Tillbaka i Finland

Jag är tillbaka i Finland. Efter 9 månader på språng, så mellanlandar jag nu i Purmo för ca två månader. För första gången på väldigt länge har jag nu ett eget rum, eget utrymme och mera av mina egna saker. Och om jag ska vara riktigt ärlig har jag egentligen inte saknat det. Visst är det skönt att ha det nu, men eter att ha blivit van att bo tätt inpå andra människor och bo på begränsat utrymme med begränsad mängt tillhörigheter, så tänkte jag aldrig på att jag saknar något.

Jag tror jag var för lycklig för att sakna. Jag trivs med lyx och jag trivs med att leva primitivt. Allt är en gåva och allt har sin tid.

Och fast det idag var 40 grader kallare än sist jag var ute och tog en promenad så var det skönt. Jag njöt. Njöt av stjärnhimmeln. Njöt av månljuset. Njöt av livet. Av ögonblicket.

Vilken gåva att kunna njuta av stunden.

Promenader

Jag har börjat ta promenader. Oftast inte så långa, utan mest bara för att komma utanför basen en stund och för att det är ett skönt sätt att umgås på. Ibland är allt så mycket enklare på något sätt om man får gå eller göra något på samma gång som man diskuterar. Och jag har haft givande promenader. Det finns så många intressanta människor som alla har sin egen historia att berätta.
Och Worcester är omringat av berg och den vyn kommer jag nog aldrig att tröttna på.
Och fast jag haft sommar nästa nio månader nu, så har jag inte riktigt tröttnat på värmen heller.

Men snart byts sand i sandalerna ut mot knastrande snö under skorna. Och jag är glad för det också.

Sista veckan

Märkligt hur snabbt tiden går. Sista veckan här redan. Vart tog fe här sju månaderna vägen?

Jag vet inte hur klar jag varit tidigare för en del har frågat, men hur som helst kommer jag tillbaka till Finland den 17 mars. Men sedan troligtvis någon gång i maj åker jag tillbaka till Sydafrika för att stanna där till slutet av året. Planen är att komma hem någon gång före jul och fira en vit jul i Finland detta år.
Resten av tiden i Sydafrika ska jag arbeta med en ny DTS. Denna med fokus på Awakening, Supernatural DTS. Det ska bli spännande.

Idag var jag ute och gick med en vän som är hemma här från Worcester. Vi gick till ett av de fattigare och vildare områdena av Worcester. Han visade det område var han växte upp. Vi besökte en gammal dam som fungerade som hans mormor.
Plötsligt kändes Sydafrika så mycket mera som resten av Afrika och inte som Sydafrika. Man behöver inte gå långt borta för att komma till en helt annan vardag.
Och jag är så tacksam att jag får se de här kontrasterna.

Livet

Jag njuter av livet. Det är hett. Ibland blåsigt, men vinden känns mest som en hårfön. Då jag kommer tillbaka till Sydafrika nästa gång kommer det att vara kallt, så jag njuter.

Jag delar rum med två superfina personer. Jag har en helt galen vän som tar fram de galnaste sidorna jag har inom mig och som utmanar mig på flera olika sätt. Och jag är tacksam för det. Folk som vågar utmana och få mig att tänka efter och att handla, men som gör det på ett rakt men kärleksfullt sätt. Jag behöver det.

Jag funderar en del på framtiden. Det är så mycket på gång och så många stora beslut som kommer att styra livet på olika sätt. Alla beslut har följder och konsekvenser som sedan följs av nya frågor och beslut.
Det är väl så livet är. Men livet är vackert. Och jag lär mig att uppskatta det mera och mera hela tiden.

14 dagar

Två veckor kvar i Sydafrika nu. Det känns lite konstigt att veta att jag kommer att vara i Purmo om 14 dagar. Jag har inte varit där på nio månader. Det är ju en hel graviditet. Det är det längsta jag varit borta från Österbotten någonsin. Men jag ser fram emot det. Det är mycket på gång och jag har stora förväntningar. Spännande.
Jag kommer att sakna Sydafrika. Jag kommer att sakna människorna här. En del extra mycket. Jag vet inte hur länge jag stannar i Finland. Ca två månader skulle jag tro. Beror på.
Ibland känns det som att jag inte riktigt vet vad som håller på och hända. Men livet är gott.

Och ibland finns det märkliga sammanträffanden som jag inte riktigt förstår. Kanske kommer jag att förstå senare.

Vänner

Jag har många goda vänner här. Något jag är väldigt tacksam för. Att få bo på ett ställe då man alltid har människor att umgås med runt omkring sig är en gåva (även att få välja att ha tid för sig själv är en gåva).

Och så finns de där vännerna som är extra speciella. De som alltid har uppmuntrande ord på lager och alltid att bara finnas där eller för att prata.
Och som till exempel kör mig runt under hela tiden mina föräldrar var i Worcester och som både kör mig till och hämtar mig från Cape Town och som ställer upp mer än någon kan förvänta. Att välja att gå en extra och en tredje mil, bara av ren kärlek.

