Träningens ytterligheter

Den fjärde januari hade jag redan haft lika många vilodagar som jag hade sammanlagt i november och december. Och den andra februari hade jag redan nästan lika många skidkilometrar som jag hade de fyra föregående veckorna tillsammans. Så januari var ju ingen höjdare i träningsväg, men ändå inte så dålig som det låter.
Jag må ha haft fler träningsfria dagar än på länge. Och många gånger kom livet emellan och jag hamnade att prioritera om. Men samtidigt så var det också just i januari jag gjorde min längsta sprungna träningslånglänk någonsin. Och detta i ca elva minusgrader och till stor del i obanad eller halvt obanad terräng med massa lössnö och ibland snö långt upp mot knäna.

I november kom jag på att jag skulle göra en runstreck på obestämd tid. November brukar vara lång och halvduster, så jag behövde något som höll i gång drivet. Så från fjärde november fram till juldagen så sprang jag varje dag. Inte alltid långt, och väldigt sällan hårt. Men benen rörde på sig och jag mådde otroligt bra av det. Fick mina bästa löpmånader kilometermässigt i just november och december. Det fick mig till och med som inte är någon morgonlöpare att stiga upp 5:30 på torsdagsmorgnarna för att springa ett morgonpass med andra galningar. Och det var faktiskt riktigt skönt och roligt.

Efter jul tänkte jag att nu borde jag börja skida mera istället. All löpning i slutet av året gick nog på skidåkningens bekostnad. Det var jag väl medveten om. Men det kändes ändå helt okej. Jag idrottar ju ändå för att jag tycker om det och mår bra av det. Och det känns ju dumt att inte springa när man är motiverad för det. Träningsglädjen är ju ändå min största drivkraft.

I januari började jag nytt jobb. Även om jag tycker att övergången gick smidigt så gjorde det mig ganska trött. En del nya saker att sätta sig in i och en massa nya människor att lära känna. Dessutom fick jag längre väg att köra och flera tidiga morgnar. Livet kom emellan. Och jag valde att prioritera mera sömn och mindre stress, men samtidigt också mindre träning. Livet går i perioder och januari var en månad med väldigt många träningsfria dagar, men istället mera återhämtning. Träningen är något jag tycker om och och uppskattar. Men det är trots allt inte det viktigaste i livet.
Så januari blev rekordfattig på skidade kilometrar, men ändå en helt okej mängd sprungna kilometrar (i min a mått mätt) med tanke på att det är vinter.

Så med bara en bråkdel av de skidkilometrar jag brukar ha inledde jag februari. Och mängden var veklingen minimal. Så då en träningskompis som vi brukar höras med om en av oss vill ha träningssällskap med kort varsel och på halv obekväma tider frågade om jag vill hänga med på långpass på lördag så kunde jag ju inte tacka nej. Hon hade tänkt skida hela dagen. Jag tänkte att jag hänger med en stund i början så får vi se hur länge jag orkar och känner mig motiverad. Men trodde nog att det skulle bli max två varv längs vandringsleds, dvs 42 km. Mitt längst pass tidigare för vintern var ju 30 km. Att det sen råkade bli -17°C på lördagmorgon hade jag inte räknat med. Jag har är normalt ganska frusen av mig och brukar ha svårt att hitta den optimala mängden kläder man ska ha på sig.

Men vi började på i behagligt tempo. Och med sällskap så märker man inte att kilometrarna tickar in. Så efter ett varv kändes det självklart att fortsätta. Och efter andra varvet kändes det också bra och jag frös ju inte ens, så jag fortsatte. Småningom började klockan klaga på svagt batteri och jag insåg att vi redan skidat 45km då. Men vi skidade varvet till slut, och efter 63 km var jag mer än nöjd. Min längsta träningslänk på skidor någonsin, om man bortser från vasaloppen. Vi skämtade lite om att fara hem och ladda klockorna och sen komma tillbaka och fortsätta. Men nog trodde jag ju att jag var färdig för dagen.

Skönt att få komma hem och äta efter 5,5-6 timmar skidåkning med bara en mars och svartvinbärssaft som intag. Så när jag valde att fara till Purmo och leka med min brorsdotter efter att ha tagit det lugn en stund hade jag nog bestämt mig att det var färdigt tränat för idag.
Men man kan ju alltid ändra sig. För när Annika sen på riktigt frågar om jag kommer med på ett kvällspass, så var jag inte svårövertalad. Klockan var 20:30 då vi begav oss iväg igen i pannlampsskenet. Den här gången blev det en knapp tremil. Natten kom emot.
Så efter att bara några dagar tidigare kommit upp i 200 kilometer för hela säsongen så kändes 92 kilometer på en dag som ett bra tillskott på kilometerkontot. Och jag är tacksam över att kroppen minns hur man gör fast den fått lite träning och orkar jobba på. Nog märks det att armarna fått för lite träning, men samtidigt märks det nog också att trallöpningen både gett kondition och benstyrka. Och det tackar jag för.

Må nu februari bli en bättre skidmånad än januari. Och må jag ändå få samlat ihop fler sprungna kilometer än vad jag hade i februari fjol. Då var februari min sämsta löpmånad med sina 28 kilometrar. :)

Slutspurten börjar

Man vet har det har varit en varm vinter då den en dag råkar vara -5 grader och man tycker det är kallt att skida. 

Men det är bara att fortsätta ändå. Idag är det exakt en månad till Vasaloppet. Det är nu slutspurten med träningen börjar. Och hittills ligger jag före tidtabellen. Kom upp till 900 km ikväll. Det hade jag inte ens när jag ställde mig i startledet på Vasaloppet ifjol. Så nu är det bara resten kvar. 

Slutspurten börjar också i skolan nu när periodsbytet närmar sig. Det kommer att bli tre intensiva veckor framöver nu. Sen är det sportlov. 

Så följande vecka kommer det nog att bli mindre träning. Men det ska ju också vara lite kallare då så tajmingen passar väl egentligen ganska bra. 

Januari

Januari du utmanade både mig och min bil på sätt som jag inte hade förväntat mig. Men vi kom båda igenom starkare. Inte minst bilen. 

Januari bjöd på många fina solupp- och nedgångar. Och började ge hopp om en vår och sommar i år igen. 

Och januari var en bra skidmånad. Ganska många långlänkar hann det bli. Och många varv har jag hunnit snurra på främst i Vestersundsby. Idag avslutar vi januari och jag spräckte 800km gränsen. Vet inte om det hänt redan i januari förut. Någonsin. 

Och inte att förglömma stickade jag färdigt min tröja. 

Min första tröja stickade jag för 20 år sedan. Då gick jag i åk 6 och hade fått färdigt mina sockor och behövde ett nytt projekt. Igår fäste jag de sista trådarna på min andra tröja. 

Må det inte ta 20 år igen till nästa. 

Nu fortsätter vi framåt. 

Tack och förlåt! 

När man har flyt

eller kanske glid. Då är det roligt att skida. 

Igår hoppade jag över träningen. Istället för att åka iväg till skidspåret stannade jag hemma och åt en fastlagsbulle och glass. Och så stickade jag lite på en tröja. 

Och det var ett ganska skönt val för den fredagskvällen. 

För idag, lördag var det ju en ny dag. Började morgonen med en 1,5 timmars fotbollsträning i Terjärv, av alla platser på jorden. 

Sen gjorde jag mat och följde med skidåkningen via nätet. Har man ingen TV så får man ta till de knep som finns, även om det bara leder till att man får mellantider men inte får se någon bild. 

Och skönt med dagar då det får ta typ hela dagen att göra lunch. Nu har jag dessutom mat för några dagar framåt. 

Eftersom arbetsveckorna ibland är lite intensiva, så tar jag ofta flera kvällar helt lediga inne i veckorna, även om det ibland leder till att det då blir dubbla pass på helgerna då vi nu råkar ha fotbolls och gymträning då och dessutom måste jag ju hinna skida också. 

Ikväll hade jag som mål att åtminstone komma upp till 20 km. Då skulle jag ha varit nöjd. Men det gled på bra idag, så vartefter kilometrarna tickade in tänkte jag att bara ett varv till. Och ett till.  Och plötsligt var jag uppe vid 42 km och nästan tre timmar. Och det gick fortfarande lätt. Skulle ha kunnat fortsätta ännu längre, men nån gång måste man ju förstå att sluta. 

Skönt med sådana stunder när det både är roligt och går lätt. Och så skönt att få vara ute och få frisk luft. 

Köld och skidtestning

Kylan brukar ju kunna förorsaka problem för skidåkare och friluftsmänniskor överlag. Samtidigt som vi inte riktigt vill tillåta det att vara något hinder, så påverkas vi ju av det iallafall.

Nu är vinterns första köldutmaning över. Få se hur många det blir detta år. Men den första gick ändå relativt smärtfritt.
Med rätt kläder kan man vara ute och röra på sig i rätt kalla förhållanden. Så desto mera har kylan inte stört mig den här gången. Förutom att min bil är ganska trögstartad i kalla förhållande, men det hör inte hit.

