Det har gått åtta veckor sedan semestern tog slut. Veckorna har verkligen gått fort och vardagen rullar på. Och ganska skönt att ha det så också.
Sommaren var varm och skön och bestod av en del idrottsrelaterade aktiviteter, ganska mycket ledighet och umgänge med vänner.
Även denna säsongs loppskörd blev en blandning av flera olika grenar.
NUTS Karhunkierros. Det var sommarens första lopp, som egentligen tog plats redan i slutet av maj. Efter många om och men valde jag att springa den kortaste distansen som officiellt är 31 km fast den egentligen är 34. Ett fint lopp i den vackra Ruka-terrängen. Ingen press på tid eller placering utan fokus låg på njutning och upplevelse samtidigt som man sprang. Och att få åka dit med en busslast Team Nordic Trailare var ju ett nöje i sig själv. Gav definitivt mersmak vad gäller trailöpning.
Vätternrundan. Sommarens andra lopp. Det hade inte blivit så många kilometer på cykel under våren och försommaren. Det var på något sätt roligare att springa på våren. Så jag var lite osäker på formen. Men loppet gick helt bra ändå. Förbättrade tiden med nästan 40 minuter till från fjolåret. Och glad och tacksam att jag fick sällskap av Camilla under hela loppet. Tänk att någon man aldrig träffat eller känt förut visar sig vara det perfekta cykelsällskapet för den dagen. Och åter en gång fick vi cykla i jättebra väder.
Vansbrosimningen. Det blev inte mycket simmat heller. Nästan inte alls. Jag simmade en kort stund en gång i slutet av februari med en vän i prattempo. Det var mer fokus på att prata än att simma. Sen simmade jag två gånger i simhallen i juni och två gånger utomhus. That's it. Första gången utomhus med våtdräkten kändes det först konstigt och ovant, men efter ett tag tyckte jag det började flyta på rätt bra ändå. Andra (och sista gången för vansbrosimningen) funkade inget alls. Inte andningen. Inte tekniken. Och hela jag kände mig trött. Så jag simmade mest bröstsim. Så det var med väldigt låga förväntningar jag ställde mig i startfållan där i början av juli. Tänkte att detta skulle ju vara en dag med bra förutsättningar att sätta personligt rekord, för det var bra väder och ganska lite vatten i älven. Synd att jag inte tränat mera. Och jag var ganska omotiverad. Så jag tänkte att nu ska jag göra undran det här loppet och sedan ska jag inte ställa upp i några fler simlopp.
De tidigare två åren fick jag ödsla en del tid på att simma om mycket människor, så trots att jag var ytterst osäker på formen i år, så ställde jag mig långt fram i fållan, för jag ville ha "fri sikt" redan från början. Och så bestämde jag mig att i år ska jag inte med våld tvinga mig att crawla genom hela. Blir jag trött eller märker att tekniken inte funkar byter jag till bröstsim och tar nya tag.
Och starten gick och jag började på. Kändes lite ovant. Under den första kilometern tog några kortare sekvenser med bröstsim. Men ju längre loppet gick desto bättre kom jag in i en bra rytm och crawlande började kännas bättre och bättre. Och den sista kilometern som gick motströms var det bara att mata på. Och då jag slog min hand i porten och tittade på klockan märkte jag att jag klarat drömtiden som jag inte vågadat uttala eller ens hoppas på med god marginal. Så jättenöjd med tiden 56:44 på de 3000 metrarna.
Cyklevasan. Loppet jag anmälde mig till bara för att jag siktade på en vasaloppstrippel. Men en ordentlig vrickning av vristen i juli ledde till två veckor total vila och jag fick ändra mina planer. Foten hann iallafall läka så pass bra att jag kunde åka cykelfasan utan att behöva ta några risker. Startade med min syster och tacksam att jag fick låna en cykel. Det underlättade mitt resande massor. Trampade på så gott jag kunde. Det var ganska blåsigt och kallt på morgonen, men det hann lugna ner sig tills vi startade och det var sist och slutligen ganska varmt under loppet. Förbättrade fjolårstiden med ca en minut. Ibland kan jag vara fruktansvärt känn vad gäller tider.
Ultravasan fick jag som sagt avstå från på grund av min vrickade fot. Det var mest tråkigt, men lite skönt också. Det skulle ha varit en utmaning även om jag hade haft båda fötterna i skick.
Lidingöloppet 30 blev antagligen årets sista lopp. Om jag nu inte kommer på att jag ännu vill springa något lopp. Detta år under lidingöloppet låg fokuset mest på att njuta av att få springa i terräng. Jag tog mig i mål springandes och benen orkade spurta på slutet. Benen och kroppen kändes okej. Konstaterade att skorna jag var lite osäkra på före loppet nog klarade det, men att de egentligen nog är lite för små. Speciellt i nedförsbackarna fick nog tårna känna av det. Jag fullbordade min tredje (super)klassiker. Ännu en klassiker som egentligen inte riktigt var planerad, men som ändå blev av.
Nu har jag inte tänkt göra några fler klassiker. Inte på ett tag åtminstone. Det har nog varit roliga lopp och jag har tyckt det har varit roligt att variera grenar under året. Men nu ska jag göra något annat. Vad är inte bestämt ännu
Fler lopp blir det väl troligtvis inte mer i år. Så nu ska jag ta det lite lugnare en tid och försöka bygga upp lite mera styrka och göra mig beredd på att gå in i min bubbla under pannlampslöpningen som står och knackar på dörren. För vintern och mörkret är på väg med stormsteg.
