Basic info

Den här bloggen lever lite sitt eget liv. Den går i ide några månader åt gången mellan varven, men nu som då så vaknar den till liv igen. Även om det ofta bara kan vara för en dag åt gången.
En del har frågat om de någonstans kan läsa några uppdateringar härifrån. Jag har inte varit så bra på att höra av mig hittills. Och har inte riktigt bestämt mig vilket sätt som skulle vara det bästa. Så därför återupptar jag denna plats för en tid åtminstone. Vet inte hur ofta eller hur länge det kommer att hålla i sig, men det visar sig.

Jag har redan hunnit vara i Sydafrika tre månader. Jag förstår inte att det är möjligt. Det var ju just nyår och jag började ett nytt jobb i Karleby. Tiden går, men det är väl så det ska vara.
Jag trivs. Det är utmanande ibland. Men jag har roligt. Och jag lär mig saker. Och jag utvidgar min bekvämlighetszon. Gud är alltjämt trofast. Och ju mera jag upplever det, desto svårare är det att fatta djupet av hans kärlek.

Jag jobbar bland annat med en lärljungaskola här. Vi har 12 studeranden från Sydafrika, Brasilien, Holland och Egypten. En härlig blandning med olika bakgrunder. Och bara att sitta och diskutera med människor från andra kulturer och bakgrunder är fruktansvärt lärorikt.
Vi är nu inne på den nionde undervisningsveckan. Veckans tema har varit Identitet. Något som kan vara bra att fundera på för alla mellanvarven. Vad bygger vi vår identitet på?

Själva skolan är uppdelad så att vi först har 11 veckor undervisning. Sedan åker vi iväg 11 månader på outreach eller missionsresa för att sedan ha en sista vecka tillsammans på basen igen föra knyta ihop säcken före skolan är slut.
Planen är att vi först kommer att åka på outreach till Mozambique för en månad, och sedan spendera resten av tiden i Sydafrika, men då i Pretoria och Durban.

Våra härliga studeranden.

Ullsockslöpning

Jag måste erkänna att jag var nog lite skeptisk till ullsockslöpning när jag hörde talas om det förra vintern. Nog kunde jag väl i princip förstå tjusningen med det, men i praktiken lät det så omständligt.

Men ullsockslöpning är ju liksom THE thing. Hur ljuvligt som helst.
Jag älskar känslan av frihet att få springa runt i djup pudersnö utan skor och känna varenda steg i mina fötter. Att det är -17°C spelar ingen roll. Lyckoruset infinner sig och även om det är extremt tungt är det ena sån skön känsla att jag ibland väljer att springa bredvid den till viss del halvt upptrampade stigen.
Vintern är sist och slutligen ganska kort trots allt, så man måste passa på och njuta av den till fullo.

Och i år kommer ju min vinter att bli ännu kortare än normalt.
Min visumansökan är nu hos ambassaden i Helsingfors, så nu är det bara att vänta och se.

Träningens ytterligheter

Den fjärde januari hade jag redan haft lika många vilodagar som jag hade sammanlagt i november och december. Och den andra februari hade jag redan nästan lika många skidkilometrar som jag hade de fyra föregående veckorna tillsammans. Så januari var ju ingen höjdare i träningsväg, men ändå inte så dålig som det låter.
Jag må ha haft fler träningsfria dagar än på länge. Och många gånger kom livet emellan och jag hamnade att prioritera om. Men samtidigt så var det också just i januari jag gjorde min längsta sprungna träningslånglänk någonsin. Och detta i ca elva minusgrader och till stor del i obanad eller halvt obanad terräng med massa lössnö och ibland snö långt upp mot knäna.

I november kom jag på att jag skulle göra en runstreck på obestämd tid. November brukar vara lång och halvduster, så jag behövde något som höll i gång drivet. Så från fjärde november fram till juldagen så sprang jag varje dag. Inte alltid långt, och väldigt sällan hårt. Men benen rörde på sig och jag mådde otroligt bra av det. Fick mina bästa löpmånader kilometermässigt i just november och december. Det fick mig till och med som inte är någon morgonlöpare att stiga upp 5:30 på torsdagsmorgnarna för att springa ett morgonpass med andra galningar. Och det var faktiskt riktigt skönt och roligt.

