Mellan två jobb

Hösten långa jobbvikariat är över och jag har hunnit starta mitt jullovsjobb.  Sen ska jag ha ett lite försenat jullov i januari. Tror jag.   Det finns ju hur som helst ingen snö nu, så då kan jag lika bra spara upp ledigheten till senare.
Hur som helst har det varit en intensiv, men väldigt lärorik höst.  En höst jag kan se tillbaka på med tacksamhet.

Igår var jag första dagen på hemservice på morgonen, medan vi hade jullov från skolan på kvällen. Nu är jag mittemellan ledig och arbetande.
Huruvida någon julkänsla har infunnit sig är jag osäker på. Men sen är det ju inte känslan som är det viktigaste heller. Det blir nog jul ändå. Och jul ska man fira.

Nu sitter jag och dricker en stor kopp brasilianskt kaffe och tittar ut på de små snöflingorna som sakta dalar ner. De är kanske av den våtare sorten, men de har iallafall bidragit till ett vi fått ett tunt snötäcke på marken.
Må de få hållas till imorgon.
Men hur som helst blir det nog jul i år också. Och nu börjar det vara riktigt nära.

De första 100 kilometrarna

Då skidsäsongen inleddes för några veckor sedan hann jag skida 3 gånger före snön smälte bort. 

Nu har jag skidat två gånger till ochårt prövade skidspåreth kommit upp i mina första 100 kilometrar. Men framtidsutsikterna vad gäller skidåkning ser ganska dåliga ut den närmaste tiden. Med plus fem grader och regn när jag körde till jobbet i morse, så tog det nog hårt på det redan hårt prövade skidspåret.

Men hur som helst är säsongen inledd, även om det ser ut att bli barmarksträning under julhelgen och kanske något besök till träningsverket. 

För vintern kommer nog att komma hår också. Frågan är bara när.

Stadens julgåva

Och detta är inte bara dagen då det gått ett år sedan jag lämnade Sydafrika. Detta är också dagen då jag fick en julgåva från både Nykarleby stad och Carleborgskolan. Hade inte räknat med något sånt som vikarie. Men det gläder mitt hjärta för den tacksamhet som visats mig. 

Jag har bara fått en julgåva från en arbetsplats förut, och det var från Worcester för 3 år sedan. 

Ibland är det de små sakerna som är de stora. 

365 dagar

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade mitt älskade Sydafrika. För hur lång tid är ännu osäkert. Året i Finland har gått bra, även om jag med jämna mellanrum riktar tankarna söderut.
Mycket har hunnit hända på ett år. Och jag börjar nog ha anpassat mig till vardagen i Finland nu.  Tror jag.
Jag har redan klarat en hel höst. Och nästan en hel höstremin också. Jag har faktiskt tyckt om att ha en finsk höst som omväxling. September och Oktober är fina. Men nog föredrar jag ändå Sydafrikas varma vindar med den här tiden på året.
Men det gäller att göra det bästa av den tid man har. Oberoende av var man befinner sig.
Det gäller också mörka novemberkvällar och snölösa decemberdagar.

90 år av livserfarenhet

Igår var det den 12 december 2015, och det innebar att jag har befunnit mig på den här jorden i 31 och ett halvt år. 

Men även om jag tycker att man ska hitta små saker i vardagen att fira och fira livet överlag så bleknar nog min ålder idag jämfört med min kära fammo som fyllde 90 år. Det är en anmärkningsvärd ålder och 90 år av erfarenheter är en lång tid. Då har man hunnit skaffa sig mera livserfarenheter än de flesta. 

Hon har hunnit uppleva krigstiden. Hon har varit med och tagit emot Kemijärviborna och öppnat upp sitt hem för dem, när de måste fly undan de tyska styrkorna. På den tiden var det inte frågan om ifall man hade plats eller kunde ta emot människor (med boskap). Man gjorde de möjligt. 

Stunder av guld

Det är fredag eftermiddag. Det snöar. Och af har just satt mig ner i soffan med en stor kopp latte och några bitar choklad. 

Dessutom fick jag mitt paket med två böcker från Amazon igår. 

Nu är det bra. 

Internationella HIV- och aidsdagen

Här i Finland kan HIV verka avlägset. Och vi får vara tacksamma att det inte är mer utsträckt än vad det är.

Det var först i Sydafrika när jag på riktigt kom i kontakt med människor som råkat ut för detta öde. Människor som bär en börda som är tyngre än många andras. Och tyvärr den skam och det stigma som också fortfarande är förknippat med det. Men samtidigt helt vanliga människor. Människor med drömmar. Människor med vilja att leva. Ingen kunde ana att de är HIV-positiva om de inte visste.  Och tack vara den medicinska utveckling vi nått idag, kan de leva ett ganska normalt liv.
De handlar om människor. Precis som du och jag. Människor som behöver få vara del av en gemenskap. Inte uteslutas. Människor som inte är farliga för oss. Vi är mera farliga med dem, eftersom deras immunsystem är försvagat.

Under en HIV/AIDS educator-skolning  för ett och ett halvt år sedan öppnades mina ögon mycket vad det hela handlar om. Jag fick svar på många frågor. Och det som det gjorde inom mig var att jag bara började älska mina två afrikanska HIV-positiva bröder mer.

Vi har kommit en bra bit på vägen. Men vi har fortfarande en bit kvar att gå så länge de fortfarande måste bära på skam och det finns folk som ser ner på dem. Ofta vet vi inte orsaken bakom. Och alla begår vi misstag av olika typer ibland. Bara att en del får större konsekvenser, medan andra inte syns.Och sådant som inte syns eller som ingen vet, kan ingen heller peka finger åt.

Och så vill jag ge en eloge åt min kollega Tim som jobbar med att sprida kunskap om HIV och aids i Worcester. Han är den som har kämpat så att alla smittade i Sydafrika ska få tillgång till gratis bromsmedicin. Och han är en av dem som när vi andra börjar söka oss till sängs för att sova, åker ut på stan för att möta bland annat prostituerade och andra som finns i riskzonen. Han kämpar, han uppmuntrar och han ger inte upp. Och det har gett nytt hopp åt många.

