Vätternrundan 2017

Jag tog mig runt Vättern. på cykel en gång till. En del cyklar en gång och säger aldrig mer och likväl är det med nästa år igen. En del står lite mera fast vid sina ord.
Men för mig så har aldrig den känslan dykt upp. Inte då jag cyklat åtminstone. Visst hade jag ont efter loppet fjol, men efter att ha fått ta det lugnt ett tag efter att jag kom i mål så var jag nog beredd att sätta mig upp i sadeln igen.

Även om 300 km är en ganska lång resa, så njöt av så gott som hela resan den här gången. Lite sjuk här och där blev jag väl, men inte så att det tog bort njutningen. Med inte ens hälften av den mängd cykelkilometrar som jag hade fjol visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av formen, men jag lyckades hur som helst förbättra tiden med 42 minuter från föregående år.

Hade fortfarande längre pauser än nödvändigt. Men då jag fick cykla största delen av rundan med två halvbekanta, så tyckte jag att det var onödigt att stressa, då vi istället kunde hjälpas åt att dra.

Och mitt inofficiella mål före loppet var att komma in under 12 timmar. Visste inte om det skulle lyckas då jag cyklat så lite i år. Jag hann nog ge upp det målet under loppets gång också då jag insåg hur långa pauser vi hade. Men själva cyklandet gick bra sen, så med några sekunders marginal, korsade vår trio mållinjen i bredd.

Vad som händer nästa år vet jag inte. När man väl börjat med något är det väl kanske svårt att sluta. Det har ju nog varit ett roligt lopp. Så nog kan det hända att jag finns med på startlistan även nästa år. Tiden får utvisa.

Lite oroväckande moln kvällen före, men vi fick sist och slut åka i utmärkt väder. Lite, lite regn en kort stund, men nitget som störde. Annars var det sol som gällde.

Vid starten. Klockan är ca 3:30 och vi har ett halv dygns cykling framför oss.

Har precis korsat mållinjen och ska snart få våra medaljer. Härlig känsla.

I did it. Och kroppen känns fortfarande helt okej.

Jag fortsätter skida på

Den sista januari kom jag upp till 800 skidkilometrar den här vintern. Det tror jag inte hänt i januari tidigare. Om det går bra kommer jag att komma upp i 900 km imorgon.
Efter det väntar två intensiva veckor så jag vet inte om jag kommer att hinna skida så mycket, men vad det gäller kilometrar så går det ganska bra nu.
Då det gäller kvalitativa kilometrar kan saken diskuteras. Mest skidar jag bara på, utan några genomtänkta inlag av intervaller, parstakning eller så vidare.

Eller mest parstakar jag ju hela tiden. Mest för att jag inte orkar valla och delvis för att det är möjligt, för det spår där jag skidar för det mesta så finns det inte några stora backar, så jag orkar parstake mig uppför alla bara det är någorlunda bra skidföre. Och det är ju parstakning som Vasaloppet mest kommer att handla om, så det är ju egentligen ingen dålig sak. Men någon noga genomtänkt träning är det verkligen inte. Jag morrar bara på.

Ifjol hade jag drygt 800 kilometer sammanlagt då jag begav mig iväg till Vasaloppet i början av mars. Det har jag överskridit redan nu när det är fyra veckor kvar.
Hur det blir med seedningslopp och sånt får vi se. Snön har ju inte direkt lyst med några stora mängder, och arrangörerna för långloppet har nog fått fundera både en och två gånger hur det ska gå ihop. Men det verkar som att det två långloppet här i trakten ska kunnas skida iallafall, även om det blir på lite annat sätt än vad man hoppats.

Funderingar om nästa års idrottsutmaningar.

Nu har vi redan hunnit med mer än halva höstterminen, vi har hunnit ha höstlov och jag har precis hunnit få höstens förhoppningsvis ändå förkylning. Hittills har den varit snäll och jag hoppas att den inte blir långvarig. 

Detta var också dagen då vinterns första snöfall inträffade. Inte många minuter och säkert var det många som missade det, men det visar ändå att vintern är på kommande.

Löpsäsongen blev ju som sagt kort men intensiv det här året. På åtta dagar hann den både starta och ta slut. Nu är det skidningen som är nästa.

