En lite för tröttsam torsdag

Och en torsdag med lång arbetsdag och dessutom fortbildning efteråt. För att sen köra till Purmo och ha in bilen på verkstad en stund. (Billig och bra service ännu en gång).

Planera morgondagens lektioner och sen ha en Skype date med en underbar Scottsk-Sydafrikansk familj i Sydafrika jag inte träffat på över tre år. 

För att sen åka tillbaka in till stan med en lite helare bil och där äta upp resterna i ett glasspaket och konstatera att veckans disk kommer jag nog inte att ta itu med idag heller. 

Beklagar mig lite över en bunt med prov som borde rättas till imorgon men som jag egentligen inte skulle orka men tar itu med iallafall. Blir klar lite efter midnatt nöjd över att jag faktiskt gjorde det ändå och är nu lite för trött för att börja sova. 

Imorgon är det en ny dag. 

Bilen fortsätter att utmana

Förra veckan hann jag både bli trött på min bil for att ackun var så dålig och sen bli glad igen då jag fick en ny (acku alltså, inte bil) och jag kunde vara mera säker på att bilen faktiskt skulle starta även sådana dagar då det var lite kallare.  Plus finessen att displayed numera ändrar färg då förstås. Inte att förglömma.

Men förra veckan var nog inte den bästa veckan i min bils historia. För på väg på gymträningen i söndags med fotbollslaget, så skulle jag plocka upp Ida i Bennäs. Och när jag svänger in på deras gård och stannar så börjar det plötsligt ryka massor från högra framhjulet. Ett säkert tecken på att bromsen inte riktigt var som den skulle.
Då det gäller bilar, har jag nog inte alls så mycket kunskap som skulle vara bra att ha om man nu typ dagligen kör, men jag förstod ju att det kanske inte var så bra om bilen ryker och är varm.
Men tacka vet jag människor som kan mera än mig och råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Som Idas pappa i det här fallet. Jag fick köra in i deras garage, och det tog inte många minuter före han tagit bort hjulet och diagnosticerat felet och kommit med en längre tillfällig lösning.  Och snabbt gick det också. Vi råkade ju vara ute i ganska god tid, men missade ändå bara tre minuter av själva träningen.

Tänk att det kan ordna sig iallafall. Och det har tvingat mig att hantera motgångar. Det är nyttigt, fast det inte är roligt.
Så nu kör jag vidare och hoppas att det tar ett tag innan nästa utmaning vad gäller bilen uppstår.

Och idag är jag glad att jag råkade hitta gamla anteckningar och uppgiftspapper från ett vikariat för ca ett år sedan som jag trodde att jag inte hade sparat. Jag höll redan på att tycka synd om mig själv då jag öppnade en nytt dokument för att börja skriva och hitta på nya.

Och ikväll använde jag upp den sista smördegen från före julen och gjorde de två sista julstjärnorna som väntar på att bli uppätna. Tänk att man får göra sådant då man är vuxen, fast det är en alldeles vanlig onsdagskväll och klockan är efter tio på kvällen och man borde börja gå och lägga sig.

När man har flyt

eller kanske glid. Då är det roligt att skida. 

Igår hoppade jag över träningen. Istället för att åka iväg till skidspåret stannade jag hemma och åt en fastlagsbulle och glass. Och så stickade jag lite på en tröja. 

Och det var ett ganska skönt val för den fredagskvällen. 

För idag, lördag var det ju en ny dag. Började morgonen med en 1,5 timmars fotbollsträning i Terjärv, av alla platser på jorden. 

Sen gjorde jag mat och följde med skidåkningen via nätet. Har man ingen TV så får man ta till de knep som finns, även om det bara leder till att man får mellantider men inte får se någon bild. 

Och skönt med dagar då det får ta typ hela dagen att göra lunch. Nu har jag dessutom mat för några dagar framåt. 