Och så har jag en annan speciell vän som får mig att känna mig friare än aldrig förr. En som får mig att bli mera mig själv fullt ut. Mera vild, högljudd och halvt galen.
Och att få dela och berätta kan vara befriande. Även fast det är saker som jag egentligen inte känner mig bekväm att berätta. Men ibland måste man våga lita. Och då är det tacksamt om det finns sådana som vill lyssna. Och som förstår och som ger tid. Gud, varför ger du mig allt det här?

Och så är det också en stor gåva att få fara ut och äta och på bio med en alldeles underbar Priscila en helt vanlig onsdagskväll.
Jag lever ett värdefullt liv. Och jag förstår att uppskatta det mera och mera för varje dag.

Outreachen

Okej outreachen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och det går inte att få två månader av upplevelser i ett blogginlägg, men jag ska skriva ner lite åtminstone.

Så där allmänt kan jag säga att det var bra. Det var hett. Det var utmanande. Och det var otroligt givande. Och ordet nåd har fått en helt ny betydelse för mig efter mina två månader i Mozambique. Styrka för vare dag att kunna vakna upp tidigt utan mycket sömn och ändå känna sig utvilad och redo för dagen. Förmåga att klara av värmen och solen, utan större svårigheter. Förmåga att kunna hållas positiv och vara vid gott mod, de dagar då kappsäcksboendet känns lite jobbigt. Och så var jag välsignad med ett alldeles underbart team. Tack Jesus!

Vi spenderade första månaden i Mashava, en knapp halvtimmes bilväg från huvudstaden Maputo. Vi delade ett litet hus, som var trångt men mysigt. Vi jobbade mest med människorna ute i samhällena, men också på ett barnhem och med en del kyrkor. Och att få sprida kärlek till dessa människor var en stor vinst och förmån för mig. Barnen i Mozambique är underbara. Barn överallt är underbara. Från början tror jag att de alla är lika, tills samhället och kulturen får dem att bli på ett viss sätt. Så genuina, så oförstörda och så äkta. Jag lär mig från dem hela tiden.

Den andra månaden åkte vi till Chiaquelane. Det är ute i bushen. Ingen el och inget rinnande vatten, ingen internet. Men jag gillade det. Jag tycker om att med jämna mellanrum leva enkelt och vara borta från saker som jag blir lite för bekväm med. Det gör gott, och det hjälper mig att uppskatta saker mera, då jag sedan har det. Och att befinna sig ute i bushen med en grupp människor där det inte finns så mycket att göra, får en automatiskt att spendera mera tid med varandra. Detta kan både vara utmanade och välsignande. Och jag måste säga igen att jag är väldigt imponerad över hur mitt team hanterade olika situationer under outreachen. Hur det utnyttjade sin tid, hur de var villiga att vara flexibla i obekväma situationer.
Och att se hur de växte i mognad under dessa två månader är den största vinsten för mig. De lät Gud arbeta i och med dem. Och jag är stolt. Väldigt stolt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om tiden i Chiaquelane. Livet i byarna är så annorlunda från livet i staden.

En stor händelse som fick mig att tänka mycket var den sista veckan vi va i Mozambique. Stora översvämningar bröt ut i grannstaden Chockwe som befinner sig cirka 30 kilometer från vår by. Hela staden hamnade mer eller mindre under vatten så så gott som alla evakuerades. Och eftersom vi är den närmaste byn på torrt land så kom största delen av människorna hit. En del åkte längre bort, men alla måste åka genom vår by för att komma bort från Chockwe, så det var fullt med trafik längs byarna.
Så under en natt förvandlades hela vår by och även vår bakgård ordagrant till ett flyktingläger. På vår gård fanns det 380 extra människor under den här tiden. Och i hela byn närmare 10000 extra människor. De var människor överallt. De sov under bar himmel under träd, på andras gårdar eller bara i gräset. Alla vägrenar var fulla av människor. Och köerna till brunnarna var långa, för det var varmt. Och brunnarna där är inte speciellt djupa, så de klarade inte av att förse alla med så mycket vatten som de skulle behöva. Och det var hett. Väldigt hett. Och det var lite kaotiskt. Människor som varit tvungna att lämna sina hem bakom sig och komma till en plats där de varken har någonstans att bo och inte riktigt tillgång till mat eller ens tillräckligt med vatten. De flesta sover utomhus. En del under myggnät, men de flesta utan. Och detta är ett område med ormar, skorpioner och malariamyggor.
Människorna bor trångt, och de hygieniska förhållanden är inte de bästa.

Då jag ser en kvinna plocka ut en bunt med våta foton från sin byrå och rada upp dem längs förrådsväggen för att torka blir jag berörd. Foton av sina barn och sin familj var en sak hon försökte rädda. Det var av betydelse, och nu är det våta och halvt ihopklistrade.
Röda korset kom ganska fort på plats och hade lagt upp drygt 300 stora tält bara några dagar senare och flera var på kommande. Deras basläger var ca två kilometer från var vi bodde. Mathjälp från staten och olika andra hjälporganisationer anlände också.
Och mitt i allt elände var människorna ändå på någorlunda gott humör och ställde upp för varandra. Det fanns hopp. Och hela situationen öppnade upp möjligheter för oss att hjälpa, älska och finnas till och visa Guds kärlek.