VM drömmar

Skid VM har börjat igen. Ett hemma VM för Finland, som förhoppningsvis ska ge bättre eftersmak än det förra. Tänk om vi äntligen skulle få ett ljust minne av ett hemma VM.

Även om jag tycker att det är roligt och spännande att se på hur de olika skidåkarna gör sitt bästa för att nå den framgång de strävat efter, så är det också lite jobbigt.
Det är så känsloladdat med tävlingar. Och även för mig tycker jag det är jobbigt att se VM drömmar gå i kras. Stjärnor som inte håller när de borde eller presterar som bäst när det gäller som mest. Skidåkare som åker omkull i sina livs lopp, och år och timmar sch uppoffringar ger inte den utbetalningen man hoppats på. Jag känner med dem.

Samtidigt är det ju så mycket glädje att få se de som lyckas. De som lyckats toppa formen i precis rätt tid, de som klarar av att stå för trycket och de som helt enkelt bara får allt att stämma. Det är bara att gratulera. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag är så känslosam nuförtiden.

Hittills har skid VM bjudit på mycket dramatik. Både glädje och sorg. Skratt och tårar. Idrott är alltid idrott. Ibland gäller det att bryta ihop och komma igen. Ibland får man bara njuta av den framgång som kommer.
Ibland kan ett silver smaka guld. Och ibland kan en bronspeng till först smaka väldigt bitter.

Men även fallna hjältar är hjältar. Det gäller bara att resa sig. Ibland måste man vara svag för att på riktigt kunna vara stark någon annan gång. Man behöver inte vara stark jämt.

När jag kom tillbaka till Finland för drygt två år sedan, funderade jag på att åka på skid VM till Falun. För det var ju ganska nära. Men det passade inte rikligt in i tidtabellen då. Men redan då visste jag att jag vill åka sen två år senare när det är i Finland istället. Men ju närmare mästerskapet kom, desto mer höll det på att rinna ut i sanden. Jag har inte så många skidintresserade vänner. Och till och med pappa började dra sig ur. Så jag var egentligen inställd på att det inte kommer att bli av.

Men samtidigt insåg jag att jag kan ju inte vänta på att allt ska ramla en i händerna. Så lite halvt spontant köpte jag biljetter idag trots allt. Både för tåget och evenemanget.

Då det var VM i Lahtis 2001 ville jag åka. Då var jag 16 och hade varken pengar eller fick någon att komma med mig. Nu 16 år senare kunde jag ju inte låta det glida mig ur händerna igen.

Så nu är jag på väg på riktigt. Och jag ska heja på både Finland, Sverige och Norge och kanske några till. Jag ska njuta av stämningen  och det faktum att många saker är möjliga om man gör dem möjliga.