Glädjeämnen en helt vanlig torsdag

Igår var det en bra dag även om regnet håller på och far iväg med mitt skidföre. Men åtminstone en vecka till ska jag kämpa mot vädermakterna. Sen blir det väl dags att påbörja barmarkssäsongen istället. Men kanske det är då det börjar snöa igen.

Men igår var det en bra dag hur som helst. Jag fick fara och luncha med angenämt sällskap och samtidigt se deras nya hem, som för övrigt inte är speciellt nytt, men om jag aldrig varit dit förut så är det nytt för mig. Sen fick jag fick jag också se Finland ta sin första (och kanske enda) VM-medalj detta år, efter en fin laginsats. Sen fick jag min lönespecifikation igår, så även om lönen betalas ut först idag så kändes det som att jag får den när jag får meddelande om den. Och så fick jag reda på att jag med drygt 7 sekunders marginal i fäbodaloppet lyckades seeda upp mig till startled 3 i vasaloppet.

Men förutom att det var en bra dag så var det en kanske lite för full dag. Men samtidigt bra att fylla dagarna med bra saker.
Ja, hela veckan som jag trodde skulle vara typ av ett sportlov, blev plötsligt ganska full. Jag som trodde att jag skulle jobba ett skift denna vecka fick plötsligt 6 skiften istället.

Men idag har jag en ledigt dag, även om jag har åtminstone två trevliga kaffedejter inbokade, och jag tänker njuta av den.
Från och med imorgon väntar fem dagar jobb igen.

Framtiden

Framtiden är ett lite skrämmande ord. Inte för att jag direkt oroar mig för den. Det går ganska bra att ta dagen som den kommer, för jag vet att det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt ändå. Jag känner mig tillfredsställd just nu fast jag bara får jobb för ett par dagar åt gången och det egentligen inte finns något löfte om någonting. Men jag vet att det kommer att ordna sig
Men nu är det en tid då de flesta lärartjänster blir ledig anslagna för nästa läsår. Och ansökningar om de ska lämnas in i början av mars. Det är ganska snart. Hur ska jag kunna veta nu vad jag vill göra i augusti och ännu längre fram. Jag vet ju inte ens hur länge jag vill stanna i Finland. Och skulle jag vilja ha ett fast jobb just nu?

Ojoj, alla dessa frågor.

Fäbodaloppet

Nu sitter jag här med min nya mörkrosa ullmaxtröja och ett borttappat örhänge. Det är dagens saldo. Ja, en blåsa på handen fick jag också. Hur ska man hitta ett örhänge som man tappat längs ett 42 kilometers skidspår? Troligtvis föll de då de tog av mig nummerlappen vid mål, så det minskar ju området lite åtminstone. Men att hitta ett silversnöflingeörhänge i lös snö där typ tusen människor har gått är väl kanske inte det lättaste. Men kanske är det värt ett försök. Ibland kan det lyckas.

Men för övrigt har det varit en ganska angenäm dag. Skidningen gick bra. Jag är lite förvånad att man kan komma "tillbaka" så pass enkelt efter ett tolv års tävlingsuppehåll. Tänk att bara två månaders skidåkning kan räcka så pass långt. Jag blev sist och slutligen fyra och fick högst antagligen uppseedat mig lite till för vasaloppet. Jag skulle ha behövt vinna, för då skulle jag ha fått en cykel. Den cykel jag har nu fik jag till födelsedagen då jag fyllde elva. Det blir 20 år sedan i sommar. Det är en ganska lång tid tycker jag. Men den har varit en trogen tjänare i både vått och torrt och köld och värme. Den är nog värd att bli penisionerad snart.
Två veckor kvar till vasaloppet nu. Då är det upp till bevis.

Min nya tröja som jag fick som pris idag.

I väntan

Ännu två timmar tills starten går för damernas skiatlon går i årets skid VM. Jag har redan hunnit städa och pynja på en bra stund. Vad ska man göra de återstående timmarna. Just nu sitter jag bara och ser ut genom fönstret och ser på regnet som far iväg med mitt skidspår. Vintern är lite märklig detta åt. Men åtminstone är det vinter. Samtidigt är det fyra år sedan jag var i Finland en hel vinter sist, så vad vet jag vad som är normalt vinterväder mera. Dessutom spenderades den vintern, som så många andra vintrar i Åbo, som kanske inte heller är känd för sina kalla och snörika vintrar.

Och snart tror jag att jag börjar vara redo att ta ner julstjärnan ur fönstret. Det börjar nästan ha blivit så pass ljust på morgnarna att det börjar bli dags.

Jag tror jag ska läsa lite nu.

Nostalgi

Jag har vikarierat i Sursik de två senaste dagarna. Det i sig själv är nostalgi. Tänk att det är nästan en halv livstid sedan jag gick där.
I morse pratade jag ganska länge med min dåvarande klassföreståndare, som kände igen mig, men inte riktigt kunde placera mig i vilken klass jag gick. Hann också prata med en del andra lärare som jag hade under mina tre år. Jag var lite förvånad hur mycket de ville fråga om Sydafrika. Men i och för sig, varför skulle man inte vara intresserad av hur det är att vara där.

Men det som egentligen gjorde mig nostalgisk var maten. Under alla mina 6 år på sursikbacken så hade jag två återkommande favoriträtter till lunch. Det ena var fiskpinnar. Kanske var det gräddfilssåsen som gjorde den så goda, men det var faktiskt en av hela skolans favoriter. Den andra var riskgrynsgröt. Eller egentligen var det väl bärsoppan som gjorde den gröten så god. Och med en Gud som älskar mig så råkade det vara risgrynsgröt och bärsoppa just idag. Och den smakade precis som den brukade.

Det är gott att leva.

Inte passlös mera

Idag hämtade jag ut mitt nya pass. Och det är ganska vackert måste jag säga, med snöflingor på baksidan och bilder på en massa av Finlands olika djur inuti. Även om det är alla möjligheter detta pass ger mig som är det viktiga, så skänker nog det estetiska i det också mycket glädje. Nu är det bara att börja backa väskan. Det förra passet gjorde jag då jag skulle till Afrika för första gången. Tänka att fem år kan gå så fort. Och det passet hann ta mig till 8 olika afrikanska länder, Kanada och Brasilien. Få se hur långt mitt nya pass lyckas ta mig. Israel lär bli först på listan. Är inte säker på om det får följa med till Sverige före det.

Happy Valentin to me

Jag hade tänkt fara ut på en skidtur idag före det blir dags att fara och arbeta. Men en lätt sträckning i baklåret från morgonens fotbollsträning gör att jag sitter i soffan och läser, ser på skidåkning och dricker kaffe istället. Och kanske beror det lite på lathet också, för så dåligt är det ju inte.

Tidigare hade jag redan en annan kopp kaffe och en fastlagsbulle med extra mycket mandelmassa. Men det är inte så dålig underhållning det heller. Inte för mig. Och att vara vän med sig själv är också en bra sak.

Glad vändag till mig och glad vändag till er!