Här i Finland kan HIV verka avlägset. Och vi får vara tacksamma att det inte är mer utsträckt än vad det är.
Det var först i Sydafrika när jag på riktigt kom i kontakt med människor som råkat ut för detta öde. Människor som bär en börda som är tyngre än många andras. Och tyvärr den skam och det stigma som också fortfarande är förknippat med det. Men samtidigt helt vanliga människor. Människor med drömmar. Människor med vilja att leva. Ingen kunde ana att de är HIV-positiva om de inte visste. Och tack vara den medicinska utveckling vi nått idag, kan de leva ett ganska normalt liv.
De handlar om människor. Precis som du och jag. Människor som behöver få vara del av en gemenskap. Inte uteslutas. Människor som inte är farliga för oss. Vi är mera farliga med dem, eftersom deras immunsystem är försvagat.
Under en HIV/AIDS educator-skolning för ett och ett halvt år sedan öppnades mina ögon mycket vad det hela handlar om. Jag fick svar på många frågor. Och det som det gjorde inom mig var att jag bara började älska mina två afrikanska HIV-positiva bröder mer.
Vi har kommit en bra bit på vägen. Men vi har fortfarande en bit kvar att gå så länge de fortfarande måste bära på skam och det finns folk som ser ner på dem. Ofta vet vi inte orsaken bakom. Och alla begår vi misstag av olika typer ibland. Bara att en del får större konsekvenser, medan andra inte syns.Och sådant som inte syns eller som ingen vet, kan ingen heller peka finger åt.
Och så vill jag ge en eloge åt min kollega Tim som jobbar med att sprida kunskap om HIV och aids i Worcester. Han är den som har kämpat så att alla smittade i Sydafrika ska få tillgång till gratis bromsmedicin. Och han är en av dem som när vi andra börjar söka oss till sängs för att sova, åker ut på stan för att möta bland annat prostituerade och andra som finns i riskzonen. Han kämpar, han uppmuntrar och han ger inte upp. Och det har gett nytt hopp åt många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar