en sydafrikans telefonnummer. Själv anser jag mig inte riktigt behöva en, men många andra tycker tydligen att jag gör det.
Djupa funderingar en söndagkväll.

Staff training

Idag börjar stafftrainingen. Jag ser med spänning fram emot det. Alla som ska jobba med denna DTS har anlänt och äntligen får vi börja förbereda på riktigt och få mera information om allt.
Det kommer att bli en till internationell DTS. Vi har ganska många studerande från Europa detta år. Men också människor från Nordamerika, Afrika och Asien. Det finns också några från Brasilien som ännu inte har bestämt sig om de ska gå skolan eller inte. Det finns ännu plats för flera studeranden, så vi ber att Gud ännu ska kalla några till att komma med.

För övrigt gillar jag dagar då koreaner eller brasilianare arbetar i köket. Under förra helgens weekend duty fick vi smakupplevelser från båda länderna och det var positiva upplevelser!!

IF Standard

Jag älskar Afrika. Bergen, solen, färgerna. Ja, till och med de kalla nätterna som vi har här den här tiden på året. Men just nu skulle jag helst vara i Finland och fira med världens bästa fotbollslag.

Ja, jag säger er IF Standards damlag är fantastiskt. Och efter många roliga fotbollsår, så blev det till sist vinst i serien. Och vilken fin säsong det har varit. Jag kunde bara vara med i början av säsongen, men har med glädje kunna följa med vinst efter vinst på nätet.

Så nu hoppas jag att tjejerna njuter av segern och så hoppas jag kunna joina någon gång i vår pånytt.

<3 <3 <3

Vackra dagar

Jag vaknar upp till vackra dagar. Även fast jag för någon dag vaknade av att fönstren bara skallrade och det var storm ute. Men mest njuter jag bara av att få titta ut över bergen med snöklädda toppar och samtidigt som vägrenarna är fulla av orangea blommor. 

Det är fortfarande vinter här, men vintern håller på och övergår i vår. Och jag njuter faktiskt av att få gå med tre lager tröjor på mig på kvällarna. Behöver aldrig riktigt göra det i Finland. Och dagarna är soliga för det mesta och i solen är det faktiskt ganska varmt. Och stjärnhimmeln är klar de flesta nätter. 

Och jag sover som en prinsessa i min röda sovsäck. Jag är tacksam att jag i sista stund valde att ta med min varmare sovsäck istället för den tunnare. Och hittills har jag haft ganska lugna dagar. Stafftrainingen börjar på riktigt på måndag. 

Hela sommaren har jag sovit max 6 timmar per natt. Nu sover jag åtta timmar, stiger upp och äter frukost och flera dagar går jag tillbaka och lägger mig och sover två timmar till. Jag förstår inte hur det är möjligt, jag brukar inte kunna göra det, men jag njuter av det. När skolan väl drar igång blir det betydligt intensivare dagar.

Men jag ser med spänning fram emot det.

Jag lär känna nya människor och jag spenderar tid med gamla bekanta. Pojkarna har har redan börjat fråga när jag ska börja komma spela fotboll med dem. Jag lovade ju dem att jag skulle ta med fotbollsskorna då jag kommer tillbaka till Sydafrika. Så vid något skede måste jag uppfylla mitt löfte och joina dem. Men jag ska återhämta mig lite mera först. Jag sträckte en muskel någonstans kring revbenen av allt hostande för nästan tre veckor sedan, och den är fortfarande sjuk. Och det är en muskel jag använder då jag andas, så det går inte riktigt att låta den vila helt heller. Och ju mera jag rör mig och ju högre puls jag får, desto mer känner jag av det. Men jag lever fortfarande i hoppet om att det kommer att bli bättre snart.

Jag njöt av att i tre dagar få prata Purmodialekt med Ina. Hon åkte iväg för nästan en vecka sedan nu. Men jag uppskattade de tre dagar vi tillbringade på samma ställe.

Jag trivs med den internationella omgivningen. Jag ska försöka lära mig lite mera portugisiska den här gången jag är här. Och så ska jag öka på mina grunder i afrikans. 

Sydafrika

Jag är tillbaka i Sydafrika, och jag älskar det. Jag känner mig hemma här och är bara så otroligt lycklig. Jag har ett rum och jag har ett klädskåp. Vilken lycka bara sådan enkla saker kan skänka.
Jag har blivit varmt emot tagen och fått hundratals kramar.

Och jag hann få min väska på flygfältet i Helsingfors precis i tid så jag hann checka in den i sista stund före avgång. Fick göra detta gratis, och allt detta resulterade i att jag fick ta med mig mycket mera saker än vad jag egentligen skulle ha fått. Och jag behövde inte släpa runt på min kappsäck på Helsingfors bussar. På bästa sätt.

Jag har sovit himmelskt här i den kalla natten i min röda sovsäck. Efter några dagar av resande och 8 timmars jetlag känns det bra att börja få rutin igen. Jag vaknade upp precis lagom till frukost och får snart fara och sova igen. Life is good.

Och det har varit underbart att få träffa människorna här igen. Hela gårdagen gick jag bara runt och njöt. Och jag väntar med förtjusning till kvällens basemeeting. Oj vad jag har saknat dem.

Att få se Taylor och Jazmin, som blev riktigt goda vänner förra vintern var fantastiskt. Fem månader är ibland en ganska lång tid. Men då du kommer tillbaka och märker att ingenting har ändrats är jag bara full med tacksamhet.

Vilken gåva och välsignelse att få vara tillbaka i Sydafrika än en gång.

Kanske inte fullt så smidigt

Och resandet ha börjat. Resan från Edmonton till Finland kan jag väl inte direkt säga att gick smidigt, men jag var på bra humör i allafall.

Först då jag kommer till Edmonton meddelas det att de har avbokat min reservation utan anledning, vilket leder till att de måste boka om alla flyg igen. Det tar en stund, men efter lite organiserande lyckas de få in mig på alla flyg jag skulle på, men jag kan bara få ut platsbiljetten till mitt första flyg och resten ger de sedan på respektive flygfält.
Jag kommer iväg. Allt på flygfältet i Minneapolis går smidigt. Jag hade väntat mig att USA skulle vara strikt, men jag faktiskt inte igenom en enda säkerhetskontroll.

Då det är dags att stiga ombord på nästa flyg, meddelar de att det har tekniska problem och håller på och funderar ut en lösning till det. Efter en stund meddelar de att vi åker med ett annat plan, men att det tar en stund innan de hunnit städa det och gå igenom säkerheten. Ca en och en halvtimme senare kommer vi dock iväg.

Eftersom jag hade 3,5 timme tid att byta flyg från början, så har jag fortfarande ca 2 timmars tid trots förseningen, så jag förflyttar mig mot rätt terminal för att checka in igen och få min platsbiljett då jag kommer till Paris. För det första är det världens långsammaste kö, och personerna vid diskarna är om möjligt ännu långsammre. Kvinnan vid disken hittar inte min bokning och skickar mig vidare till Air France informationsdisk. Där tar de god tid på sig, men efter en stund konstaterar de att de avbokat mitt sista lyg på grund av att det föregående flyget är försenat. Istället har de bokat in mig på ett senare flyg.
Förstår inte riktigt logiken i det, för jag hade god tid på mig att ta mig till nästa flyg, men nåja.
Ställer mig i kö igen. Kön är nu ännu långsammare. Det tar en timme före det blir min tur att checka in. Jag får min platsbiljett och för första gången under resan får jag möjlighet att välja plats var jag vill sitta.  Mannen vid disken upplyser mig dock om att flyget är försenat, men förväntas kunna avgå 1:40 efter planerad tid. Suck. Efter att ha rest ett dygn börjar jag vara lite trött och hungrig.

Jg lyckas sova ganska bra på sista flyget dock och resan går ganska fort. Framme i Helsingfors så finns dock inte mitt bagage och konstaerar att jag behöver ju inte bära kappsäcken nu iallafall.

Åker till Emmas. Det var iallfall trevligt. Och gästvänligheten här är stor. Och jag hinner lite uppleva lite finska sommar och natur igen.

Så nu väntar jag med spänning på om mitt bagage ska hinna fram före nästa flyg efter lunch imorgon.

Livet skulle vara mera tråkigt om allt skulle gå som man tänkt sig.
Och för övrigt verkar jag ha redan ha anpassat mig till jetlagen ganska bra.

Choklad

Och lyckan över att ha vänner som helt oväntat ger en choklad. Och att det dessutom råkar vara en av mina favoritsorter då det gäller choklad gör ju inte saken värre.
Speciellt då personen i fråga är helt omedveten om detta.

Dessutom fick jag en present och ett meddelande av en okänd avsändare igår. En luftmadrass med smileysar på som man kan ha på sjön.

Livet är intressant.

Oh Canada

Sista veckan. Konstigt. Vart tog sommaren vägen. Nu åker jag snart tillbaka till vårvinter i Sydafrika. Jag kommer nog att sakna den finländska hösten. Men kanske nästa år. Vi får se.

De är lite halv kalt och regnigt idag så de tre tröjor jag fick av Taylors mamma kommer väl till hand. Det kommer de säkert att göra i Sydafrika också, för där kommer det att vara kallt.

Helgen spenderades hemma hos Anne. En kort helg och jag vilade mest och försökte låta bli att hosta ut mina lungor. Börjar bli lite bättre, men ska ännu försöka ta det så lugnt det går, även om det är svårt med fulla dagar med en massa program.
Helgen gav hur som helst ro för själen. Mycket vila och bara osocial samvaro och ändå känns så stark gemenskap. Det är inte med alla man kan ha det. Men har man folk omkring sig 23 timmar i dygnet så är det precis det jag behöver.
Och jag ser faktiskt fram emot mina nästan tre dagar av resande från söndag till onsdag för att hinna tänkaskriva, reflektera, tacka, vila och bara vara.

