Xenophobia in South Africa

When you spend quite some time in another country, you make it to your own, or at least your second country or third. There is a connection to that country that I think never really can be broken even if you never will return to that place again.

So when you have quite some places already that in some way is home, you feel when you hear about them in the news or read in the newspaper.

So now I feel for my dear South Africa and all the xenophobia attacks that have been taking place there the last week. A country with a painful past from all the separations because of the color of the skin ends up in similar situation again. Foreigners have been killed and badly beaten. South Africa who is a rainbow nations with such a beautiful mixture of people and cultures goes into this tragedy now.

First I love all the beautiful girls that are in this picture and second I like the mixture of all the skin colors.

Nog är det

En dag som jag vaknar 6:50 på min sovmorgon och konstaterar att det ändå är en timme senare än normalt och det senaste jag vaknat på  2,5 vecka. Men nog är det ganska skönt att kunna vakna före klockan sju och konstatera att det är ljust ute.

Och nog är det skönt att få fara på morgonlänk i såhär vacker och frisk vårsol.

Och nog är det roligt att på kvällen få stå och beundra norrskenet.

Och nog är det skönt att få veta att jag kommer att ha en alldeles ledig dag imorgon, då jag får pynja på med lite av det ena och det andra. Kanske jag till och med borde sätta telefonen på tyst för att faktiskt försäkra mig om att ingen ringer och vill ha mig i jobb.

Tiden den går

Det är redan en vecka sedan vasaloppet och på något sätt känns det både som att det var igår och som det var en evighet sen. Dagarna har varit ganska fulla sedan jag kom hem, med jobb mest varje dag, men igår och idag har jag också hunnit vara på jakt efter skidspår. Och något som en gång varit ett skidspår har jag hittat. Eller egentligen två. Men de börjar nog ha sett sina bästa dagar för den här säsongen. Det kan nog hända att dagens runda blir en av de sista för säsonget om inte något drastiskt händer på väderfronten. Och ärligt talat vet jag inte riktigt om jag vill att något så drastiskt ska hända.

Men det finns ju också en chans att jag tycker att jag behöver hinna upp till Lappland ännu en vända i vinter. Detta är på ett sätt en ganska fantastisk vinter och vår som jag måste ta vara på. Jag är glad och tacksam att jag blivit erbjuden så mycket jobb som jag har så att jag alltid har haft tillräckligt. Men samtidigt är jag så glad att jag är så fri att jag kan ta ledigt precis när jag vill.
Jag antar att det inte kommer att vara många år som de går att ha på det sättet.

Vägen till Mora

Ja då har jag åkt mitt första vasalopp. Och lite mera börjar jag förstå att folk blir lite fast vid det. HAr man en gång börjat så fortsätter de. Igen och igen och igen. För nog är det något speciellt att ta sig igenom dessa nio mil på skidor. Stämningen. Blåbärssopppan. Och alla andra tusentals skidåkare som är där av samma orsak.
Och människorna längs spåret. För nog får det en att le lite då man hör folk ropa "bra jobbat tjejen" då man kommer åkande i en klunga full av män. Och de som ger en dricka också mellan de riktiga saftkontrollerna.
Ja jag vet inte vad det är som gör det speciellt, men jag förstår helheten lite bättre nu.
Att det sedan var +4 grader då vi startade och +9 grader då vi kom i mål och en massa vatten ute längs spåret gjorde egentligen inte så mycket för mig, fast det gjorde loppet ganska tungåkt. Ibland är det bra att få känna att man lever. Att ta ut full valuta för pengarna.

Och såhär fina såg vi Höglundare ut då vi skidade eller kom i mål.

En okänd Roland

Jag har hunnit åka kanske 20 km då en okänd typ i röd skiddräktströja börjar skida bakom mig. Under ett så långt lopp hinner man ha ganska många både framför och bakom sig och speciellt när man byter spår fram och tillbaka för att hitta sin väg fram mellan alla människor så det är inte alltid så lätt att hålla koll på vem som är var. Men efter ett tag märker jag att samma typ alltid kommer efter mig då jag byter spår och även hjälper till att göra luckor ifall jag vill åka in tillbaka i ett annat spår där det redan finns en del skidåkare.