På mejlen har jag också börjat få påminnelser om diverse lopp i olika grenar för nästa år. 

Och jag har sådär smått börja fundera på vilka lopp som kommer att bli nästa års äventyr.

På skidfronten är jag anmäld till Vasaloppet och har nog tänkt åka både Fäbodaloppet och Botniavasan om jag får vara frisk och det passar in med övrigt program. Dyker det upp något annat lopp sådär lämpligt så är ju inte det någon omöjlighet heller.

Sen är jag anmäld till Vätternrundan också. Man ska väl inte ge upp efter en gång. Nu har jag ju en tid att försöka slå.

Sen har jag lite i tankarna att göra en till klassiker. Så det skulle förutsätta att jag åker till Vansbro nästa år igen. Inget är bestämt ännu, men det var ju egentligen bara därför jag for på Lidingölppet iår fast jag sprungit maraton veckan innan, utifall att jag skulle vilja göra en klassiker nästa år.

Och sen skulle det nog vara roligt att få in något maraton också. Men det jag har funderat på passar inte optimalt in i mitt arbetsschema. 

Och kanske jag till och med skulle springa mitt livs första halvmaraton också.

Och lite skulle jag vilja prova på triathlon också. Men jag vet inte om jag vågar.

Ledig helg och kort Lidingöresumé

Efter två helger i två av våra grannländers huvudstäder är det riktigt skönt att bara få vila nu. Det behövs. 

Jag har ingenting att klaga på angående de senaste två helgerna. De har båda varit jättebra. Men att åka på fredageftermiddag och komma tillbaka söndagkväll och sen jobba därimellan blir lite väl intensivt. Men det har gått helt över förväntan. 

Och löpningen har varit kul. Både i Oslo och Stockholm. 

Benen var nog trötta på lidingöloppet efter maratonet veckan före, men trots det orkade de samarbeta och ta mig fram de 30 kilometrarna och ända till mål. Det gör mig så tacksam. Så vad spelar det då för roll att det tog hela 11 minuter långsammare än senast. 

Valet och kvalet

Det är torsdag. Det innebär två dagar kvar till Lidingöloppet. Mina ben är inte återställda ännu. Det har blivit bra mycket bättre, men är fortfarande ganska slitna. Min fot är sjuk. Jag gick 9 km idag under skoltid då vi hade den årliga skoljoggen. På det mest ojämna underlaget tog det ganska sjukt. Och det är ju inget 10 kilometers lopp på jämnt underlag som jag planerar att springa, utan ett ganska krävande 30 kilometers terränglopp. 

Så egentligen borde det ju vara ganska klart att jag inte ska åka och springa. Kroppen har helt enkelt inte hunnit återhämta sig. 

Men sen finns det också en vilja och en envishet som på något sätt vill tro att det kanske kan gå ändå. 

Så jag har ännu inte bestämt mig hur jag gör. Och det är imorgon jag åker. Om jag åker. 

Så nu är det bara att hoppas på rekordsnabb återhämtning de sista två dagarna. 

Jag var ju till Vansbro

Märker att jag inte riktigt skrivit på ett tag. Inga uppdateringar sedan jag kom fram till Vansbro. Men var inte oroliga. Jag tog mig nog bort från parkbänken innan natten.

På lördag fick jag vakna till en lika solig och fin dag som dagen innan. Jag åt morgonmål och gick sedan iväg från skolan till målområdet. Jag kom precis lagom tills att dameliten började komma inål. Vinnaren simmade på strax under 35 minuter. Det är ganska snabbt tycker jag. Jag hade ju som mål att komma under 1:30. Samtidigt som jag stod och såg på när det snabbaste damerna kom inål passade jag på att studera lite simteknik och se hur de sätter ner armarna i vattnet och när glidet kommer. Det är väl aldrig för sent att att börja fundera på tekniken. ;)

Passade också på att gå på mässcentret ett varv till och tittas på diverse sportutrustning. Mötte också upp med min syster och Johan och gick runt med dem en stund. Jag och Ia hade ju start ganska sent så vi hade ju god tid på oss.
Efter att ha gått runt en stund började jag söka mig tillbaka till skolan för att bara vila och ta de lugnt lite före starten och dessutom måste jag ju sätta på mig våtdräkten.
Medan vi gick tillbaka började väldigt mörka moln närma sig. Vi hann vara inne i skolan en tunt innan störtregnet och åskan kom. Det höll på kanske en halv timme. Men lagom tills vi skulle börja gå mot starten hade det slutat.