Kanada är så mycket mera öde än jag hade förväntat mig. Men i och för sig hr jag mest bara befunnit mig på öde platser. Vackert dock. Men platt.
Och jag Malawi drack vi kranvatten utan att koka det. Och då vi var tvungna att pumpa upp det från brunnen drack vi det utan att koka eller filtrera det också. Åtminstone 90% av gångerna.
Och här verkar det som att de flesta män tycker om hästar också. Och det är allmänt koncentrerat. Under lägren kan man välja ridning eller horsemanship som en av aktiviteterna och det är lika mänga pojkar som väljer det som flickor. Det är nog lite cowboykultur här. Och jag älskar det.

Och jag håller på och lär mig första versen av Oh Canada. Och det första jag tänker på då är inte alla de gånger vi förlorat mot dem i ishockey.

Fyra dagar till. Fyra dagar av 63. Det är ganska lite.

Dagens outfit och en av tröjorna jag fått.

Min röda sovsäck

Nio dagar kvar i Kanada. Kan inte riktigt fatta. Det har gått så fort men samtidigt har så mycket hinna hända. Så många människor jag har mött. Och så många uppmuntrande människor jag fått träffa.

Jag har blivit lite sjuk igen. Sådant suger. Men jag överlever. Taylors mamma kom hit för att hjälpa till i köket idag, så hon har försett mig med halvpastiller och citron/ingefära-te.
Gud förser mig med människor var jag än befinner mig. Taylors familj som till och med firade min födelsedag med både tårta och presenter och har visat mig så mycket värme redan före jag träffat dem. De har ordnat en massa för mig. Jag har en familj här i Kanada nu också. Redan för en tid sedan började Gud tala till mig om att ordet familj är så mycket större än jag trott. Mer än bara blodsband. Jag har min familj i Finland. Jag har en familj i Kanada nu också. Jag har en internationell familj som var min vardag förra året och som finns lite här och där just nu. Och jag är säker på att Gud kommer att förse mig med en familj även då jag åker tillbaka till Sydafrika om mindre än två veckor.

Jag kan inte riktigt förstå att det r sant. Men samtidigt är jag så lycklig och tacksam.
Och igår fick jag höra den glada nyheten att Luna, den vackraste av alla koreaner kommer att staffa DTS:en med mig. Hon är fin och det var en glad nyhet. Hon är två år yngre än mig och vi kommer troligtvis att dela rum i Sydafrika.
Och inte nog med det. Mindre än två veckor tills jag får se Jazmin. Oh happy day.

Livet är märkligt. Men ganska fantastiskt.
Och efter en vecka ledigt då jag inte var speciellt motiverad att åka tillbaka och jobba, är jag tacksam för världens härligaste cabin, som jag blev tilldelad på ett luustigt sätt. Mina flickor är fantastiska denna vecka. Alla av dem.

Och nu ser jag jättemycket fram emot att få sova i min röda sovsäck då jag kommer till afrika. Har väntat på det i över ett år. Ja, jag ser till och med lite framemot de kalla sydafrikanska nätterna den här tiden på året.

Back to reality

Det har varit en underbar vecka. En massa vattensport, en massa god mat och välbehövd vila. Jag har varit ute och sprungit med Taylors passa några gånger. JAg har nästan sluppit min förkylning och jag har kajakat mer än jag gjort på flera år.

Då jag var i Sydafrika talade jag en kväll med Taylor sådär allmänt om födelsedagar. Det är en lång story, men jag brukade tycka att mina födelsedagar var jobbiga av olika orsaker.

Så igår efter att vi ätit steak (inrullade i bacon) och en massa annan underbar mat. Denna vecka har haft den högsta standarden vad det gäller mat för en hela vecka i hela mitt liv.
Hur som helst, plötsligt kommer Taylora mamma inbärande med en stor tårta och alla börjar sjunga Happy Birthday. Det var en massa andra av deras familjebekanta där också och en massa vänner från camp, så jag funderar vem som har födelsedag, men konstaterar att det är en massa människor jag inte känner där, så det är säkert någon av dem och joinar glatt i sången. Sen när de nästan sjungit klart sätter de ner den enorma tårtan framför mig och jag kan läsa Happy Birthday Karolina och konstatera att den också har 28 ljus. Och inte nog med det. Sen får jag presenter också. En grön Saskatchewan roughriders college och matchande strumpor. Det är länge sedan jag blivit så överraskad. Och det värmde enda in i själen. Vilka fantastiska vänner jag har. Och vilken gästvänlighet jag mött denna vecka. Jag saknar ord.

Jag for sedan ut på en midnatts kajaktur med Taylor och Jeremy i månskenet och plötsligt börjar de skjuta fyrverkerier från olika platser runt hela sjön. Det var en bra sista dag på en underbar vecka. Nu tillbaka till verkligheten och de två sista veckorna av arbete. Veckorna går fort.

Vad villalivet har att erbjuda

Tillbaka till lägret för en kort visit för att hämta Jeremy och för att föra hit Annes tvättade kläder. Så jag passar på och spendera lite tid online.

Men vilka underbara dagar jag haft såhär långt ute vid sjön. Taylors familj och släkt är helt underbara. Det får mig verkligen att känna mig hemma och välkommen där och som jag vore en del av familjen.

Att jag trivs vid vattnet är ju ingen nyhet. Men ute vid sjön är det helt ljuvligt. Och alla vattensporter som finns tillgängliga förgyller ju bara tillvaron. En massa kajaking och simning. Jag har provat på vindsurfing och var riktigt duktig de första 20 minuterna och de kändes som att brädan for precis min väg. Sen började jag tro att jag visste vad jag höll på med och kändes det som att vinden helt hade vänt. Men roligt var det.

Fyra av männen som vi jobbar med körde ut till villan över helgen också och var där två dagar med oss. De åkte dock tillbaka redan igår för de jobbar denna vecka. Roligt att kunna spendera lite tid tillsammans utanför arbetet också.
Och igår var det tubing och vattenskidor som stod på tur. Superfun! All respekt till Taylors pappa som orkade köra runt över sjön hela dagen för att vi skulle få ha kul. Han är värd all respekt.
Tänk vad mycket roligt man kan göra vid en villa.

Att det finns duktika kockar i Taylor släkt visste jag redan efter att ha bott tre nätter hos hennes morbror med familj i Edmonton. Men dessa dagar har jag fått ytterligare bevis på det. Det är liksom att äta restaurang mat tre gånger om dagen. Alldeles alldeles underbart att få avsluta en hel dag ute vid vattnet med en utsökt middag och ett glas vin. För att sedan sitta på terassen och spela spel eller bara chilla och tala.

Denna vecka kom verkligen lägligt. Och vädret är också alldeles underbart. Strålande solsken och varmt.

Och jag kan inte låta bli att fundera hur jag hamnade hit. Tänk att just jag får allt det här. En massa sakar som jag tycker om på en och samma gång.
Livet alltför bra för att bara bestå av en massa sammanträffande.

Och nu har jag lärt mig att ta emot allt det goda som ges och erbjuds. Det är aldrig för sent att lära sig.

7 dagar

Efter fyra veckors arbete med en ledig dag, så är en ledig vecka synnerligen välkommen. Det har varit en intressant och krävande vecka. Men jag har klarat det. Och denna vecka talare var riktigt riktigt bra. Han brukade citera Richard Foster ibland.

Nu håller jag dock på att bli förkyld. Jag hoppas dock att det inte ska vara långvarigt och att jag ska kunna njuta och simma, paddla, åka vattenskidor och allt annat som finns tillgängligt vid Taylors villa.

Tio minuter till ledigheten. Välkommen helg!

Tonåringar

Det är en intressant åldersgrupp. Jag förstår mig dock inte riktigt allls på deras funderingar och handlande. Som t.ex. vaför man står och sminkar sig i en timme före de ska och simma. Eller varför man plattar håret fem gånger om dagen även om det redan är perfekt. Och kanske främst varför man använder drickaspausen under en fotbollsmatch till att springa in till stugan för att platta håret ytterligare en gång.
Men det är nog ganska härliga och underhållande i alla fall, även fast de är utmanade på olika sätt. En del mer än andra.

Och för varje dag blir jag bara mer och mer tacksam för mina kollegor här. De är fantastiska och väldigt uppmuntrande och jag är väldigt tacksam att jag har dem här.

Detta känns som en lång vecka. Tre dagar kvar och sen en välbehövd vecka ledig.

oväntade överraskingar

Jag trodde jag skulle leva ett helt dygn på corn flakes. Men plötsligt på jag kommer upp till matsalen står två härliga männiakor och steker bacon och ägg och river ost.
It's a good morning även om jag är väldigt trött.

Och när jag kommer hem från kyrkan och ska äta min talltik corn flakes till lunch håller några gentlemän på och tillreder nachos med ost paprika och salsa sås.

Nu är det bara lite sömn som fattas. Och kanske en kopp kaffe. Kanske det kan kompensera sömnbrist. Bara några dagar till. Eller till nästa lördag...
Sen ska jag sova.

55

Vissa dagar saknar jag mitt fotbollslag extra mycket. Det skulle vara roligt att kunna vara med. Men det är med stor glädje jag läser om framgångarna och eftersom vi ligger efter i tiden kan jag vissa dagar redan på morgonen läsa hur det gick i matchen som ska spelas på kvällen. Jag lever i två tider samtidigt.

Idag tittade jag och Jeremy igenom lite bilder från Sydafrika. Vilken fin tid jag hade där. Och jag blir alldeles till mig då jag tänker på att jag snart får åka dit igen.

Förra helgen tänkte jag att en av fördelarna med att jobba på läger är att man på helgerna får äta upp alla mat som lämnat över från veckan. Förra helgen var kylskåpet fullt med en massa olika delikatesser.
Denna helg är kylskåpet näst intill tomt.
Detta blir ett dygn då jag ska leva på corn flakes och mjölk. Tack och lov lärde jag mig äta corn flakes och ceriol på nytt efter en paus på tio år då jag var i Sydafrika.

Min vän hade fått ett erbjudande om att få ett provexemplar på bindor och tamponger. Och plötsligt en dag kom leveransen. 55 kartonger fulla med provexemplar blev levererade till lägerområdet. Så nu är halva hennes kontor full med kartonger. Så nu håller hon på och funderar ut alla möjliga lösningar och saker man skulle kunna använda dem till. En del idéer bättre än andra, men förslagen hon kommit fram med är iallafall många.