Det visar sig vara en Roland. Den slutsatsen drar jag efter att några gånger hört folk heja på honom, langa dricka åt honom och nämna hans namn (och sedan får jag det bekräftat då jag kollar resultatlistorna). Vi skidar tillsammans i nästan 40 km utan att egentligen ha någon konversation alls. Men fast vi inte pratar så hjälper han mig att hitta luckor när det är dags att åka om någon och skjuter ibland på mina stavar i nedförsbackarna. Och när jag är som allra mest sliten och helst bara vill gå i uppförsbackarna och tycker att han ska åka om och skida så fort han kan, så hejar han på mig och säger att jag nog orkar ännu. Så jag fortsätter att staka på med mina trötta armar.
Till sist utmanar han mig i spurten på upploppet, men efter att ha stakat lite ifrån mig, så stannar han upp och låter mig glida förbi strax före mållinjen.

Vi utbyter några ord. Eller kanske några meningar. Båda är vi säkra på att ensjälv har fått ut mest av att skida tillsammans. Jag skulle nog ha gett upp och börjat åka saktare om jag inte hade någon som uppmuntrade mig att fortsätta kämpa fast jag var trött. Sedan går vi åt var sitt håll och kommer förmodligen aldrig att se varandra mera.
Ett av många möten i livet. Ett möte för en dag i skidspåret, men som ändå hjälpte mig att orka kämpa på lite till. Ett människomöte i vardagen som gjorde den dagen lite ljusare. En dag som nu har gått från vårt liv och aldrig kommer att komma åter. Och det är så livet är.

Här skär jag mållinjen och bredvid mig kommer den okända Roland i mål.

19046

Nu är jag snart färdigpackad. Eller inte jag, men min väska. Nu börjar det snart vara dags för att gå och lägga sig så jag orkar upp till min sista arbetsdag före det är dags att åka iväg. Oj vad vintern har gått snabbt.

Jag kommer att ha startnummer 19046 på söndag. Så det kan ni spana efter i TV-rutan. Och så kommer jag att skida i min 14 år gamla rödgula FSS-dräkt.
Jag satsar på ett placering bättre än min startnummer.

Tid en morgon

Och det fina i att kunna sitta och dricka kaffe i lugn och ro och blogga en vanlig torsdagmorgon. Haha, jag som inte är så flitig bloggare överlag, men det finns något fint i att bara det att kunna och att ha tid just en morgon.

Att få fara sent till jobbet och sluta tidigt är extra välkommet vissa dagar. Som t.ex. idag då det i morgon kommer att ha varit 11 arbetspass på de tolv senaste dagarna. Och efter det fortsätter programmet för helgen då jag måste skynda mig hem från jobbet i morgon för att hinna i tid till bussen som ska ta mig mot Sverige. Att det sedan ser ut som att vårens varmaste dag tycks komma just den dag som vasaloppet ska skidas kommer man säkert att märka av för varje stavtag. Det kommer antagligen att bli en tung dag, men jag tänker njuta så gott jag kan.

Och mitt kära Kapstaden har brunnit. Stadsdelen Muizenberg där YWAM-basen är belägen och i det område där åtminstone tre vänner bor har varit väldigt nära elden som har kommit längre och längre ner för bergen hela tiden. I och med att det varit torrt och att det var 41° C i trakten gjorde inte saken bättre. Men så kom plötsligt det efterlängtade regnet och det verkar nu som att situationen är under kontroll. Halleluja!

Och fast jag nu nöjd har varit tillbaka i Finland i mer än 2,5 månader så börja saknaden av Sydafrika nu sakta komma smygande på. Men det är väl en konsekvens man får ta då man reser. Att vara splittrade mellan två världar och veta att man aldrig kommer att kunna ha båda samtidigt.