Medan snön försvinner

Och medan jag ser snön smälta bort där ute, så har jag istället fått rättat åttornas matteprov. Och egentligen är det ganska skönt med en ledig kväll. Och skönt att få undan lite arbete.

Under den här veckan när jag skulle lyssna på musik som spelas nuförtiden, har jag blivit uppdaterad om en massa olika saker om vad som händer i popvärlden. Det ena mera onödigt än det andra. Men åtminstone är jag lite mera up-to-date än vad jag var före.  Jag har ju typ gått från 0 till 10 på en vecka.

Men TV-program och serier ligger jag nog ännu efter med ett decennium.  Minst.

Vad lyssnar unga på nuförtiden?

Jag har hunnit skida i tre dagar, Nu regnar det. Ser inte bättre ut än att det blir ett litet uppehåll nu. Men glad är jag för de tre dagar jag fick, Vet inte när jag skulle ha skidat i november senast, Kanske 2002. Och nu är jag redan uppe i 63 kilometer. Vilken rekordstart på säsongen.

Imorgon ska jag ha morgonsamling på högstadiet, Det går i praktiken oftast ut på att man spelar upp en lät via centralradion och sedan läser upp dagens meddelanden, Jag har ju inte riktigt koll på vad tonåringar lyssnar på nuförtiden. Så den senaste veckan har jag hört på radio x3m till och från jobbet för att bli lite mera insatt. Dessutom googlade lite spellistor och tio-i-topp listor i lördags. Så nu tror jag att jag kommit fram till en låt som kunde gå.

I Larsmo skidar man

Vintern kom natten till lördag och redan på söndag hade de riktigt fina skidspår i Larsmo. Snacka om effektivitet. Jag kan bara tacka att det finns sådana som vill göra det möjligt för oss att skida.

Så idag tvättade jag av rullskidorna och satte in dem i förrådet för vintern. Nu kommer de nog att få vara där till juni. Om jag kan hålla mig. Men i vår är det nog tänkt att det kommer att vara mest löpning och cykling som gäller.

Men istället för rullskidorna tog jag i bruk de vanliga skidorna. Och det är ju ännu bättre. Det är många år sedan jag sist hade en skidsäsong inledd redan i november.
Nu har jag fått mina första kilometrar.

Smaker av världen

Igår åt jag sydafrikanskt. Jag gjorde min allra första potjiekos, fast i vanlig kastrull istället för en gryta över elden. Och den blev god. Nu har jag så att jag ännu får njuta av den några dagar.

Jag gick och lade mıg i mörker igår och vaknade upp till ett vinter wonderland när jag hörde att snöplogen körde körde förbi. Och det var ett ganska bra sätt att vakna. Jag visste ju att det hade börjat snöa igår och visste att det skulle hålla på hela natten. Men jag visste ju inte hur myser jag kunde förvänta mig. Jag kunde ju bara hoppas.
Jag vandrade ett varv genom gågatan på stan. De hade julöppning. Där fick jag äta risgrynsgröt. Och det smakade just julöppning. Sen fick jag med mig lite syriska falafel hem också som några av våra nya finländare och Jakobstadesbor sålde vid Svenska gården idag.

Ikväll var jag hemma hos en Afghansk familj och spelade spel, tittade på film och läste böcker med deras barn. Blev också bjuden på mat.

Och vad roligt det är att märka att jag är omgiven av hela världen och få ta del av andra länders smaker.

Och det är så jag trivs bäst. To be in the middle of all the nations. Fast jag varit hemma i Finland i snart ett helt år.

En stad i shock. Och så många andra platser som också drabbas men som går så obemärkt förbi.

Det är dag nummer två sedan terrorattacken i Paris.  Facebook fylls mer och mer av trikolora profilbilder från människor som vill sympatisera med alla offer och deras familjer. Och de behöver alla tankar och böner de kan få. Varje god tanke är ett steg framåt.
Samtidigt så händer det så många likadana terrorattacker hela tiden världen över, som inte får någon mediasyrlighet alls. Två dagar innan Parisattentaten var den bombningar i Beirut. I Syrien och Irak har terrorattentat blivit vardagsmat. I Västafrika härjar den islamistiska terroristgruppenBoko Haram nådeöst. Offren till dessa attentat behöver också världens omsorg och böner.
Inga tanke eller bön för Paris är förgäves. Fortsätt med det. Det är fint att folk bryr sig. Det ger hopp för mänskligheten. Och även om terrorattentat sker på så många andra ställen än i Paris oktå, så gör det inte omtanken för Paris mindre. Gråt med dem så gråter. Glädjs med dem som gläder sig.

Och så här två dagar efter att världen blev lite mörkare för en stund så faller den första snön ute. Så oskyldigt går dagarna vidare. Jag sitter i soffan och ser på nyheterna på TV, dricker en kopp kaffe och ska snart ske på skidtävlingar. Så orättvist kan livet vara.

Så nu har vi alla möjligheter att visa att ljuset är starkare än mörkret. Ännu en orsak att visa lite mera kärlek än förut. Låt oss övervinna det onda med det goda.

Det här med språk

En torsdag eftermiddag och jag sitter och dricker te hos en familj jag bara träffat ett fåtalgånger. Men jag känner mig bekväm och hemma. Detta är ett hem med värme och gästfrihet. 

Familjen kommer från Afganistan och har redan varit några år i Finland. Alla familjens barn går i skola och förskola på finska, men de pratar alla flytande svenska också. Och så har de lärt sig engelska. Svenska säger de att de lärt sig främst på svenskalektionerna i skolan. 

Och jag kan inte sluta förundras att de kommit till ett nytt land och redan lyckats lära sig tre nya språk. 

I skolan försökte de tappert lära mig finska i tio år utan desto större framgång. Jag känner mig fortfarande ganska obekväm då jag ska kommunicera flera meningar i rad på finska. 

Och i tidningarna idag står det att den finländska skolan som räknas som en av världens bästa är världssämst på att lära ut finska åt svenskspråkiga. 

Och då undrar jag att om dessa människor som kommer hit som flyktingar lyckats ta till sig båda Finlands språk på så kort tid, hur kan det då vara så svårt för mig och många andra att lära sig det andra. 

Men en sak vet jag och det är att dessa människor kommer att vara en resurs för vårt land. 

De är det redan. 

Och jag kände mig redan mycket rikare efter att ha fått spendera några timmar hemma hos dem. 

Cykeln i vinterdvala

Jag tror jag har varit på årets sista cykeltur med min Alive. Min cykel har börjat heta det. Det kan ju hända att cykelvädret fortsätter en tid ännu, det vet man ju inte, men idag har jag satt cykeln i vinterdvala. Jag har spolat bort all lera från dagens runda och torkat bort även annan smuts som lyckats fastna, och främst kedjan har blivit ordentligt tvättad och uppmord. Förhoppningsvis kommer den att må bra i källarn nu under vintern. Kanske jag tittar till den någon gån nu som då.

Vi har haft en angenäm första säsong tillsammans även fast den ibland har kommit lite i skym undan för annan träning. Men den verkar nöjd ändå. Drygt 1000 km har vi hunnit färdas tillsammans. Nu får den börja förbereda sig på nästa säsong. Det är då den ska upp till bevis på riktigt.

Och förutom att tvätta cykeln så var jag ett varv till krafthallen på morgonen också. Nu gäller det att börja förbereda armarna på att det snart börjar bli deras tur att jobba. De har fått alltför mycket vila under sommaren. Betydligt mer träning har det fått än före förra skidsäsongen, men ändå väldigt lite. Men ännu hinner man väl förbättra situationen lite åtminstone.

Lidingöloppet

Det börjar ju redan vara historia. För det är ju över en och en halv månad sedan. Men hur som helst kom tog jag mig runt rundan och de 30 kilometrarna. Jag sprang 2 minuter och 1 sekund för sakta. Eller inte vet jag om det var för sakta, men så mycket över mitt mål kom jag. Men glad är jag för det.
Jag är glad att jag har ben som orkar springa. Och jag vet ju redan att jag ofta springer för mycket i min bekvämlighetszon. Jag borde ha påbörjat min spurt sådär 2-3 km tidigare och inte bara de sista 500 metrarna.
Men det var en fin idrottsupplevelse. Köparglädje när den är som allra bäst.

Och vilket härligt ljud att få höra klatchet av när 1000 människor springer över ett vått halvlerigt fält. Jag visste inte att löpning kunde låta så vackert. Just då njöt jag av varenda steg.
Och vädret visade sig från sin bästa sida. Sol, lagom varmt och frisk luft.
Lidingö, kanske så ses vi igen.

Ja, och så var det ju några bilder.

Tungan rätt i mun eller hur det nu var.

Spurten inledd.

Mot slutet av upploppet. Inte många metrar kvar nu.

Glad och nöjd efter målgång.

Höga Västern

Det var igår som anmälan till vätternrundan skulle ske. Själv var jag befriad från det ansvaret, för jag var med i en liten grupp, där min fasters man hade fått äran att anmäla hela gruppen samtidigt. Och det uppdraget klarade han galant, för redan samma kväll fick jag ett mejl med bekräftelse att jag har fått en startplats till Vätternrundan.
Gruppen som jag är med i heter för övrigt Höga Västern (2/3 av gruppens medlemmar heter antingen Höglund eller Westerlund). Och nu har alltså alla av Höda Västerns 6 medlemmar beviljats startplats.

Fredagen den 17 juni kl 20:58 ska jag börja trampa och börja arbeta av de 300 kilometrarna. Så det blir att cykla hela natten och ungefär fram till lunchtid nästa dag. Hur sen lunch det blir den dagen återstår att se.
Hur som helst ska det bli roligt och intressant att få prova på något nytt. Och det här kommer hittills att bli den längsta utmaningen av alla mina långlopp. För hur snabbt jag än cyklar så kommer nog timvisaren på klockan att hinna fullfölja ett helt varv.

En svensk klassiker

Skida vasaloppet, cykla vätternrundan, simma vansbrosimmet och spring lidingöloppet. Och detta ska ske inom ett år. Det innebär 90 km skidåkinig, 300 km cykling, 3 km simning och 30 km terränglöpning. Ganska långa sträckor i sig själva, men långt många gånger fler timmar ska man spendera ute längs vägarna, i skogen, i spåret  eller i simhallen under året, förutom de fyra enstaka dagarna när allt ska upp till bevis.

I Sverige är det årligen flera tusen som vill pröva sina gränser och utsätta sig för denna prövning. 

För mig har det aldrig varit ett mål att göra en klassiker. 

Jag hade tänkt att jag någon gång i livet skulle skida Vasaloppet och att jag någon gång skulle springa maraton. Men inte mer än så. 

Men så var både vasaloppet och maratonet över. Och nog var det ju ganska roligt trots allt. Och så råkade jag köpa en ny cykel. Jag hade tänkt mig en mountainbike, men kom hem med en landsvägscykel. Så kan det gå. Men hade fortfarande inga planer på någon klassiker, när min faster föreslog det på skoj.

Men sen någon gång där kring midsommar började jag fundera på vad nästa utmaning kunde vara. Hade ju inget direkt att träna för, och på något sätt har jag lättare för att motivera mig om jag har något att träna för. 

Så jag anmälde mig till Lidingöloppet, ett 30 kilometers terränglopp. Tänkte att det kan ju vara ganska roligt att springa i skogen. Mera omväxlande än att nöta asfalt. Och ifall jag nästa år skulle komma på att jag vill göra en klassiker så skulle jag ju ha en del undan. Men tänkte inte desto mera på det.

Så jag laddade också ner ett träningsprogram från nätet inför lidingöloppet, för att försöka få öin lite mera kvalitativ träning under de få pass som jag hade för att också hinna med fotboll och andra träningsformer vid sidan om. Det var egentligen ett 20 veckors program, men jag började vid vecka 11. Och det upplägget fungerade bra, jag som annars alltid springer i min bekvämlighetszon, tvingade mig att ibland springa lite längre eller lite snabbare än vad jag annars skulle ha gjort.

