Och vad jag njöt. Orden skulle inte göra denna söndagseftermiddag rättvisa, så jag låter bilderna tala för sig själv. Jag är en rik person som får ha dessa berg runtomkring mig.
fredag 7 juni 2019
Upp in the hills
Jag brukar jag inte vara speciellt svårövertalad när det gäller att hänga med på något friluftslivrelaterat. Så när jag förra söndagen blev spontaninbjudan att hänga med och vandra i bergen eller kullarna runtomkring så behövde jag inte fundera speciellt länge. Jag hade ju en halv timme på mig att äta lunch och ställa mig i ordning.
Och vad jag njöt. Orden skulle inte göra denna söndagseftermiddag rättvisa, så jag låter bilderna tala för sig själv. Jag är en rik person som får ha dessa berg runtomkring mig.
Och vad jag njöt. Orden skulle inte göra denna söndagseftermiddag rättvisa, så jag låter bilderna tala för sig själv. Jag är en rik person som får ha dessa berg runtomkring mig.
Basic info
Den här bloggen lever lite sitt eget liv. Den går i ide några månader åt gången mellan varven, men nu som då så vaknar den till liv igen. Även om det ofta bara kan vara för en dag åt gången.
En del har frågat om de någonstans kan läsa några uppdateringar härifrån. Jag har inte varit så bra på att höra av mig hittills. Och har inte riktigt bestämt mig vilket sätt som skulle vara det bästa. Så därför återupptar jag denna plats för en tid åtminstone. Vet inte hur ofta eller hur länge det kommer att hålla i sig, men det visar sig.
Jag har redan hunnit vara i Sydafrika tre månader. Jag förstår inte att det är möjligt. Det var ju just nyår och jag började ett nytt jobb i Karleby. Tiden går, men det är väl så det ska vara.
Jag trivs. Det är utmanande ibland. Men jag har roligt. Och jag lär mig saker. Och jag utvidgar min bekvämlighetszon. Gud är alltjämt trofast. Och ju mera jag upplever det, desto svårare är det att fatta djupet av hans kärlek.
Jag jobbar bland annat med en lärljungaskola här. Vi har 12 studeranden från Sydafrika, Brasilien, Holland och Egypten. En härlig blandning med olika bakgrunder. Och bara att sitta och diskutera med människor från andra kulturer och bakgrunder är fruktansvärt lärorikt.
Vi är nu inne på den nionde undervisningsveckan. Veckans tema har varit Identitet. Något som kan vara bra att fundera på för alla mellanvarven. Vad bygger vi vår identitet på?
Själva skolan är uppdelad så att vi först har 11 veckor undervisning. Sedan åker vi iväg 11 månader på outreach eller missionsresa för att sedan ha en sista vecka tillsammans på basen igen föra knyta ihop säcken före skolan är slut.
Planen är att vi först kommer att åka på outreach till Mozambique för en månad, och sedan spendera resten av tiden i Sydafrika, men då i Pretoria och Durban.
En del har frågat om de någonstans kan läsa några uppdateringar härifrån. Jag har inte varit så bra på att höra av mig hittills. Och har inte riktigt bestämt mig vilket sätt som skulle vara det bästa. Så därför återupptar jag denna plats för en tid åtminstone. Vet inte hur ofta eller hur länge det kommer att hålla i sig, men det visar sig.
Jag har redan hunnit vara i Sydafrika tre månader. Jag förstår inte att det är möjligt. Det var ju just nyår och jag började ett nytt jobb i Karleby. Tiden går, men det är väl så det ska vara.
Jag trivs. Det är utmanande ibland. Men jag har roligt. Och jag lär mig saker. Och jag utvidgar min bekvämlighetszon. Gud är alltjämt trofast. Och ju mera jag upplever det, desto svårare är det att fatta djupet av hans kärlek.
Jag jobbar bland annat med en lärljungaskola här. Vi har 12 studeranden från Sydafrika, Brasilien, Holland och Egypten. En härlig blandning med olika bakgrunder. Och bara att sitta och diskutera med människor från andra kulturer och bakgrunder är fruktansvärt lärorikt.
Vi är nu inne på den nionde undervisningsveckan. Veckans tema har varit Identitet. Något som kan vara bra att fundera på för alla mellanvarven. Vad bygger vi vår identitet på?
Själva skolan är uppdelad så att vi först har 11 veckor undervisning. Sedan åker vi iväg 11 månader på outreach eller missionsresa för att sedan ha en sista vecka tillsammans på basen igen föra knyta ihop säcken före skolan är slut.
Planen är att vi först kommer att åka på outreach till Mozambique för en månad, och sedan spendera resten av tiden i Sydafrika, men då i Pretoria och Durban.
 |
| Våra härliga studeranden. |
onsdag 6 februari 2019
Ullsockslöpning
Jag måste erkänna att jag var nog lite skeptisk till ullsockslöpning när jag hörde talas om det förra vintern. Nog kunde jag väl i princip förstå tjusningen med det, men i praktiken lät det så omständligt.
Men ullsockslöpning är ju liksom THE thing. Hur ljuvligt som helst.
Jag älskar känslan av frihet att få springa runt i djup pudersnö utan skor och känna varenda steg i mina fötter. Att det är -17°C spelar ingen roll. Lyckoruset infinner sig och även om det är extremt tungt är det ena sån skön känsla att jag ibland väljer att springa bredvid den till viss del halvt upptrampade stigen.
Vintern är sist och slutligen ganska kort trots allt, så man måste passa på och njuta av den till fullo.
Och i år kommer ju min vinter att bli ännu kortare än normalt.
Min visumansökan är nu hos ambassaden i Helsingfors, så nu är det bara att vänta och se.
Men ullsockslöpning är ju liksom THE thing. Hur ljuvligt som helst.
Jag älskar känslan av frihet att få springa runt i djup pudersnö utan skor och känna varenda steg i mina fötter. Att det är -17°C spelar ingen roll. Lyckoruset infinner sig och även om det är extremt tungt är det ena sån skön känsla att jag ibland väljer att springa bredvid den till viss del halvt upptrampade stigen.