Ett dygn

Ännu en arbetsvecka är förbi. Ett dygn ledigt och sen sex dygn arbete igen och sen en hel vecka ledigt, och då har jag fått möjligheten att åka med Taylor till hennes cabin. De ska bli skönt. Även fast vi befunnit oss på samma ställe i tre veckor har vi inte hunnit spendera jättemycket tid tillsammans ännu, för det är fulla dagar hela tiden. Så det ska verkligen bli roligt att få spendera en vecka med Taylor  och Jeremy nu utanför arbetstid.

Tiden går verkligen fort. Jag har kanske sagt det tusen gånger förut, men det är verkligen sant. Bara en månad kvar i Kanada nu. Sen 20 timmar i Finland före det bär av till nästa kontinent.

Jag har lärt mig mera om tålamod denna vecka. Och att ge upp saker.

Ska nu försöka vila lite före nästa veckas utmaning kommer. Det kommer troligtvis att bli den vecka med minst sömn denna sommar. Giv mig styrka.

Några minuter

internettid. Detta har varit den roligaste och mest utmanande veckan hittills. Bekvämöighetszonen växer. Jag antar att det är bra och att jag kommer att uppskatta det i framtiden.

Jag har delat min story vid lägerelden för några dagar sedan. Jag brukade inte tycka om att dela min berättelse. Men det kan till och med vara ganska roligt ibland nuförtiden. Alla har en story att berätta. En story som är värd att berättas. Och jag blir uppmuntrad av andra människors berättelser.

Denna helg blir det bara 24 timmar ledigt innan nästa grupp anländer. Det är teencamp nästa vecka, vilket innebär 15-18-åringar. Jag vet inte vilken åldersgrupp jag tycker bäst om. Alla har sin egen charm och sina egna utmaningar.
En vecka arbete till och sen en vecka ledigt då jag ska få hänga med Taylor och Jeremy vid Taylors cabin, där det finns en sjö med rent, härligt vatten.
Jag har planerat in att sova och njuta massor den veckan.

och några bilder till

Prärien. 

Lite bilder

från lägerområdet.

Vägen ner till sjön.

Några av kanoterna.

Vattensportsbryggan.

Delar av skateparken.

Paintballområdet.

Övre delen av klätterväggen.

Laddad

Jag har sovit en hel natt. Jag sov två timmar på eftermiddagen och blev trött igen. Sen sov jag ytterligare en tio timmars natt. Nu börjar jag ha laddat batterierna så att jag är redo för nästa grupp människor som anländer om några timmar och en till vecka med lite sömn.

Och jag ber om ursäkt för att jag är lite dålig på att hålla kontakt. Inne i veckorna har jag en timme ledigt om dagen. Vissa dagar loggar jag in på internet, men försöker att inte spendera så mycket tid där och försöker att inte påbörja så många diskussioner, eftersom att jag vet att jag ändå inte har tid att gå in på något vettigt.

En av fördelarna med att bo på lägerområdet är att man på helgerna får gå och plocka åt sig vad man vill av det som finns i kylen och frysen av det som lämnat över efter veckan. Så idag blev det bland annat rostbiff och gravy, pasta och pizza, melon, chokladpudding och rabarberpaj till lunch. Härlig blandning!

Och det är med stor glädje jag följer med tabellen från damernas division 3 i fotboll. Roligt att läsa att det går så bra för mina röda flickor. 

Och efter en vecka med 30 grader varmt så är det skönt att det regnt nu i helgen, fast det har varit under min lediga tid. Jag har njutit av att sitta inne i min cabin alldeles ensam och skriva, läsa och sova och höra regnet slå mot taket. Förra veckan var det ibland 37 grader inomhus på dagarna. Nu är det alldeles lagom.

Och jag har till och med funnit det relativt avslappnande att se två actionfilmer idag. Den andra filmen Men in Black II, såg jag mest bara för att jag hade så bra sällskap, men jag kunde riktigt känna att det var avslappnande. Och hann aldrig börja vänta på att den skulle ta slut, fast det inte alls är min typ av film.

Jag vet att jag borde njuta av min tid här i Kanada, men jag kan ändå inte låta bli att vara upprymd över att jag snart får åka till Sydafrika igen. 

Det känns mera som hemma. Och Afrika har en speciell plats i mitt hjärta.

Två veckor läger

Jag har hunnit jobba på två läger nu. Det är intensivt. Det är ibland ganska tungt. Men det är också roligt och givande.

Jag jobbar alltså som cabin leader, vilket innebär att jag har en grupp med tjejer som jag bor med, spenderar tid med och har andakter med. Helt enkelt finns till hand för för att stöda och uppmuntra. Sen hjälper jag till med olika program och aktiviteter också. Den här veckan har jag undervisat väggklättring och bågskytte. Det har också funnits möjlighet att prova på själv samtidigt som jag är där med lägerdeltagarna, vilket har varit roligt. 

Alla lägerdeltagare anmäler sig till tre olika aktiviteter då de kommer, och de tar sedan del av dessa tre aktiviteter varje dag under lägret.

Då jag inte drar egna aktiviteter spenderar jag tid med min cabingrupp.

Första veckan var allt nytt, och jag kände mig ganska trött, eftersom jag aldrig riktigt visste helt vad som skulle hända. Andra veckan började jag redan känna mig lite mera inne i det hela lägerkonceptet, även om allt fortfarande är ganska nytt. 

Det blir ibland tungt att ha människor omkring sig 23 timmar om dygnet (en timme om dagen har jag helt ledigt, men annars ska jag finnas tillgänglig). 

Den första tiden i Kanada kändes det lite jobbigt att vara här. Dels för att allt var nytt. Dels för att en stor del av människorna här kände varandra från förr, och jag var ny (det fanns nog dock andra nya också). Dels för att typ alla har engelska som första språk eller de som inte har det ändå bott i Kanada största delen av sitt liv och jag var de enda som inte använt det dagligen under flera års tid. Dels för att jag inte är superutåtriktad och fann det svårt att hitta min plats i gruppen i början. Och kanske dels för att jag redan före jag åkte i väg till Kanada såg så jättemycket fram emot att få åka tillbaka till Sydafrika att jag inte riktigt valde att se vad Kanada har att erbjuda.

Jag började tvivla på om jag alls skulle vara där och om jag bara åkt iväg utan att riktigt tänka mig för. Men ju längre jag varit här, ju bättre börjar jag trivas. Och Gud har visat mig sin trofasthet och att han har fört mig hit för att lära mig nya saker och att han kommer att ta hand om mig. Och de jag jobbar med har varit väldigt uppmuntrande och hjälpsamma. 

Jag har också haft turen att få ha två riktigt fina grupper av tjejer i min cabin båda veckorna. 

På måndag eftermiddag kommer nästa grupp. Nio stycken tjejer i tioårsåldern ska jag spendera min vecka med då. Bara jag får vila ut nu i helgen så ser jag fram emot att få lära känna dem.

Och just nu känner jag riktigt stor njutning av att få sitta alldeles för mig själv och bara skriva och njuta av tystnaden.

De miljoner myggornas land

Kanada är fullt av myggor. Jag trodde att myggorna bodde i skogen. Men tydligen bor de mitt ute i ingenstans också.
Det är supervarmt denna vecka.

Läger två håller på. Jag har en fin cabingrupp.

Busy days

Jag har 24 timmar ledigt. Sedan följer 6 dygns arbete igen. 24/6. Det är intensivt. Så lediga stunder ska spenderas väl.

Så jag åkte bort från Lägerområdet och sover hos Anne i natt tillsammans med två andra. Jag tror det är ett av de bästa säten ja kan spendera den här helgen på.
Tillreda mat tillsammans. Sitta på terassen i solen en stund. Prata nonsens. Sova. Hänga på internet.

Jag hade en trevlig cabingrupp den här veckan. En massa härliga människor och det var härligt att få se hur mycket Gud arbetade i deras liv under dessa dagar. Jag hade också stor hjälp av Sarah som var den andra cabinleadern tillsammans med mig. Och av Kiana, en annan tjej som spenderade mycket tid med oss.
Jag lär mig nya saker. Det är utmanade också. Och lite tungt att behöva vara social mest hela tiden och inte ha mycket tid för sig själv. Men det tänjer mig, och jag tror att det är en bra sak. Nästa grupp kommer redan imorgon på eftermiddagen.

Inatt ska jag sova så länge jag kan. Och så ska jag njuta av tystnaden och tid för mig själv. Jag tror jag ska fara ut och fota lite. Jag tycker om prärien.

Och jag kan inte fatta att jag redan varit tre veckor i Kanada.

Att leva i framtiden

Det är lite intressant att vakna upp en söndagmorgon, och veta att fotbollsmatchen som spelas söndagkväll redan är spelad. Jag lever liksom före min tid. För jag vet vad som hände på kvällen och sen har jag ännu hela dagen på mig att leva min egen dag. Det här med tidszoner är nog lite intressant.

Imorgon börjar som sagt lägret. Då kommer jag inte att använda min dator alls. Så nästa gång jag loggar in efter imorgon förmiddag är på lördag.

Jag börjar känna mig mera redo nu.

Prärien 1 juli

Sommaren är spännande. Utmanande också. Taylor kom hit iförrgår vilket är en stor välsignelse, trots att hon troligtvis kommer att varat tvungen att åka tillbaka några dagar redan nästa vecka för en begravning.

Jag har varit och paddlat. Jag har simmat. Och så har jag provat på skytte, vilket jag märkte att jag är en naturbegåvning på. Jag fick en poäng mer än Jeremy som har hållit på en massa skytte och jakt. Det var första gången jag sköt och jag fick 104 poäng av 110 möjliga.

Stället här är verkligen fint. Inte nödvändigtvis alla stugor och byggnader, men naturen.  Nu som då hitta någon hjort in till området. Nu sitter jag och lyssnar på prärievargarna som ylar.
Jag bor på prärien. Ganska coolt.

