Leder

Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig, men den senaste veckan har min kropp inte riktigt varit som den borde. Mina leder i benen är sjuka och i synnerhet knäna. Vissa dagar är de riktigt dåliga och jag lider var jag steg jag tar, speiellt då jag tvingas gå i trappor. Under dåliga dagar känner jag mig som 80+  så jag lyfter in benen, ett i gången då jag ska sätta mig ner i bilen, för att undvika smärta och för att de helt enkelt inte riktigt klarar av att både böja sig och ha styrka samtidigt. Ibland är de bättre ibland riktigt dåliga. Det är nu dock några nätter sedan jag vaknade av smärta  senast, så det är jag tacksam för, men det är nog något som inte är som det ska.

Och mina muskler i allmänhet är väldigt stela. Förra veckan ländes det som att jag sträckt min rygg på tre olika ställen. Så sjukt tog det att röra sig. I dag är den mest bara stel, men fortfarande sjuk även om det också  varierar från dag till dag.

Vad är det som händer detta år? Jag brukar inte var sjuk överlag. Bara en förkylning 1-2 gånger i året, men denna omgång här i Sydafrika har jag hunnit slå alla tidigare års rekord. Må det ta länge innan nästa rekord slås.

Och vad är det som kan vara fel. Vad är det som slår ut mina leder och gör alla muskler stela?

Toevlug

We went to a rehab centre yesterday. A center for people who wants to stop using drugs. And what a great time we had with them. Totally different than I expected.
We were singing, we were telling our testimonies, we were encouraging and just having a great time together. And we are serving a great God. It was amazing to see how God touched those people we met and how they could start testifying already the same day. A young, though guys in tears over something he didn't understand, but he suddenly just felt so touched even if he said he tried to ignore us when we first arrived. But sometimes God has other plans. And if God really wants to do something, nobody can stop him.

I am already looking forward to next time we are gonna go to the rehab centre Toevlug.

En månad senare

Igen har det tagit ett tag mellan blogginläggen, men nu kommer åtminstone lite uppdateringar. Och jag vill tro att det kommer att komma mera kontinuerligt nu när jag är tillbaka på basen oc hhar tillgång till internet på ett helt annat sätt än vad jag hade den senaste månaden.

Vi åkte iväg till Port Elizabeth, vi hade en underbar månad där och igår kom vi tillbaka till Worcester igen. Home sweet home. Även om jag fick uppleva och ta emot så mycket i Port Elizabeth är det skönt att vara hemma. Hemma är alltid hemma.

Men välsignelserna i Port Elizabeth var många och jag tror nog inte jag kan räkna dem. Med en del av dem var gratis boende i två olika värdfamiljer under hela månaden, en audi A4 jag fick låna att köra omkring med under vår tid där, en annan bil vi också fick låna gratis under hela vår tid där. Tre gånger blev jag bjuden på restaurang. Tre gånger på café. Andra gåvor jag fått var bland annat två halsband, ett par örhängen, jordgubbar med grädde, många glas rödvin, många koppar te serverade till mitt rum, choklad, en värdfamilj som är väldigt duktiga på att laga mat, bubbelbad och mer och mer och mer.
Om Gud lovar att han ska ta hand om mig, så kommer han nog att göra det.

Och så har jag fått mycket bra övning av att köra i stadstrafik på vänster sida av vägen. Hade inte hunnit köra många gånger här i Worcester före jag åkte iväg till Port Elizabeth (PE). Här i Sydafrika tycker man inte PE är speciellt stort, men kommer man från Finland så räknas nog alla miljonstäder som storstäder. Och att få köra omkring i en vit audi med 2,8 liters motor kan jag inte direkt klaga på. Vid närmare eftertanke tror jag att audi är en bra bil för missionärer.

Tack för alla tankar och böner under denna tid. Nu fortsätter vi ännu en månad med outreachen här i Worcester. Må Gud fortsätta göra stora saker här.