Det var egentligen under tiden som jag tränade inför lidingöloppet som jag på riktigt började fundera på att göra en klassiker. Var ju redan anmäld till Vasaloppet också, så om jag skulle klara båda de lopp jag anmält mig till, vilket jag förstås har tänkt göra, så skulle jag ju redan ha gjort hälften. Åtminstone till antalet. Och så hade jag ju faktiskt en cykel. Jag visste ju inte med säkerhet hur nästa sommar skulle se ut. Det vet jag ju i och för sig inte ännu heller. Men åtminstone lite på grund av att kunna hålla möjligheten öppen, bestämde jag mig att jag kommer att vara i Finland åtminstone till mitten av nästa sommar.

Så nu ännu en tid efter att jag bestämt mig för att vara i Finland till mitten av sommaren, så börjar jag nog bli mer och mer övertygad för att jag ska sikta in mig på en klassiker trots allt. 

Jag har nu också föranmält mig till Vätternrundan. Den riktiga anmälningen sker på onsdagkväll kl. 19:00 svensk tid. Platserna lär ta slut inom bara några minuter, så det gäller att vara ute i rätt tid och att ha lite tur också.  Så nu återstår det bara att vänta och se.

Och med det avslutar jag detta rekordlånga inlägg och börjar förbereda mig på tanken att helgen snart är slut.

Uppdateringsluncher, Och sådant.

Jag åkte på en snabbvisit till min gamla studiestad. Den som var mitt hem i över 7,5 år med undantag av ett halvt år och de flesta somrar däremellan.
Och både på vägen ner och upp, körde jag genom min andra gamla studiestad, som inte var min studiestad speciellt länge , men som ändå en del vänner bestämt sig för att bosätta sig i.

Och jag har hunnit med två lunchdater, en kaffedate, en middagsdate, en kvällstedate och en palatsbrunch. Tycker att jag lyckats utnyttja min färd längs vägen riktigt bra, så jag lyckats få till matsällskap både på vägen söderut och sedan på väg norrut igen. Men maten i all ära, men den slog nog inte sällskapet. Flera av dessa människor hade jag inte träffat på väldigt länge. Så länge att vi här pratar år, då det gäller en del av sällskapet.
Men vilken gåva det är då det ändå går att fortsätta som att en gemensamma måltid skulle vara det naturligaste i världen. Att kunna fortsätta där man slutade, eller bara efter en kort uppdatering. Och vad fint att få ha en sådan brokig skara av vänner. Och oj vad jag tycker mycket om dem.

Och sen så är ju nog Åbo en vacker stad. Speciellt då den visar upp en solig sida.

Kollektivboende

Jag är tillbaka i palatset. Och även om jag aldrig bott i det på dess nuvarande adress och de jag egentligen känner bäst inte var hemma, kändes det ändå som att komma hem. Palatset är inte en adress. Det är kanske mera som ett fenomen. Ett fenomen av kärlek och gemenskap. 

Och nog är det något fint med att bo och dela liv tillsammans. Jag insåg den än en gång då jag deltog på palatsmötet idag. Inte alltid lätt, men fint och givande. 

Jag som nu för första gången i mitt liv bor ensam. Och visst kan det vara skönt det också. Men jag tror på kollektivt boende. 

Och ikväll har jag fått håret fixat av en alldeles ny bekantskap. 

Bara det är ju vardagslyx. 

Det stämmer ju inte riktigt mera

Jag konstaterade att jag borde uppdatera informationen på min blogg småning om. Ska försöka ta mig dit och göra det någon gång. Inom en snar framtid. För jag bor ju inte i Sydafrika mera. Även om jag också bara säger att jag är här i Finland tills vidare, så är det ju här jag håller hus just nu. Åtminstone till nästa sommar. Sen får vi se.

Men jag trivs bra i min lilla lya. Och det börjar mer och mer kännas som hem. Eller åtminstone som ett lite längre tillfälligt hem.

Och imorgon ska jag fara på en lite visit till min gamla studiestad. Den stad som var mitt hem i sådär kanske sju år. Det var ganska lång tid det också. Även om den gick snabbt de åren också.

Livet det bara fortsätter.

De är redan här

Det har redan i flera veckor dagligen skrivits om flyktingar i tidningarna. Och många gånger har jag blivit riktigt ledsen då jag läst kommentarerna till en del av artiklarna. Man får ha olika åsikter om det hela. Och jag säger inte att det är en helt oproblematisk situation vi befinner oss i. Men nu är det inte mera frågan om vi ska ta emot flyktingar eller inte. De kommer ändå och många är redan här. 

Och när de nu redan är här tycker jag vi ska göra det bästa av situationen och få dem att känna sig välkomna. Hjälpa dem att bli en del av vårt samhälle. De har haft det svårt nog ändå. Vi behöver inte addera till deras börda. Vi har inte gått i deras skor så vi har inte rätt att döma. 

Bland annat därför spenderade jag och några andra finländare några timmar i fäbodaskogen på lördagen med ett förtiotal irakiska flyktingar. 

Och bland annat därför har jag suttit och druckit te och umgåtts me några afganska kvinnor ikväll. För vem är jag att sitta och bli irriterad på Finlands flyktingpolitik och ha åsikter om vad som borde göras om jag inte kan lyfta ett finger själv?

På Lidingö

Jag har inte spenderat särskilt mycket tid i Stockholm. Jag hittar ganska dåligt och känner inte riktigt till vad det finns för olika områden som mer eller mindre hör till allmänbildningen.

Men så kom det ju en helg som jag skulle spendera i Stockholm i och med att jag skulle och springa dit. Och även om det blev en väldigt kort visit kan jag konstatera att Lidingö är vackert. Och vädret visade sig också från sin bästa sida.

Så här är lite ljusglimtar från min sista morgonpromenad.