Vintern är sist och slutligen ganska kort trots allt, så man måste passa på och njuta av den till fullo.
Och i år kommer ju min vinter att bli ännu kortare än normalt.
Min visumansökan är nu hos ambassaden i Helsingfors, så nu är det bara att vänta och se.
söndag 3 februari 2019
Träningens ytterligheter
Den fjärde januari hade jag redan haft lika många vilodagar som jag hade sammanlagt i november och december. Och den andra februari hade jag redan nästan lika många skidkilometrar som jag hade de fyra föregående veckorna tillsammans. Så januari var ju ingen höjdare i träningsväg, men ändå inte så dålig som det låter.
Jag må ha haft fler träningsfria dagar än på länge. Och många gånger kom livet emellan och jag hamnade att prioritera om. Men samtidigt så var det också just i januari jag gjorde min längsta sprungna träningslånglänk någonsin. Och detta i ca elva minusgrader och till stor del i obanad eller halvt obanad terräng med massa lössnö och ibland snö långt upp mot knäna.
I november kom jag på att jag skulle göra en runstreck på obestämd tid. November brukar vara lång och halvduster, så jag behövde något som höll i gång drivet. Så från fjärde november fram till juldagen så sprang jag varje dag. Inte alltid långt, och väldigt sällan hårt. Men benen rörde på sig och jag mådde otroligt bra av det. Fick mina bästa löpmånader kilometermässigt i just november och december. Det fick mig till och med som inte är någon morgonlöpare att stiga upp 5:30 på torsdagsmorgnarna för att springa ett morgonpass med andra galningar. Och det var faktiskt riktigt skönt och roligt.
Efter jul tänkte jag att nu borde jag börja skida mera istället. All löpning i slutet av året gick nog på skidåkningens bekostnad. Det var jag väl medveten om. Men det kändes ändå helt okej. Jag idrottar ju ändå för att jag tycker om det och mår bra av det. Och det känns ju dumt att inte springa när man är motiverad för det. Träningsglädjen är ju ändå min största drivkraft.
I januari började jag nytt jobb. Även om jag tycker att övergången gick smidigt så gjorde det mig ganska trött. En del nya saker att sätta sig in i och en massa nya människor att lära känna. Dessutom fick jag längre väg att köra och flera tidiga morgnar. Livet kom emellan. Och jag valde att prioritera mera sömn och mindre stress, men samtidigt också mindre träning. Livet går i perioder och januari var en månad med väldigt många träningsfria dagar, men istället mera återhämtning. Träningen är något jag tycker om och och uppskattar. Men det är trots allt inte det viktigaste i livet.
Så januari blev rekordfattig på skidade kilometrar, men ändå en helt okej mängd sprungna kilometrar (i min a mått mätt) med tanke på att det är vinter.
Så med bara en bråkdel av de skidkilometrar jag brukar ha inledde jag februari. Och mängden var veklingen minimal. Så då en träningskompis som vi brukar höras med om en av oss vill ha träningssällskap med kort varsel och på halv obekväma tider frågade om jag vill hänga med på långpass på lördag så kunde jag ju inte tacka nej. Hon hade tänkt skida hela dagen. Jag tänkte att jag hänger med en stund i början så får vi se hur länge jag orkar och känner mig motiverad. Men trodde nog att det skulle bli max två varv längs vandringsleds, dvs 42 km. Mitt längst pass tidigare för vintern var ju 30 km. Att det sen råkade bli -17°C på lördagmorgon hade jag inte räknat med. Jag har är normalt ganska frusen av mig och brukar ha svårt att hitta den optimala mängden kläder man ska ha på sig.
Men vi började på i behagligt tempo. Och med sällskap så märker man inte att kilometrarna tickar in. Så efter ett varv kändes det självklart att fortsätta. Och efter andra varvet kändes det också bra och jag frös ju inte ens, så jag fortsatte. Småningom började klockan klaga på svagt batteri och jag insåg att vi redan skidat 45km då. Men vi skidade varvet till slut, och efter 63 km var jag mer än nöjd. Min längsta träningslänk på skidor någonsin, om man bortser från vasaloppen. Vi skämtade lite om att fara hem och ladda klockorna och sen komma tillbaka och fortsätta. Men nog trodde jag ju att jag var färdig för dagen.
Skönt att få komma hem och äta efter 5,5-6 timmar skidåkning med bara en mars och svartvinbärssaft som intag. Så när jag valde att fara till Purmo och leka med min brorsdotter efter att ha tagit det lugn en stund hade jag nog bestämt mig att det var färdigt tränat för idag.
Men man kan ju alltid ändra sig. För när Annika sen på riktigt frågar om jag kommer med på ett kvällspass, så var jag inte svårövertalad. Klockan var 20:30 då vi begav oss iväg igen i pannlampsskenet. Den här gången blev det en knapp tremil. Natten kom emot.
Så efter att bara några dagar tidigare kommit upp i 200 kilometer för hela säsongen så kändes 92 kilometer på en dag som ett bra tillskott på kilometerkontot. Och jag är tacksam över att kroppen minns hur man gör fast den fått lite träning och orkar jobba på. Nog märks det att armarna fått för lite träning, men samtidigt märks det nog också att trallöpningen både gett kondition och benstyrka. Och det tackar jag för.
Må nu februari bli en bättre skidmånad än januari. Och må jag ändå få samlat ihop fler sprungna kilometer än vad jag hade i februari fjol. Då var februari min sämsta löpmånad med sina 28 kilometrar. :)
Jag må ha haft fler träningsfria dagar än på länge. Och många gånger kom livet emellan och jag hamnade att prioritera om. Men samtidigt så var det också just i januari jag gjorde min längsta sprungna träningslånglänk någonsin. Och detta i ca elva minusgrader och till stor del i obanad eller halvt obanad terräng med massa lössnö och ibland snö långt upp mot knäna.
I november kom jag på att jag skulle göra en runstreck på obestämd tid. November brukar vara lång och halvduster, så jag behövde något som höll i gång drivet. Så från fjärde november fram till juldagen så sprang jag varje dag. Inte alltid långt, och väldigt sällan hårt. Men benen rörde på sig och jag mådde otroligt bra av det. Fick mina bästa löpmånader kilometermässigt i just november och december. Det fick mig till och med som inte är någon morgonlöpare att stiga upp 5:30 på torsdagsmorgnarna för att springa ett morgonpass med andra galningar. Och det var faktiskt riktigt skönt och roligt.
Efter jul tänkte jag att nu borde jag börja skida mera istället. All löpning i slutet av året gick nog på skidåkningens bekostnad. Det var jag väl medveten om. Men det kändes ändå helt okej. Jag idrottar ju ändå för att jag tycker om det och mår bra av det. Och det känns ju dumt att inte springa när man är motiverad för det. Träningsglädjen är ju ändå min största drivkraft.
I januari började jag nytt jobb. Även om jag tycker att övergången gick smidigt så gjorde det mig ganska trött. En del nya saker att sätta sig in i och en massa nya människor att lära känna. Dessutom fick jag längre väg att köra och flera tidiga morgnar. Livet kom emellan. Och jag valde att prioritera mera sömn och mindre stress, men samtidigt också mindre träning. Livet går i perioder och januari var en månad med väldigt många träningsfria dagar, men istället mera återhämtning. Träningen är något jag tycker om och och uppskattar. Men det är trots allt inte det viktigaste i livet.
Så januari blev rekordfattig på skidade kilometrar, men ändå en helt okej mängd sprungna kilometrar (i min a mått mätt) med tanke på att det är vinter.
Så med bara en bråkdel av de skidkilometrar jag brukar ha inledde jag februari. Och mängden var veklingen minimal. Så då en träningskompis som vi brukar höras med om en av oss vill ha träningssällskap med kort varsel och på halv obekväma tider frågade om jag vill hänga med på långpass på lördag så kunde jag ju inte tacka nej. Hon hade tänkt skida hela dagen. Jag tänkte att jag hänger med en stund i början så får vi se hur länge jag orkar och känner mig motiverad. Men trodde nog att det skulle bli max två varv längs vandringsleds, dvs 42 km. Mitt längst pass tidigare för vintern var ju 30 km. Att det sen råkade bli -17°C på lördagmorgon hade jag inte räknat med. Jag har är normalt ganska frusen av mig och brukar ha svårt att hitta den optimala mängden kläder man ska ha på sig.
Men vi började på i behagligt tempo. Och med sällskap så märker man inte att kilometrarna tickar in. Så efter ett varv kändes det självklart att fortsätta. Och efter andra varvet kändes det också bra och jag frös ju inte ens, så jag fortsatte. Småningom började klockan klaga på svagt batteri och jag insåg att vi redan skidat 45km då. Men vi skidade varvet till slut, och efter 63 km var jag mer än nöjd. Min längsta träningslänk på skidor någonsin, om man bortser från vasaloppen. Vi skämtade lite om att fara hem och ladda klockorna och sen komma tillbaka och fortsätta. Men nog trodde jag ju att jag var färdig för dagen.
Skönt att få komma hem och äta efter 5,5-6 timmar skidåkning med bara en mars och svartvinbärssaft som intag. Så när jag valde att fara till Purmo och leka med min brorsdotter efter att ha tagit det lugn en stund hade jag nog bestämt mig att det var färdigt tränat för idag.
Men man kan ju alltid ändra sig. För när Annika sen på riktigt frågar om jag kommer med på ett kvällspass, så var jag inte svårövertalad. Klockan var 20:30 då vi begav oss iväg igen i pannlampsskenet. Den här gången blev det en knapp tremil. Natten kom emot.
Så efter att bara några dagar tidigare kommit upp i 200 kilometer för hela säsongen så kändes 92 kilometer på en dag som ett bra tillskott på kilometerkontot. Och jag är tacksam över att kroppen minns hur man gör fast den fått lite träning och orkar jobba på. Nog märks det att armarna fått för lite träning, men samtidigt märks det nog också att trallöpningen både gett kondition och benstyrka. Och det tackar jag för.
Må nu februari bli en bättre skidmånad än januari. Och må jag ändå få samlat ihop fler sprungna kilometer än vad jag hade i februari fjol. Då var februari min sämsta löpmånad med sina 28 kilometrar. :)
fredag 4 januari 2019
2018
Jag har ju inte som vana att uppdatera er särskilt ofta om vad som är rågång. Men en kort tillbaka blick på året som gått ska jag få ihop så här årets första fredagkväll till ära.
JANUARI
Jag inledde året hos goda vänner i Schweiz. Tillbaka i Finland fortsatte jobbet sen och jag skidade ganska mycket.
FEBRUARI
Jag vet inte om jag gjorde något speciellt den här månaden. Förutom att planera vintersportdagen i skolan. Och så skidade jag botniavasan.
MARS
Jag skidade vasaloppet då igen. Det har ju lite börjat bli en vana, även om jag lite tänker att efter årets lopp ska jag ta en liten paus.
Jag blev medlem i Ebeneserkyrkan, en församling jag redan varit med i en del under nästan ett år.
APRIL
Skidade i solen och började försiktigt gå över till en springsäsong i stället.
MAJ
Jag åkte rill Ruka och sprang Karhun kierros sprintdistans på 34 km. (Officiellt 31km, men det stämmer inte.) Ett roligt lopp som gav mersmak.
JUNI
Jag fick sommarlov igen och det är alltid en lika bra känsla. Jag for till Sverige och cyklade vätternrundan. Hittade bra cykelsällskap som gjorde resan runt sjön betydligt roligare och dessutom lyckades jag kapa nästan 40 minuter till från fjolårets tid.
Sen gjorde jag väl sådant som hör sommaren till. Gick på några Jaromatcher, var ut på en hel del skogsrundor osv.
