Utterleden

I min hemkommun, och halvt också i min hemby har vi en lång landningsled som kallas Utterleden. Den är 52 km lång och går från Överpurmo till Lappfors. Det är en väldigt fin vandringsled nära naturen där man passerar Lostenen, Finlands största flyttblock, några sjöar, både Purmo och Esse å och så en massa skogspartier.

För tredje åter i rad ordnades det för en vecka sen Utterleden vandringsmaraton, ett lopp utan tidtagning där man har möjlighet att antingen vandra eller springa runt hela leden.

Jag hade ju funderat på det några gånger, men samtidigt inte kommit mig för att anmäla mig för anmälningstiden gått ut. Det var först när jag satt på båten på väg mot Vätternrundanen och en halv vecka före själva loppet som jag råkade bli upplyst att de hade förlängt anmälningstiden några dagar, och att jag ännu hade knappt en timmes tid på mig att anmäla mig om jag ville. Så lite halvspontan tänkte jag att nu slår jag till. Jag har ju aldrig sprungit så långt förut och hår har jag inte sprungit längre än 21 km som längst, och redan då var jag ganska trött i benen, men man kan ju inte veta vad man klarar innan man har provat.

Då jag satte väckning på kl 5:10 under semestern så funderade jag nog lite vad jag riktigt håller på med då jag stiger upp den tiden (efter en ganska dålig natt dessutom) för att springa i skogen hela dagen. Men samtidigt var jag ganska exalterad och såg fram emot det. Ibland när jag ställer mig på startlinjen så har jag någon typ av förväntning på vad jag ska klara.
Den här gången var det totalt kravlöst. Noll press. Mitt mål var att njuta så mycket som möjligt och att försöka orka springa så långt jag orkar, förhoppningsvis hela vägen. Men ingen skild tid eller något sånt hade jag satt upp.

Så lite före åtta hade vi blivit skjutsade från Lappfors till Överpurmo och fick börja arbeta av vårt dagsverke. Mycket rötter och stenar, men egentligen tycker jag ju om att springa på sånt. Skulle ni ha frågat mig detsamma då jag började ha över 30 km i benen så skulle väl svaret ha varit not so much.
Benen orkade förvånansvärt bra. Men drygt halvvägs började jag få lite ont i vänstra knäet. När det var lite jämnare underlag gick det bättre, men rötternas ch stenarna (som det fanns  gott om) var en liten utmaning. Men inte kan man ju ge upp bara för att det tar lite sjukt. Det gäller att blida ihop, Då jag sprungit 28 km och haft en lite paus vid Sexsjön och intagit lite energi så fick jag sedan sällskap av en annan dam som jag sedan sprang tillsammans med enda till slutet.

Det blev en ganska lång med fin dag i skogen. Ang orkade i princip springa hela vägen. Jag njöt i princip hela vägen även om mitt ena knä mellan varven försökte protestera lite. Men tänk att det ändå höll ihop. Det var ett fins arrangemang. Höll på att få något fel av alla stenar och rötter mot slutet även om jag normalt tycker om att springa på dem, men med några mil i benen är man nödvändigtvis inte så stadig på foten mera.
Aldrig någonsin har det kännas som att 40 km gått så fort eller att det är ganska lite kvar när det bara är 15 km trots att man redan 37 km i benen.
För ett kort ögonblick hann jag tänka att nu ska jag nog ha en liten paus från trail ett tag. Men inners inne visste jag att det inte skulle hålla. För det är ju nog trots allt så roligt.

Och väl i mål kändes det bra att ha tagit sig runt. Lite skavsår på fötterna känns som små saker i sådana skeden. Mest var det bara tacksamhet och glädje jag kände. Tänk att jag får ha en kropp och ett huvud som orkade med ännu en av mina galna idéer och klarade av att prestera fast förberedelserna inte var de bästa.
Roligt med sällskap under färden också. Mot slutet började jag nog bli ganska sliten så då var det bra med extra peppande så att vi fick dra fram varandra.
Och om jag bara några dagar efter loppet skulle kunna tänka mig att springa det igen, så kan det inte ha varit för traumatiskt.

Löphelg

Vintern var lång i år. Det är just och just att man vågar tro att den är slut ännu. Men det ledde till att det kom ganska många kilometrar i skidspåret. Det ledde också till att både löp- och cykelsäsongen startade rekordcent. Tanken var ju nog att springa lite under vintern också. Men det blev ju inte riktigt av. Och jag visste ju att det fanns en stor chans att det skulle bli just så.

Cykelsäsongen går fortfarande ganska trögt. Det är nu bara drygt 2,5 vecka till Vätternrundan och jag har just och just börjat träningen. Jag hoppas och tror hårt på två riktigt bra träningsveckor framöver nog. Men hur det ska gå till vet jag inte riktigt.

Löpsäsongen har dock startat bra. Den startade som sagt sent, men när jag väl kom igång så tycker jag att det har gått bra. Mycket har jag nog Team Nordic Trail att tacka för det. Skulle nog inte ha fått lika bra start om det inte vore för deras ledda pass mellan varven. Och nu när motivationen är uppe så är det roligt att fara ut själv på en runda också.

Och helgens löpsaldo blev faktiskt riktigt bra. Det var för regnigt för att cykla. Jobbigt med vatten och lera som sprättar och en cykel som måste rengöras efteråt. Där för sparar jag gärna cyklandet till soliga vindstilla dagar, medan man kan springa nästan när som helst. Dessutom lyckades jag vänta ut regnet båda dagarna så båda lördag och söndag blev det riktigt njutbart.

På lördag blev det att prova en ny runda. Eller början var väl bekant, men har aldrig sprungit till slutet av stigen förut. Startade vid Lillsand och tog vägen förbi Reijos stuga för att sedan springa ut till Svedja och sedan delvis ta en annan väg tillbaka. Klockan visade på 16 km då jag kom tillbaka.
På söndag blev det en nästan likadana länk. Ginade kanske lite mera, för klockan visade bara drygt 15 km den här gången fast jag sprang nästan samma sträcka. Tänkte att jag skulle nog passa på och spräcka 20 km den här gången så jag for ut på en runda till.

Förra året blev det inte mycket löpning överhuvudtaget. Det var egentligen bara i september som jag sprang mycket. Därför är det så skönt att ha kommit bra igång i år. Jag hoppas att motivationen och löpglädjen håller i sig.
Har inget lopp inplanerat ännu. Några jag funderar på, men inget som är definitivt. Så vi ska se hur det blir. Till dess springer jag vidare.

Trail

Jag har nog blivit lite biten av att springa i skogen. Har ju alltid tyckt om naturen, men nu har jag hittat ny glöd och motivation.

Fredags var det varmt. Jag häda tänkt försökt utnyttja det våriga vädret och springa långt. Men det gick tungt. Så jag sprang ganska kort. Och väldigt väldigt sakta. Ibland gick jag även lite emellan. Och jag tillåter mig det. Att ta det lugnt om det är så det känns. Att fokusera på att njuta istället för att samla kilometrar.
Och jag njöt. Plus 15 grader. Fåglar som kvittrar. En doft av skog som jag inte känt tidigare i år. En doft och känsla av vår helt enkelt.

Idag hade jag tänkt fara på ett 1,5 timmes paus med tet:arna. Men sen fick jag reda på att en del skulle starta redan en timme tidigare. Så efter lite funderande så bestämde jag mig att joina dem. Om benen kändes trötta kunde jag ju alltid vända om, eller nöja mig med en lite kortare runda.

Så jag åkte ut till. Först var vi ett glatt gäng på 5 personer som sprang den första timmen. Efter det for vi tillbaka till starten för att ta upp gänget som kom till kl 10. Vi sprang en 1,5 timme till. I skog. På stranden. På klipporna.
Efter det for de flesta hem. Sen fortsatte vi fem som startade kl 9  med en förstärkning på en till att springa. Jag och Idas sprang en halvtimme till. Resten fortsatte. De tre hårdaste hade som mål att springa 40 km idag. Jag lufter på hatten för dem. Själv var jag nöjd med att få fara hem på lunch efter tre timmars löpning. Det blir inte många så långa löppass per år. Förutom de två loppen jag deltog i fjol, tror jag att jag kom upp i tre timmar en gång.
Men nu är benen trötta. Efter morgondagens fotbollsmatch, ska de nog få vila ett tag.

Men nog är det skönt att träna på morgonen. Nu har jag fått ta det lugnt resten av dagen. För inte är det ju helt fel att sitta i soffan och se ett avsnitt av skam och äta blåbärspaj heller.

Och få se om jag klarar en 5-dagars arbetsvecka nu, efter 4 4-dagars arbetsveckor på raken.
Vi ska hoppas det.