Jag springer

Jag har nu följt mitt träningsprogram (som jag laddade ner från nätet) då det gäller löpning i nio veckor. Så länge har jag aldrig följt ett program förut. Int ens då jag skidade, för du var jag ganska bra på att fuska då det gällde träning.
Nu återstår det bara en vecka kvar av programmet. Två ganska lätta pass och sedan till sist Lidingöloppet på lördag. Jag vet inte om jag är tillräckligt förberedd eller inte, men på något sätt känner jag mig nog mera förberedd än inför maratonet. Inför det hade jag ju bara varit på tre långlänkar. Nu har det ju varit en långlänk i veckan i två månader, även past en del har varit lite kortare långlänkar.
På ett sätt ska det bli skönt att få en liten paus från löpningen sen efter det. Även om det samtidigt är lite tråkigt, för jag tycker om att springa på hösten. Få se om jag lyckas vara så disciplinerad i allafall att jag fortsätter att springa några gånger i veckan fast jag inte har något jag tränar för.

Och detta är min första löparselfie. 

Till Jakobstad

Jag har flyttat. Och till Jakobstad av alla ställen. Och jag har nu hunnit bo en vecka i min lilla lya som jag nog tror att jag kommer att kunna trivas i. Jag börjar ha det mesta jag behöver där och ganska mycket till. Men inget internet ännu. Kanske skaffar jag någon gång. Man vet aldrig.

Och problemet med fortfarande massor med bär i skogen och det faktum att frysen hemma i Purmo redan är full löste jag genom att köpa en till frys. Så nu ska nog mina 30 liter blåbär, 20 liter hallon, 10 liter kantareller få tillräckligt med plats där de samsas med vinbären, smultronen, hjortron, lingonen och saften. Säga vad man vill om den här sommaren, men skogen den har levererat på alla fronter.

Jag har också hunnit jobba min första vecka i skola den här hösten. Och det ser ut som att det kommer att bli ganska många veckor i skolan den här hösten. Och faktiskt under vintern också. Allt ordnar sig. Och det har jag aldrig tvivlat på heller. Det finns andra som har varit mycket mera oroad för min jobbsituation. Själv har jag inte oroat mig en endaste sekund.

Lite av skogens saldo här på sensommaren:

Mer än bara fotboll

Så var en fotbollssäsong över igen. Det går tillbaka ända till 2009 sedan jag spelade en hel fotbollssäsong sist. Och med att ha haft paus helt från fotbollen i 2 år, så kändes det roligt att få spela igen. Visst har det ibland varit tidskrävande och inte var det alla gånger roligt att stiga upp och fara på träning till kl 8 i Tellus på lördagsmorgnarna under vintern, men fotbollen har varit så mycket mera än fotboll. Speciellt med vårt lag i år.
Så med flaggan i topp avslutar vi denna säsong och jag är fortfarande lika övertygad om att jag har de bästa lagkamraterna, de bästa tränarna och att vi haft den finaste publiken i år.
TACK!

Och även om vi normalt spelar i rött, så är vi svarta på de här bilderna.

Dagarna de går och går

Mycket händer, men samtidigt fortsätter allt ungefär som vanligt. Så jag vet inte riktigt vad jag ska uppdatera.
Men jag har nu följt mitt träningsprogram inför Lidingöloppet i 6 veckor. Det är rekord och jag har sprungit min sista långa långlänk. Nu kommer långlänkarna att bli lite kortare fram till loppet. Efter det tror jag att jag ska ta det lite lugnare med löpningen en tid. Jag jobbar ännu ännu inom hemvården, men om knappt två veckor så återvänder jag till skolvärden igen. Och så håller jag på och flyttar till stan. Alltså Jakobstad. Tänk att jag skulle hinna med en sådan era i mitt liv också. Och så fortsätter jag att plocka bär. Av alla sorter. Inte riktigt, men ändå ganska många sorter. Och det känns som att hela världen är full av hallon i år. Åtminstone hela Purmo. Nästan åtminstone. Sen i slutet av augusti hann jag också inleda både paddlings-, bad- och strandsäsongen. Bättre för sent än aldrig. Och så håller ju fotbollssäsongen på ännu också. En match har vi kvar, som spelas på lördag i Nivala av alla ställen på jorden. Men det är redan klart att vi har vunnit serien för i år, för inga andra lag kan komma ikapp mera.

Och nu funderar jag på att hur det kommer att bli med mina planer att fara och vandra i höst. Det ser ut som att det tidsmässigt skulle vara möjligt i slutet av september/början av oktober. Men har det hunnit bli för kallt då?

Träningsprogram

Jag har träna löpning efter ett träningsprogram. Jag har inte följt ett träningsprogram på kanske 13 år. Jag gjorde ett försök att utgå från ett träningsprogram inför maratonet, men dels hoppade jag in i programmet två månader för sent och sen så ändrade jag de flesta pass i alla fall. Det fungerade mest som ett program där jag tittade hur långt eller mycket jag borde ha sprungit.

Men nu är jag inne på min tredje vecka och det går ganska bra, även om jag här också började programmet först vid träningsvecka 11 av 20. Men om det går bra så följer jag då åtminstone den andra hälften. Grejen för mig är nu inte att springa mera, utan snarare kanske lite mera sällan men mera kvalitativt. Jag är en fruktansvärt bekväm löpare. Jag pressar mig sällan, utan springer nästan alltid i min komfortzon.  Därför blir det lätt ganska enformiga länkar.
Men nu får jag in ett lätt pass, ett intervallpass och en långlänk per vecka. Och det är faktiskt ganska roligt med lite variation.
Det är alltså ett träningsprogram inför Lidingöloppet som jag följer. Ett program jag hittade på nätet. Och Lidingöloppet är då ett 30 km terränglopp som i år går den 26 september i Stockholm.
JAg har inte sprungit något terränglopp sedan jag var med i IK Falkens terrängcup och tävlade i klassen F11 och sprang 1000 meter, men jag har alltid tyckt om att springa i skogen så jag tror att det ska bli riktigt roligt.