Eftersom arbetsveckorna ibland är lite intensiva, så tar jag ofta flera kvällar helt lediga inne i veckorna, även om det ibland leder till att det då blir dubbla pass på helgerna då vi nu råkar ha fotbolls och gymträning då och dessutom måste jag ju hinna skida också. 

Ikväll hade jag som mål att åtminstone komma upp till 20 km. Då skulle jag ha varit nöjd. Men det gled på bra idag, så vartefter kilometrarna tickade in tänkte jag att bara ett varv till. Och ett till.  Och plötsligt var jag uppe vid 42 km och nästan tre timmar. Och det gick fortfarande lätt. Skulle ha kunnat fortsätta ännu längre, men nån gång måste man ju förstå att sluta. 

Skönt med sådana stunder när det både är roligt och går lätt. Och så skönt att få vara ute och få frisk luft. 

Nya egenskaper

Om man måste ha i motorvärmaren i två timmar när det är minus två grader ute för att bilen ska starta, då börjar det nog vara dags att byta batteri. Som ursäkt på bilens bekostnad kan jag nämna att det varit ganska kallt kvällen innan. 

Men hur som helst ska man inte fara på några värst spontana körningar utan man ska veta om dem på förhand. 

Och som oftast jag oftast gör och för det mesta gjort då jag har problem med bilen är att jag ringer pappa. I bästa fall får jag då ett problem mindre och han ett problem mer, eller åtminstone får jag ett delat problem. 

Och efter två dagar med alternativa lösningar har jag idag en bil med ett nytt batteri. Och det känns nästan som att ha en ny bil (bara den skulle vara tvättade också.) Men det mest spännande efter batteribytet är att displayen på bilstereon nu har börjat byta färg.Tidigare var den ALLTID blå. Nu växlar den kontinuerligt mellan blå, lila, rosa och röd. Det tycker jag är lite intressant. 

Det där med fotboll

Min ena fotbollssko gick sönder i slutet av förra säsongen. Det kom ett hål på dem där framme vid tån. Men det var ju bara några matcher kvar och jag ville inte köpa nya för jag jag hade ju inte tänkt spela följande säsong. Så jag tejpade den istället. Och det höll nog oftast några träningar innan jag måste tejpa om. 

Hela hösten tänkte jag nog fortfarande att jag nog inte ska spela någon fotboll nästa sommar. 

Men man kan ju ändra sig. Så här är jag nu fortfarande med en tejpad sko, men med tre bra träningar den här veckan tillsammans med det gäng jag allra helst spelar i. 

Rutinerna återvänder

Förra fredagen kändes det tungt, för då var det bara två lediga dagar kvar av ett långt jullov. Idag känns det som att yes, nu får jag ha två lediga dagar. Tänk Och vad man kan gå in i helgen med olika känslor.

Men det har gått bra att börja jobba igen. Första veckan har gått fort. Och smärtfritt. Och att få spela volleyboll en hel lektion idag också var ju inte helt fel. Jättelänge sedan jag har spelat. Men oj vad det var roligt.

Och det har också gått helt över förväntan att svänga tillbaka dygnet. Att ha fotbollsträning både lördag och söndagmorgon förra helgen, var en bra anpassning för det som komma skulle.

Nu har jag inlett helgen med kaffe och fastlagsbulle. Tror jag ska fara ett varv till simhallen och sen ska jag bara ta det lugnt. Kanske sticka lite på en tröja som jag började på i höstas, men som jag sedan kom av mig på lite.

Att vända tillbaka dygnet

The struggles are real. Väldigt snart ska jag tillbaka till rutinerna och vardagen igen. Och efter att ha haft sovmorgon ganska många morgnar i rad så är the struggles real. Alltså på riktigt. 

Jag har försökt gå och lägga mig i tid i en vecka redan, men jag har inte somnat. 

Jag var in på polar flow idag för att analysera lite träningar från min pulsklocka. Och utgående från den kan jag också se när jag har sovit, suttit, gått osv.  Och utgående från den kunde jag konstatera att jag somnade 2:22 igår. Eller imorse. Det är ju tre timmar försent. Minst. 