Efter jul tänkte jag att nu borde jag börja skida mera istället. All löpning i slutet av året gick nog på skidåkningens bekostnad. Det var jag väl medveten om. Men det kändes ändå helt okej. Jag idrottar ju ändå för att jag tycker om det och mår bra av det. Och det känns ju dumt att inte springa när man är motiverad för det. Träningsglädjen är ju ändå min största drivkraft.

I januari började jag nytt jobb. Även om jag tycker att övergången gick smidigt så gjorde det mig ganska trött. En del nya saker att sätta sig in i och en massa nya människor att lära känna. Dessutom fick jag längre väg att köra och flera tidiga morgnar. Livet kom emellan. Och jag valde att prioritera mera sömn och mindre stress, men samtidigt också mindre träning. Livet går i perioder och januari var en månad med väldigt många träningsfria dagar, men istället mera återhämtning. Träningen är något jag tycker om och och uppskattar. Men det är trots allt inte det viktigaste i livet.
Så januari blev rekordfattig på skidade kilometrar, men ändå en helt okej mängd sprungna kilometrar (i min a mått mätt) med tanke på att det är vinter.

Så med bara en bråkdel av de skidkilometrar jag brukar ha inledde jag februari. Och mängden var veklingen minimal. Så då en träningskompis som vi brukar höras med om en av oss vill ha träningssällskap med kort varsel och på halv obekväma tider frågade om jag vill hänga med på långpass på lördag så kunde jag ju inte tacka nej. Hon hade tänkt skida hela dagen. Jag tänkte att jag hänger med en stund i början så får vi se hur länge jag orkar och känner mig motiverad. Men trodde nog att det skulle bli max två varv längs vandringsleds, dvs 42 km. Mitt längst pass tidigare för vintern var ju 30 km. Att det sen råkade bli -17°C på lördagmorgon hade jag inte räknat med. Jag har är normalt ganska frusen av mig och brukar ha svårt att hitta den optimala mängden kläder man ska ha på sig.

Men vi började på i behagligt tempo. Och med sällskap så märker man inte att kilometrarna tickar in. Så efter ett varv kändes det självklart att fortsätta. Och efter andra varvet kändes det också bra och jag frös ju inte ens, så jag fortsatte. Småningom började klockan klaga på svagt batteri och jag insåg att vi redan skidat 45km då. Men vi skidade varvet till slut, och efter 63 km var jag mer än nöjd. Min längsta träningslänk på skidor någonsin, om man bortser från vasaloppen. Vi skämtade lite om att fara hem och ladda klockorna och sen komma tillbaka och fortsätta. Men nog trodde jag ju att jag var färdig för dagen.

Skönt att få komma hem och äta efter 5,5-6 timmar skidåkning med bara en mars och svartvinbärssaft som intag. Så när jag valde att fara till Purmo och leka med min brorsdotter efter att ha tagit det lugn en stund hade jag nog bestämt mig att det var färdigt tränat för idag.
Men man kan ju alltid ändra sig. För när Annika sen på riktigt frågar om jag kommer med på ett kvällspass, så var jag inte svårövertalad. Klockan var 20:30 då vi begav oss iväg igen i pannlampsskenet. Den här gången blev det en knapp tremil. Natten kom emot.
Så efter att bara några dagar tidigare kommit upp i 200 kilometer för hela säsongen så kändes 92 kilometer på en dag som ett bra tillskott på kilometerkontot. Och jag är tacksam över att kroppen minns hur man gör fast den fått lite träning och orkar jobba på. Nog märks det att armarna fått för lite träning, men samtidigt märks det nog också att trallöpningen både gett kondition och benstyrka. Och det tackar jag för.

Må nu februari bli en bättre skidmånad än januari. Och må jag ändå få samlat ihop fler sprungna kilometer än vad jag hade i februari fjol. Då var februari min sämsta löpmånad med sina 28 kilometrar. :)

2018

Jag har ju inte som vana att uppdatera er särskilt ofta om vad som är rågång. Men en kort tillbaka blick på året som gått ska jag få ihop så här årets första fredagkväll till ära.

JANUARI
Jag inledde året hos goda vänner i Schweiz. Tillbaka i Finland fortsatte jobbet sen och jag skidade ganska mycket.

FEBRUARI
Jag vet inte om jag gjorde något speciellt den här månaden. Förutom att planera vintersportdagen i skolan. Och så skidade jag botniavasan.

