Det visar sig vara en Roland. Den slutsatsen drar jag efter att några gånger hört folk heja på honom, langa dricka åt honom och nämna hans namn (och sedan får jag det bekräftat då jag kollar resultatlistorna). Vi skidar tillsammans i nästan 40 km utan att egentligen ha någon konversation alls. Men fast vi inte pratar så hjälper han mig att hitta luckor när det är dags att åka om någon och skjuter ibland på mina stavar i nedförsbackarna. Och när jag är som allra mest sliten och helst bara vill gå i uppförsbackarna och tycker att han ska åka om och skida så fort han kan, så hejar han på mig och säger att jag nog orkar ännu. Så jag fortsätter att staka på med mina trötta armar.
Till sist utmanar han mig i spurten på upploppet, men efter att ha stakat lite ifrån mig, så stannar han upp och låter mig glida förbi strax före mållinjen.
Vi utbyter några ord. Eller kanske några meningar. Båda är vi säkra på att ensjälv har fått ut mest av att skida tillsammans. Jag skulle nog ha gett upp och börjat åka saktare om jag inte hade någon som uppmuntrade mig att fortsätta kämpa fast jag var trött. Sedan går vi åt var sitt håll och kommer förmodligen aldrig att se varandra mera.
Ett av många möten i livet. Ett möte för en dag i skidspåret, men som ändå hjälpte mig att orka kämpa på lite till. Ett människomöte i vardagen som gjorde den dagen lite ljusare. En dag som nu har gått från vårt liv och aldrig kommer att komma åter. Och det är så livet är.
![]() |
| Här skär jag mållinjen och bredvid mig kommer den okända Roland i mål. |

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar