Min röda sovsäck

Nio dagar kvar i Kanada. Kan inte riktigt fatta. Det har gått så fort men samtidigt har så mycket hinna hända. Så många människor jag har mött. Och så många uppmuntrande människor jag fått träffa.

Jag har blivit lite sjuk igen. Sådant suger. Men jag överlever. Taylors mamma kom hit för att hjälpa till i köket idag, så hon har försett mig med halvpastiller och citron/ingefära-te.
Gud förser mig med människor var jag än befinner mig. Taylors familj som till och med firade min födelsedag med både tårta och presenter och har visat mig så mycket värme redan före jag träffat dem. De har ordnat en massa för mig. Jag har en familj här i Kanada nu också. Redan för en tid sedan började Gud tala till mig om att ordet familj är så mycket större än jag trott. Mer än bara blodsband. Jag har min familj i Finland. Jag har en familj i Kanada nu också. Jag har en internationell familj som var min vardag förra året och som finns lite här och där just nu. Och jag är säker på att Gud kommer att förse mig med en familj även då jag åker tillbaka till Sydafrika om mindre än två veckor.

Jag kan inte riktigt förstå att det r sant. Men samtidigt är jag så lycklig och tacksam.
Och igår fick jag höra den glada nyheten att Luna, den vackraste av alla koreaner kommer att staffa DTS:en med mig. Hon är fin och det var en glad nyhet. Hon är två år yngre än mig och vi kommer troligtvis att dela rum i Sydafrika.
Och inte nog med det. Mindre än två veckor tills jag får se Jazmin. Oh happy day.

Livet är märkligt. Men ganska fantastiskt.
Och efter en vecka ledigt då jag inte var speciellt motiverad att åka tillbaka och jobba, är jag tacksam för världens härligaste cabin, som jag blev tilldelad på ett luustigt sätt. Mina flickor är fantastiska denna vecka. Alla av dem.

Och nu ser jag jättemycket fram emot att få sova i min röda sovsäck då jag kommer till afrika. Har väntat på det i över ett år. Ja, jag ser till och med lite framemot de kalla sydafrikanska nätterna den här tiden på året.