MARS
Jag skidade vasaloppet då igen. Det har ju lite börjat bli en vana, även om jag lite tänker att efter årets lopp ska jag ta en liten paus.
Jag blev medlem i Ebeneserkyrkan, en församling jag redan varit med i en del under nästan ett år.

APRIL
Skidade i solen och började försiktigt gå över till en springsäsong i stället.

MAJ
Jag åkte rill Ruka och sprang Karhun kierros sprintdistans på 34 km. (Officiellt 31km, men det stämmer inte.) Ett roligt lopp som gav mersmak.

JUNI
Jag fick sommarlov igen och det är alltid en lika bra känsla. Jag for till Sverige och cyklade vätternrundan. Hittade bra cykelsällskap som gjorde resan runt sjön betydligt roligare och dessutom lyckades jag kapa nästan 40 minuter till från fjolårets tid.
Sen gjorde jag väl sådant som hör sommaren till. Gick på några Jaromatcher, var ut på en hel del skogsrundor osv.

JULI
Jag åkte till Sverige igen en gång. Först och hälsade på min syster i Dalarna. Hamnade på något kostift sätt i Borlänge nästan varje dag också. Jag var och simmade min snabbast Vansbrosimning trots rekord lite träning (Två gånger utomhus, och jag hade inte alls fått tekniken att fungera).
Jag reste vidare till Sydafrika. Spenderade först en vecka med goda vänner i East London. Jag sprang på stranden, plockade snäckor, åt god mat och såg giraffer.
De två återstående veckorna var jag i Worcester. Återsåg vänner jag inte sett på ett tag. Gjorde nya bekantskaper. Vrickade foten ordentligt och sprang sen inte alls på två veckor.
Men mest så njöt jag av att än en gång få vara tillbaka i landet.

AUGUSTI
Landade i ett Finland som var varmare än någonsin. Men skönt på samma gång. Började försiktigt springa lite igen. Var tvungen att slopa Ultravasan som jag hade hoppats att jag skulle kunna försöka springa. Men åkte iallafall till Sverige ännu en gång och åkte cykelvasan.
Jag började jobba igen och inledde ännu ett skolår.
Jag gick en avTNT:s ledarutbildningar och blev en av ledarna i Team Nordic Trail Jakobstad.

SEPTEMBER
En ganska vanlig månad. Men månaden avslutades med ett roligt Lidingölopp. Om än mitt klart långsammaste.

OKTOBER
Jag åkte på studieresa med en del av kollegiet till Ängelholm, Skåne. En intressant, roligt och lärorik resa. Hann också på en dagstur över till Danmark. Jag for spontant med på en löptävling till, Pilvimaja Night Trail och tyckte att det var riktigt roligt.

NOVEMBER
Jag påbörjade en runstreck första november. Jag bröt den redan dagen därpå. Men 4 november började jag på nytt och sedan sprang jag varenda dag resten av månaden. Som minst tre kilometer. Som mest 23 km.
Jag började ibland till och med gå på morgonpass kl 6:15 på morgonen. Jag som verkligen inte är någon morgonlöpare.
Jag ansökte om och blev accepterad att komma tillbaka och till YWAM-basen i Worcester nästa år.

DECEMBER
Runstrecken var så rolig så jag fortsatte några veckor till. December var för övrigt min bästa löpmånad ever. Jag sprang drygt 250 km denna månad. För en van löpare är det kanske inte så mycket, men för mig är det mer än dubbelt mer än vad jag brukar springa. Och jag gjorde det med glädje. Inte av tvång. Och allt på bekostnad av skidsäsongen. Jag avslutade mitt arbete i Cronhjelmskolan efter att ha varit där i 2,5 år. Jag tog ett sista farväl av en älskad farmor. Jag hade för övrigt ett skönt jullov.

Året 2018 gick ganska snabbt. Det hann innehålla ganska mycket trail. En hel del koppar kaffe. För mycket tid på telefonen och alltför få lästa böcker. Men många trevliga människomöten. En Gud som varit trofast. Kanske mera familjetid än förut. Bekvämlighetszonen har blivit lite större.  Ett nytt land har blivit besökt (Förenade Arabemiraten).  En tröja blev stickad. Ovh många timmat har spenderats ute i skogen eller vid havet i alla möjliga väder. Sist och slutligen ett ganska bra år. Tack och förlåt!