Och imorgon har vi tidiga fotbollsträningar för första gången detta år. Och även om det borde vara en relativt behaglig tid att stiga upp är det just nu väldigt utmanande. 

Dessutom har grannarna fest och sitter och sjunger snapsvisor. 

Köld och skidtestning

Kylan brukar ju kunna förorsaka problem för skidåkare och friluftsmänniskor överlag. Samtidigt som vi inte riktigt vill tillåta det att vara något hinder, så påverkas vi ju av det iallafall.

Nu är vinterns första köldutmaning över. Få se hur många det blir detta år. Men den första gick ändå relativt smärtfritt.
Med rätt kläder kan man vara ute och röra på sig i rätt kalla förhållanden. Så desto mera har kylan inte stört mig den här gången. Förutom att min bil är ganska trögstartad i kalla förhållande, men det hör inte hit.

Jag skidade på måndag. Då tror jag inte det var speciellt kallt. Ärligt talat minns jag inte. Tisdag började det bli lite kyligare, men gick ändå helt bra ändå. Onsdag var det kallt. Inte för kallt, men eftersom jag ännu inte riktigt är van vid kölden och kände mig lite "pito" så stog jag över. Dessutom hade jag lite börjat känna av något i halsen kvällen före, så jag ville se vartåt det utvecklades. Och det var med gott samvete jag hade en vilodag. Dessutom fick jag besök av två goda vänner, så det gick ingen nöd på mig. Det var det Alaska-Österrikiska paret som jag besökte i Österrike i somras som kom och hälsade på på eftermiddagen.

På torsdag var det kallt igen. Halsen kändes ungefär lika som förut. Inte direkt sjuk, men något var där. Men efter att ha suttit  inne hela dagen före, så ville jag fara ut en liten stund iallafall. Hade tänkt ta en kort och lugn länk. Klädde på mig ordentligt och tog till och med de tjockare klöv-danskarna som jag annars bara har när det är riktigt kallt.
Skidade på i sakta mak i drygt en timme och skulle just börja avsluta mitt pass när jag blev tillfrågad om jag ville testa skidor. Representanter på Fischer och Team Sportia Mattson hade kommit ut till spåret och det fanns både skidor, skor och stavar att testa. Så jag tänkte varför inte. Jag for in i skidstugan och bytte skor och fick sedan tilldelat ett par skonskidor. Jag skidade ett varv, och hade ingenting att klaga på. Perfekt fäste även om det glidet stretade lite. Kom in till värvning och frågade efter ett par lite styvare skidor. For ett varv till och tänkte att nu kom jag upp till en bra kilometermängd trots allt.

Kom in till varvning och tänkte att nu är jag klar. Men blev sedan tillfrågade om jag ville testa skadeskidor också. Och när möjlighet ges, så ska man väl ta tillfället i akt. De skadeskidor jag skidar med annars är det sista paret jag beställde in till min sista tävlingssäsong. Det vill säga vintern 2002/2003. De är fortfarande i bra skick, men de är nog lite väl mjuka åt mig nuförtiden och dessutom skulle det ju vara roligt att få testa årets modell.
Så jag for in i skidstugan och bör skidskor en gång till. Fortfarande lika bra service av hela teamet. De både letar fram rätt skor åt mig. Sedan när jag får skidorna spänner de fast dem på fötterna åt mig. Och mellan varven försöker de även prata lite svenska och alla tre männen från Tornio (Fischerteamet) säger att de nog tycker att svenska och språk är en rikedom för vårt land, men att de aldrig riktigt behövt använda, så därför har de aldrig lärt sig det på riktigt. För även när de far över till Haparanda så byter människorna till finska när de talar med dem om de börjar på svenska.
Nåja, jag fick ett par skidor till och får uppmaningen att skida på i lugn fart bara så länge jag vill. Så jag snurrar på ytterligare två varv, och var nästan frestad att fortsätta ännu längre, men eftersom jag redan skidat dubbelt längre än vad jag först tänkt, så tänkte jag att jag måste nog sluta trots allt.
Men det var ju plötsligt bara så roligt att skida och det kändes inte alls som att jag hållit på länge. Kanske det var pauserna i samban med skobytena som fick det att kännas så. Och kölden märkte jag inte heller av fast det hunnit bli -19°C när jag väl tog av mig skidorna för sista gången. Men tror inte ens jag hann få av mig skidorna före jag blev serverad varm saft. Verkligen service av högsta klass. Dessutom väldigt trevligt och uppmuntrande gäng.