På grund av åskvädret hade de av säkerhetsskäl tagit en paus med att skicka iväg de startgrupper som skulle ha startat under åskvädret. Men lagom tills det var vår tur att starta så hade de kommit fram till normal tid igen.

Så i min våtdräkt och vita simmössa gick jag ner mot älven och började på. Härligt solsken igen och friskt vatten. Lite trångt mellan varven, men inte så farligt som jag hade trott. Och simningen flöt på ganska bra. Jag bytte om mellan bröstsim och crawl och det var riktigt skönt att simma. Hade ingen aning om tiden eller hur långt jag kommit, men räknade broarna som jag simmade under.

Och efter en timme och 14 sekunder slog jag min hand på planket vid målet. Tiden hade jag ju ingen aning om då, utan den fick jag reda på först när jag hämtade ut diplomet lite senare. Men riktigt nöjd var jag nog ändå. Jag trodde inte att jag kunde simma så fort.

Nog är det ganska skönt att vara nybörjare. För då vet man inte vad man ska förvänta sig utan får bara jobba på i eget tempo. Vansbrosimningen var ju egentligen bara mitt utfyllnadslopp för att fullborda klassikern. Men det var nog mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Och med lite bättre crawlteknik och mera simbana kunde jag nog skala av tiden lite till. Jag hade ju nog tänkt att detta skulle vara en engångsföreteelse, men vem vet, kanske det blir flera simlopp i framtiden.

Framme i Vansbro

Då man ställer väckarklockan på något som börjar på 03 vet man att det är tidig väckning. 

Men sen fick jag lämna ett regnigt Österbotten bakom mig och småningom anlända till ett soligt Stockholm och ännu lite senare till ett lika soligt Vansbro. 

Och här sitter jag nu på en parkbänk utanför biblioteket där jag råkade hitta lite internet. 

Nummerlappen är uthämtad och luftmadrassen uppblåst. Så imorgon är det bara att plaska på. 

Sen efter det här tror jag inte jag ska börja med några flera nya sporter iår. 

Och vätternrundan 2016 igen. Och lite mera bilder. Och en eloge till mina medresenärer.

Har redan varit hemma några dagar nu, och har börjat förbereda mig för den sita etappen av klassikern, nämligen Vansbrosimmet. Eller förbereda sig är väl lite att ta i, men jag har just beställt flygbiljetter och borde snart också börja planera hur jag ska ta mig dit och hur jag ska bo. Bara två veckor kvar nu.

Och så kan jag meddela att jag blev väl omhändertagen av Nykarleby cykelklubb och resten som var med i bussen som jag fick åka ner till Motala med. De såg till att jag fick pumpat luft både i min luftmadrass och cykeldäcken. Och så erbjöd de högklassigt sällskap. Och i och med att jag startade flera timmar efter mig, så kom en del av dem också och vinkade av mig då jag började söka mig mot starten. Så jag har inget att klaga på. Jag skulle också ha fått öl efter loppet om jag skulle ha velat ha. Men jag har ju fortfarande inte börjat gilla den drycken. Bara om den är blandad med sprite.

Jag tog mig till start.

Och jag kom mig iväg.

Cyklade med syster en del av de första hundra kilometrarna.

Sillen började gå ner.

Och det blev natt.

Och när det började ljusna igen började det regna, så jag fick ta på mig min blå regnjacka, som troget tjänade mig under Stockholm maraton fjol också.

Så jag fortsatte att cykla på och avverka en kilometer ingången tills det inte fanns så många kvar.

Och till sist korsade jag målgången,

Födelsedagschill

Jag firade födelsedag igår. Solen behagade lysa nästan hela dagen och jag hade ledig helg. 

