Oslo maraton

Jag åkte alltså till Oslo Jag sprang mitt maraton. Och jag fick umgås med mina vänner där. Och jag hade en toppenhelg. Inte kan jag annat än vara tacksam. 

Strålande solsken varje dag och en eftersmak av sommaren. 

Jag hade en egen hejaklack som stod med denfinländska flaggan ute längs banan. Jag förbättrade mitt rekord med fyra minuter och förstår inte riktigt hur det var möjligt. Jag vet inte om man kan tala om rekord då man bara sprungit ett lopp förut, men iallafall. 

Att ha en kropp som vill samarbeta är inget jag tar för givet. Trots lite små krämppor och skador så har jag ändå fått vara väldigt skadefri. Och tänk att benen orkade springa över 42 km fast de bara fått två långlänkar det här året. 

Det gav mig hopp om att jag nog ännu skulle kunna förbättra tiden betydligt om jag skulle träna lite mer.

För konditionsmässigt gick det bra. Energimässigt också. Men benen började på riktigt bli trötta vid 25 km. Ändå gav de inte upp utan orkade fortsätta i ännu 17 km till efter det. Kroppen är ett fascinerande fenomen. 

Visst känns det i benen nu efteråt att jag utsatte dem för en prövning de inte riktigt var förberedda på. Och det kommer jag väl att få känna av några dagar ännu. Men ändå. Inte kan jag ju annat än vara nöjd. 

Dessutom klarade jag första halvan under 2 timmar. 

Och det finns ju chans att förbättra rekordet fler gånger om man inte förbättrar det med så mycket åt gången. 

Men sen finns det ju annat i livet än träning också. 

Imorgon åker jag till Norge.

I flera år har jag haft vänner som bott i Oslo. Länge har jag tänkt jag ska besöka dem. Men det har liksom inte blivit av. Så i somras tänkte jag att det var dags att ta tag i saken, så jag anmälde mig till Oslo marathon. Det infaller dessutom sådär lämpligt en vecka efter sista fotbollsmatchen för säsongen. Dessutom skulle jag ju ha hur mycket tid som helst att träna fram till det. Trodde jag. 

Så nu sitter jag här i min säng kvällen före och gör mig redo för min lilla resa. Jag har ätit min pasta och packat min ryggsäck. 

Två stycken långa långbänkar hann jag med i sommar. Eller kanske tog mig tid för är närmare sanningen. 

Men på något sätt känner jag mig redo mitt i all min oförbereddhet. Kanske det är åldern. 

Men nu är det ju liksom bara att springa kvar. 

Och hoppas att jag hinner i tid till flygfältet efter arbetet.