Lydnad

Påsken börjar vara till ända för detta år.
Lydnaden och kärleken förde Jesus ända in till döden. Döden på ett kors. Men denna död innebar mera liv än världen någonsin skådat. Och det samam gäller ännu idag. Liv och liv i överflöd. Tar vi emot det och tar vi till oss det? Att leva fullt ut. Att njuta av livet och leva i tacksamhet?

Lydnad var ett ord jag fick då jag dagarna före nyår bad för det kommande året. Att leva i lydnad. Lydnad till Gud. Lydnad leder till välsignelser. Men det är inte välsignelserna som är drivkraften. Utan Gud är den enda jag vill frukta. Och jag vill vara tillgänglig för honom.
Och under vårvintern har jag blivit påmind om något jag vet jag borde att gjort för länge sedan. Första gången jag upplevde att jag måste ta itu med det var när jag skulle fylla 15. Men jag sade till Gud att jag inte kan. Inte nu. Det blir snart 14 år sedan. Sedan dess har åren gått och jag har med några års mellanrum blivit påmind om det igen. Ibland har jag försökt att ändra, men aldrig tagit itu med det på riktigt. För det skulle innebära att jag måste svälja min stolthet och ödmjuka mig.
I februari blev jag påmind om det igen. Och nu kände jag att jag inte bara kan låta det vara mera. Eller jag kan, men jag vill inte. Jag hade fått en större inre visshet om betydelsen av det. Och en större kärlek till Gud som gjorde att jag verkligen ville. Samtidigt visste jag att det är mig själv jag gör den största tjänsten. Det är inte världens största sak det gäller. Men ack så viktig. Och hur ska jag kunna vara trogen i något stort om jag inte klarar av det i det små sakerna.
Så jag gav mig själv en deadline. Och jag tog mod till mig och gjorde det jag skulle med en dags marginal. Ödmjukhet kan ibland vara svårt. Men samtidigt tror jag att det kommer att ge betydligt mera. Och Gud är alltid trofast. Det har han bevisat gång på gång bara under det senaste året.