Det närmaste någonsin

Det senaste kanske två veckorna har tanken slagit mig någon gång nu som då att det kanske snart skulle vara på tiden att jag uppdaterar mig och köper en ny telefon. Men sen har jag glömt bort det igen. Egentligen vet jag ju inte om jag behöver en smart telefon ännu. Den telefon jag har nu har jag haft i åtta år och den fungerar bra ännu. Men ibland, dock väldigt sällan, finns det några funktioner jag saknar på min nuvarande telefon. JAg dock uträtta allt den andra på annat sätt, men det skulle vara så behändigt att ha allt i telefonen och inte behöva bära omkring på både kamera och dator vid sådana tillfällen.
Så idag var jag det närmaste jag någonsin varigt att beställa efter en smarttelfon. Så få se om de hela ännu hinner gå om, eller om jag faktiskt blir en telefon rikare ännu i sommar/höst.

Till grejen hör ju det att jag egentligen inte riktigt behöver en. Jag har ju redan en telefon som fungerar. Och jag tycker om att använda upp saker tills de inte går att använda mera. Dessutom är ju elektronikbranschen (som så många andra branscher) ganska ful. Oftast är det en massa asiater som arbetar alltför långa arbetsdagar med alltför lite lön under alltför dåliga förhållanden för att jag ska få ha lite mera lyx i mitt liv till så billigt pris som möjligt. Det känns liksom bara så fel.

Så för att tänka på något roligare så kan ni glädjas med mig över att mig åtminstone över 25 år gamla smultronställe fortfarande levererar.

Stockholm igen

Efter maratonet blev det lite lugnare med löpningen en tid. Dels fick jag en lätt förkylning som fick mig att ta det lugnt några dagar. Sen köpte jag också en ny cykel som dels var så dyr att den måste användas flitigt, men samtidigt är jag också fast av tjusningen att prova på något nytt och att faktiskt ha en cykel som är lätt och som man kan åka ganska fort med. Sen har det varit en del fotboll också och så har jag försökt hinna med lite rullskidning också. Och några enstaka gånger till gymmet. Och att löprundor har på något konstigt sätt blivit väldigt korta de gånger de faktiskt blivit av.

Så för att försöka motiviera mig själv lite (egentligen tycker jag nog det är roligt att springa) så anmälde jag mig till Lidingöloppet i slutet av september. Så det lär bli en till Stockholmsresa i år.

Och för att komma ihåg den fina löpkänslan, så bjuder jag här på några bilder från maratonet.

Fokuserad till tusen, eller hur det nu var. 

Half way through and still smiling :) Har här sprungit precis halva loppet.

Mindre än hundra meter kvar och ler kanske ännu mera här. Dessutom sprang jag som allra snabbast efter 40 km.

Blöt men lycklig första gångs maratonlöpare.

Arbete och sånt

I slutet av juni var jag ledig fem dagar i rad. Sedan jobbade jag en dag och var sedan ledig två dagar till. Det kändes som semester. Dessutom lyckades jag pricka in sommarens hittills varmaste helg under min ledighet. Och dessutom jobbade jag bara kvällar under på två veckor, så jag blev väldigt bortskämd med sovmorgnar.

Nu har jag återgått till det vanliga livet och har jobbat sex morgnar i rad nu. I morgon är jag ledig och sen fortsätter jag med fyra morgnar till. Kontraster i vardagen. Men vackert så. Nu har jag lärt mig att stiga upp tidigt på morgnarna igen.

Resten av sommaren kommer att vara lite jämnare fördelad. Dessutom kommer jag småning om att jobba lite mindre under några veckor. Vackert så. Sommaren tänker jag njuta av oberoende. Sen må jag jobba eller vara ledig. Det kalla och ibland regniga vädret kommer heller inte att få störa min sommar.

Dessa vita nätter

Tänk att kunna fara ut och springa just före midnatt och det är fortfarande ljust ut. Ljust och svalt och skönt. Ljusa nätter kändes väldigt avlägsna i Sydafrika.

Ja, alla dessa sköna ljusa, förrädiska nätter som först håller upp en alltför länge och sedan inte riktigt vill ge en någon sömn när man väl kommer i säng; nog är de trots allt alldeles underbara.

Midsommaren som gick

Ja, jag har väl inte mycket att säga om den egentligen. Har ätit gott, har umgåtts i gott sällskap och har jobbat. Däremellan har jag hunnit spring, cykla och åka lite rullskidor.

Grillat älgkött, delikat sommarsallad och födelsedagstårta var några av delikatesserna på midsommarfton. Att det dessutom blev soligt och fint var ju bara en bonus jag inte riktigt hade vågat räkna med.

Ja, sen resten av helgen blev det mest jobb. Men vackert så också. Och nog är det ljust ännu ett bra tag på kvällarna, fast det börjar vända nu.

Avslutar veckan men är bara halvvägs genom månaden

Och så har vi kommit fram till söndagen. Den sista tårtbiten är uppäten och födelsedagsveckan börjar närma sig sitt slut. Men är det 2,5 vecka kvar av juni.

Och för första gången på väldigt länge har vi nu haft en helg som inte är speciellt blåsig. Så jag har hunnit vara på min första lite längre länk med den införskaffade cykeln och är nog riktigt nöjd.
Dessutom har jag hunnit inleda rullskidssäsongen också. Det är nog ganska många år sedan nu som jag aldrig hann inleda säsongen före den var slut.
Men detta är ju en sommar av alla möjligheter, så jag bara kommer att jobba 75% och således ha mycket mera tid för annat. Och sen råkar jag ju faktiskt vara i Finland också, där bl.a. mina rullskidor finns. Det underlättar ju också det hela.

Länge leve sommaren! :D

Lördag

Och jag fortsätter helgen i sockrets tecken. Lite mera av gårdagens tårta till kaffet på jobbet. Sedan en sväng till Vasa på 30-års kalas där det bjöds på mera tårta och andra godsaker. Och hjälp vad vägen till Vasa ser annorlunda ut nuförtiden. Den har verkligen ändrat sedan jag körde där sist för ett och ett halvt år sedan.
I Vasa hann det också bli årets första barfota promenad. Kvalitetssällskap, fint promenadställe och givande samtal. ingen dålig kombination. sätt till lite frisk havsdoft till det och jag kan verkligen inte klaga.

Väl hemma igen blev det lite prinsbröllop med tilltugg framför TV:n för att avsluta kvällen.
Och oj vad härligt väder vi fått ha nu ihelgen. Mera sådant.

Självaste dagen

Jag har fått bjuda mina jobbkompisar på prinsesstårta, för det är sådana som jag tycker om och gärna äter tårta med på kaffepausen. Kanske finns det kvar lite ännu till morgondagens skifte. Jag har pratat flera jobbsamtal än jag brukar.

Jag har garnerat en kaka till som faktiskt blev ganska fin skulle jag vilja påstå. Jag har fått rosor, champagne och choklad och besök av en del vänner.
En riktigt fin och avslappnad kväll i goda vänners lag. Vad mera kan jag begära på min 31 års dag. Då gör det inte så mycket att jag inte hunnit cykla eller vara ut och springa alls. Jag är glad och nöjd över att dagen blev just så här. Enkel men trivsam.

So 31 bring it on!

Dag fyra

Jag ett morgonåk med min cykel. Kändes bra. Men varför måste det blåsa så mycket precis varendaste dag? Nåja, man kan inte låta vädret hindra en, isåfall finns det alltid något att klaga på. Det är nog bara att trampa på. Jag är glad att förkylningen verkar att ha gett med sig och jag kan vara igång igen och att den inte hann vara till så värst mycket besvär.

Det blev en sväng till stan idag igen. Sen tillbringade jag en del av eftermiddagen i köket också, före det var dags att fara och dra juniorträningar och knattrna före det var dags för våra egna träningar.
Två lediga dagar såhär mitt i veckan kan vara ganska skönt. Nu till näst blir det två roliga men intensiva dagar. Mycket kalasandet. Precis så som sommaren ska vara.

Tack och förlåt och godnatt. Nu lämnar jag ett fantastiskt år som 30-åring bakom mig.

Onsdag och dag 3

Dagarna går i rasande fart. Nu är det redan onsdagkväll. Jag har hunnit vara med fammo till stan. Vi köpte berlinermunkar som vi sedan åt till kaffet som vi drack när vi kom hem.

Sen har jag hunnit hämta hem min cykel också. Den var dyr. Men den är vacker också. Jag behöver egentligen inte en sådan dyr och bra cykel. Men de som var lite billigare hade redan blivit sålda. Så jag bestämde mig att detta får bli min födelsedagspresent till mig själv detta år. Och nu menar jag att jag inte kommer att behöva byta upp mig på ett bra tag. Min förra cykel köpte jag för ganska exakt 20 år sedan. Då fyllde jag elva. Om den här cykeln klarar sig lika länge får jag vara mer än nöjd.

Sen friskförklarade jag mig från förkylningen, för jag måste ju fara och provåka min nya cykel. Men jag känner mig nog så pass frisk att jag kan kalla mig frisk också. Och när man ändå redan hade träningskläderna på for jag ett varv till Purmo träningsverk också.

Nu återstår det bara att inta dagens glassportion. Icke att förglömma.

Födelsedagsvecka dag 2

Andra dagen på min födelsedagsvecka anno 2015 har jag börjat med att arbeta några timmar övertid och sedan har jag städat rummet och bytt sängkläder.

Ja, sen har jag jo också ätit två portioner glass och  druckit några koppar kaffe. Sådant är ju bara rätt och värdigt.

Imorgon tänker jag friskförklara mig från min förkylning (som nog varit av den lindrigare typen) och fara ut och röra på mig av något slag.

Och så gratulerar vi fantastiska Hanna som uppnår den anmärkningsvärda åldern 30 år idag. För er som inte fyllt 30 ännu, kan jag meddela att livet bara blir bättre då, så frukta icke.

Let the celebration continue!

Hanna och jag när jag hälsade på henne i Lyon våren 2008. 

Födelsedagsveckan är inledd

Min födelsedags vecka är inledd med att jag nästan har köpt en ny cykel (jag har åtminstone varit och reserverat en cykel åt mig och kommer att hämta den senare i veckan) och gjort batatsoppa. Två goda saker. Nu ska jag börja åka landsvägscykel. Det är egentligen en typ helt ny grej för mig. Men bara det skulle bli lite varmare tror jag att jag faktiskt kommer att tycka om det riktigt mycket. Det är ju inte för sent att börja med nya saker bara för att man är över 30.

Efter att ha klarat mig i tio månader har jag också dragit på mig en liten förkylning. Inte en av den värsta sorten, men ändå så att jag bestämde mig för att stå över dagens fotbollsträning. Så nu får det dröja tio månader till, minst, före jag har tid med nästa förkylning. Jag är glad hur som helst att jag klarade mig utan förkylning under både hela vasaloppet- och martonträningen. Om man nu måste vara sjuk så är det här egentligen en ganska bra tidpunkt.

Detta är den cykel som kommer att bli min inom en väldigt kort framtid.

I väntan på sommaren

Att fara ut och springa igår var kanske inte det smartaste. Jag försökte faktiskt låta bli. Men 20:45 blev frestelsen för stor och jag for ut på en liten runda.
Nu idag är resultatet att halsen är mycket sjukare än igår. Det funkade bra att spela fotboll i torsdags. Men gårdagens länk var tydligen för mycket. Nåja ir hövo dumb får kroppi liid. Ibland måste man våga chansa.

Och i väntan på varmare väder så for jag ut och ta lite bilder för att försäkra mig om att sommaren nog är på väg.

En nyckelpiga såhär lagom till SFP:s partidagar.

Nytt liv.

He komber no blåbäre iår å.

Brain är en fin katt.

Jag och min kompis.

Stockholm -It's a big race. Go run it!

Jag har sprungit mitt livs första maraton. Men förhoppningsvis inte mitt sista. Jag har brutit mot de flesta råd man get första gångs maratonlöpare. Det säger att man inte ska prova så något nytt under loppet som man inte provat tidigare. Jag provade typ allting för första gången under loppet. Men det gick bra ändå. Kanske var det bara extra mycket nåd den dagen.

