Självömkan del 2

Nåja, efter drygt en vecka är åtminstone största delen av huvudvärken borta. Men sen började halsen värka. Inte sådär förkylningssjuk sjuk hals, utan mera sådär anginasjuk sjuk hals. Plus att tandköttet kring en av visdomständerna också började bli lite inflammerat. Så jag antar att detta är den kombination som också ger mig lite feber. Sjukt tandkött har jag haft förut (med några års mellanrum dock), och det brukar oftast gå om efter några dagar. Så med olika painkillerps och antiinflammatoriska tabletter, så hade jag hoppats att det skulle reda upp sig. Igår kväll började jag se om jag skulle hitta något annat intressant i halsen eller om det såg svullen ut.
Och tadaa. Den som söker han finner. Ibland kanske inte det man hoppats på. Stora mysiga vita inflammerade fläckar i halsen. Så nu sitter jag här under mina filtar med stegring mellan pillren, fryser massor mellan varven och mera smärta än någonsin och vetskapen om att jag kan gå till en doktor för att få riktigt antibiotika tidigast på måndag. Dålig tajming.
Och så åkte Jesse iväg igår morse på en sju veckors outreach.
Tur att åtminstone Gud är god iallafall.
Slut på självömkan del 2.

Huvudvärk

Jag som aldrig brukar ha huvudvärk är nu inne på tredje dagen i rad. Inte ens 13 timmar vilande hade någon effekt. Ingen förkylning eller så, utan bara huvudvärk och lite allmänt värk i kroppen o ett massa frysandet. Dels är det ganska kallt ute, men jag adderar nog lite till det vanliga också. Men man får ju int va pito som Purmobo i Afrika. Men jag vill nog ändå hoppas att det inte ska bli mycket långvarigare. Att stiga upp efter 13 timmar och konstatera inget har ändrat, var kanske inte det jag hoppats på imorse.
Slut på självömkan.
Åtminstone finns det gentlemän som hämtar kallt vatten åt mig att dricka och fyller min varmvattenflaska så att natten ska bli lite angenämare. Och jag är fortfarande evigt tacksam för min röda sovsäck jag köpte i Namibia. Den har räddat mig många nätter när den vanliga filten inte räckt till.

Trevlig midsommar på er!
Här börjar det förhoppningsvis vända mot ljusare och varmare dagar snart.

Dagen före

Jag har alltid tyckt om dagen före något jag ser fram emot. Allt finns fortfarande framför en och jag har fått vara full av förväntan. Sen spelar det ingen roll om det är jul, min födelsedag eller något annat roligt. Och även fast jag inte varit speciellt aktiv med att fira mina födelsedagar de senaste åren, med undantag från ifjol, så njuter jag av denna stund nu. Min sista dag som 28. Och vilket fint år det har varit.
Och nu ikväll lärde jag mig att den 12 juni är valentine's day i Brasilien. Det är inte så dåligt att få fylla år en sådan dag. Dessutom är det Rysslands nationaldag också. Jag älskar mitt internationella dag. Och förutom min födelsedag är det en annan speciell dag imorgon också. Något som är stort, men som ändå gör mig lite nervös.
God natt gott folk. Livet är gott.

Blessed to be a blessing

Detta är min födelsedagsvecka. Och därför ska jag njuta till fullt.
Och då jag tänker tillbaka på året som gått, kan jag konstatera att det varit ett gott år fullt med äventyr, utmaningar men också massor av välsignelser. Det har varit ett gott år. Antagligen mitt bästa såhär långt.
Och därför vill jag denna vecka välsigna och dela med mig åt andra, för jag har själv fått ta emot mycket under det gångna året.
För jag vill inte att det ska handla om vad jag kan få denna vecka. Jag ska försöka se vad jag kan ge och hur jag kan hjälpa och glädja andra. För det är i sanning en stor glädje att kunna ge.
Så därför har jag börjat veckan med att bjuda vänner på restaurang som aldrig skulle ha råd att gå själva, betala resten av skolavgiften åt en vän, för vilken det höll på och bli ett stressmoment, och ge bort en del pengar åt en människa som under den senaste månaden haft inbrott i sitt hem två gånger och blivit bestulen på de mesta av sina ägodelar.
För livet i Sydafrika är inte alltid en dans på rosor. Just nu är det kallt. Såväl inne som ute och typ alla fryser. Var man uppe tillräckligt tidigt i morse kunde man se rimfrost i gräset. Kackerlackorna är en del av vardagen. En del av de som jobbar här men bor på andra sidan av vägen från basen har haft inbrott i sina små hem (näst intill skjulliknande baracker) den senaste månaden.  En bekant blev bestulen på sin dator. En av hennes vänner skickade henne lite pengar så hon skulle kunna köpa en ny. Hon han ha den i två veckor före hon hade inbrott igen och de tog den också. Förutom det tog de en kamera, nästan alla hennes kläder och smycken också.

Men ändå kan jag inte annat än älska landet. Det är vackert, och trots dess historia och all brottslighet och är det fritt och man får vara som man är. Människorna är trevliga, och det finns något här som bara gör att jag älskar landet.