Sol och snö och glädje och jul

Facebook kryllar av snöbilder.
Inte för att jag nu led speciellt mycket av att ligga och stekan i solen nästan 6 timmar idag, men nog skulle det var roligt att få fara och skida.
YWAM har något kontrakt med ett Goudini spa, (ett spa ca 20 minuter härifrån som har bl.a. en massa varma simbassänger (från varma källor)) så YWAMare får åka dit gratis under dagtid.

Annars glädjs jag över att JARO får fortsätta i ligan nästa år. Räknar med att hinna se några matcher nästa vår.

Och nu lyssnar jag på julmusik och faktiskt njuter av det. Jag ska fira jul ordentligt i år. Är så glad att jag Johnny och Susan och deras kids kommer till Mozambique och firar julen med mig där i år. Och det ska bli roligt att få fira med med de andra i mitt outreach team. Det blir nog en bra jul i år också, även fast den kommer att bli het.
Men nästa år har jag räknat med att vara i Finland över jul. Tror att det börjar bli dags då.

Att tacka

Hur många bra saker och stunder och människor har jag inte fått omges av den senaste tiden. Och jag började fundera för mig själv, hur många av de sakerna har jag kommit ihåg att tackat Gud för?
Och hur mycket vågar jag i tro tacka honom för att han kommer att ge mig? Sådant som jag ännu inte kan se. Tror jag borde komma ihåg att tacka oftare.

Från vad

Den här sommaren upplevde jag att Gud sade åt mig att jag ska glädjas över min frälsning. Jag vet att det gör all skillnad i hela världen. Och i teorin är jag överlycklig. Och jag vet att livet ska firas. Jag förstår i mitt huvud. Men med mina känslor gör det inte alltid en stor skillnad. Jag har nog inte förstått hur stort det verkligen är.

Det finns en person här som bara är fylld av glädje så mycket mera än någon annan jag känner. Det bara lyser i hans ögon. Han älskar verkligen Jesus och det går inte att ta miste på det. Och hela hans liv är verkligen en lovsång och han låter inte andra hindra honom.
Han vet vad han har blivit räddad från. Han har sett livet på andra sidan. Men han har lyfts upp. Hans bakgrund är verkligen mörk.
Jag frågade honom en gång varför han älskar Jesus. Han tittade på mig och sade, att om han verkligen skulle berätta skulle han börja gråta och han vill inte gråta framför mig, men om jag vill veta ska jag fråga Bruno som är ledare här på basen.

Den som har fått mycket förlåtit älskar mycket. 
Han har haft en uppenbarelse. Han har förstått och upplevt. På djupet.
Jag önskar att jag en gång verkligen ska få den förståelsen också. Att förstå längden, bredden, höjden och djupet av Guds kärlek. Inte bara i huvudet utan också med hjärtat. På riktigt. På djupet.
Min förståelse har blivit så mycket större de senaste året. Men jag vill ha mer.

Jag förstår nog inte djupet av vad jag har blivit räddad från.

Livshistorier

Det finns ett äldre par från Sydkorea i vår DTS. De bor numera in USA, men även fast de bott 21 år där, har de bott största delen av sitt liv in Korea. Oj vad det finns mycket erfarenheter i sådana personer. Mycket kunskap. Mycket vishet. Förra helgen fick vi sitta och lyssna till berättelser om Nordkorea. Det känns så mycket verkligare då man hör det från någon som varit där. Det finns så mycket att lära.

Livet är så olika. Så orättvist ibland. Här i Worcester träffar jag ibland människor från de mera fattiga samhällena. Det skär i mitt hjärta då en del av dem berättar sina historier. Ungdomar som växer upp med våld, missbruk och utnyttjande av olika slag dagligen. Tonåringar som undviker att spendera tid hemma så långt det är möjligt. Människor som känner skuld för det som händer runtomkring dem.
Människor som varit tvungna att se så mycket mera än vad som borde vara tillåtet. Det är vardag för dem. För mig något extremt.

Eller en annan vän som jag känt ett tag, men lärt känna mera på riktigt för två månader sedan. Han var kokainmissbruakar och langare. Han berättade hur han brukade slå sina flickvänner, ibland blodiga och blå. Men Gud hade andra planer för honom.

Eller en en kollega från Brasilien som var fotbollsproffs och hade fått kontrakt att åka till Europa för att spela, men bara några veckor för han skulle åka iväg, upplevde att hans kallelse var att bli missionär och tackade nej till en karriär som fotbollsproffs för att istället gå en DTS och sedan arbeta utan lön.

Eller en helt vanlig ung man från en vanlig familj som när han var 22 år hade han redan spelat bort
över 30 000€.

Och så alla de som vuxit upp med att lära sig att ignorera det kaos som finns på insidan. Att minimera och förtränga allt det onda som händer en. Huvudsaken att allt verkar bra på utsidan.

Historierna är oändliga. Alla har vi vår egen historia. Fylld med ett liv som för oss är normalt. Men bakom varje livshistoria döljer sig ett liv. En historia. En människa med drömmar eller som åtminstone någon gång haft.

Det finns hopp. Bland alla tragiska och mörka historier finns det också en massa underbara historier om hur mörkret tagit slut. Hur förbannelsen brutits. Hur skönheten avslöjats. Hur godheten vunnit. Hur de fått hopp i det hopplösa. Hur det som teoretiskt sätt varit omöjligt plötsligt blivit möjligt. En Gud som kan få även det tyngsta mörkret att skingras.

Lollipop

Denna termin har jag fått en vän från Chile. Överlag är det inte så många sydamerikaner här förutom typ halva Brasilien, men nuhar jag en vän från Chile och en från Argentina. 

Så förutom alla brassar och angolamänniskor som har som uppgift att lära mig portugisiska här så finns det nu också de som försöker lära mig spanska. Att lära sig portugisiska och spanska samtidigt är förvirrande.

Hur som helst, idag när den engelska språkskolan kom hem från en utfärd från Hermanus hade senjor Sabastian köpt varsin present åt både mig och Katarina. Haha. Nougat pop!

För övrigt är det jättemånga här som blandar på oss. Inte lätt med två finlandsvenska blondiner på samma ställe.

Random tankar en onsdagkväll

Det är kanske inte alla gånger det smartaste att sova två timmar på eftermiddagen och sedan dricka en stor kopp starkt kaffe då man vaknar. Inte om man vill sova på natten.
Men på något underligt sätt så ångrar jag inget heller. Jag njuter av livet här. Jag njuter av människorna runt omkring och jag njuter och över alla uppenbarelser Gud ger mig här. På något sätt känner jag mig så mycket mera levande här. Det är något speciellt med Afrika.

Och jag konstaterar att det är så lätt att befinna sig i sådan brådska hela tiden att vi missar en massa glädjeämnen i vardagen och saker som är värda att firas. För det är så lätt att ha siktet inställt på destinationen så att man missar hela resan.
Sydafrika är kanske inte riktiga Afrika, men ändå så fungerar tiden på ett annat sätt här också.

Rich fortsätter att tala och det berör på djupet. Jag minns denna vecka från förra året. En av de två veckor som påverkade mig mest. Då någon man aldrig träffa förut kan berätta ens livshistoria med en massa detaljer och sätta ord på sådant jag känt men inte kunde identifiera så ligger det något större bakom.
Och jag minns då jag förra året med iskalla händer och darr på rösten delar vad som döljer sig bakom masken och sådant jag aldrig berättat förut. Det är en risk att låta andra vara del av ens helande. Men ack så mycket frihet det kan föra med sig, då man märker att det håller.
Vissa händelser är värda mera än guld.

