Nästa fredag

Om drygt en vecka är det tänkt vi ska åka iväg på vår outreach till Brasilien. På måndag ska vi betala biljetterna. Två tredjedelar av alla studerande har inte tillräckligt med pengar ännu. Tre av dem har inga pengar alls ännu. Men vi kommer alla att åka. Sammanlagt är vi 13 studerande och 6 staff. På något sätt kommer det att ordna sig. Gud är trofast.
Största delen av studerandena är Sydafrikaner som kommer från fattiga hemförhållanden och skulle på något mänskligt vis inte ha någon möjlighet att åka 2,5 månader till Brasilien. Men vi kommer att åka. För min Gud är stor.

Och bakom varje ansikte

För några dagar sedan skrev jag att bakom varje historia döljer sig en människa. Men det stämmer också andra vägen. Bakom varje ansikte finns det en berättelse. Eller många berättelser, som alla är del av en större. Ett liv. De senaste dagarna och veckorna har jag fått höra många berättelser. Ju bättre du lär känna en människa, ju mer vågar du lita på dem. Och ju mer du vågar lita, desto mer vågar du berätta. Och ju fler berättelser jag hör av dessa människor, som jag för en period av livet som denna får kalla min familj, desto mer älskar jag dem och uppskattar dem.
Det är så mycket som kan dölja sig bakom en människa. Saker vi som inte ser.

Lycka

Lycka är ibland att en helt vanlig måndag gå ensam på café och sitta och njuta av en cappouccino medan man läser en bok. Vardagslyx. Ja, sen åt jag ju lite chokladkaka också.

Och så har jag börjat virka en mössa.

Love Feast och en känsla av jul

Ursäkta att jag talar om vinter och jul när det äntligen är varmt och ljust i Finland, men igår hade jag en av de starkaste julkänslor jag någonsin haft i här i Afrika.
Vi hade love feast för all som är staff (arbetar) här på basen. Det finns en hel lång historia om vad det de kallar love feast inom YWAM är, men i stort sätt är det en tid då människor kommer samman och delar liv, umgås, äter, delar historier och tackämnen. Helt enkelt gläds med varandra och celebrate each other. Och det borde vi gör betydligt oftare.
Och festen igår gav mig en stark känsla av gemenskap. Jag kände stor tacksamhet att jag får ha så många fina, visa människor omkring mig i min vardag. Ibland önskar jag att jag skulle förstå att uppskatta och ta vara på det mera.

Bakom varje berättelse

Och plötsligt berättar en människa jag sett dagligen de senaste månaderna att han suttit inne i fängelse. Och senare samma dag berättar en man jag också sett dagligen att han har varit HIV positiv i 15 år. En annan berättade förra veckan om hur hans far brukar misshandla honom som barn på sätt som närmast liknar tortyr och att han flera gånger blev tvungen att åka in till sjukhuset efteråt och gå till skolan med blåslagna ögon. Ännu en annan berättar hur mycket han lidit under sitt liv att nu vara 23 år och fortfarande inte kunna läsa.
Bakom varje historia döljer sig ett liv. En människa.

Skulle vi bemöta dem annorlunda om vi skulle veta?
Skulle vi visa mera nåd om vi visste vilken väg de varit tvungna att gå.

Motivationsbrist

Jag är nere  i en liten svacka vad gäller löpningen. I två veckor var jag väldigt upptagen så jag hade på riktigt inte någon tid att springa, för efter att det har blivit mörkt är det inte speciellt vist att röra sig utomhus på egen hand. Nu skulle jag ha tid, men istället har jag ingen motivation. Och vad gäller majmånads springande ligger jag långt efter planerna. Men kanske motivationen infinner sig i slutet av månaden och jag hinner reparera det lite.
För här det inte som i Finland att där motivationen att springa brukar öka, då det äntligen börjar vara varmt och ljust.
Här blir det bara kallare och mörkare hela tiden. Men bara en månad kvar tills det vänder.

Så istället för att vara ute och nöta asfalten sitter jag nu i min säng och äter guavayoughurth. Och för mig smakar guava Namibia.

På scen

I två veckors tid hade vi som del av DTS:en ett Performing art seminar. Vi hade lagt upp en production och på torsdag var det dags för premiär. Det är en ca 20 minuters pjäs, eller vad man nu ska kalla det. Det är inte så mycket teater, mera dansande, men lite teater och sång också.
Så på torsdag dansade jag offentligt inför fpublik för första gången i mitt liv. Och i en av danserna stod jag i mitten på första raden. En till sak att sätta på CV:n. Tror jag smälte bra in med alla afrikaner som är födda med dans och rytm i blodet.
Men hur som helst tyckte jag att vi var ganska duktiga. Riktigt duktiga till och med. De 31 timmar av dansande vi hade övat det två senaste veckorna hade nog åstadkommit något resultat. Och nu är det bara att fortsätta dansa då vi tar med pjäsen då vi åker till Brasilien. För jag tror fortfarande att vi åker.

/Karolina, som blandar språk och som inväntar motivation för att fara ut på länk.