Maratonträning

Här i början av sommaren råkade ju vara och anmäla mig till ett maraton. Då kändes det som att det ju är jättelänge till mitten av september och att jag både hinner träna och komma i hur bra form som helst. Nu känns september inte alls särskilt avlägset mera, men fräsningen har det blivit ganska lite av ändå.

Jag har delvis haft lite motivationsbrist då det gäller träning i sommar och samtidigt har jag haft ganska fullt upp med annat. Både fysiskt och psykiskt. I juni sprang jag sammanlagt 16 km. i juli blev det 47. Och med tanke på att jag tänkt springa maraton är det ganska lite.
Jag har ju spelat en del fotboll i sommar dock så där har jag ju sprungit en del, men då det gäller ren löpning har det blivit väldigt lite.

Men nu i augusti har jag försökt skärpa mig lite och rädda det som räddas kan av en kommande maraton form. Så många långlänkar har det inte blivit men antalet löprundor har blivit fler, även om det fortfarande måste slåss om tid med fotbollen. Dessutom jobbar jag ju heltid igen nu.

Och två långa rundor har det blivit också. En för två veckor sedan när jag sprang från stan till Purmo. Det blev knappt 26 km. Och idag kom jG mig iväg i strålande fint höstväder på en runda i Purmos djupa skogar och fick skrapat ihop till 31 km. Och det är skönt att kroppen fungerade bra idag. Visst blev benen trötta och det märks att det inte varit på många långa rundor i år, men annars kändes det bra. Och nu känns det faktiskt som att jag tror jag kan klara ett maraton. För några veckor sedan tvekade jag ju om jag skulle fara alla.

Nu kommer det inte att bli några flera långs länkar före maratonet, utan istället ska jag hoppas att jag får hålla mig frisk och fortsätta försöka nöta på med lite kortare rundor.

Riktig säsongsdebut

Jag har som sagt inte sprungit så mycket det här året. De 12 första veckorna sprang jag tre kilometer. Sammanlagt. 

Efter min träningspaus har jag sprungit 5 kilometer fyra gånger. Halvskralt det också. Och så drömmer jag ju ännu lite om maraton i början av juni. Haha. 

Så jag kom fram till att jag borde testa hur det ligger till med formen egentligen. Så idag for jag ut på en 12 kilometerslinga. Kanske den långsammaste sådana någonsin. Men åtminstone njöt jag av vädret. Sen var ju inte meningen att springa snabbt heller, utan mest att börja vänja benen vid löpning igen. I början gick det ganska trögt, men vartefter började det gå lättare. Och konditionen finns nog där, men benen borde få en ordentlig mängd kilometrar i sig för att klara en så pass stor påfrestning som 42 km ändå är.