En månad senare

Igen har det tagit ett tag mellan blogginläggen, men nu kommer åtminstone lite uppdateringar. Och jag vill tro att det kommer att komma mera kontinuerligt nu när jag är tillbaka på basen oc hhar tillgång till internet på ett helt annat sätt än vad jag hade den senaste månaden.

Vi åkte iväg till Port Elizabeth, vi hade en underbar månad där och igår kom vi tillbaka till Worcester igen. Home sweet home. Även om jag fick uppleva och ta emot så mycket i Port Elizabeth är det skönt att vara hemma. Hemma är alltid hemma.

Men välsignelserna i Port Elizabeth var många och jag tror nog inte jag kan räkna dem. Med en del av dem var gratis boende i två olika värdfamiljer under hela månaden, en audi A4 jag fick låna att köra omkring med under vår tid där, en annan bil vi också fick låna gratis under hela vår tid där. Tre gånger blev jag bjuden på restaurang. Tre gånger på café. Andra gåvor jag fått var bland annat två halsband, ett par örhängen, jordgubbar med grädde, många glas rödvin, många koppar te serverade till mitt rum, choklad, en värdfamilj som är väldigt duktiga på att laga mat, bubbelbad och mer och mer och mer.
Om Gud lovar att han ska ta hand om mig, så kommer han nog att göra det.

Och så har jag fått mycket bra övning av att köra i stadstrafik på vänster sida av vägen. Hade inte hunnit köra många gånger här i Worcester före jag åkte iväg till Port Elizabeth (PE). Här i Sydafrika tycker man inte PE är speciellt stort, men kommer man från Finland så räknas nog alla miljonstäder som storstäder. Och att få köra omkring i en vit audi med 2,8 liters motor kan jag inte direkt klaga på. Vid närmare eftertanke tror jag att audi är en bra bil för missionärer.

Tack för alla tankar och böner under denna tid. Nu fortsätter vi ännu en månad med outreachen här i Worcester. Må Gud fortsätta göra stora saker här.

Nåja

Efter en hel del springande hit och dit under största delen av dagen så har vi nu äntligen köpt biljetter för morgondagens bussresa och öppnat ett bankkonto för vårt outreach team. Bättre sent än aldrig.
Tidig väckning blir det imorgon. Sen blir det att spendera resten av dagen längs vägen. Länge sedan jag har åkt buss en hel dag. Men här i Afrika brukar jag njuta av att färdas längs vägen. Att få sitta och titta ut på ett vackert land med vackert landskap är för mig ett nöje. Och det fyller mig också med tacksamhet. Och så får jag tid att tänka, läsa och bara ta det lugnt. Jag tror att det är precis vad jag behöver imorgon.

Ett steg närmare

Jag lever bra dagar, även om jag inte är så duktig på att skriva om dem här. Det är ganska fulla dagar också. Inte direkt stressiga, men ändå mycket att tänka på. 

Och på tisdag åker vi troligtvis iväg mot Port Elizabeth. En av de städer med de vackraste stränderna. Troligtvis kommer vi inte att ha så mycket tid att åka dit, men de är ändå en fröjd för ögat. Hur vi ska ta oss dit är ännu lite oklart, men förhoppningsvis så kommer det att klarna under morgondagen. 

Så med andra ord är jag ett steg närmare outreachen, även om den ännu känns väldigt oplanerad. 

Det kommer att bli intressant och kanske utmanande att leda en grupp med som helt tar dagen som den kommer och som helt har sin egen tidsuppfattning. Det kommer att töja bekvämlighetszonen för en finländsflicka som vill ha saker ordnade på förhand och som åtminstone vill ha någon sorters struktur på upplägget. 

Det har kommit en ny finländare hit till basen. Förstås en svenskatalande sådan. :) Jag är förvånad hur osmidig min svenska känns. Trodde aldrig att det någonsin kunde hända, men kom sedan på att jag inte pratat någon svenska alls på över tre månader.

Det börjar småning om bli läggdags för mig nu. Jag hoppas på en effektiv morgon imorgon då mycket praktiska saker blir fixade, så att jag sedan kan slappna av resten av dagen och ägna mig åt packande.

God natt gott folk. Lekker slap!

Outreach

En del som känner mig och följe med lite längre, vet att den DTS som jag jobbar med består av en tre månaders undervisningsfas som sedan följs av en två månaders outreach. Och mycket riktigt börjar det snart vara dags för outreach.
Då jag gjorde min DTS åkte jag två månader till Malawi. Den DTS jag stafade ett år senare åte jag till Mozambique. Detta år kommer jag att stanna i Sydafrika och göra min outreach här, men en grupp som för tillfället besåt av 8 studeranden. Två från Sydkorea och resten från Sydafrika. Och den här gången är jag riktigt glad och förväntansfull att få stanna i landet.

Denna omgång i Sydafrika har jag åkt ut till de fattiga samhällena betydligt mera än jag gjorde de två första gången jag var här. Och jag trivs. Jag känner mig väldigt tacksam och privilegierad att jag får vara här och tjäna Sydafrika nu. Det är det som är på mitt hjärta mest just nu.
Ursprungligen var tanken att jag skulle leda en liten grupp och göra vår outreach vid Victoria fallen i Zimbabwe och Zambia, men på grund av olika orsaker så beslöt vi nyligen att slå ihop vår outreachgrupp med den lokala gruppen. Och det känns bara så rätt. Om allt ordnar sig kommer vi att spendera en månad i Port Elizabeth och en månad här i Worcester.
Sydafrika jag är redo för mera av dig.

Sol

Det har varit sol den här helgen. Och det har varit varmt. Och det har varit skönt.
Och äntligen börjar det vara säsong för jordgubbar här. Och jag har inlett klänningsäsongen.

Och jag och Jesse har picknickat i en park och ätit stor röda jordgubbar som är en försmak av himlen och druckit iste.
Det är livskvalitet.

Dagarna som går

Det känns som att det hände så mycket, men att jag samtidig har så lite att berätta. Kanske det mesta som händer är saker som utmanar mitt tänkande och mitt sätt att se på olika saker, och jag kan inte riktigt sätta ord på det. Överlag så är det mesta som händer saker som händer inombords istället för stora evenemang i vardagen.
Men imorgon ska vi (hela DTS:en) iallafall åka till Goudini Spa. Det är ett utomhus badställe med varma källor. Alla bassänger har en vattentemperatur på 35-39°C. Inte illa. Det ska bli skönt att få slappa i bassängen och relaxa. Vi ska spendera en natt vid Goudini för att sedan återvända tisdagmorgon och en ny spännande vecka som väntar.

Livet är gott.

Livet och vardagen

Ja-a, inte vet jag riktigt vad jag ska skriva, men känner ändå att jag borde ge någon uppdatering. Det har varit en varm helg, så nu vill jag börja tro att våren är på väg.
Insanity når nya nivåer av being insane. Träningen är nu klockan 6 på morgonen, vilket i och för sig är en bra tid för mig, för då kan jag åtminstone inte ha bokat in något annat. Men nog är det ändå lite väl tidigt. Men de första två morgnarna har ändå funkat ganska bra. Låt mig få behålla samma själv-disciplin även i fortsättningen.

Jag fortsätter att åka ut till Avian Park med jämna mellan rum på kvällarna för att besöka människor e en mera underprivilegierad del av staden.
Ibland åker vi från DTS:en till en skola för att ha program med eleverna. Roligt att skolan låter oss komma och ha program med barnen under lektionstid.

Annars fortsätter vardagen ungefär som vanligt. Mycket att göra, men livet leker och Gud är god!