Jag åt finländska jordgubbar och mangosmootie till frukost. Sen for jag på ett morgonsim. Vattnet var svinkallt. Men våtdräkten har nog hunnit bli en god vän. Jag behöver egentligen inte alls frysa. Lite kallt och stelt om händerna blev det. Och kallt om huvudet. Men annars var det riktigt skönt och uppfriskande. 

Efter det stannade jag i Purmo och åt tårta. Fick också min brorsdotter på besök. Tänk att hon snart hunnit bli en månad. 

Senare började jag fixa till cykeln lite inför loppet. En del reflexer måste sättas fast. Och så blev det en sista lite längre runda också. Imorgon ska jag ännu försöka hinna på en kort runda efter fotbollsmatchen. Sen ska cykeln putsas och jag ska vila. 

Vätternrundan börjar komma riktigt riktigt nära nu. 

Mindre än en vecka kvar

Tiden går fort. Om precis en vecka har jag förhoppningsvis kommit i mål i Vätternrundan. 

Diverse storm- och regnväder har resulterat i att det blivit en paus från cyklandet några dagar. Men idag ska jag försöka fara ut på en runda. Det är soligt och mulet omvartannat men det regnar åtminstone inte. 

Jag har heller inte kollat vad de lovar för väder till nästa helg ännu. Hoppas på uppehåll och någorlunda varmt så man inte måste ha med sig så mycket extra kläder på cykeln. 

Åtminstone två cykelpass till ska jag försöka hinna med före den stora prövningen kommer. 

Och imorse var fotbollsträningarna riktigt roliga. 

Våtdräktspremiär

Juni började lika bra som maj slutade. Strålande solsken och drygt 25 grader varmt. Bättre än så blir det inte. 

Jag kom mig iväg på en cykeltur redan på förmiddagen. Ca 60 km kom jag upp till. Kändes mycket bättre än dagen innan. Ingen huvudvärk idag och tillräckligt med vätska. Må sen vara att vägen till Kortesjärvi inte är lika vacker som vägen till Öja genomLarsmo. Men med blommande hägg och syren och grönska överlag var det nog fint det med. 

Passade på att tvätta och vaxa bilen också när jag ändå hade en ledig dag. Må sen vara att all pollen som blåser ner från björkarna gjort den halvt gul till kvällen. 

Sen på kvällen efter att jag varit och sett min första fotbollsmatch för säsongen, blev det Våtdräktspremiär och utomhussimspremiär. Och det var varmt. Alltså på riktigt. Tror att jag skulle ha klarat mig utan våtdräkt. 

Hur som helst var det alldeles underbart. Två kilometer kom jag upp i under min kvällssimning i solnedgången. 

Och medan jag plaskade på i det friska vattnet kunde jag inget annat än konstatera att den finländska sommaren nog är ganska fantastisk. 

Detta var livskvalitet. 

Uppdatering på cykelfronten

Majmånad började ganska bra vad gällde cyklingen. Men sennågonstans blev det plötsligt fullt i kalendern plus att jag drog på mig en litenförkylning. Inte av den värsta sorten, men så att jag hade fyra dagars paus frånträningen. 

Så nu tänkte jag att jag måste avsluta starkt istället när det är månadens sista dag. 

Och vilket härligt sommarväder det varit. Det får en att tro att man orkar cykla hur långt som helst. För att sedan inse att man behöver mycket mera vätska i 25 graders värme än när det bara är 10 grader. Men härligt var det fast jag måste börja ransonera med vätskan i slutet. Och 105 km fick jag ihop. En sträcka jag är helt nöjd med. 

Lite trött var jag på fotbollsträningarna sen efteråt, för det var inte mycket tid för vila mellan passena. Men så skönt det är med sommarväder. 

Förkylning nummer två

Ifjol klarade jag mig väldigt lätt undan. Jag var oförskämt frisk och hade inte en enda riktig förkylning. 

Nu är det maj och jag är redan inne på min andra detta år. Det suger. 

Annars har detvarit ganska fullt upp med annat också. Jag har inte cyklat på över en vecka. Och kan konstatera att de nu är fyra veckor kvar till Vätternrundan. Nu borde kilometrarna börja rulla in. 

På måndag hoppas jag att jag ska kunna vara tillbaka i sadeln igen. 