Nåja

Efter en hel del springande hit och dit under största delen av dagen så har vi nu äntligen köpt biljetter för morgondagens bussresa och öppnat ett bankkonto för vårt outreach team. Bättre sent än aldrig.
Tidig väckning blir det imorgon. Sen blir det att spendera resten av dagen längs vägen. Länge sedan jag har åkt buss en hel dag. Men här i Afrika brukar jag njuta av att färdas längs vägen. Att få sitta och titta ut på ett vackert land med vackert landskap är för mig ett nöje. Och det fyller mig också med tacksamhet. Och så får jag tid att tänka, läsa och bara ta det lugnt. Jag tror att det är precis vad jag behöver imorgon.

Ett steg närmare

Jag lever bra dagar, även om jag inte är så duktig på att skriva om dem här. Det är ganska fulla dagar också. Inte direkt stressiga, men ändå mycket att tänka på. 

Och på tisdag åker vi troligtvis iväg mot Port Elizabeth. En av de städer med de vackraste stränderna. Troligtvis kommer vi inte att ha så mycket tid att åka dit, men de är ändå en fröjd för ögat. Hur vi ska ta oss dit är ännu lite oklart, men förhoppningsvis så kommer det att klarna under morgondagen. 

Så med andra ord är jag ett steg närmare outreachen, även om den ännu känns väldigt oplanerad. 

Det kommer att bli intressant och kanske utmanande att leda en grupp med som helt tar dagen som den kommer och som helt har sin egen tidsuppfattning. Det kommer att töja bekvämlighetszonen för en finländsflicka som vill ha saker ordnade på förhand och som åtminstone vill ha någon sorters struktur på upplägget. 

Det har kommit en ny finländare hit till basen. Förstås en svenskatalande sådan. :) Jag är förvånad hur osmidig min svenska känns. Trodde aldrig att det någonsin kunde hända, men kom sedan på att jag inte pratat någon svenska alls på över tre månader.

Det börjar småning om bli läggdags för mig nu. Jag hoppas på en effektiv morgon imorgon då mycket praktiska saker blir fixade, så att jag sedan kan slappna av resten av dagen och ägna mig åt packande.

God natt gott folk. Lekker slap!

Outreach

En del som känner mig och följe med lite längre, vet att den DTS som jag jobbar med består av en tre månaders undervisningsfas som sedan följs av en två månaders outreach. Och mycket riktigt börjar det snart vara dags för outreach.
Då jag gjorde min DTS åkte jag två månader till Malawi. Den DTS jag stafade ett år senare åte jag till Mozambique. Detta år kommer jag att stanna i Sydafrika och göra min outreach här, men en grupp som för tillfället besåt av 8 studeranden. Två från Sydkorea och resten från Sydafrika. Och den här gången är jag riktigt glad och förväntansfull att få stanna i landet.

Denna omgång i Sydafrika har jag åkt ut till de fattiga samhällena betydligt mera än jag gjorde de två första gången jag var här. Och jag trivs. Jag känner mig väldigt tacksam och privilegierad att jag får vara här och tjäna Sydafrika nu. Det är det som är på mitt hjärta mest just nu.
Ursprungligen var tanken att jag skulle leda en liten grupp och göra vår outreach vid Victoria fallen i Zimbabwe och Zambia, men på grund av olika orsaker så beslöt vi nyligen att slå ihop vår outreachgrupp med den lokala gruppen. Och det känns bara så rätt. Om allt ordnar sig kommer vi att spendera en månad i Port Elizabeth och en månad här i Worcester.
Sydafrika jag är redo för mera av dig.

Sol

Det har varit sol den här helgen. Och det har varit varmt. Och det har varit skönt.
Och äntligen börjar det vara säsong för jordgubbar här. Och jag har inlett klänningsäsongen.

Och jag och Jesse har picknickat i en park och ätit stor röda jordgubbar som är en försmak av himlen och druckit iste.
Det är livskvalitet.