Jag skidade på måndag. Då tror jag inte det var speciellt kallt. Ärligt talat minns jag inte. Tisdag började det bli lite kyligare, men gick ändå helt bra ändå. Onsdag var det kallt. Inte för kallt, men eftersom jag ännu inte riktigt är van vid kölden och kände mig lite "pito" så stog jag över. Dessutom hade jag lite börjat känna av något i halsen kvällen före, så jag ville se vartåt det utvecklades. Och det var med gott samvete jag hade en vilodag. Dessutom fick jag besök av två goda vänner, så det gick ingen nöd på mig. Det var det Alaska-Österrikiska paret som jag besökte i Österrike i somras som kom och hälsade på på eftermiddagen.

På torsdag var det kallt igen. Halsen kändes ungefär lika som förut. Inte direkt sjuk, men något var där. Men efter att ha suttit  inne hela dagen före, så ville jag fara ut en liten stund iallafall. Hade tänkt ta en kort och lugn länk. Klädde på mig ordentligt och tog till och med de tjockare klöv-danskarna som jag annars bara har när det är riktigt kallt.
Skidade på i sakta mak i drygt en timme och skulle just börja avsluta mitt pass när jag blev tillfrågad om jag ville testa skidor. Representanter på Fischer och Team Sportia Mattson hade kommit ut till spåret och det fanns både skidor, skor och stavar att testa. Så jag tänkte varför inte. Jag for in i skidstugan och bytte skor och fick sedan tilldelat ett par skonskidor. Jag skidade ett varv, och hade ingenting att klaga på. Perfekt fäste även om det glidet stretade lite. Kom in till värvning och frågade efter ett par lite styvare skidor. For ett varv till och tänkte att nu kom jag upp till en bra kilometermängd trots allt.

Kom in till varvning och tänkte att nu är jag klar. Men blev sedan tillfrågade om jag ville testa skadeskidor också. Och när möjlighet ges, så ska man väl ta tillfället i akt. De skadeskidor jag skidar med annars är det sista paret jag beställde in till min sista tävlingssäsong. Det vill säga vintern 2002/2003. De är fortfarande i bra skick, men de är nog lite väl mjuka åt mig nuförtiden och dessutom skulle det ju vara roligt att få testa årets modell.
Så jag for in i skidstugan och bör skidskor en gång till. Fortfarande lika bra service av hela teamet. De både letar fram rätt skor åt mig. Sedan när jag får skidorna spänner de fast dem på fötterna åt mig. Och mellan varven försöker de även prata lite svenska och alla tre männen från Tornio (Fischerteamet) säger att de nog tycker att svenska och språk är en rikedom för vårt land, men att de aldrig riktigt behövt använda, så därför har de aldrig lärt sig det på riktigt. För även när de far över till Haparanda så byter människorna till finska när de talar med dem om de börjar på svenska.
Nåja, jag fick ett par skidor till och får uppmaningen att skida på i lugn fart bara så länge jag vill. Så jag snurrar på ytterligare två varv, och var nästan frestad att fortsätta ännu längre, men eftersom jag redan skidat dubbelt längre än vad jag först tänkt, så tänkte jag att jag måste nog sluta trots allt.
Men det var ju plötsligt bara så roligt att skida och det kändes inte alls som att jag hållit på länge. Kanske det var pauserna i samban med skobytena som fick det att kännas så. Och kölden märkte jag inte heller av fast det hunnit bli -19°C när jag väl tog av mig skidorna för sista gången. Men tror inte ens jag hann få av mig skidorna före jag blev serverad varm saft. Verkligen service av högsta klass. Dessutom väldigt trevligt och uppmuntrande gäng.

Och det fick mig ännu en gång att tänka på all gånger jag funderat på att köpa produkter via nätet eller gå in till den lokala butiken och på personlig service.
Jag har ofta ändå hållit fast vid att jag vill understöda den lokala handeln och den personliga servicen även om det ibland är lite dyrare. Men då kan man också få prova sig fram och jämföra och dessutom få råd och betjäning av människor med sakkunskap. Samt att man understöder lokal företagsamhet.

På den åttonde dagen

Många dagar har jag stannat i sängen nu. Kanske fler dagar än någonsin tidigare. Men på den åttonde dagen vaknar jag upp utan feber. Och förkylningen har gett med sig ganska bra den också.
Helst av allt skulle jag bara vilja hoppa direkt i skidskorna och passa på och skida så länge det finns någon snö kvar. Men jag inser nog att det inte vore det smartaste. Jag har nog lite huvudvärk ännu om jag anstränger mig. Och när jag var ute på en kort promenad idag märkte jag nog att luften var lite väl kall för min hals. Jag måste anstränga mig för att inte förivra mig.