Och sen får det vara fokus på cykling de närmaste veckorna.  

Cykelväder

Äntligen börjar största delen av vägarna vara sopade och vädret är också ganska stabilt soligt. Perfekt cykelväder. Jag var ut på tre kortare rundor förra veckan och det börjar nog bli betydligt skönare attcykla nu, bara man är då förståndig så man börjar med motvind. Man lär sig av sina misstag. 

En och en halv månad kvar till Vätternrundan nu. Jag borde nog börja med lite längre rundor snart. Jag ska försöka få till en lite längre runda till helgen. 

Tillbaka i bassängen

Det har inte blivit mycket simning iår. Egentligen utan orsak, men mest kanske för att jag prioriterade skidningen under vintern och sen var bortrest mycket i mars. 

Men idag var jag tillbaka i bassängen. Jag brukar typ aldrig crawl. För jag kan typ inte. Jag brukar inte få andningen att fungera så jag brukar vara helt slut efter typ 25 meter. Så har det varit i flera år och därför brukar jag alltid bara simma bröstsim. 

Har många gånger tänkt att jag borde lära mig, för det går ju mycket fortare. Men även om andningen.ibland fungerar lite bättre har den aldrig vara bra och jag har aldrig kunnat simma avslappnat alla de gånger då jag provat mig på crawlen. 

Många gånger brukar jag inte ens försöka. Speciellt inte om det är många andra på samma bana. 

Men idag gjorde jag ett nytt försök. Jag vet inte om jag var modig eller envis. Jag hade superlåga förväntningar för jag har ju typ inte simmat alls iår. Men jag började faktiskt med crawl idag. Och idag var det annorlunda. Jag lyckades få andningen att fungera någorlunda. Jag var inte helt slut när jag kom till andra sidan. Så jag fortsatte. Det var ingen skönsimning men det löpte på ganska bra. Så jag crawlade de första 500 metrarna. Senare under passet blev det sammanlagt 300 meter till och det gick. Fortfarande massor att förbättra när det gäller teknik, men det är så skönt att ha fått en början. 

I och med att jag funderar på att prova mig på triathlon i framtiden så är det ju av ganska stor betydelse att kunna crawla. 

Plötsligt känns det inte omöjligt längre. 

Och imorse halvt spontant, beställde jag efter en våtdräkt. Hittade en på rea. Och jag tror att det kommer att vara betydligt behagligare att simma i öppet vatten med den. Temperaturen vid Vansbro var igår 3,4 och 3,9 grader. 

Landsvägssäsongen inledd

Jag har väckt upp racern från vinterdvalan. Jag tror den ska heta oLIVia.

 Väljar man rätt vägar är de så pass sandfria att det gårbra att cykla. Det blev en drygt 30 kilometers länk som inledning. Imorgon ska jag försöka hinna på en länk före kvällsskiftet också. 

Jag börjar också inse och acceptera att det nog inte blir något Stockholm marathon för mig i år. Jag kommer inte att hinna träna både för det och Vättern rundan, och den här gången prioriterar jag Vättern. 

Istället har jag hunnit börja fundera på att fara och springa Helsingfors City Marathon och/eller Oslo Marathon istället. De skulle vara i augusti och september. Det skulle passa min tidtabell bättre. 

Come back

Efter drygt en månads paus från fotbollen var dags igen ikväll. En träning medmycket tempohöjningar fick Pulsen att pumpa högre än kanske någonsin det jär året, men andningen fungerade bra och det var så skön känsla att systemet fungerade. Det var tungt, men samtidigt gick det så lätt. Jag känner redan att den träningsfria perioden har gjort gott. Med några veckor träning nu ska jag snart vara tillbaka. Starkare ännågonsin. 

Vasaloppet

Jag kom mig till start och jag tog mig i mål. Bättre före än förra året men betydligt sämre spår. Och det var nog också ganska stor skillnad mellan att starta i startled 4 som jag gjorde i år och startled fyra som jag startade i ifjol. Det tog 10 minuter längre att ta mig till Smågan i år.

Jag kom i mål på en tre minuter snabbare tid än ifjol, men själva skidåkningen gick sämre. 