Stafftrainingen blev färdig igår. Det har varit en massa information. Jag fick min första lön.
På måndag börjar det första lägret. Det kommer att bli intensivt. Väldigt intensivt. Både fysiskt, psykiskt och socialt. Be gärna om kraft för den här sommaren. Under de fyra kommande veckor kommer jag att bara ha två helt lediga dagar.
Sen efter det får jag troligtvis en vecka ledigt för att åka till Taylors sommarstuga några dagar.

Och idag är det Kanadas nationaldag!! May God bless Canada!


Detta är bara två photo booth bilder, men i alla fall något.

En av katterna på området.

Utsikten från matsalen e sen kväll.

Midsommar och vardag och sånt

Kom på här om dagen att jag inte varit hemma i Finland över midsommaren de tre senaste åren. Och jag har inte riktigt uppmärksamat den på något sätt heller. I år spenderades den i Kanada. Ifjol vad det Namibia som gällde och året före det spenderades midsommaraftonen på en buss genom Namibia på väg mot Zambia och midsommardagen sedan i Zambia. Jag undrar var jag kommer att vara nästa år. Kanske jag faktiskt skulle satsa på att var i Finland... eller kanske Sverige  så att jag faktiskt skulle få lite midsommarkänsla.

Idag har jag en ledig dag. Men det kommer att vara en intensiv sommar sen då allting drar igång på riktigt. Så därför ska jag försöka uppdatera lite flitigare nu, för sedan när allt börjar, vet jag inte hur mycket tid och ork jag kommer att ha för sådant. Men jag ska göra mitt bästa.

Så idag chillar jag mest. Sov relativt länge. Tog en promenad ner till vattnet. Det är varmt och soligt idag. Åt frukost på terassen. For ut på en frisbeegolfrunda med Tim, Mark och Asleigh. Faktiskt första gångan jag provade på frisbeegolf, fast William spelade dagligen i matteinstensbibliotek under min Åbotid. Men relativt roligt var det. Hade tänkt fara ut och paddla idag, men jag tror att de andra redan for, så det får nog bli en annan dag för mig.
Ikväll ska vi göra sushi till middag.

Av staffen här finns det två från USA; Jeremy och Mark. Sen så finns Anne som är Ministry Director. Hon är från Danmark, men har bott i Kanada de senaste 15 åren, så jag vet inte om hin räknas som internationell. Sen har vi Princess från Sydafrika bara hon får sitt visum. Och så är det jag från Finland. Men annars är det bara kanadensare.

Jag har inte rest runt så mycket här i Kanada ännu och troligtvis kommer jag inte att hinna göra det heller, men jag har hunnit lära mig en del av de mest kända kedjorna, som är the place att äta, dricka eller hänga ut på.
Och så har jag lärt mig att typ alla kanadensare torktumlar sina kläder. Förstår inte riktigt varför för det är varmt och soligt ut, men det är tydligen så man gör här. Sen äter de desserter till frukost, vilket jag lite hade räknat med att man gör på den här kontinenten. För det mest finns det dock också mindre söta alternativ.
Sen så är ju landet faktiskt fullt av dessa jordekorrar som folk sportar med att köra över då de springer över vägen. Och tro det eller ej, men jag är helt okej med det.

Och så tror jag att jag har min telefonladdare i Finland. Så jag kommer nog att ha min telefon avstängd i sommar. Inte för att jag tänkt använda den speciellt mycket ändå, men nu kommer den definitivt vara ut bruk. Måste bara komma på en annan lösning för alarm på morgnarna, för det var telefonens främsta syfte under min tid här.

Manitou Lake

Jag har nu varit en vecka i Kanada. Börjar lite vänja mig. Flera har sagt att Saskatchewan är en ful provins, men det mesta jag har sett av det hittills är bara vackert.
Stället jag bor på är vackert. Det finns en stor sjö alldeles vid området. Även fast vattnet är jättesalt och halvsmutsigt så är den till stor glädje. Sen finns matsalen upp på en hög backe, så det blir backträning flera gånger per dag.

Människorna här är trevlig. Jag har dock inte riktigt lärt känna dem ännu. Har inte riktigt kommit in i allt ännu och är ännu ganska tyst och försiktig av mig. Är glad att Jeremy och Anne är här som jag känner från tidigare. På fredag kommer Taylor också och förhoppningsvis Princess bara hon hinner få sitt visum.

På något sätt har jag större krav på mig att tala bra engelska här än vad jag hade i Afrika. Här är det bara folk med engelska som första språk, medan det i Afrika fanns en massa folk med engelska som andra, tredje eller fjärde språk.
Men det är väl bara att prata på ändå.

Men människorna här är som sagt väldigt vänliga och jag har ingenting att klaga över dem.

På lägerområdet där jag jobbar finns det ca 20 hästar, det finns en uppsättning kanoter, klättervägg, en skateboardpark, plats för paintboll, bågskytte, en fotbollsplan och en inneidrottshall. Det finns med andra ord en massa aktiviteter att göra och under lägren kommer det att vara fullt program typ hela tiden. Jag börjar mer och mer inse att det kommer att bli en intensiv sommar.