Outreach

Det är med lite sorg men mest med en massa frid jag säger nej till Brasilien en gång till. Jag skulle älska att åka dit, men det är nog inte dags ännu. Kanske nästa år eller året därpå.

Men istället säger jag JA till Afrika. Jag åkte till Malawi förra året. Jag älskade det. Det skulle vara underbart att åka tillbaka och hälsa på igen. Malawi gav mig nya uppenbarelser och en massa erfarenheter.
Men det här året tror jag att vägarna leder till Mozambique. Nytt land och nytt språk. Nya utmaningar. Men jag känner värme i mitt hjärta och frid i min själ.

Brasilien finns troligtvis kvar till någon annan gång. Och det finns så mycket mera att upptäcka och utforska av Afrika.

Depth

You can't change your history, but you can change how you interpret it.

This week we go deep. Back to the heart.
It's not about how we behave. It's not about our emotions. It's  not about our thoughts. It's about our beliefs. Cause it's there it starts. You have to start with the roots and not the fruit.

Values rather than rules.

Coming back home. Back to the heart.

Jehova Sneaky

This week is one of my favorite speakers from last year teaching on our DTS. His name is Rich. The topic is the Father heart of God.
A week that really made a difference for me last year, and a week when we as a school really were drawn closer together. It was a week when you had to take risks to share and to trust. Or you didn't have to, but it created an atmosphere that made it so much easier. To let other people be part of your healing. To let you be loved and celebrated. To don't let lies have power over you anymore.
A week with God's presence in a special way. A week full of love and redemption. And oh what that is needed.

And I really wish and believe that it will be an awesome week this year to.
I have only heard the first session of teaching and it has already given me so much. I am a rich and blessed person.

Jehova sneaky works in amazing ways.

Hospitality

Mina skolledare är underbara. Det har jag vetat länge. Och det är få som visar sådan gästvänlighet som dem. Ett hem dit jag vet att jag kan gå och knacka på dörren nästan när som helst fast jag inte har något ärende. 

Och igår hade de bjudit in hela DTS:en dit. Vi bakade pizza och blev också bjudna på våfflor med glass grädde och färska jordgubbar. Att få färska jordgubbar i oktober är ju en höjdare bara i sig.

Jag trivs här på basen och att dela rum och badrum med andra och inte ha några andra möbler än en säng och ett klädskåp är inte något jag egentligen lider av. Men ibland är det  bara så skönt att vara i ett riktigt hem.

Sen blev det en kväll då vi fick se dolda sidor hos varandra och lärde känna varandra bättre. Att lyssna till folks berättelser och historier är underbart. I ett gäng från 13 olika länder, 5 världsdelar och 3 generation finns det en massa vishet, erfarenheter, kunskap och galenskap gömd. Alla med sin egen berättelse. En del historier mera extrema än andra.

Idag njuter jag av en söndagen. Och imorgon kommer min favorittalare från förra året hit till basen för att undervisa. Och veckan efter kommer min andra favorit. Sen följer ännu några höjdare. Nu börjar en intensiv tid, men jag är full av förväntan. Det kommer att bli så bra. 

Men giv mig styrka.

Svammel

Elevantalet är nu uppe i 19, och u väntar vi bara på en stackars Ghanan som verkligen får kämpa för sitt visum. Denna helg är det sista chansen för honom att komma. Annars hinner han missa för mycket av själva skolan.

Veckorna börjar bli intensivare. Undervisning på dagarna och möten och annat planerande på eftermiddagarna och kvällarna. Men jag trivs fast jag varit väldigt trött den senaste tiden. Borde kanse vara mera självdisciplinerad och gå och lägga mig tidigare, men då det är så roligt att vara uppe. För tillfället är jag inte alls så mycket morgonmänniska som jag brukar vara.
Vart outreachen går är ännu också oklart, men de tre förslag som getts är Mozambique, Malawi och Brasilien. Men det är ännu inte helt spikat. Själv vet jag ännu inte heller vart jag helst skulle åka. Livet är fult av val och möjligheter.

Förra veckan åkte jag iväg med ett gäng vänner till Cape Town för att åka på Passionkonserten på Cape Town Stadium. Drygt 20 000 människor och stämningen på topp då vi sjöng tillsammans med valarna och stjärnorna. Louie Giglio, Chris Tomlin, Matt Redman med flera var suveräna.
Sen blev det lite mera Braaiande (Sydafrikanskt grillande) också, då vi firade Mônicas födelsedag.

På kvällarna blir det överlag mest bara hängande här på basen, men med trevliga människor är inte det så illa. Det var en dag förra veckan då jag satt och diskuterade med en grupp människor på en blandning av engelska, spanska och portugisiska. De utländska studerandena som kommer hit för att studera engelska lär sig överlag väldigt fort, men de första veckorna de är här måste man ibland vara kreativ och använda sin fantasi då man kommunicerar.

Road trip to Cape Town

Passion world tour är i Sydafrika nu och ikväll är det dags för Cape Town. Och jag har biljetter. Och jag har köpt färdkost så att även roadtripen dit är räddad. Biltong och choklad. Det är grejer det.

Och idag har jag druckit kaffe med två av mina afrikanska bröder och diskuterat livet.

MEDmänniskor

Vissa dagar behöver man ha människor runtomkring sig. Inte bara människor som finns där, utan som faktiskt är där.  Fast man nödvändigtvis inte säger något, så vet man att det är där. Även de gånger då man talar språk utan ord.
Jag börjar få en ny internationell familj igen. Fast jag inte känner dem så bra ännu, vet jag att det är dem jag kommer att leva nära och tätt inpå de närmaste månaderna och att det är dem jag kommer att dela både glädjeämnen och ledsamheter med.
Och idag kände jag att de var där med mig. Människor som är med. Medmänniskor. Det är en gåva och rikedom.

Vardagen och DTS:en

Jag har redan varit här i en och en halv månad. Weird. Det börjar kännas som vardag. DTS:en har börjat, och jag börjar komma in i mina arbetsuppgifter. Den här veckan har det hittills varit fullt upp, men bara jag börjar få lite mera rutin på mina uppgifter så borde det börja gå lite smidigare.

Vi har en grupp på 16 personer nu i DTS:en från 5 olika världsdelar. Vi väntar ännu på fyra personer som har haft problem med sina visum, men som förhoppningsvis kan ansluta sig till skaran snart. Men det är en riktigt trevlig skara vi har här nu. Jag tycker om dem, fast jag inte har lärt känna dem på djupet ännu. Men om två veckor har vi en djup undervisningsvecka då temat är "The Father heart of God", och under den veckan brukar alltid en massa nya saker öppnas upp.

Vi har ännu inte bestämt vart vi åker på outreach, men jag skulle gissa att det blir någonstans i Afrika elelr Brasilien för min del.

Denna veckas måndag, tisdag och onsdag har vi haft en workshop med ett trettiotal ungdomar i åldern 16-18 år med olika typer av kriminell bakgrund. Men istället för att skicka dem till fängelse så skickar de dem att spendera tid med oss ;) Inte nu bara det, men vi var en del av det. Och jag tror att vi lyckades bra. Det kändes som att vi nådde fram till dem och vi hade en bra tid där.

Redan innan DTS:en började så hade jag börjat fara med Johnny och hans fru till en skola på fredageftermiddagar för att ha lite program med en årskurs 7 där. Jag trivs med att ha lite små projekt på gång vi sidan av allt annat.

Det har brist på folk i köket nuförtiden också, så på kvällarna har jag hjälpt till lite där också. För två dagar sedan jobbade jag där med Nanna. Det var roligt att få tala lite svenska för en gångs skull. Det är inte så ofta. Och så var det roligt att få kocka lite också.