Dessutom skidade jag inte med någon okänd Roland iår som såg till att jag höll farten uppe. Jag blev inte lika slut iår heller, men tröttnade på att skida i så dåliga spår och så fanns det så många människor som tvillade i vägen mest hela tiden.

Egentligen borde jag väl inte vara missnöjd. Det gick ju inte jättedåligt. Men jag vet att jag kunde ha presterat bättrat. Och det som grämer mig mest är att jag missade medaljtiden med 2 minuter och 1 sekunder. Det är ju typ 1,5 sekunder på kilometer och jag vet tusen ställen där jag kunde ha tjänat in dem.

Och sist och slutligen är jag ju bara tacksam att jag har en kropp som fungerar och har fått vara frisk och som klarar av att röra på sig. Det är inte alla som har det och det är inte något man ska ta förgivet.

Och här följer årets actionbild och målgången. Och förstås var det en massa män som tvillade före på upploppet också. Annars skulle jag nog ha plockat några sekunder till.

  

Seedningslopp

Kölden försvann, vi hade ganska bra skidväder för en tid, men nu har det regnat och varit sådär +3 grader i fem dagar. Det tär hårt på skidspåren.

Jag hade tänkt att jag skulle skida Botniavasan nu till helgen. Ett 52 km långlopp tänkte jag skulle vara bra inför Vasaloppet. Men på grund av snöbrist skötts det upp två veckor. Nästa chans skulle vara Fäbodaloppet som det är tänkt ska ordnas söndagen den 21 februari. Men när man tittar ut genom fönstret är det ganska osäkert om det går att ordnas heller.
Och ifall Botniavasan ska bli av på det nya datumet så förutsätter det att det kommer rejält med snö före det.
Och sen måste jag ta ställning om jag skall åka då, för det skulle innebära att det bara skulle vara en vecka före själva Vasaloppet, och egentligen skulle jag inte vilja ha ett sådan långt lopp bara en vecka före.
Så nu kan det hända att jag inte får något lopp i kroppen före själva Vasaloppet. Inte är det väl hela världen det heller, men jag brukar vara en sådan som gynnas av att åkt något lopp före för att jag ska kunna prestera så bra som möjligt. Men när det gäller 90 km, så behöver man ju inte vara så snabb. Mest ska man vara seg uthållig och orka köra på fast man är trött. Förra året blev jag trött i armarna efter ca 25 km, men det var bara att fortsätta parstaka de återstående 65 ändå.
Och i och med att jag åkte Vasaloppet fjol så räknas det som seedning, för att jag ska få starta lite längre fram. Skulle båda seedningsloppen ha smältat bort fjol skulle det ha varit värre, för utan tidigare resultat skulle det ha inneburit jag att jag varit tvungen att starta i det tionde och sista startledet.

För övrigt går väl träningen ganska bra. Har inte lika många kilometrar som den här tiden fjol, men samtidigt har jag en bättre barmarkssäsong bakom mig. Drygt tre vehor kvar till det långa loppet nu. Jag fortsätter kämpa på och samla kilometrar.

Behagligare förutsättningar

De nya året har redan rullat på ett tag. Det började kallt och jag har inte riktigt kommit mig för att skriva något.
Men efter så gott som snölöst december och iskallt början på januari, så börjar det nu vara ganska behagligt skidväder. Vi har nu hunnit ha tre sådana dagar och vi ska hoppas att det håller i sig. För det har nog varit lite utmanande att samla kilometrar i vinter.

Idag är det exakt 6 veckor till Vasaloppet, och jag räknar med att det nog ska hinna tränas en del till före det. Och roligt är det att man redan märker att det hunnit bli lite längre och ljusare dagar också.

I samband med att vi bytte år så har också en ny fotbollssäsong börjat. Eller säsongen har väl inte börjat riktigt ännu, men vi har börjat träna, och det är roligt att få träna lite med ett lag mellanvarven till motvikt från all individuell träning som det oftast handlar om då de gäller skidåkning och löpning.

Så nu är det bara att fortsätta träna på i vinter så länge snön varar. Efter vasaloppet ska jag besluta om om det blir något Stockholm maraton i sommar eller inte. Nog är det lite lockande. Vi ska se.