Insane Thursday November

Jag är ingen morgonlöpare. Även om jag i min drömvärld stiger upp tidigt på morgonen och far ut på länk före jobbet så sker det inte speciellt ofta. Det sker kanske 1-2 gånger per år. Och vissa år hoppas jag om det. (Och den gång jag minns att det hände i våras så började jag oförskämt sent).

Jag tycker om att äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro på morgnarna. Jag tycker om att sova på morgnarna också. Inte sådär sova bort heldagen-sova, men att sova tillräckligt-sova och det hinner man väldigt sällan om man ska hinna med morgonlänk.

Men november är ju en lite insane månad. Den är mörk och till synes ganska dyster så man måste ju försöka hitta på något för att hålla upp humöret på sig själv. Ifjol, eller var det två år sedan hade jag Friday cake november. det vill säga jag bakade kaka på fredagar.

Denna månad har jag varit på morgonlänk på torsdagar. Som om inte torsdag har varit min tidiga morgon annars, så har jag stigit upp ytterligare en timme tidigare. Men det har tydligt funnits andra galningar också, för vi har varit ett helt gäng som har kört trailfit på torsdagsmorgnar 6:15 i skogen. Skulle nog inte ha kommit mig iväg annars. Men det har visat sig att det har varit riktigt skönt. Först springer jag till skogen. Sen springer vi två varv vid gamla hamn och man får befinna sig i sin egen bubbla och inte prata med någon före medan man ännu håller på och vaknar. Eller så får man vara sådär halvt yrvaken så att det nästan spårar ur och man pratar allt för mycket. Efter uppvärmningen blir det lite rörlighetsträning, styrka, reaktionshastighet eller backträning före det är dags att springa hem igen för att vara rekordeffektiv för att hinna till jobbet i tid.

Jag är fortfarande ingen morgonlöpare. Men nog har det varit skönt de torsdagar man fått börja dagen med lite morgontrall.

Barmarkssäsongen

Det har gått åtta veckor sedan semestern tog slut. Veckorna har verkligen gått fort och vardagen rullar på. Och ganska skönt att ha det så också.

Sommaren var varm och skön och bestod av en del idrottsrelaterade aktiviteter, ganska mycket ledighet och umgänge med vänner.

Även denna säsongs loppskörd blev en blandning av flera olika grenar.

NUTS Karhunkierros. Det var sommarens första lopp, som egentligen tog plats redan i slutet av maj. Efter många om och men valde jag att springa den kortaste distansen som officiellt är 31 km fast den egentligen är 34. Ett fint lopp i den vackra Ruka-terrängen. Ingen press på tid eller placering utan fokus låg på njutning och upplevelse samtidigt som man sprang. Och att få åka dit med en busslast Team Nordic Trailare var ju ett nöje i sig själv. Gav definitivt mersmak vad gäller trailöpning.

Vätternrundan. Sommarens andra lopp. Det hade inte blivit så många kilometer på cykel  under våren och försommaren. Det var på något sätt roligare att springa på våren. Så jag var lite osäker på formen. Men loppet gick helt bra ändå. Förbättrade tiden med nästan 40 minuter till från fjolåret. Och glad och tacksam att jag fick sällskap av Camilla under hela loppet. Tänk att någon man aldrig träffat eller känt förut visar sig vara det perfekta cykelsällskapet för den dagen. Och åter en gång fick vi cykla i jättebra väder.

Vansbrosimningen. Det blev inte mycket simmat heller. Nästan inte alls. Jag simmade en kort stund en gång i slutet av februari med en vän i prattempo. Det var mer fokus på att prata än att simma. Sen simmade jag två gånger i simhallen i juni och två gånger utomhus. That's it. Första gången utomhus med våtdräkten kändes det först konstigt och ovant, men efter ett tag tyckte jag det började flyta på rätt bra ändå. Andra (och sista gången för vansbrosimningen) funkade inget alls. Inte andningen. Inte tekniken. Och hela jag kände mig trött. Så jag simmade mest bröstsim. Så det var med väldigt låga förväntningar jag ställde mig i startfållan där i början av juli. Tänkte att detta skulle ju vara en dag med bra förutsättningar att sätta personligt rekord, för det var bra väder och ganska lite vatten i älven. Synd att jag inte tränat mera. Och jag var ganska omotiverad. Så jag tänkte att nu ska jag göra undran det här loppet och sedan ska jag inte ställa upp i några fler simlopp.
De tidigare två åren fick jag ödsla en del tid på att simma om mycket människor, så trots att jag var ytterst osäker på formen i år, så ställde jag mig långt fram i fållan, för jag ville ha "fri sikt" redan från början. Och så bestämde jag mig att i år ska jag inte med våld tvinga mig att crawla genom hela. Blir jag trött eller märker att tekniken inte funkar byter jag till bröstsim och tar nya tag.
Och starten gick och jag började på. Kändes lite ovant. Under den första kilometern tog några kortare sekvenser med bröstsim. Men ju längre loppet gick desto bättre kom jag in i en bra rytm och crawlande började kännas bättre och bättre. Och den sista kilometern som gick motströms var det bara att mata på. Och då jag slog min hand i porten och tittade på klockan märkte jag att jag klarat drömtiden som jag inte vågadat uttala eller ens hoppas på med god marginal. Så jättenöjd med tiden 56:44 på de 3000 metrarna.

Cyklevasan. Loppet jag anmälde mig till bara för att jag siktade på en vasaloppstrippel. Men en ordentlig vrickning av vristen i juli ledde till två veckor total vila och jag fick ändra mina planer. Foten hann iallafall läka så pass bra att jag kunde åka cykelfasan utan att behöva ta några risker. Startade med min syster och tacksam att jag fick låna en cykel. Det underlättade mitt resande massor. Trampade på så gott jag kunde. Det var ganska blåsigt och kallt på morgonen, men det hann lugna ner sig tills vi startade och det var sist och slutligen ganska varmt under loppet. Förbättrade fjolårstiden med ca en minut. Ibland kan jag vara fruktansvärt känn vad gäller tider.

Ultravasan fick jag som sagt avstå från på grund av min vrickade fot. Det var mest tråkigt, men lite skönt också. Det skulle ha varit en utmaning även om jag hade haft båda fötterna i skick.

Lidingöloppet 30 blev antagligen årets sista lopp. Om jag nu inte kommer på att jag ännu vill springa något lopp. Detta år under lidingöloppet låg fokuset mest på att njuta av att få springa i terräng. Jag tog mig i mål springandes och benen orkade spurta på slutet. Benen och kroppen kändes okej. Konstaterade att skorna jag var lite osäkra på före loppet nog klarade det, men att de egentligen nog är lite för små. Speciellt i nedförsbackarna fick nog tårna känna av det. Jag fullbordade min tredje (super)klassiker. Ännu en klassiker som egentligen inte riktigt var planerad, men som ändå blev av.
Nu har jag inte tänkt göra några fler klassiker. Inte på ett tag åtminstone. Det har nog varit roliga lopp och jag har tyckt det har varit roligt att variera grenar under året. Men nu ska jag göra något annat. Vad är inte bestämt ännu

Fler lopp blir det väl troligtvis inte mer i år. Så nu ska jag ta det lite lugnare en tid och försöka bygga upp lite mera styrka och göra mig beredd på att gå in i min bubbla under pannlampslöpningen som står och knackar på dörren. För vintern och mörkret är på väg med stormsteg.

När ljuset återvänder

I onsdags köpte jag vårens första tulpanbukett. Det kanske inte riktigt är vår ännu, men dagarna är så pass mycket ljusare nu än när det var som allra mörkast och det är tillräckligt med vårtecken just nu.
Ikväll köpte jag hem pizza från Mr Bank och imorgon ska jag stiga upp före klockan sju och se på femmilen i OS. Bra betjäning vid Mr Bank förresten för jag blev erbjuden kaffe så länge jag satt och väntade på min pizza. Och mina förmän köpte kaka åt oss på jobbet. Jag har fina arbetskamrater. Kanske bland de bästa.

Den senaste veckan har varit intensiv och delvis har jag varit lite stressad, även om jag inte blir det lika lätt nuförtiden. Men jag kom i mål och nu stavas det sportlov. Det som tycker att lärare inte jobbar utan bara har ledigt kan hålla de kommentarerna för sig själva.

Det har nästan varit lite onödigt kallt i vinter, men otroligt fint. Och många gånger har jag varit tacksam att jag fick nytt batteri till bilen förra vintern. Tänk vad den har sparat mig från mycket spänning i tillvaron den här vintern. Och bilen har levererat i alla väder.

Jag har ännu inte riktigt lyckats varva ner. Men jag hoppas att sportlivskänslan skall börja infinna isig imorgon. Detta lov har varit efterlängtat.