Vänner

Jag har många goda vänner här. Något jag är väldigt tacksam för. Att få bo på ett ställe då man alltid har människor att umgås med runt omkring sig är en gåva (även att få välja att ha tid för sig själv är en gåva).

Och så finns de där vännerna som är extra speciella. De som alltid har uppmuntrande ord på lager och alltid att bara finnas där eller för att prata.
Och som till exempel kör mig runt under hela tiden mina föräldrar var i Worcester och som både kör mig till och hämtar mig från Cape Town och som ställer upp mer än någon kan förvänta. Att välja att gå en extra och en tredje mil, bara av ren kärlek.

Och så har jag en annan speciell vän som får mig att känna mig friare än aldrig förr. En som får mig att bli mera mig själv fullt ut. Mera vild, högljudd och halvt galen.
Och att få dela och berätta kan vara befriande. Även fast det är saker som jag egentligen inte känner mig bekväm att berätta. Men ibland måste man våga lita. Och då är det tacksamt om det finns sådana som vill lyssna. Och som förstår och som ger tid. Gud, varför ger du mig allt det här?

Och så är det också en stor gåva att få fara ut och äta och på bio med en alldeles underbar Priscila en helt vanlig onsdagskväll.
Jag lever ett värdefullt liv. Och jag förstår att uppskatta det mera och mera för varje dag.

Outreachen

Okej outreachen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och det går inte att få två månader av upplevelser i ett blogginlägg, men jag ska skriva ner lite åtminstone.

Så där allmänt kan jag säga att det var bra. Det var hett. Det var utmanande. Och det var otroligt givande. Och ordet nåd har fått en helt ny betydelse för mig efter mina två månader i Mozambique. Styrka för vare dag att kunna vakna upp tidigt utan mycket sömn och ändå känna sig utvilad och redo för dagen. Förmåga att klara av värmen och solen, utan större svårigheter. Förmåga att kunna hållas positiv och vara vid gott mod, de dagar då kappsäcksboendet känns lite jobbigt. Och så var jag välsignad med ett alldeles underbart team. Tack Jesus!

Vi spenderade första månaden i Mashava, en knapp halvtimmes bilväg från huvudstaden Maputo. Vi delade ett litet hus, som var trångt men mysigt. Vi jobbade mest med människorna ute i samhällena, men också på ett barnhem och med en del kyrkor. Och att få sprida kärlek till dessa människor var en stor vinst och förmån för mig. Barnen i Mozambique är underbara. Barn överallt är underbara. Från början tror jag att de alla är lika, tills samhället och kulturen får dem att bli på ett viss sätt. Så genuina, så oförstörda och så äkta. Jag lär mig från dem hela tiden.

Den andra månaden åkte vi till Chiaquelane. Det är ute i bushen. Ingen el och inget rinnande vatten, ingen internet. Men jag gillade det. Jag tycker om att med jämna mellanrum leva enkelt och vara borta från saker som jag blir lite för bekväm med. Det gör gott, och det hjälper mig att uppskatta saker mera, då jag sedan har det. Och att befinna sig ute i bushen med en grupp människor där det inte finns så mycket att göra, får en automatiskt att spendera mera tid med varandra. Detta kan både vara utmanade och välsignande. Och jag måste säga igen att jag är väldigt imponerad över hur mitt team hanterade olika situationer under outreachen. Hur det utnyttjade sin tid, hur de var villiga att vara flexibla i obekväma situationer.
Och att se hur de växte i mognad under dessa två månader är den största vinsten för mig. De lät Gud arbeta i och med dem. Och jag är stolt. Väldigt stolt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om tiden i Chiaquelane. Livet i byarna är så annorlunda från livet i staden.

En stor händelse som fick mig att tänka mycket var den sista veckan vi va i Mozambique. Stora översvämningar bröt ut i grannstaden Chockwe som befinner sig cirka 30 kilometer från vår by. Hela staden hamnade mer eller mindre under vatten så så gott som alla evakuerades. Och eftersom vi är den närmaste byn på torrt land så kom största delen av människorna hit. En del åkte längre bort, men alla måste åka genom vår by för att komma bort från Chockwe, så det var fullt med trafik längs byarna.
Så under en natt förvandlades hela vår by och även vår bakgård ordagrant till ett flyktingläger. På vår gård fanns det 380 extra människor under den här tiden. Och i hela byn närmare 10000 extra människor. De var människor överallt. De sov under bar himmel under träd, på andras gårdar eller bara i gräset. Alla vägrenar var fulla av människor. Och köerna till brunnarna var långa, för det var varmt. Och brunnarna där är inte speciellt djupa, så de klarade inte av att förse alla med så mycket vatten som de skulle behöva. Och det var hett. Väldigt hett. Och det var lite kaotiskt. Människor som varit tvungna att lämna sina hem bakom sig och komma till en plats där de varken har någonstans att bo och inte riktigt tillgång till mat eller ens tillräckligt med vatten. De flesta sover utomhus. En del under myggnät, men de flesta utan. Och detta är ett område med ormar, skorpioner och malariamyggor.
Människorna bor trångt, och de hygieniska förhållanden är inte de bästa.

Då jag ser en kvinna plocka ut en bunt med våta foton från sin byrå och rada upp dem längs förrådsväggen för att torka blir jag berörd. Foton av sina barn och sin familj var en sak hon försökte rädda. Det var av betydelse, och nu är det våta och halvt ihopklistrade.
Röda korset kom ganska fort på plats och hade lagt upp drygt 300 stora tält bara några dagar senare och flera var på kommande. Deras basläger var ca två kilometer från var vi bodde. Mathjälp från staten och olika andra hjälporganisationer anlände också.
Och mitt i allt elände var människorna ändå på någorlunda gott humör och ställde upp för varandra. Det fanns hopp. Och hela situationen öppnade upp möjligheter för oss att hjälpa, älska och finnas till och visa Guds kärlek.

Kapstaden

Efter att mamma och pappa och vänner varit i Worcester två nätter beslöt jag mig att åka med dem till Kapstaden några dagar. Då skulle jag hinna spendera mera tid med med plus att jag skulle få komma bort från basen lite. Och jag hade angenäma dagar i en av mina absoluta favoritstäder. JAg har bott flott och ätit lyxigt och blivit allmänt bortskämd och välsignad. Bara det att jag fick ett eget stort dubbelrum, för priset av en extra bädd i mammas och pappas rum var en stor gåva. Jag har inget emot att dela rum här på basen och jag led inte heller av att bo väldigt trångt två månader under outreachen, men det kändes som en stor gåva för denna tid. Och jag har fått äta lyxigt varje kväll och verkligen fått njuta av Kapstadens vackra vyer. Och berg, hav, pingviner, sälar och babianer är ju inte heller fel.

Nu kommer jag på riktigt att snart ha en lugnare period, så då ska jag på riktigt ta och berätta lite om Mozambique och sådant.

Och så förstår jag inte alltid riktigt det här med att vara vaken mitt i natten utan någon orsak.

Mamma och pappa

Jag kommer fortfarande ihåg att jag lovat skriva lite uppdateringar från Mozambique och håll till godo. Snart, väldigt snart består mitt liv av mycket mera fritid.

Men bara några korta raders uppdateringar om livet här. Mamma och pappa anlände till Sydafrika igår. Känns lite underligt att ha dem här, men roligt på samma gång. Inte varje dag man får besök från Finland. Och dessutom har jag fått en leverans med fazers blå och pantteri.
Dessutom hann vi besöka Goudinin spa också. En skön och avslappnad dag. Och tusen tack till min chaufför Johnny, som ställt upp och visat generositet och villighet mer än vad man någonsin kan förvänta. Jag är rörd. Min lejonbror är fantastisk!

Tillbaka

Det är nu en vecka sedan vi kom tillbaka till Sydafrika efter vår två månaders outreach in Mozambique. Det har varit en bra och lärorik tid, men jag är glad att vara tillbaka i Sydafrika. Igår hade vi avslutning för DTS:en och idag åkte största delen av studerandena iväg för att spendera helgen i Kapstaden före de beger sig hem till sina länder.

Jag ska försöka att uppdatera lite från tiden i Mozambique inom den närmaste veckan, så håll till godo.
Nu i helgen ska jag försöka vila lite och bara njuta av livet. På söndag kommer mina föräldrar hit för några dagar. Efter det ska jag på riktigt börja fundera vad nästa steg är.

Julfirande

Det var en trevlig julfest på fredag. Jag hade lånat ett par skor av Princess, de var leopardfärgade och det var de högsta klackarna jag någonsin gått i. Försök inte gå i nedförsbacke med högklackat.
Julfesten var både rolig, familjär och högtidlig. Sällan man ser alla YWAM:are så festklädda.
Och fantastisk god mat fick. Och fina julklappar till alla i staffen. Även personliga sådana. Vackert.
Det gav mig lite julkänsla. Och samhörighet också.

Igår hade vi lite julfirande med DTS:en också. Internationella delikatesser på bordet, julmusik och julklappar. En bra avslutning före vi åker iväg till olika ställen.
Tidigare på dagen var jag och köpte lite julgåvor som jag ska ta med till Mozambique. För de flesta av  våra studeranden är det första gången de firar jul hemifrån, så jag vill åtminstone ge dem något smått.
Jag hoppas också att mina planer på att åka och fira jul på barnhem lyckas. Jag har inte hört något från Mozambique ännu, men jag hoppas det går vägen.

Jag kommer troligtvis inte att ha så mycket internet i Mozambique, så det kommer inte att bli så mycket uppdaterande under den tiden. Åtminstone inte i januari. Till kännedom.

Planeringen framskrider

Vi fick alla våra visumansökningar godkända på tisadg. Detta trots att en person saknade de obligatoriska passfotona och att de först sade att vi hade för många ansökningar för att de skulle hinna med alla samma dag. Men hem kom vi med alla pass och visum och vi också double entry.  Tack Jesus!
Nu hoppas jag bara att vi på tisdag när vi är på busstationen lyckas köpa våra returbiljetter för hemresan.

Vi hade vår sista föreläsning igår, och snart delas klassen i två grupper för att åka iväg till olika ställen. Vi städad klassrummet idag och packade ihop allting, så att nästa grupp kan ta över vårt rum.
Det mesta börjar vara ordnat, så jag känner mig ganska lugn inför avresan tidigt tisdag morgon. Så nu är jag redo för helg och lite julfirande före vi åker iväg. Ikväll är det staff julfest här på basen. På lördag har vi lite julfirande med DTS:en. Jag börjar vara redo för julen också.