Dagarna

Dagarna de går och går. De senaste två veckorna har jag jobbat på kontor och hjälpt till med beräkningar för kostnaderna av en ny byggnad som man förhoppningsvis kan börja bygga snart.

På måndag börjar staffträningen för DTS:en, så då börjar jag med det jag egentligen kom hit för att göra. Hittills är jag enda damen i teamet, men jag litar på att Gud ännu kommer att sända flera. Ännu blir hela skolan en betydligt intensivare tid än vad jag tänkt. Men jag är upprymd och ser fram emot vad den kommer att föra med sig. Jag vet att det kommer att bli en lärorik tid för mig också. Jag kommer att utmanas på olika sätt. Och jag vet att jag behöver det. Och det kommer att vara bra att jag hålls upptagen, för snart åker Jesse iväg till Madagaskar för två månader. Så det kommer att ge mig tid att verkligen fokusera på andra saker under den tiden.

Annars börjar vintern komma på riktigt hit till Syadafrika. Inte som den finska vintern, men kallt iallafall. De senaste två dagarna har varit kalla och blåsiga och igår inledde jag vant- och mössäsongen här.

Lördag

Kaffe på café ska aldrig underskattas. Speciellt inte efter en lång, men ändå fin begravning. En något annorlunda begravning från vad jag är van med. I Finland känns det som att alla begravningar är dystra från början till slut. Visst var den här sorgsen också, men samtidigt också ett firande att någon att har fått flytta till en bättre plats.
Och så var det kanske lite konstigt att få lära känna största delen av ett släkt just på en begravning, men samtidigt kände jag mig nog bekväm med det.

Kvällen tillbringades sedan med en Narniafilm och lite tittande på stjärnorna.

Idag regnar det så ikväll syns det knappast några stjärnor. Men det är ganska trevligt ändå. Jag vet inte när jag skulle ha haft ett riktigt regnväder sist. Kanske detta är en lämplig dag att inta den mörka Lindhchokladen som inskaffades igår.

Fredagkväll

En fredagkväll som känns som lördag. Tur att det finns vänliga människor här som kommer gående med mig till Spar då jag plötsligt kommer på att jag måste ha choklad. En av livets nödvändigheter.
För duktig flicka som jag är går jag inte ut ensam på kvällarna här när det är mörkt ute.

Dagarna som går

Jag donar och på här i Sydafrika och hjälper till med olika saker på basen medan jag väntar på att staffträningen ska börja den 3 juni. Samtidigt som jag njuter av glädjeämnena i vardagen, som t.ex. dates under the trees som en liten tjej så fint uttryckte det en gång, soliga förmiddagar och goda vänner. Och inte att förglömma all den frukt som finns här den här tiden på året. För två dagar sedan delades det ut vindruvor. Nu står det en kubikmeter söta, kärnfria mandariner på gården till förfogande. Jag älskar Sydafrika.

Jag lär känna mera av den färgade kulturen här och det är intressant med tanke på att det dels är den kulturen jag lever i nu, fast själva basen är väldigt internationellt.

På måndag spenderade jag några timmar i det lokala shoppingcentret med Jesse, hans syster och två av hans kusiner. De är ett roligt släkt.
Igår var jag på minnesgudstjänst och på lördag ska jag på min första sydafrikanska begravning.

Detta är de dagar som går just nu.

I väntan på

att tvättmaskinen ska ha färdigt tvättat mina kläder passar jag på och försöker blogga lite. Efter det tar jag kanske en promenad till shoppingcentret för att inskaffa lite nödvändigheter. Sen är det lunch.

Jag vet inte om jag egentligen har så mycket att komma med. Det var en innehållsrik helg, även fast jag egentligen inte gjord så mycket. Ibland behöver man inte göra något, för att saker ska hända. Men efter alla dessa händelser och samtal känner jag mig lite djupare och starkare som människa.

Delar av helgen spenderades med två små skottiska-sydafrikanske favoriter. Jag tror att alla skulle må bra av att spendera lite tid med barn med jämna mellanrum. De är liksom så äkta och det finns så mycket vi kan lära av dem.

Och så har jag inlett fotbollssäsongen här. Två timmars spelande på en alltför ojämn plan. Aderton män och så jag.

Livets förunderligheter

Medan jag var hemma i Finland, hann jag prata med en del av er att jag har en speciell vän här i Worcester. En fin, halvgalen, kärleksfull person som behandlar mig som en prinsessa och som jag numera kallar mera än bara en vän. Och jag är lycklig.
Och den senaste veckan har bestått av många tankar, känslor och värdefulla ögonblick. Och nu står det en bukett med rosor i fyra olika färger på mitt bord och ett stort mjukislejon i min säng. Dagar fulla av liv, glädje och lycka.

Igår morse fick vi dock möta en annan av livets alla sidor. Hans mor gick hastigt och oväntat bort, vilket är en stor chock och sorg. Så kom gärna ihåg honom i era böner.

Tillbaka i Worcester och Sydafrika

Ja, jag är alltså tillbaka i Worcester sedan några dagar. Här möttes jag av bland annat soliga ännu ganska varma dagar, glada återseenden, människor som saknat mig, ett stort mjukislejon, många kramar, kalla kvällar och nya bekantskaper.

Jag trivs att vara tillbaka. Jag njuter av den vackra naturen runtomkring. Jag funderar på stora frågor i mitt liv och på framtiden, samtidigt som jag bara lever i nuet och väntar på att stafftrainingen ska börja.

När vet man att ett beslut är rätt? Ibland tror jag att man bara måste våga. Ta ett steg i tro och se vart det leder. Så ja, nu är det  påiktigt :)