Och det blir nog ingen fotbollsträning för mig imorgon ännu heller. Tråkigt. Men ändå det enda rätta. Och tränaren var av samma åsikt.

Nåja, nu får jag väl åtminstone det där säsonguppehållet som jag varken tog efter vinter- eller sommarsäsongen förra året. Och i och med att jag åker iväg till Turkiet för två veckor på söndag, så lär det bli ett ordentligt uppehåll. Och fast det är halvt ofrivilligt, så tror jag att det är hälsosamt.

Så mars blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Men i april satsar jag på att komma igen. Starkare än någonsin.

Vasaloppet

Jag kom mig till start och jag tog mig i mål. Bättre före än förra året men betydligt sämre spår. Och det var nog också ganska stor skillnad mellan att starta i startled 4 som jag gjorde i år och startled fyra som jag startade i ifjol. Det tog 10 minuter längre att ta mig till Smågan i år.

Jag kom i mål på en tre minuter snabbare tid än ifjol, men själva skidåkningen gick sämre. 

Dessutom skidade jag inte med någon okänd Roland iår som såg till att jag höll farten uppe. Jag blev inte lika slut iår heller, men tröttnade på att skida i så dåliga spår och så fanns det så många människor som tvillade i vägen mest hela tiden.

Egentligen borde jag väl inte vara missnöjd. Det gick ju inte jättedåligt. Men jag vet att jag kunde ha presterat bättrat. Och det som grämer mig mest är att jag missade medaljtiden med 2 minuter och 1 sekunder. Det är ju typ 1,5 sekunder på kilometer och jag vet tusen ställen där jag kunde ha tjänat in dem.

Och sist och slutligen är jag ju bara tacksam att jag har en kropp som fungerar och har fått vara frisk och som klarar av att röra på sig. Det är inte alla som har det och det är inte något man ska ta förgivet.

Och här följer årets actionbild och målgången. Och förstås var det en massa män som tvillade före på upploppet också. Annars skulle jag nog ha plockat några sekunder till.

  

Det blir ett lopp iallafall

Det ser nog ut som att jag kommer att åka fäbodaloppet iallafall. Jag var lite tveksam ett tag, men sist och slutligen tror jag nog det är bra att få ett lopp före Vasaloppet trots allt.

Jag har känt mig lite sliten den senaste tiden. Kanske jag blev lite för ivrig när snön väl kom och försökte att snabbt samla ihop alla de kilometrar som blev oskadade under tövädret i december och köldperioden i januari. Dessutom så har ju fotbollsträningarna kommit till sedan början av januari, så de dagarna har det flera gånger blivit två pass. Hela förra året tränade jag ganska flitigt, men jag håller fortfarande på och lär mig vad min kropp klarar av och hur mycket träning den kan ta till sig. Och när jag tittade igenom mina genomförda träningar så insåg jag att det inte blivit så många vilodagar i januari, även om det nog var en del lättare träningsdagar mellan varven.

Nåja, kanske nästa veckas fulla schema som automatiskt gör att jag inte hinner träna så mycket kommer att vara bra sist och slutligen.


Övrigt:
Sen var jag på mitt livs första afganska födelsedagskalas i lördags. Jag tror jag aldrig har sett så många så glittriga klänningar på en och samma gång förut. Och även de lite äldre damerna glittrade ordentligt. Det var ett glädjefyllt kalas med mycket ätbart och dans.
Jag är tacksam att jag fått lära mig lite mera om en del av dessa kulturer från mellanöstern.
Mina nya vänner både från Afghanistan och Irak har nog gett mig nya insikter i den delen av världen.
#tacksam

Seedningslopp

Kölden försvann, vi hade ganska bra skidväder för en tid, men nu har det regnat och varit sådär +3 grader i fem dagar. Det tär hårt på skidspåren.

