Födelsedagsveckan är inledd

Min födelsedags vecka är inledd med att jag nästan har köpt en ny cykel (jag har åtminstone varit och reserverat en cykel åt mig och kommer att hämta den senare i veckan) och gjort batatsoppa. Två goda saker. Nu ska jag börja åka landsvägscykel. Det är egentligen en typ helt ny grej för mig. Men bara det skulle bli lite varmare tror jag att jag faktiskt kommer att tycka om det riktigt mycket. Det är ju inte för sent att börja med nya saker bara för att man är över 30.

Efter att ha klarat mig i tio månader har jag också dragit på mig en liten förkylning. Inte en av den värsta sorten, men ändå så att jag bestämde mig för att stå över dagens fotbollsträning. Så nu får det dröja tio månader till, minst, före jag har tid med nästa förkylning. Jag är glad hur som helst att jag klarade mig utan förkylning under både hela vasaloppet- och martonträningen. Om man nu måste vara sjuk så är det här egentligen en ganska bra tidpunkt.

Detta är den cykel som kommer att bli min inom en väldigt kort framtid.

I väntan på sommaren

Att fara ut och springa igår var kanske inte det smartaste. Jag försökte faktiskt låta bli. Men 20:45 blev frestelsen för stor och jag for ut på en liten runda.
Nu idag är resultatet att halsen är mycket sjukare än igår. Det funkade bra att spela fotboll i torsdags. Men gårdagens länk var tydligen för mycket. Nåja ir hövo dumb får kroppi liid. Ibland måste man våga chansa.

Och i väntan på varmare väder så for jag ut och ta lite bilder för att försäkra mig om att sommaren nog är på väg.

En nyckelpiga såhär lagom till SFP:s partidagar.

Nytt liv.

He komber no blåbäre iår å.

Brain är en fin katt.

Jag och min kompis.

Stockholm -It's a big race. Go run it!

Jag har sprungit mitt livs första maraton. Men förhoppningsvis inte mitt sista. Jag har brutit mot de flesta råd man get första gångs maratonlöpare. Det säger att man inte ska prova så något nytt under loppet som man inte provat tidigare. Jag provade typ allting för första gången under loppet. Men det gick bra ändå. Kanske var det bara extra mycket nåd den dagen.

Jag tycker på något sätt om att göra något för första gången. För då vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av mig själv. Jag får liksom slå ut underläge. Inga personliga rekord jag ska försöka slå. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som skulle vara möjligt heller. För jag har ju aldrig sprungit så här långt förut.

Mitt mål med loppet var främst bara att komma igenom och fortfarande tycka om att springa efteråt bara jag fick vila några dagar. Och jag visste att om det gick bra skulle jag kunna komma på en tid under 4:30. Men någon tid fokuserade jag inte på under loppet. Då sprang jag bara.

Jag köpte en ny jacka dagen före loppet. Mest för att jag råkade hitta den så lägligt och för att jag visste att de lovad regn största delen av dagen. De säger ju att man inte ska springa maraton i något man inte sprungit i förut, utan bara köra på utprovade saker. Jag provade den på min 4 km uppmjukningslänk dagen före. Det fick räcka. Den verkade fungera väl.

Då jag normalt kör långlänk har jag aldrig med mig varken vätska eller någon typ av energi att inta. Jag tycker att det är så jobbigt att springa med vätskebälte.
På maraton drack jag på så gott som alla stationer. Och åt även banan, saltgurka och en bit energibar som delades ut.
Jo, jag vet, jag åt saltgurka. Det äter jag ju inte ens i normala fall. Jag drack till och med pepsi. Jag är ju ingen lemonadfantast princip. Men jag tänkte att kanske set skulle vara bra att få lite extra energi mot slutet.

Ungefär precis när startskottet gick började det regna. Det sade att det regnade 10mm under den tid som loppet pågick. Det blir 10 liter per kvadratmeter. Alltså ett helt ämbar fullt med vatten per kvadratmeter. Inte konstigt att jag blev våt om fötterna.

Men roligt hade jag. Och på något konstigt sätt märkte jag inte av att jag var trött när jag sprang, utan kunde springa på i jämnt tempo hela loppet. Det kändes faktiskt som att det nästan började gå lättare mot slutet. På 4:15:49 sprang jag i mål i Stockholm stadion med ett leende på läpparna. Och det var inte förrän jag stannat efter mållinjen som jag märkte hur styv jag var i benen. Men lika glad var jag för det.
Och det maratonet blev helt klart en fin erfarenhet och upplevelse.
Förhoppningsvis blir det nog flera i framtiden.

Xenophobia in South Africa

When you spend quite some time in another country, you make it to your own, or at least your second country or third. There is a connection to that country that I think never really can be broken even if you never will return to that place again.

So when you have quite some places already that in some way is home, you feel when you hear about them in the news or read in the newspaper.

So now I feel for my dear South Africa and all the xenophobia attacks that have been taking place there the last week. A country with a painful past from all the separations because of the color of the skin ends up in similar situation again. Foreigners have been killed and badly beaten. South Africa who is a rainbow nations with such a beautiful mixture of people and cultures goes into this tragedy now.

First I love all the beautiful girls that are in this picture and second I like the mixture of all the skin colors.

Nog är det

En dag som jag vaknar 6:50 på min sovmorgon och konstaterar att det ändå är en timme senare än normalt och det senaste jag vaknat på  2,5 vecka. Men nog är det ganska skönt att kunna vakna före klockan sju och konstatera att det är ljust ute.

Och nog är det skönt att få fara på morgonlänk i såhär vacker och frisk vårsol.

Och nog är det roligt att på kvällen få stå och beundra norrskenet.

Och nog är det skönt att få veta att jag kommer att ha en alldeles ledig dag imorgon, då jag får pynja på med lite av det ena och det andra. Kanske jag till och med borde sätta telefonen på tyst för att faktiskt försäkra mig om att ingen ringer och vill ha mig i jobb.

Tiden den går

Det är redan en vecka sedan vasaloppet och på något sätt känns det både som att det var igår och som det var en evighet sen. Dagarna har varit ganska fulla sedan jag kom hem, med jobb mest varje dag, men igår och idag har jag också hunnit vara på jakt efter skidspår. Och något som en gång varit ett skidspår har jag hittat. Eller egentligen två. Men de börjar nog ha sett sina bästa dagar för den här säsongen. Det kan nog hända att dagens runda blir en av de sista för säsonget om inte något drastiskt händer på väderfronten. Och ärligt talat vet jag inte riktigt om jag vill att något så drastiskt ska hända.

Men det finns ju också en chans att jag tycker att jag behöver hinna upp till Lappland ännu en vända i vinter. Detta är på ett sätt en ganska fantastisk vinter och vår som jag måste ta vara på. Jag är glad och tacksam att jag blivit erbjuden så mycket jobb som jag har så att jag alltid har haft tillräckligt. Men samtidigt är jag så glad att jag är så fri att jag kan ta ledigt precis när jag vill.
Jag antar att det inte kommer att vara många år som de går att ha på det sättet.

Vägen till Mora

Ja då har jag åkt mitt första vasalopp. Och lite mera börjar jag förstå att folk blir lite fast vid det. HAr man en gång börjat så fortsätter de. Igen och igen och igen. För nog är det något speciellt att ta sig igenom dessa nio mil på skidor. Stämningen. Blåbärssopppan. Och alla andra tusentals skidåkare som är där av samma orsak.
Och människorna längs spåret. För nog får det en att le lite då man hör folk ropa "bra jobbat tjejen" då man kommer åkande i en klunga full av män. Och de som ger en dricka också mellan de riktiga saftkontrollerna.
Ja jag vet inte vad det är som gör det speciellt, men jag förstår helheten lite bättre nu.
Att det sedan var +4 grader då vi startade och +9 grader då vi kom i mål och en massa vatten ute längs spåret gjorde egentligen inte så mycket för mig, fast det gjorde loppet ganska tungåkt. Ibland är det bra att få känna att man lever. Att ta ut full valuta för pengarna.

Och såhär fina såg vi Höglundare ut då vi skidade eller kom i mål.