Jag tycker på något sätt om att göra något för första gången. För då vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av mig själv. Jag får liksom slå ut underläge. Inga personliga rekord jag ska försöka slå. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som skulle vara möjligt heller. För jag har ju aldrig sprungit så här långt förut.

Mitt mål med loppet var främst bara att komma igenom och fortfarande tycka om att springa efteråt bara jag fick vila några dagar. Och jag visste att om det gick bra skulle jag kunna komma på en tid under 4:30. Men någon tid fokuserade jag inte på under loppet. Då sprang jag bara.

Jag köpte en ny jacka dagen före loppet. Mest för att jag råkade hitta den så lägligt och för att jag visste att de lovad regn största delen av dagen. De säger ju att man inte ska springa maraton i något man inte sprungit i förut, utan bara köra på utprovade saker. Jag provade den på min 4 km uppmjukningslänk dagen före. Det fick räcka. Den verkade fungera väl.

Då jag normalt kör långlänk har jag aldrig med mig varken vätska eller någon typ av energi att inta. Jag tycker att det är så jobbigt att springa med vätskebälte.
På maraton drack jag på så gott som alla stationer. Och åt även banan, saltgurka och en bit energibar som delades ut.
Jo, jag vet, jag åt saltgurka. Det äter jag ju inte ens i normala fall. Jag drack till och med pepsi. Jag är ju ingen lemonadfantast princip. Men jag tänkte att kanske set skulle vara bra att få lite extra energi mot slutet.

Ungefär precis när startskottet gick började det regna. Det sade att det regnade 10mm under den tid som loppet pågick. Det blir 10 liter per kvadratmeter. Alltså ett helt ämbar fullt med vatten per kvadratmeter. Inte konstigt att jag blev våt om fötterna.

Men roligt hade jag. Och på något konstigt sätt märkte jag inte av att jag var trött när jag sprang, utan kunde springa på i jämnt tempo hela loppet. Det kändes faktiskt som att det nästan började gå lättare mot slutet. På 4:15:49 sprang jag i mål i Stockholm stadion med ett leende på läpparna. Och det var inte förrän jag stannat efter mållinjen som jag märkte hur styv jag var i benen. Men lika glad var jag för det.
Och det maratonet blev helt klart en fin erfarenhet och upplevelse.
Förhoppningsvis blir det nog flera i framtiden.

Xenophobia in South Africa

When you spend quite some time in another country, you make it to your own, or at least your second country or third. There is a connection to that country that I think never really can be broken even if you never will return to that place again.

So when you have quite some places already that in some way is home, you feel when you hear about them in the news or read in the newspaper.

So now I feel for my dear South Africa and all the xenophobia attacks that have been taking place there the last week. A country with a painful past from all the separations because of the color of the skin ends up in similar situation again. Foreigners have been killed and badly beaten. South Africa who is a rainbow nations with such a beautiful mixture of people and cultures goes into this tragedy now.

First I love all the beautiful girls that are in this picture and second I like the mixture of all the skin colors.

Nog är det

En dag som jag vaknar 6:50 på min sovmorgon och konstaterar att det ändå är en timme senare än normalt och det senaste jag vaknat på  2,5 vecka. Men nog är det ganska skönt att kunna vakna före klockan sju och konstatera att det är ljust ute.

Och nog är det skönt att få fara på morgonlänk i såhär vacker och frisk vårsol.

Och nog är det roligt att på kvällen få stå och beundra norrskenet.

Och nog är det skönt att få veta att jag kommer att ha en alldeles ledig dag imorgon, då jag får pynja på med lite av det ena och det andra. Kanske jag till och med borde sätta telefonen på tyst för att faktiskt försäkra mig om att ingen ringer och vill ha mig i jobb.

Tiden den går

Det är redan en vecka sedan vasaloppet och på något sätt känns det både som att det var igår och som det var en evighet sen. Dagarna har varit ganska fulla sedan jag kom hem, med jobb mest varje dag, men igår och idag har jag också hunnit vara på jakt efter skidspår. Och något som en gång varit ett skidspår har jag hittat. Eller egentligen två. Men de börjar nog ha sett sina bästa dagar för den här säsongen. Det kan nog hända att dagens runda blir en av de sista för säsonget om inte något drastiskt händer på väderfronten. Och ärligt talat vet jag inte riktigt om jag vill att något så drastiskt ska hända.

Men det finns ju också en chans att jag tycker att jag behöver hinna upp till Lappland ännu en vända i vinter. Detta är på ett sätt en ganska fantastisk vinter och vår som jag måste ta vara på. Jag är glad och tacksam att jag blivit erbjuden så mycket jobb som jag har så att jag alltid har haft tillräckligt. Men samtidigt är jag så glad att jag är så fri att jag kan ta ledigt precis när jag vill.
Jag antar att det inte kommer att vara många år som de går att ha på det sättet.

Vägen till Mora

Ja då har jag åkt mitt första vasalopp. Och lite mera börjar jag förstå att folk blir lite fast vid det. HAr man en gång börjat så fortsätter de. Igen och igen och igen. För nog är det något speciellt att ta sig igenom dessa nio mil på skidor. Stämningen. Blåbärssopppan. Och alla andra tusentals skidåkare som är där av samma orsak.
Och människorna längs spåret. För nog får det en att le lite då man hör folk ropa "bra jobbat tjejen" då man kommer åkande i en klunga full av män. Och de som ger en dricka också mellan de riktiga saftkontrollerna.
Ja jag vet inte vad det är som gör det speciellt, men jag förstår helheten lite bättre nu.
Att det sedan var +4 grader då vi startade och +9 grader då vi kom i mål och en massa vatten ute längs spåret gjorde egentligen inte så mycket för mig, fast det gjorde loppet ganska tungåkt. Ibland är det bra att få känna att man lever. Att ta ut full valuta för pengarna.

Och såhär fina såg vi Höglundare ut då vi skidade eller kom i mål.