Mellan två jobb

Hösten långa jobbvikariat är över och jag har hunnit starta mitt jullovsjobb.  Sen ska jag ha ett lite försenat jullov i januari. Tror jag.   Det finns ju hur som helst ingen snö nu, så då kan jag lika bra spara upp ledigheten till senare.
Hur som helst har det varit en intensiv, men väldigt lärorik höst.  En höst jag kan se tillbaka på med tacksamhet.

Igår var jag första dagen på hemservice på morgonen, medan vi hade jullov från skolan på kvällen. Nu är jag mittemellan ledig och arbetande.
Huruvida någon julkänsla har infunnit sig är jag osäker på. Men sen är det ju inte känslan som är det viktigaste heller. Det blir nog jul ändå. Och jul ska man fira.

Nu sitter jag och dricker en stor kopp brasilianskt kaffe och tittar ut på de små snöflingorna som sakta dalar ner. De är kanske av den våtare sorten, men de har iallafall bidragit till ett vi fått ett tunt snötäcke på marken.
Må de få hållas till imorgon.
Men hur som helst blir det nog jul i år också. Och nu börjar det vara riktigt nära.

De första 100 kilometrarna

Då skidsäsongen inleddes för några veckor sedan hann jag skida 3 gånger före snön smälte bort. 

Nu har jag skidat två gånger till ochårt prövade skidspåreth kommit upp i mina första 100 kilometrar. Men framtidsutsikterna vad gäller skidåkning ser ganska dåliga ut den närmaste tiden. Med plus fem grader och regn när jag körde till jobbet i morse, så tog det nog hårt på det redan hårt prövade skidspåret.

Men hur som helst är säsongen inledd, även om det ser ut att bli barmarksträning under julhelgen och kanske något besök till träningsverket. 

För vintern kommer nog att komma hår också. Frågan är bara när.

Stadens julgåva

Och detta är inte bara dagen då det gått ett år sedan jag lämnade Sydafrika. Detta är också dagen då jag fick en julgåva från både Nykarleby stad och Carleborgskolan. Hade inte räknat med något sånt som vikarie. Men det gläder mitt hjärta för den tacksamhet som visats mig. 

Jag har bara fått en julgåva från en arbetsplats förut, och det var från Worcester för 3 år sedan. 

Ibland är det de små sakerna som är de stora. 

365 dagar

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade mitt älskade Sydafrika. För hur lång tid är ännu osäkert. Året i Finland har gått bra, även om jag med jämna mellanrum riktar tankarna söderut.
Mycket har hunnit hända på ett år. Och jag börjar nog ha anpassat mig till vardagen i Finland nu.  Tror jag.
Jag har redan klarat en hel höst. Och nästan en hel höstremin också. Jag har faktiskt tyckt om att ha en finsk höst som omväxling. September och Oktober är fina. Men nog föredrar jag ändå Sydafrikas varma vindar med den här tiden på året.
Men det gäller att göra det bästa av den tid man har. Oberoende av var man befinner sig.
Det gäller också mörka novemberkvällar och snölösa decemberdagar.

90 år av livserfarenhet

Igår var det den 12 december 2015, och det innebar att jag har befunnit mig på den här jorden i 31 och ett halvt år. 

Men även om jag tycker att man ska hitta små saker i vardagen att fira och fira livet överlag så bleknar nog min ålder idag jämfört med min kära fammo som fyllde 90 år. Det är en anmärkningsvärd ålder och 90 år av erfarenheter är en lång tid. Då har man hunnit skaffa sig mera livserfarenheter än de flesta. 

Hon har hunnit uppleva krigstiden. Hon har varit med och tagit emot Kemijärviborna och öppnat upp sitt hem för dem, när de måste fly undan de tyska styrkorna. På den tiden var det inte frågan om ifall man hade plats eller kunde ta emot människor (med boskap). Man gjorde de möjligt. 

Stunder av guld

Det är fredag eftermiddag. Det snöar. Och af har just satt mig ner i soffan med en stor kopp latte och några bitar choklad. 

Dessutom fick jag mitt paket med två böcker från Amazon igår. 

Nu är det bra. 

Internationella HIV- och aidsdagen

Här i Finland kan HIV verka avlägset. Och vi får vara tacksamma att det inte är mer utsträckt än vad det är.

Det var först i Sydafrika när jag på riktigt kom i kontakt med människor som råkat ut för detta öde. Människor som bär en börda som är tyngre än många andras. Och tyvärr den skam och det stigma som också fortfarande är förknippat med det. Men samtidigt helt vanliga människor. Människor med drömmar. Människor med vilja att leva. Ingen kunde ana att de är HIV-positiva om de inte visste.  Och tack vara den medicinska utveckling vi nått idag, kan de leva ett ganska normalt liv.
De handlar om människor. Precis som du och jag. Människor som behöver få vara del av en gemenskap. Inte uteslutas. Människor som inte är farliga för oss. Vi är mera farliga med dem, eftersom deras immunsystem är försvagat.

Under en HIV/AIDS educator-skolning  för ett och ett halvt år sedan öppnades mina ögon mycket vad det hela handlar om. Jag fick svar på många frågor. Och det som det gjorde inom mig var att jag bara började älska mina två afrikanska HIV-positiva bröder mer.

Vi har kommit en bra bit på vägen. Men vi har fortfarande en bit kvar att gå så länge de fortfarande måste bära på skam och det finns folk som ser ner på dem. Ofta vet vi inte orsaken bakom. Och alla begår vi misstag av olika typer ibland. Bara att en del får större konsekvenser, medan andra inte syns.Och sådant som inte syns eller som ingen vet, kan ingen heller peka finger åt.

Och så vill jag ge en eloge åt min kollega Tim som jobbar med att sprida kunskap om HIV och aids i Worcester. Han är den som har kämpat så att alla smittade i Sydafrika ska få tillgång till gratis bromsmedicin. Och han är en av dem som när vi andra börjar söka oss till sängs för att sova, åker ut på stan för att möta bland annat prostituerade och andra som finns i riskzonen. Han kämpar, han uppmuntrar och han ger inte upp. Och det har gett nytt hopp åt många.