Jag hade tänkt att jag skulle skida Botniavasan nu till helgen. Ett 52 km långlopp tänkte jag skulle vara bra inför Vasaloppet. Men på grund av snöbrist skötts det upp två veckor. Nästa chans skulle vara Fäbodaloppet som det är tänkt ska ordnas söndagen den 21 februari. Men när man tittar ut genom fönstret är det ganska osäkert om det går att ordnas heller.
Och ifall Botniavasan ska bli av på det nya datumet så förutsätter det att det kommer rejält med snö före det.
Och sen måste jag ta ställning om jag skall åka då, för det skulle innebära att det bara skulle vara en vecka före själva Vasaloppet, och egentligen skulle jag inte vilja ha ett sådan långt lopp bara en vecka före.
Så nu kan det hända att jag inte får något lopp i kroppen före själva Vasaloppet. Inte är det väl hela världen det heller, men jag brukar vara en sådan som gynnas av att åkt något lopp före för att jag ska kunna prestera så bra som möjligt. Men när det gäller 90 km, så behöver man ju inte vara så snabb. Mest ska man vara seg uthållig och orka köra på fast man är trött. Förra året blev jag trött i armarna efter ca 25 km, men det var bara att fortsätta parstaka de återstående 65 ändå.
Och i och med att jag åkte Vasaloppet fjol så räknas det som seedning, för att jag ska få starta lite längre fram. Skulle båda seedningsloppen ha smältat bort fjol skulle det ha varit värre, för utan tidigare resultat skulle det ha inneburit jag att jag varit tvungen att starta i det tionde och sista startledet.

För övrigt går väl träningen ganska bra. Har inte lika många kilometrar som den här tiden fjol, men samtidigt har jag en bättre barmarkssäsong bakom mig. Drygt tre vehor kvar till det långa loppet nu. Jag fortsätter kämpa på och samla kilometrar.

Behagligare förutsättningar

De nya året har redan rullat på ett tag. Det började kallt och jag har inte riktigt kommit mig för att skriva något.
Men efter så gott som snölöst december och iskallt början på januari, så börjar det nu vara ganska behagligt skidväder. Vi har nu hunnit ha tre sådana dagar och vi ska hoppas att det håller i sig. För det har nog varit lite utmanande att samla kilometrar i vinter.

Idag är det exakt 6 veckor till Vasaloppet, och jag räknar med att det nog ska hinna tränas en del till före det. Och roligt är det att man redan märker att det hunnit bli lite längre och ljusare dagar också.

I samband med att vi bytte år så har också en ny fotbollssäsong börjat. Eller säsongen har väl inte börjat riktigt ännu, men vi har börjat träna, och det är roligt att få träna lite med ett lag mellanvarven till motvikt från all individuell träning som det oftast handlar om då de gäller skidåkning och löpning.

Så nu är det bara att fortsätta träna på i vinter så länge snön varar. Efter vasaloppet ska jag besluta om om det blir något Stockholm maraton i sommar eller inte. Nog är det lite lockande. Vi ska se.

De första 100 kilometrarna

Då skidsäsongen inleddes för några veckor sedan hann jag skida 3 gånger före snön smälte bort. 

Nu har jag skidat två gånger till ochårt prövade skidspåreth kommit upp i mina första 100 kilometrar. Men framtidsutsikterna vad gäller skidåkning ser ganska dåliga ut den närmaste tiden. Med plus fem grader och regn när jag körde till jobbet i morse, så tog det nog hårt på det redan hårt prövade skidspåret.

Men hur som helst är säsongen inledd, även om det ser ut att bli barmarksträning under julhelgen och kanske något besök till träningsverket. 

För vintern kommer nog att komma hår också. Frågan är bara när.

Vad lyssnar unga på nuförtiden?

Jag har hunnit skida i tre dagar, Nu regnar det. Ser inte bättre ut än att det blir ett litet uppehåll nu. Men glad är jag för de tre dagar jag fick, Vet inte när jag skulle ha skidat i november senast, Kanske 2002. Och nu är jag redan uppe i 63 kilometer. Vilken rekordstart på säsongen.

Imorgon ska jag ha morgonsamling på högstadiet, Det går i praktiken oftast ut på att man spelar upp en lät via centralradion och sedan läser upp dagens meddelanden, Jag har ju inte riktigt koll på vad tonåringar lyssnar på nuförtiden. Så den senaste veckan har jag hört på radio x3m till och från jobbet för att bli lite mera insatt. Dessutom googlade lite spellistor och tio-i-topp listor i lördags. Så nu tror jag att jag kommit fram till en låt som kunde gå.

I Larsmo skidar man

Vintern kom natten till lördag och redan på söndag hade de riktigt fina skidspår i Larsmo. Snacka om effektivitet. Jag kan bara tacka att det finns sådana som vill göra det möjligt för oss att skida.

Så idag tvättade jag av rullskidorna och satte in dem i förrådet för vintern. Nu kommer de nog att få vara där till juni. Om jag kan hålla mig. Men i vår är det nog tänkt att det kommer att vara mest löpning och cykling som gäller.

Men istället för rullskidorna tog jag i bruk de vanliga skidorna. Och det är ju ännu bättre. Det är många år sedan jag sist hade en skidsäsong inledd redan i november.
Nu har jag fått mina första kilometrar.