På begäran

Jag har inte varit så flitig på att uppdatera på sistone. Men eftersom min antagligen trognaste läsare med jämna mellanrum påminner mig om att jag borde skriva oftare ska jag nu publicera ett inlägg fast jag egentligen inte har mycket att säga.

Det är fulla dagar just nu och det kommer det ännu att vara en bra tid fram över. Hur som helst är jag tacksam för den gångna helgen.
Mozambique planerandet börjar ta fart på riktigt nu. Jag hoppas att det inte blir alltför stressigt med allt som ska ordnas.

Värmen har hittat hit på riktigt nu, och det är nu jag är tacksam över att Worcester är en blåsig plats. Och även fast poolen här på basen är liten och vattnet är kallt är den till glädje nu.
Och ännu varmare lär det bli. Mozambique kommer också att vara extremt varmt då vi är där.

Denna vecka spelade jag fotboll med männen igen. Och oj vad det är roligt att få spela, även fast fotbollsplanen är under all kritik. Och nu känner jag mig bekväm med att fara och spela med männen och de är väldigt välkomnande. Jag är alltid den enda dam och oftast den enda blonda som spelar också för de flesta männen är brasilianare eller afrikaner. Men om man ska skilja ur kan man ju göra det ordentligt och med stil.

Och så har jag kalasat hela lördagen. En god vän Priscila hade födelsedag och hon behövde firas ordentligt. Så tillsammans med min brother in crime här så ställde vi till med fest.
Livet är till för att levas och njutas. Det är ett av mina motton här.
Just to be alive, and be it to the full!

Slumrande drömmar

Och plötsligt så händer det. Jag hör en historie, och plötsligt vaknar något inom mig till liv igen. En dröm jag hade när jag var yngre. Något som ännu kanske finns, men som jag ibland kanske skjutit undan.
Men så inser jag att det inte behöver vara så svårt och krångligt som jag först trott. Jag måste nog fundera lite till. Men det finns något i mitt hjärta som vaknade till liv igen. Men det skulle antagligen leda till betydligt mera tid i Afrika framöver än vad jag först trott. Eller kanske någon annanstans i världen.
Kanske ut till de fattigaste och eländigaste områdena. Men det kan hända att det är just det jag vill göra.
Frågan är bar hur snart i framtiden allt detta skulle vara, om det blir av.
Allt har sin tid.

Hav och helg och Cape Town

Sommaren och värmen börjar komma på allvar nu. Medan jag börjar se mer och mer vinterbilder på facebook, får jag själv börja smörja in mig i solkräm.

Det blev en dag i Cape Town igår. Och staden visade sig från en av sina bästa sidor. Sol och skönhet.
Och även om vattnet vid Camps bay är iskallt älskar jag att simma i havet. Vågorna var de högsta jag sett där, och vilken styrka de har, då de drar en åt olika håll. Men vilken känsla att få simma där och hoppa i dem och försöka hitta rätt tajming precis innan brytningsskedet. Sand och salt i håret.
Jag älskar havet. Jag älskar Sydafrika och jag älskar Afrika.

Och jag älskar promenader runt i staden på en ledig dag med goda vänner.

Många människor

Det finns många människor här. Människor som sätter spår i mina liv på olika sätt, genom att bara vara de som de är. Olika människor som tar fram olika sidor hos mig själv.

Så de senaste veckorna då jag varit lite trött, har jag uppskattat att umgås med människor som tar fram halvgalna sidor av mig. Att göra sådant som ingen förväntar sig och sådant som jag vanligen inte gör. Det får mig att känna mig fri.
Och efter att levt största delan av mitt liv i en kultur där man framför allt förväntas uppföra sig väl, så är det skönt att stiga ut ur den ringen och bara springa runt och hoppa och ropa bara för att jag får. Att känna den frihet som som Gud har gett mig.

Det får mig att känna mig mera levande.

Trött

Jag trivs fortfarande jättebra här. Ibland funderar jag allvarligt på att inte komma hem i mars fast jag har en returbiljett, eller så planerar jag att åka tillbaka igen nästa höst. Afrika är ett andra hem.

Men just nu är jag mest bara trött. Veckorna blir intensivare och intensivare hela tiden. Program och aktiviteter jag tycker om, men som ändå gör mig trött.
Kanske jag borde försöka satsa på att vila och utnyttja min tid annorlunda nästa vecka. Jag borde kanske bli bättre på att gå och lägga mig tidigare.
Men då det är så roligt att vara uppe.

Mozambique

Okej, nu är det bestämt och också officiellt att jag kommer att jag åker till Mozambique på min outreach detta år. Vi åker iväg från Sydafrika någon gång kring 10 december och kommer tillbaka i början av februari. Den första månaden kommer vi att vara i huvudstaden Maputo och andra halvan åker vi mera ut i bushen. Jag kommer att leda vår grupp som består av tio personer plus en familj på fyra personer som kommer att vara med oss de första tre veckorna.
Det är med spänning och förväntan jag ser fram emot det, även om jag vet att det också kommer att vara utmanade.

Det kommer att vara supervarmt i Mozambique den tiden på året. Och så är det malariaområde. Och så har vi ingen i gruppen som pratar portugisiska. Men jag är säker på att det kommer att bli en minnesvärd och fin tid iallafall.

Förvirring

Och så kommer de där dagarna då jag plötsligt inte vet någonting. Inte för att det gör mig upprörd på något sätt, men då jag ibland börjar tro att jag vet vad jag vill, så dyker sedan nya alternativ upp. Och alla är bra på sitt sätt.
Och det som både är skönt men samtidigt också gör allt så mycket svårare är att det inte spelar så stor roll vart jag åker.
Framtiden är spännande. Det ska bli intressant att se vart jag hamnar. Men om jag nu ens skulle veta världsdel...