Men det gäller att kunna plocka upp pärlorna ur gyttjan och fokusera på det som varit bra. För nog fanns det ju ändå en hel del ljusglimtar mellan bedrövelserna.
Jag hann ju trots allt med en hel hel. Jag deltog i mitt första cykellopp Vätternrundan och min första öppet vatten simtävling Vansbrosimningen och fullbordade således hela klassikern.
Det var ett roligt äventyr.
I mars skidade jag Vasaloppet. Efter det hade jag feber i en vecka och var halvskum ytterligare en vecka efter det. Kroppen började säga ifrån att den inte fått någon ordentlig vila på länge. Men efter Vasaloppet var hela mars fylld av vila. Efter två veckor i sjuksängen spenderade jag två veckor på Cypern och Turkiet.
Maj var sen en konstig månad. Men åtminstone så målade jag en teckning. Och så blev jag ju faster åt en liten Alina.
I juni cyklade jag. I juli simmade jag. Sen spelade jag fotboll också under sommaren även om det blev kanske mitt livs sämsta säsong.
I slutet av juli besökte jag vänner i Österrike. Jag besteg min första topp i alperna. Och i samband med samma resa åt jag också pizza i Italien och drack kaffe i Riga.
I augusti började jag ett nytt jobb och det har hållit mig sysselsatt hela hösten så mycket annat har jag inte hunnit med.
Men i september drog jag ändå iväg en helg till Oslo. Där sprang jag maraton, hälsade på vänner och såg Petter Northug. Ett maraton som jag nästan drog mig ur några veckor före, för att jag tränat så lite, men där jag ändå förbättrade mitt personliga rekord med fyra minuter.
Veckan efter gick jag med mitt livs hittills värsta träningsvärk. Man ska tydligeninte springa maraton nästan otränad. Trots det drog jag iväg till Stockholm helgen efteråt för att springa Lidingöloppet. Ett lopp som jag hade spontant anmält mig till rätt sent och som gick betydligt saktare en året innan men som ändå var en angenäm upplevelse även om jag ännu dagen före loppet funderade om jag skulle åka iväg till Stockholm alls på grund av att mina ben ännu var så trötta från maratonet veckan innan och att min vänstra fot också varit konstigt sjuk sedan dess.
Men ibland måste man kämpa för att nå sina mål och får inte ge upp för lätt. Den finska sisun måste fram, och det gick förvånansvärt smärtfritt trots allt.
Mycket mera har jag inte gjort. Möjligtvis bakat några tårtor isåfall. Återupptagit stickningen lite. Och gått en snabbutbildning i psykisk första hjälp.
Året kändes långt och tungt. Jag vet inte hur skottårsdagen kunde påverka sådär mycket.
Så det är med glädje jag lämnat det bakom mig nu och hoppas att 2017 på alla sätt blir ett ljusare år. Både här och i resten av världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar