Jag har sprungit mitt livs första maraton. Men förhoppningsvis inte mitt sista. Jag har brutit mot de flesta råd man get första gångs maratonlöpare. Det säger att man inte ska prova så något nytt under loppet som man inte provat tidigare. Jag provade typ allting för första gången under loppet. Men det gick bra ändå. Kanske var det bara extra mycket nåd den dagen.
Jag tycker på något sätt om att göra något för första gången. För då vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av mig själv. Jag får liksom slå ut underläge. Inga personliga rekord jag ska försöka slå. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som skulle vara möjligt heller. För jag har ju aldrig sprungit så här långt förut.
Mitt mål med loppet var främst bara att komma igenom och fortfarande tycka om att springa efteråt bara jag fick vila några dagar. Och jag visste att om det gick bra skulle jag kunna komma på en tid under 4:30. Men någon tid fokuserade jag inte på under loppet. Då sprang jag bara.
Jag köpte en ny jacka dagen före loppet. Mest för att jag råkade hitta den så lägligt och för att jag visste att de lovad regn största delen av dagen. De säger ju att man inte ska springa maraton i något man inte sprungit i förut, utan bara köra på utprovade saker. Jag provade den på min 4 km uppmjukningslänk dagen före. Det fick räcka. Den verkade fungera väl.
Då jag normalt kör långlänk har jag aldrig med mig varken vätska eller någon typ av energi att inta. Jag tycker att det är så jobbigt att springa med vätskebälte.
På maraton drack jag på så gott som alla stationer. Och åt även banan, saltgurka och en bit energibar som delades ut.
Jo, jag vet, jag åt saltgurka. Det äter jag ju inte ens i normala fall. Jag drack till och med pepsi. Jag är ju ingen lemonadfantast princip. Men jag tänkte att kanske set skulle vara bra att få lite extra energi mot slutet.
Ungefär precis när startskottet gick började det regna. Det sade att det regnade 10mm under den tid som loppet pågick. Det blir 10 liter per kvadratmeter. Alltså ett helt ämbar fullt med vatten per kvadratmeter. Inte konstigt att jag blev våt om fötterna.
Men roligt hade jag. Och på något konstigt sätt märkte jag inte av att jag var trött när jag sprang, utan kunde springa på i jämnt tempo hela loppet. Det kändes faktiskt som att det nästan började gå lättare mot slutet. På 4:15:49 sprang jag i mål i Stockholm stadion med ett leende på läpparna. Och det var inte förrän jag stannat efter mållinjen som jag märkte hur styv jag var i benen. Men lika glad var jag för det.
Och det maratonet blev helt klart en fin erfarenhet och upplevelse.
Förhoppningsvis blir det nog flera i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar