Barmarkssäsongen

Det har gått åtta veckor sedan semestern tog slut. Veckorna har verkligen gått fort och vardagen rullar på. Och ganska skönt att ha det så också.

Sommaren var varm och skön och bestod av en del idrottsrelaterade aktiviteter, ganska mycket ledighet och umgänge med vänner.

Även denna säsongs loppskörd blev en blandning av flera olika grenar.

NUTS Karhunkierros. Det var sommarens första lopp, som egentligen tog plats redan i slutet av maj. Efter många om och men valde jag att springa den kortaste distansen som officiellt är 31 km fast den egentligen är 34. Ett fint lopp i den vackra Ruka-terrängen. Ingen press på tid eller placering utan fokus låg på njutning och upplevelse samtidigt som man sprang. Och att få åka dit med en busslast Team Nordic Trailare var ju ett nöje i sig själv. Gav definitivt mersmak vad gäller trailöpning.

Vätternrundan. Sommarens andra lopp. Det hade inte blivit så många kilometer på cykel  under våren och försommaren. Det var på något sätt roligare att springa på våren. Så jag var lite osäker på formen. Men loppet gick helt bra ändå. Förbättrade tiden med nästan 40 minuter till från fjolåret. Och glad och tacksam att jag fick sällskap av Camilla under hela loppet. Tänk att någon man aldrig träffat eller känt förut visar sig vara det perfekta cykelsällskapet för den dagen. Och åter en gång fick vi cykla i jättebra väder.

Vansbrosimningen. Det blev inte mycket simmat heller. Nästan inte alls. Jag simmade en kort stund en gång i slutet av februari med en vän i prattempo. Det var mer fokus på att prata än att simma. Sen simmade jag två gånger i simhallen i juni och två gånger utomhus. That's it. Första gången utomhus med våtdräkten kändes det först konstigt och ovant, men efter ett tag tyckte jag det började flyta på rätt bra ändå. Andra (och sista gången för vansbrosimningen) funkade inget alls. Inte andningen. Inte tekniken. Och hela jag kände mig trött. Så jag simmade mest bröstsim. Så det var med väldigt låga förväntningar jag ställde mig i startfållan där i början av juli. Tänkte att detta skulle ju vara en dag med bra förutsättningar att sätta personligt rekord, för det var bra väder och ganska lite vatten i älven. Synd att jag inte tränat mera. Och jag var ganska omotiverad. Så jag tänkte att nu ska jag göra undran det här loppet och sedan ska jag inte ställa upp i några fler simlopp.
De tidigare två åren fick jag ödsla en del tid på att simma om mycket människor, så trots att jag var ytterst osäker på formen i år, så ställde jag mig långt fram i fållan, för jag ville ha "fri sikt" redan från början. Och så bestämde jag mig att i år ska jag inte med våld tvinga mig att crawla genom hela. Blir jag trött eller märker att tekniken inte funkar byter jag till bröstsim och tar nya tag.
Och starten gick och jag började på. Kändes lite ovant. Under den första kilometern tog några kortare sekvenser med bröstsim. Men ju längre loppet gick desto bättre kom jag in i en bra rytm och crawlande började kännas bättre och bättre. Och den sista kilometern som gick motströms var det bara att mata på. Och då jag slog min hand i porten och tittade på klockan märkte jag att jag klarat drömtiden som jag inte vågadat uttala eller ens hoppas på med god marginal. Så jättenöjd med tiden 56:44 på de 3000 metrarna.

Cyklevasan. Loppet jag anmälde mig till bara för att jag siktade på en vasaloppstrippel. Men en ordentlig vrickning av vristen i juli ledde till två veckor total vila och jag fick ändra mina planer. Foten hann iallafall läka så pass bra att jag kunde åka cykelfasan utan att behöva ta några risker. Startade med min syster och tacksam att jag fick låna en cykel. Det underlättade mitt resande massor. Trampade på så gott jag kunde. Det var ganska blåsigt och kallt på morgonen, men det hann lugna ner sig tills vi startade och det var sist och slutligen ganska varmt under loppet. Förbättrade fjolårstiden med ca en minut. Ibland kan jag vara fruktansvärt känn vad gäller tider.

Ultravasan fick jag som sagt avstå från på grund av min vrickade fot. Det var mest tråkigt, men lite skönt också. Det skulle ha varit en utmaning även om jag hade haft båda fötterna i skick.

Lidingöloppet 30 blev antagligen årets sista lopp. Om jag nu inte kommer på att jag ännu vill springa något lopp. Detta år under lidingöloppet låg fokuset mest på att njuta av att få springa i terräng. Jag tog mig i mål springandes och benen orkade spurta på slutet. Benen och kroppen kändes okej. Konstaterade att skorna jag var lite osäkra på före loppet nog klarade det, men att de egentligen nog är lite för små. Speciellt i nedförsbackarna fick nog tårna känna av det. Jag fullbordade min tredje (super)klassiker. Ännu en klassiker som egentligen inte riktigt var planerad, men som ändå blev av.
Nu har jag inte tänkt göra några fler klassiker. Inte på ett tag åtminstone. Det har nog varit roliga lopp och jag har tyckt det har varit roligt att variera grenar under året. Men nu ska jag göra något annat. Vad är inte bestämt ännu

Fler lopp blir det väl troligtvis inte mer i år. Så nu ska jag ta det lite lugnare en tid och försöka bygga upp lite mera styrka och göra mig beredd på att gå in i min bubbla under pannlampslöpningen som står och knackar på dörren. För vintern och mörkret är på väg med stormsteg.

När ljuset återvänder

I onsdags köpte jag vårens första tulpanbukett. Det kanske inte riktigt är vår ännu, men dagarna är så pass mycket ljusare nu än när det var som allra mörkast och det är tillräckligt med vårtecken just nu.
Ikväll köpte jag hem pizza från Mr Bank och imorgon ska jag stiga upp före klockan sju och se på femmilen i OS. Bra betjäning vid Mr Bank förresten för jag blev erbjuden kaffe så länge jag satt och väntade på min pizza. Och mina förmän köpte kaka åt oss på jobbet. Jag har fina arbetskamrater. Kanske bland de bästa.

Den senaste veckan har varit intensiv och delvis har jag varit lite stressad, även om jag inte blir det lika lätt nuförtiden. Men jag kom i mål och nu stavas det sportlov. Det som tycker att lärare inte jobbar utan bara har ledigt kan hålla de kommentarerna för sig själva.

Det har nästan varit lite onödigt kallt i vinter, men otroligt fint. Och många gånger har jag varit tacksam att jag fick nytt batteri till bilen förra vintern. Tänk vad den har sparat mig från mycket spänning i tillvaron den här vintern. Och bilen har levererat i alla väder.

Jag har ännu inte riktigt lyckats varva ner. Men jag hoppas att sportlivskänslan skall börja infinna isig imorgon. Detta lov har varit efterlängtat.

2017

Jag vad hände egentligen förra året, det är så svart att minnas och åren flyter ju lite ihop i varandra. Vi måste börja se igenom fotonen på telefonen för att få en liten tillbaka blick.

I världen var det Trumps första år som president och det innebär väl en del stormar i själv. I Europa var det en del terrorattacker. Det var metoo-kampanjen som tände en eld som sedan det bara har fortsatt att spridas. Lite kris i Finlands regering som sen nästan föll på min födelsedag, men ändå lyckades återuppstå redan följande dag. Finland firade sina 100-åriga självständighet. Och säkert var det en massa andra väsentliga saker som hände också.

För egen del arbetade jag mest. Men sist och slutligen hann jag med en del annat också.
Uppdaterar kanske med foton småting om. Håll till godo.


JANUARI
Det var en lång vinter och jag hade fler skidkilometrar än vad jag haft någon annan vinter. Och så fick jag ny acku till bilen. Det tog bort mycket spänning i tillvaron, men det gjorde ändå mitt liv så mycket enklare.

FEBRUARI
Jag började en simteknikskurs och blev lite bättre på att crawla.

MARS
Jag for till Lahtis och såg på skid-VM och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld.

Jag skidade vasaloppet och lyckades långspurta mig till en medalj.

APRIL
Jag började springa med Team Nordic Trail. Ett av det bättre besluten jag gjort i år. Så roligt med sällskap, och jag kom sen nästan inte alls att springa på asfalt under resten av året.

MAJ
Fotbollssäsongens serie (antagligen min sista) med världens bästa fotbollslag inleddes. Säsongen höll sedan på till mitten av september.

JUNI
I början av juni fick mitt första riktiga sommarlov som lärare.

Jag cyklade vätternrundan och lyckades klara mitt inofficiella mål på att underskrida 12 timmar med några sekunders marginal.

Jag sprang min första ultradistans. 52 km trail.

Jag köpte en mountainbike.

JULI
Jag åkte till Sverige ännu en gång och gick runt på stan och njöt av sommaren och Stockholm med Heidi. Jag simmade vansbrosimmningen och fullbordade min andra svenska klassiker. Cyklade runt i Dalarna med syster och njöt ännu lite mera av sommaren.

Jag åkte till Sydafrika för drygt 2 veckor. Ett annan av mina bästa beslut under året. Återupplevde gamla minnen och löprundor. Fick träffa både gamla vänner och bilda nya bekantskaper. Se på bergen. Dela måltider och ha kvalitetstid.

AUGUSTI
Började jobba på nytt och åkte ytterligare en sväng till Sverige. Den här gången för att cykla cykelvasan.

SEPTEMBER, OKTOBER, NOVEMBER
På hösten hände inte så mycket. Jag arbetade mest. Och däremellan sprang jag i skogen. That's pretty much it. Och i skolan uppmärksammade vi Larsmo 50 år och Finland 100 år.
Tror faktiskt att jag inte gjorde något märkvärdigt alls under hösten.

DECEMBER
Hade noll julstress. Hann träffa en del vänner över en kopp kaffe eller glögg eller lite mat för att uppdatera varandra om vad som hänt sen senast.
Firade jul med familjen.
Åkte till Schweiz med samma flyg som finska skidlandslaget som var på väg till Tour de ski. Hälsade på Shona och hann också träffa några andra bekanta som fanns i trakterna. Fantastiskt bra beslut det också (ryms med i topp 3 för det här året). Fick uppleva Schweiz (och lite av Frankrike och Tyskland). Fick uppleva en gästfrihet som nådde nya hölider. Men mest av allt fick umgås och dela liv. Tänk vad fint att man bara kan fortsätta där man slutade senast fast man inte setts på fyra år.
Bästa nyåret jag haft på länge även om vi faktiskt gick och lade oss före tolvslaget.

2018 Bring it on.

12 köksstolar

Jag sitter vid flygfältet och väntar på ett tåg som kommer om alldeles för länge. Jag har ätit på burger King typ mitt i natten. Inte för att det är gott, utan av någon konstig orsak är det där jag brukar  äta om jag nu måste ha "riktig mat" på flygfältet. 

Jag har haft en vansinnigt bra vecka i Schweiz. Gästfriheten har än en gång nått nya höjder och jag är bara så otroligt tacksam. 

Vad mer kan man önska efter en vecka med gemenskap, djupa samtal och intressanta diskussioner, god mat, sällskapsspel, berg, löpning och choklad.  Endast goda ting. Men bäst av allt var gemenskapen. 

Vänner med vilka man kan ta upp en konversation som om det varit igår man senast träffades fast det egentligen är flera år sen är de bästa. 

Och människor som man aldrig tidigare träffat men ändå får en att känna sig så välkommen är nog fantastiska de med. 

När jag får ett större hem vill jag också ha ett stort köksbord som det ryms 12 (och några till om man vill) köksstolar runt.

Mot Schweiz

Jag är på väg mot Schweiz. Har kommit så långt som till Helsingfors så tidsmässigt är jag mer än halvvägs.

Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra.

Lonesome runners

Jag har gått med i en facebookgrupp som heter lonesome runners. 

Det är en sida där det är tänkt man kan dela löprelatetade artiklar och annat som kan intressera löpare. I beskrivningen av gruppen står det också att bilder och uppdateringar från sina egna löprundor passar bättre på ens egen facebooksida än i gruppens. Men säkert minst 95% av alla inlägg på sidan är från människor som berättat om sin senaste träning och så en selfie från den. Och nu efter julen blir man också upplyst vilka löpskor eller pulsklockor olika människor fått i julklapp. Det gör hela sidan lite fascinerande.  

Och jag tycker det är en ganska trevlig sida ändå. Alla som gillar löpning kan vara med. Det ryms både motionärer och elitidrottare. En del är nöjda då de klarat av att springa 2km för första gången medan andra springer 35 km före jobbet en vanlig torsdag. Och båda får känna sig som segrare. För man tävlar ju inte med eller jämför sig med andra utan istället låter man dig inspireras av andras framgång, vilken nivå den är på. Och det är det jag tycker är fint. Och så finns det en massa människor som tycker synd om en om man är skadad eller förkyld och inte kan springa. 

Och löpning är fortfarande den bästa medecinen jag känner till mot stress och ångest eller om man bara behöver rensa tankarna. 

Midvinterslöpning

Jag slutade tidigt idag. Stannade sedan kvar 1,5 timme ändå för lite fixande inför morgondagen. Men kom ändå hem tidigare än vanligt så jag hann ut på enlöprunda i solnedgången. Idag gick solen i Jakobstad ner 14:37. 

Hur som helst var det en skön runda även om det var ganska blåsigt och kallt i början. Och till och med solen behagade visa sig under denna årets mörkaste dag. 

Nu går och springer vi mot ljusare tider.