Egentligen börjar stafftrainingen först på tisdag och det första lägret veckan därpå, men nu i helgen så har det varit ett annat läger här som vi hoppade in på direkt. Det har varit en full och intensiv första helg med lite sömn, men nu har vi nästan två dagar ledigt.

Jag har det bra, men känner att jag inte riktigt är inne i allt ännu och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av sommaren.

Men jag vet att den kommer att bli intensiv, lärorik och utmanade. Men förhoppningsvis väldigt rolig också.

Kanadaland

Och då vi just ar ätit upp förrätten som bestod av räkor och rödvin på tisdagskvällen, dyker plötsligt Taylor upp i Edmonton. Bästa överraskningen jag kunde få.

Och nu har jag besökt THE mall i Edmonton. Det vill säga West Edmonton Mall. Där finns det bl.a. ett stor rink, en simhallbassäng med livsfarliga vattenrutchbanor, en sjölejonpark, ett nöjesfält och massvis med affärer. Jag måste nog erkänna att det hade lite annan kaliber än vad jag är van med.

Och nu har vi roastrippat från Alberta över till Saskatchewan till lägerområdet. Det är fint här. Vacker utsikt och så finns det en massa hästar.

Kanada är nog stort. Med samtidigt hade jag förväntat mig att Edmonton skulle vara mycket större rörigare än vad jag uppfattade det som.

Det kommer att bli en intressant och intensiv sommar.

Dagens bild ;)

Framme i Edmonton och blir väl omhändertagen och fås sova i typ världens bekvämaste säng. Jazmins och Taylors släktingar är alldeles underbara.
De har färska jordgubbar och blåbär i skåpet, två alldelse underbara döttrar, ett jättefint hus och igår fick jag dricka vin på terassen på kvällen.
På onsdagkväll anländer min sydafrikanska syster och sedan kommer Anne och hämtar oss och vi åker alla sen vidare mot lägerområdet.

Hänger runt med Jeremy nu några dagar. Vi  håller varandra uppdaterade om vad som hänt sedan sist, spelar Wii med J&T:s kusiner på en typ 60 tums TV och utforskar området. 

Och jag är typ världsbäst på att anpassa mig till jetlagen. Sov först 5 timmar en natt i Finland. Stanna sedan upp 49 timmar och sov bara lite på bussen och på flygen under den tiden. Sedan går du och lägger dig normal kanadensisk tid och nästa dag känner jag inte av någon jetlag alls och har svårt att föreställa mig att det redan är kväll i Finland då jag vaknar upp på morgonen i Kanada.

Calgary

Bara ett flyg kvar nu. Har titta lite på fotbolls-EM här på flygfältet i Calgary.
Jag tror jag borde byta tröja snart, för nu har jag samma på alla bilder.
Och så förstår ni väl att det är jätteviktigt att uppdatera från varenda flygfält med bild ;)
Något ska man ju fördriva tiden med.

Hej från Amsterdam

Jag måste ju underhålla mig själv medan jag väntar på nästa flyg. 

Tack Emma, Emma och Fredrik för resegodiset ;)

Här på flygfältet i Holland är vattnet lite billigare. Men tro inte att jag tänker betala 1,75€ för en halv liter vatten för det. Ti får ha e. 

Vad ska man göra om man plötsligt får nio extra timmar en dag? Det känns lite lustigt att mitt plan åker iväg halv ett. Klockan halv två och tio timmar senare är jag framme i Calgary. 

Jag har ju aldrig upplevt någon riktigt jetlag tidigare.

Snart

får jag se dessa härliga typer. Låt mig presentera:

Jeremy som jag får se redan ikväll.

Princess som anländer på onsdag.

Anne som hämtar oss från Edmonton på onsdag och Taylor som  joinar vårt minireunionsommargäng om ca en och en halv vecka.

Mitt i natten

Sitter vid flygfältet och väntar på att få checka in. Inte så värst livat här den här tiden. Hade en helt trevlig snabbvisit i Åbo. Kaffe vid café art. Jaromatch med några mattestudiekompisar. Och vilken skön seger det blev. Sen ännu besök hos Heidi och Johan före det var dags att gå mot bussen som nu har tagit mig till flygfältet i Helsingfors.

Det har blivit en del hej då de senaste dagarna. Ett hej då är ju inte så farligt egentligen. Jag brukar mera se det som ett vi ses igen. Men då jag vet att hej då kommer att vara mera definitivt är det lite jobbigt. Det är inte det att vi inte kommer att ses igen, utan att det inte alls kommer att vara som förut sen. Det är lite jobbigt, men det är en del av livet. Och ibland måste man låta saker gå.

Jag har inte riktigt tänkt så mycket på Kanada ännu. Men nu börjar det vara nära. Och jag är jättetacksam at Taylor fixat att jag kan bo hos hennes moster i Edmonton några dagar före jag åker vidare. Och roligt att Jeremy kommer också.

Nu är jag fruktansvärt törstig, men jag vägrar att betala 3€ för en halv liter vatten. Mest bara för att det är så vansinnigt dyrt, för något som borde vara väldigt billigt.

Helsingfors- Vanda flygfält.