Och det fick mig ännu en gång att tänka på all gånger jag funderat på att köpa produkter via nätet eller gå in till den lokala butiken och på personlig service.
Jag har ofta ändå hållit fast vid att jag vill understöda den lokala handeln och den personliga servicen även om det ibland är lite dyrare. Men då kan man också få prova sig fram och jämföra och dessutom få råd och betjäning av människor med sakkunskap. Samt att man understöder lokal företagsamhet.

2016

Året 2016 går verkligen inte till historien som ett av de bästa. Varken för egen del eller om man ser vad som hänt i Finland eller ute i världen. 

Men det gäller att kunna plocka upp pärlorna ur gyttjan och fokusera på det som varit bra. För nog fanns det ju ändå en hel del ljusglimtar mellan bedrövelserna. 

Jag hann ju trots allt med en hel hel. Jag deltog i mitt första cykellopp Vätternrundan och min första öppet vatten simtävling Vansbrosimningen och fullbordade således hela klassikern. 

Det var ett roligt äventyr. 

I mars skidade jag Vasaloppet. Efter det hade jag feber i en vecka och var halvskum ytterligare en vecka efter det. Kroppen började säga ifrån att den inte fått någon ordentlig vila på länge. Men efter Vasaloppet var hela mars fylld av vila. Efter två veckor i sjuksängen spenderade jag två veckor på Cypern och Turkiet. 

Maj var sen en konstig månad. Men åtminstone så målade jag en teckning. Och så blev jag ju faster åt en liten Alina. 

I juni cyklade jag. I juli simmade jag. Sen spelade jag fotboll också under sommaren även om det blev kanske mitt livs sämsta säsong. 

I slutet av juli besökte jag vänner i Österrike. Jag besteg min första topp i alperna. Och i samband med samma resa åt jag också pizza i Italien och drack kaffe i Riga. 

I augusti började jag ett nytt jobb och det har hållit mig sysselsatt hela hösten så mycket annat har jag inte hunnit med. 

Men i september drog jag ändå iväg en helg till Oslo. Där sprang jag maraton, hälsade på vänner och såg Petter Northug. Ett maraton som jag nästan drog mig ur några veckor före, för att jag tränat så lite, men där jag ändå förbättrade mitt personliga rekord med fyra minuter. 

Veckan efter gick jag med mitt livs hittills värsta träningsvärk. Man ska tydligeninte springa maraton nästan otränad. Trots det drog jag iväg till Stockholm helgen efteråt för att springa Lidingöloppet. Ett lopp som jag hade spontant anmält mig till rätt sent och som gick betydligt saktare en året innan men som ändå var en angenäm upplevelse även om jag ännu dagen före loppet funderade om jag skulle åka iväg till Stockholm alls på grund av att mina ben ännu var så trötta från maratonet veckan innan och att min vänstra fot också varit konstigt sjuk sedan dess. 

Men ibland måste man kämpa för att nå sina mål och får inte ge upp för lätt. Den finska sisun måste fram, och det gick förvånansvärt smärtfritt trots allt. 

Mycket mera har jag inte gjort. Möjligtvis bakat några tårtor isåfall. Återupptagit stickningen lite. Och gått en snabbutbildning i psykisk första hjälp. 

Året kändes långt och tungt. Jag vet inte hur skottårsdagen kunde påverka sådär mycket. 

Så det är med glädje jag lämnat det bakom mig nu och hoppas att 2017 på alla sätt blir ett ljusare år. Både här och i resten av världen.