JULI
Jag åkte till Sverige igen en gång. Först och hälsade på min syster i Dalarna. Hamnade på något kostift sätt i Borlänge nästan varje dag också. Jag var och simmade min snabbast Vansbrosimning trots rekord lite träning (Två gånger utomhus, och jag hade inte alls fått tekniken att fungera).
Jag reste vidare till Sydafrika. Spenderade först en vecka med goda vänner i East London. Jag sprang på stranden, plockade snäckor, åt god mat och såg giraffer.
De två återstående veckorna var jag i Worcester. Återsåg vänner jag inte sett på ett tag. Gjorde nya bekantskaper. Vrickade foten ordentligt och sprang sen inte alls på två veckor.
Men mest så njöt jag av att än en gång få vara tillbaka i landet.
AUGUSTI
Landade i ett Finland som var varmare än någonsin. Men skönt på samma gång. Började försiktigt springa lite igen. Var tvungen att slopa Ultravasan som jag hade hoppats att jag skulle kunna försöka springa. Men åkte iallafall till Sverige ännu en gång och åkte cykelvasan.
Jag började jobba igen och inledde ännu ett skolår.
Jag gick en avTNT:s ledarutbildningar och blev en av ledarna i Team Nordic Trail Jakobstad.
SEPTEMBER
En ganska vanlig månad. Men månaden avslutades med ett roligt Lidingölopp. Om än mitt klart långsammaste.
OKTOBER
Jag åkte på studieresa med en del av kollegiet till Ängelholm, Skåne. En intressant, roligt och lärorik resa. Hann också på en dagstur över till Danmark. Jag for spontant med på en löptävling till, Pilvimaja Night Trail och tyckte att det var riktigt roligt.
NOVEMBER
Jag påbörjade en runstreck första november. Jag bröt den redan dagen därpå. Men 4 november började jag på nytt och sedan sprang jag varenda dag resten av månaden. Som minst tre kilometer. Som mest 23 km.
Jag började ibland till och med gå på morgonpass kl 6:15 på morgonen. Jag som verkligen inte är någon morgonlöpare.
Jag ansökte om och blev accepterad att komma tillbaka och till YWAM-basen i Worcester nästa år.
DECEMBER
Runstrecken var så rolig så jag fortsatte några veckor till. December var för övrigt min bästa löpmånad ever. Jag sprang drygt 250 km denna månad. För en van löpare är det kanske inte så mycket, men för mig är det mer än dubbelt mer än vad jag brukar springa. Och jag gjorde det med glädje. Inte av tvång. Och allt på bekostnad av skidsäsongen. Jag avslutade mitt arbete i Cronhjelmskolan efter att ha varit där i 2,5 år. Jag tog ett sista farväl av en älskad farmor. Jag hade för övrigt ett skönt jullov.
Året 2018 gick ganska snabbt. Det hann innehålla ganska mycket trail. En hel del koppar kaffe. För mycket tid på telefonen och alltför få lästa böcker. Men många trevliga människomöten. En Gud som varit trofast. Kanske mera familjetid än förut. Bekvämlighetszonen har blivit lite större. Ett nytt land har blivit besökt (Förenade Arabemiraten). En tröja blev stickad. Ovh många timmat har spenderats ute i skogen eller vid havet i alla möjliga väder. Sist och slutligen ett ganska bra år. Tack och förlåt!
JANUARI
Jag inledde året hos goda vänner i Schweiz. Tillbaka i Finland fortsatte jobbet sen och jag skidade ganska mycket.
FEBRUARI
Jag vet inte om jag gjorde något speciellt den här månaden. Förutom att planera vintersportdagen i skolan. Och så skidade jag botniavasan.
MARS
Jag skidade vasaloppet då igen. Det har ju lite börjat bli en vana, även om jag lite tänker att efter årets lopp ska jag ta en liten paus.
Jag blev medlem i Ebeneserkyrkan, en församling jag redan varit med i en del under nästan ett år.
APRIL
Skidade i solen och började försiktigt gå över till en springsäsong i stället.
MAJ
Jag åkte rill Ruka och sprang Karhun kierros sprintdistans på 34 km. (Officiellt 31km, men det stämmer inte.) Ett roligt lopp som gav mersmak.
JUNI
Jag fick sommarlov igen och det är alltid en lika bra känsla. Jag for till Sverige och cyklade vätternrundan. Hittade bra cykelsällskap som gjorde resan runt sjön betydligt roligare och dessutom lyckades jag kapa nästan 40 minuter till från fjolårets tid.
Sen gjorde jag väl sådant som hör sommaren till. Gick på några Jaromatcher, var ut på en hel del skogsrundor osv.
JULI
Jag åkte till Sverige igen en gång. Först och hälsade på min syster i Dalarna. Hamnade på något kostift sätt i Borlänge nästan varje dag också. Jag var och simmade min snabbast Vansbrosimning trots rekord lite träning (Två gånger utomhus, och jag hade inte alls fått tekniken att fungera).
Jag reste vidare till Sydafrika. Spenderade först en vecka med goda vänner i East London. Jag sprang på stranden, plockade snäckor, åt god mat och såg giraffer.
De två återstående veckorna var jag i Worcester. Återsåg vänner jag inte sett på ett tag. Gjorde nya bekantskaper. Vrickade foten ordentligt och sprang sen inte alls på två veckor.
Men mest så njöt jag av att än en gång få vara tillbaka i landet.
AUGUSTI
Landade i ett Finland som var varmare än någonsin. Men skönt på samma gång. Började försiktigt springa lite igen. Var tvungen att slopa Ultravasan som jag hade hoppats att jag skulle kunna försöka springa. Men åkte iallafall till Sverige ännu en gång och åkte cykelvasan.
Jag började jobba igen och inledde ännu ett skolår.
Jag gick en avTNT:s ledarutbildningar och blev en av ledarna i Team Nordic Trail Jakobstad.
SEPTEMBER
En ganska vanlig månad. Men månaden avslutades med ett roligt Lidingölopp. Om än mitt klart långsammaste.
OKTOBER
Jag åkte på studieresa med en del av kollegiet till Ängelholm, Skåne. En intressant, roligt och lärorik resa. Hann också på en dagstur över till Danmark. Jag for spontant med på en löptävling till, Pilvimaja Night Trail och tyckte att det var riktigt roligt.
NOVEMBER
Jag påbörjade en runstreck första november. Jag bröt den redan dagen därpå. Men 4 november började jag på nytt och sedan sprang jag varenda dag resten av månaden. Som minst tre kilometer. Som mest 23 km.
Jag började ibland till och med gå på morgonpass kl 6:15 på morgonen. Jag som verkligen inte är någon morgonlöpare.
Jag ansökte om och blev accepterad att komma tillbaka och till YWAM-basen i Worcester nästa år.
DECEMBER
Runstrecken var så rolig så jag fortsatte några veckor till. December var för övrigt min bästa löpmånad ever. Jag sprang drygt 250 km denna månad. För en van löpare är det kanske inte så mycket, men för mig är det mer än dubbelt mer än vad jag brukar springa. Och jag gjorde det med glädje. Inte av tvång. Och allt på bekostnad av skidsäsongen. Jag avslutade mitt arbete i Cronhjelmskolan efter att ha varit där i 2,5 år. Jag tog ett sista farväl av en älskad farmor. Jag hade för övrigt ett skönt jullov.
Året 2018 gick ganska snabbt. Det hann innehålla ganska mycket trail. En hel del koppar kaffe. För mycket tid på telefonen och alltför få lästa böcker. Men många trevliga människomöten. En Gud som varit trofast. Kanske mera familjetid än förut. Bekvämlighetszonen har blivit lite större. Ett nytt land har blivit besökt (Förenade Arabemiraten). En tröja blev stickad. Ovh många timmat har spenderats ute i skogen eller vid havet i alla möjliga väder. Sist och slutligen ett ganska bra år. Tack och förlåt!
torsdag 29 november 2018
Insane Thursday November
Jag är ingen morgonlöpare. Även om jag i min drömvärld stiger upp tidigt på morgonen och far ut på länk före jobbet så sker det inte speciellt ofta. Det sker kanske 1-2 gånger per år. Och vissa år hoppas jag om det. (Och den gång jag minns att det hände i våras så började jag oförskämt sent).
Jag tycker om att äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro på morgnarna. Jag tycker om att sova på morgnarna också. Inte sådär sova bort heldagen-sova, men att sova tillräckligt-sova och det hinner man väldigt sällan om man ska hinna med morgonlänk.
Men november är ju en lite insane månad. Den är mörk och till synes ganska dyster så man måste ju försöka hitta på något för att hålla upp humöret på sig själv. Ifjol, eller var det två år sedan hade jag Friday cake november. det vill säga jag bakade kaka på fredagar.
Denna månad har jag varit på morgonlänk på torsdagar. Som om inte torsdag har varit min tidiga morgon annars, så har jag stigit upp ytterligare en timme tidigare. Men det har tydligt funnits andra galningar också, för vi har varit ett helt gäng som har kört trailfit på torsdagsmorgnar 6:15 i skogen. Skulle nog inte ha kommit mig iväg annars. Men det har visat sig att det har varit riktigt skönt. Först springer jag till skogen. Sen springer vi två varv vid gamla hamn och man får befinna sig i sin egen bubbla och inte prata med någon före medan man ännu håller på och vaknar. Eller så får man vara sådär halvt yrvaken så att det nästan spårar ur och man pratar allt för mycket. Efter uppvärmningen blir det lite rörlighetsträning, styrka, reaktionshastighet eller backträning före det är dags att springa hem igen för att vara rekordeffektiv för att hinna till jobbet i tid.
Jag är fortfarande ingen morgonlöpare. Men nog har det varit skönt de torsdagar man fått börja dagen med lite morgontrall.
Jag tycker om att äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro på morgnarna. Jag tycker om att sova på morgnarna också. Inte sådär sova bort heldagen-sova, men att sova tillräckligt-sova och det hinner man väldigt sällan om man ska hinna med morgonlänk.
Men november är ju en lite insane månad. Den är mörk och till synes ganska dyster så man måste ju försöka hitta på något för att hålla upp humöret på sig själv. Ifjol, eller var det två år sedan hade jag Friday cake november. det vill säga jag bakade kaka på fredagar.
Denna månad har jag varit på morgonlänk på torsdagar. Som om inte torsdag har varit min tidiga morgon annars, så har jag stigit upp ytterligare en timme tidigare. Men det har tydligt funnits andra galningar också, för vi har varit ett helt gäng som har kört trailfit på torsdagsmorgnar 6:15 i skogen. Skulle nog inte ha kommit mig iväg annars. Men det har visat sig att det har varit riktigt skönt. Först springer jag till skogen. Sen springer vi två varv vid gamla hamn och man får befinna sig i sin egen bubbla och inte prata med någon före medan man ännu håller på och vaknar. Eller så får man vara sådär halvt yrvaken så att det nästan spårar ur och man pratar allt för mycket. Efter uppvärmningen blir det lite rörlighetsträning, styrka, reaktionshastighet eller backträning före det är dags att springa hem igen för att vara rekordeffektiv för att hinna till jobbet i tid.
Jag är fortfarande ingen morgonlöpare. Men nog har det varit skönt de torsdagar man fått börja dagen med lite morgontrall.
fredag 5 oktober 2018
Barmarkssäsongen
Det har gått åtta veckor sedan semestern tog slut. Veckorna har verkligen gått fort och vardagen rullar på. Och ganska skönt att ha det så också.
Sommaren var varm och skön och bestod av en del idrottsrelaterade aktiviteter, ganska mycket ledighet och umgänge med vänner.
Även denna säsongs loppskörd blev en blandning av flera olika grenar.
NUTS Karhunkierros. Det var sommarens första lopp, som egentligen tog plats redan i slutet av maj. Efter många om och men valde jag att springa den kortaste distansen som officiellt är 31 km fast den egentligen är 34. Ett fint lopp i den vackra Ruka-terrängen. Ingen press på tid eller placering utan fokus låg på njutning och upplevelse samtidigt som man sprang. Och att få åka dit med en busslast Team Nordic Trailare var ju ett nöje i sig själv. Gav definitivt mersmak vad gäller trailöpning.
Vätternrundan. Sommarens andra lopp. Det hade inte blivit så många kilometer på cykel under våren och försommaren. Det var på något sätt roligare att springa på våren. Så jag var lite osäker på formen. Men loppet gick helt bra ändå. Förbättrade tiden med nästan 40 minuter till från fjolåret. Och glad och tacksam att jag fick sällskap av Camilla under hela loppet. Tänk att någon man aldrig träffat eller känt förut visar sig vara det perfekta cykelsällskapet för den dagen. Och åter en gång fick vi cykla i jättebra väder.
Vansbrosimningen. Det blev inte mycket simmat heller. Nästan inte alls. Jag simmade en kort stund en gång i slutet av februari med en vän i prattempo. Det var mer fokus på att prata än att simma. Sen simmade jag två gånger i simhallen i juni och två gånger utomhus. That's it. Första gången utomhus med våtdräkten kändes det först konstigt och ovant, men efter ett tag tyckte jag det började flyta på rätt bra ändå. Andra (och sista gången för vansbrosimningen) funkade inget alls. Inte andningen. Inte tekniken. Och hela jag kände mig trött. Så jag simmade mest bröstsim. Så det var med väldigt låga förväntningar jag ställde mig i startfållan där i början av juli. Tänkte att detta skulle ju vara en dag med bra förutsättningar att sätta personligt rekord, för det var bra väder och ganska lite vatten i älven. Synd att jag inte tränat mera. Och jag var ganska omotiverad. Så jag tänkte att nu ska jag göra undran det här loppet och sedan ska jag inte ställa upp i några fler simlopp.
De tidigare två åren fick jag ödsla en del tid på att simma om mycket människor, så trots att jag var ytterst osäker på formen i år, så ställde jag mig långt fram i fållan, för jag ville ha "fri sikt" redan från början. Och så bestämde jag mig att i år ska jag inte med våld tvinga mig att crawla genom hela. Blir jag trött eller märker att tekniken inte funkar byter jag till bröstsim och tar nya tag.
Och starten gick och jag började på. Kändes lite ovant. Under den första kilometern tog några kortare sekvenser med bröstsim. Men ju längre loppet gick desto bättre kom jag in i en bra rytm och crawlande började kännas bättre och bättre. Och den sista kilometern som gick motströms var det bara att mata på. Och då jag slog min hand i porten och tittade på klockan märkte jag att jag klarat drömtiden som jag inte vågadat uttala eller ens hoppas på med god marginal. Så jättenöjd med tiden 56:44 på de 3000 metrarna.
Cyklevasan. Loppet jag anmälde mig till bara för att jag siktade på en vasaloppstrippel. Men en ordentlig vrickning av vristen i juli ledde till två veckor total vila och jag fick ändra mina planer. Foten hann iallafall läka så pass bra att jag kunde åka cykelfasan utan att behöva ta några risker. Startade med min syster och tacksam att jag fick låna en cykel. Det underlättade mitt resande massor. Trampade på så gott jag kunde. Det var ganska blåsigt och kallt på morgonen, men det hann lugna ner sig tills vi startade och det var sist och slutligen ganska varmt under loppet. Förbättrade fjolårstiden med ca en minut. Ibland kan jag vara fruktansvärt känn vad gäller tider.
Ultravasan fick jag som sagt avstå från på grund av min vrickade fot. Det var mest tråkigt, men lite skönt också. Det skulle ha varit en utmaning även om jag hade haft båda fötterna i skick.
Lidingöloppet 30 blev antagligen årets sista lopp. Om jag nu inte kommer på att jag ännu vill springa något lopp. Detta år under lidingöloppet låg fokuset mest på att njuta av att få springa i terräng. Jag tog mig i mål springandes och benen orkade spurta på slutet. Benen och kroppen kändes okej. Konstaterade att skorna jag var lite osäkra på före loppet nog klarade det, men att de egentligen nog är lite för små. Speciellt i nedförsbackarna fick nog tårna känna av det. Jag fullbordade min tredje (super)klassiker. Ännu en klassiker som egentligen inte riktigt var planerad, men som ändå blev av.
Nu har jag inte tänkt göra några fler klassiker. Inte på ett tag åtminstone. Det har nog varit roliga lopp och jag har tyckt det har varit roligt att variera grenar under året. Men nu ska jag göra något annat. Vad är inte bestämt ännu
Fler lopp blir det väl troligtvis inte mer i år. Så nu ska jag ta det lite lugnare en tid och försöka bygga upp lite mera styrka och göra mig beredd på att gå in i min bubbla under pannlampslöpningen som står och knackar på dörren. För vintern och mörkret är på väg med stormsteg.
Sommaren var varm och skön och bestod av en del idrottsrelaterade aktiviteter, ganska mycket ledighet och umgänge med vänner.
Även denna säsongs loppskörd blev en blandning av flera olika grenar.
NUTS Karhunkierros. Det var sommarens första lopp, som egentligen tog plats redan i slutet av maj. Efter många om och men valde jag att springa den kortaste distansen som officiellt är 31 km fast den egentligen är 34. Ett fint lopp i den vackra Ruka-terrängen. Ingen press på tid eller placering utan fokus låg på njutning och upplevelse samtidigt som man sprang. Och att få åka dit med en busslast Team Nordic Trailare var ju ett nöje i sig själv. Gav definitivt mersmak vad gäller trailöpning.
Vätternrundan. Sommarens andra lopp. Det hade inte blivit så många kilometer på cykel under våren och försommaren. Det var på något sätt roligare att springa på våren. Så jag var lite osäker på formen. Men loppet gick helt bra ändå. Förbättrade tiden med nästan 40 minuter till från fjolåret. Och glad och tacksam att jag fick sällskap av Camilla under hela loppet. Tänk att någon man aldrig träffat eller känt förut visar sig vara det perfekta cykelsällskapet för den dagen. Och åter en gång fick vi cykla i jättebra väder.
Vansbrosimningen. Det blev inte mycket simmat heller. Nästan inte alls. Jag simmade en kort stund en gång i slutet av februari med en vän i prattempo. Det var mer fokus på att prata än att simma. Sen simmade jag två gånger i simhallen i juni och två gånger utomhus. That's it. Första gången utomhus med våtdräkten kändes det först konstigt och ovant, men efter ett tag tyckte jag det började flyta på rätt bra ändå. Andra (och sista gången för vansbrosimningen) funkade inget alls. Inte andningen. Inte tekniken. Och hela jag kände mig trött. Så jag simmade mest bröstsim. Så det var med väldigt låga förväntningar jag ställde mig i startfållan där i början av juli. Tänkte att detta skulle ju vara en dag med bra förutsättningar att sätta personligt rekord, för det var bra väder och ganska lite vatten i älven. Synd att jag inte tränat mera. Och jag var ganska omotiverad. Så jag tänkte att nu ska jag göra undran det här loppet och sedan ska jag inte ställa upp i några fler simlopp.
De tidigare två åren fick jag ödsla en del tid på att simma om mycket människor, så trots att jag var ytterst osäker på formen i år, så ställde jag mig långt fram i fållan, för jag ville ha "fri sikt" redan från början. Och så bestämde jag mig att i år ska jag inte med våld tvinga mig att crawla genom hela. Blir jag trött eller märker att tekniken inte funkar byter jag till bröstsim och tar nya tag.
Och starten gick och jag började på. Kändes lite ovant. Under den första kilometern tog några kortare sekvenser med bröstsim. Men ju längre loppet gick desto bättre kom jag in i en bra rytm och crawlande började kännas bättre och bättre. Och den sista kilometern som gick motströms var det bara att mata på. Och då jag slog min hand i porten och tittade på klockan märkte jag att jag klarat drömtiden som jag inte vågadat uttala eller ens hoppas på med god marginal. Så jättenöjd med tiden 56:44 på de 3000 metrarna.
Cyklevasan. Loppet jag anmälde mig till bara för att jag siktade på en vasaloppstrippel. Men en ordentlig vrickning av vristen i juli ledde till två veckor total vila och jag fick ändra mina planer. Foten hann iallafall läka så pass bra att jag kunde åka cykelfasan utan att behöva ta några risker. Startade med min syster och tacksam att jag fick låna en cykel. Det underlättade mitt resande massor. Trampade på så gott jag kunde. Det var ganska blåsigt och kallt på morgonen, men det hann lugna ner sig tills vi startade och det var sist och slutligen ganska varmt under loppet. Förbättrade fjolårstiden med ca en minut. Ibland kan jag vara fruktansvärt känn vad gäller tider.
Ultravasan fick jag som sagt avstå från på grund av min vrickade fot. Det var mest tråkigt, men lite skönt också. Det skulle ha varit en utmaning även om jag hade haft båda fötterna i skick.
Lidingöloppet 30 blev antagligen årets sista lopp. Om jag nu inte kommer på att jag ännu vill springa något lopp. Detta år under lidingöloppet låg fokuset mest på att njuta av att få springa i terräng. Jag tog mig i mål springandes och benen orkade spurta på slutet. Benen och kroppen kändes okej. Konstaterade att skorna jag var lite osäkra på före loppet nog klarade det, men att de egentligen nog är lite för små. Speciellt i nedförsbackarna fick nog tårna känna av det. Jag fullbordade min tredje (super)klassiker. Ännu en klassiker som egentligen inte riktigt var planerad, men som ändå blev av.
Nu har jag inte tänkt göra några fler klassiker. Inte på ett tag åtminstone. Det har nog varit roliga lopp och jag har tyckt det har varit roligt att variera grenar under året. Men nu ska jag göra något annat. Vad är inte bestämt ännu
Fler lopp blir det väl troligtvis inte mer i år. Så nu ska jag ta det lite lugnare en tid och försöka bygga upp lite mera styrka och göra mig beredd på att gå in i min bubbla under pannlampslöpningen som står och knackar på dörren. För vintern och mörkret är på väg med stormsteg.
fredag 23 februari 2018
När ljuset återvänder
I onsdags köpte jag vårens första tulpanbukett. Det kanske inte riktigt är vår ännu, men dagarna är så pass mycket ljusare nu än när det var som allra mörkast och det är tillräckligt med vårtecken just nu.
Ikväll köpte jag hem pizza från Mr Bank och imorgon ska jag stiga upp före klockan sju och se på femmilen i OS. Bra betjäning vid Mr Bank förresten för jag blev erbjuden kaffe så länge jag satt och väntade på min pizza. Och mina förmän köpte kaka åt oss på jobbet. Jag har fina arbetskamrater. Kanske bland de bästa.
Den senaste veckan har varit intensiv och delvis har jag varit lite stressad, även om jag inte blir det lika lätt nuförtiden. Men jag kom i mål och nu stavas det sportlov. Det som tycker att lärare inte jobbar utan bara har ledigt kan hålla de kommentarerna för sig själva.
Det har nästan varit lite onödigt kallt i vinter, men otroligt fint. Och många gånger har jag varit tacksam att jag fick nytt batteri till bilen förra vintern. Tänk vad den har sparat mig från mycket spänning i tillvaron den här vintern. Och bilen har levererat i alla väder.
Jag har ännu inte riktigt lyckats varva ner. Men jag hoppas att sportlivskänslan skall börja infinna isig imorgon. Detta lov har varit efterlängtat.
Ikväll köpte jag hem pizza från Mr Bank och imorgon ska jag stiga upp före klockan sju och se på femmilen i OS. Bra betjäning vid Mr Bank förresten för jag blev erbjuden kaffe så länge jag satt och väntade på min pizza. Och mina förmän köpte kaka åt oss på jobbet. Jag har fina arbetskamrater. Kanske bland de bästa.
Den senaste veckan har varit intensiv och delvis har jag varit lite stressad, även om jag inte blir det lika lätt nuförtiden. Men jag kom i mål och nu stavas det sportlov. Det som tycker att lärare inte jobbar utan bara har ledigt kan hålla de kommentarerna för sig själva.
Det har nästan varit lite onödigt kallt i vinter, men otroligt fint. Och många gånger har jag varit tacksam att jag fick nytt batteri till bilen förra vintern. Tänk vad den har sparat mig från mycket spänning i tillvaron den här vintern. Och bilen har levererat i alla väder.
Jag har ännu inte riktigt lyckats varva ner. Men jag hoppas att sportlivskänslan skall börja infinna isig imorgon. Detta lov har varit efterlängtat.
torsdag 4 januari 2018
2017
Jag vad hände egentligen förra året, det är så svart att minnas och åren flyter ju lite ihop i varandra. Vi måste börja se igenom fotonen på telefonen för att få en liten tillbaka blick.
I världen var det Trumps första år som president och det innebär väl en del stormar i själv. I Europa var det en del terrorattacker. Det var metoo-kampanjen som tände en eld som sedan det bara har fortsatt att spridas. Lite kris i Finlands regering som sen nästan föll på min födelsedag, men ändå lyckades återuppstå redan följande dag. Finland firade sina 100-åriga självständighet. Och säkert var det en massa andra väsentliga saker som hände också.
För egen del arbetade jag mest. Men sist och slutligen hann jag med en del annat också.
Uppdaterar kanske med foton småting om. Håll till godo.
JANUARI
Det var en lång vinter och jag hade fler skidkilometrar än vad jag haft någon annan vinter. Och så fick jag ny acku till bilen. Det tog bort mycket spänning i tillvaron, men det gjorde ändå mitt liv så mycket enklare.
FEBRUARI
Jag började en simteknikskurs och blev lite bättre på att crawla.
MARS
Jag for till Lahtis och såg på skid-VM och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld.
Jag skidade vasaloppet och lyckades långspurta mig till en medalj.
APRIL
Jag började springa med Team Nordic Trail. Ett av det bättre besluten jag gjort i år. Så roligt med sällskap, och jag kom sen nästan inte alls att springa på asfalt under resten av året.
MAJ
Fotbollssäsongens serie (antagligen min sista) med världens bästa fotbollslag inleddes. Säsongen höll sedan på till mitten av september.
JUNI
I början av juni fick mitt första riktiga sommarlov som lärare.
Jag cyklade vätternrundan och lyckades klara mitt inofficiella mål på att underskrida 12 timmar med några sekunders marginal.
Jag sprang min första ultradistans. 52 km trail.
Jag köpte en mountainbike.
JULI
Jag åkte till Sverige ännu en gång och gick runt på stan och njöt av sommaren och Stockholm med Heidi. Jag simmade vansbrosimmningen och fullbordade min andra svenska klassiker. Cyklade runt i Dalarna med syster och njöt ännu lite mera av sommaren.
Jag åkte till Sydafrika för drygt 2 veckor. Ett annan av mina bästa beslut under året. Återupplevde gamla minnen och löprundor. Fick träffa både gamla vänner och bilda nya bekantskaper. Se på bergen. Dela måltider och ha kvalitetstid.
AUGUSTI
Började jobba på nytt och åkte ytterligare en sväng till Sverige. Den här gången för att cykla cykelvasan.
SEPTEMBER, OKTOBER, NOVEMBER
På hösten hände inte så mycket. Jag arbetade mest. Och däremellan sprang jag i skogen. That's pretty much it. Och i skolan uppmärksammade vi Larsmo 50 år och Finland 100 år.
Tror faktiskt att jag inte gjorde något märkvärdigt alls under hösten.
DECEMBER
Hade noll julstress. Hann träffa en del vänner över en kopp kaffe eller glögg eller lite mat för att uppdatera varandra om vad som hänt sen senast.
Firade jul med familjen.
Åkte till Schweiz med samma flyg som finska skidlandslaget som var på väg till Tour de ski. Hälsade på Shona och hann också träffa några andra bekanta som fanns i trakterna. Fantastiskt bra beslut det också (ryms med i topp 3 för det här året). Fick uppleva Schweiz (och lite av Frankrike och Tyskland). Fick uppleva en gästfrihet som nådde nya hölider. Men mest av allt fick umgås och dela liv. Tänk vad fint att man bara kan fortsätta där man slutade senast fast man inte setts på fyra år.
Bästa nyåret jag haft på länge även om vi faktiskt gick och lade oss före tolvslaget.
2018 Bring it on.
I världen var det Trumps första år som president och det innebär väl en del stormar i själv. I Europa var det en del terrorattacker. Det var metoo-kampanjen som tände en eld som sedan det bara har fortsatt att spridas. Lite kris i Finlands regering som sen nästan föll på min födelsedag, men ändå lyckades återuppstå redan följande dag. Finland firade sina 100-åriga självständighet. Och säkert var det en massa andra väsentliga saker som hände också.
För egen del arbetade jag mest. Men sist och slutligen hann jag med en del annat också.
Uppdaterar kanske med foton småting om. Håll till godo.
JANUARI
Det var en lång vinter och jag hade fler skidkilometrar än vad jag haft någon annan vinter. Och så fick jag ny acku till bilen. Det tog bort mycket spänning i tillvaron, men det gjorde ändå mitt liv så mycket enklare.
FEBRUARI
Jag började en simteknikskurs och blev lite bättre på att crawla.
MARS
Jag for till Lahtis och såg på skid-VM och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld.
Jag skidade vasaloppet och lyckades långspurta mig till en medalj.
APRIL
Jag började springa med Team Nordic Trail. Ett av det bättre besluten jag gjort i år. Så roligt med sällskap, och jag kom sen nästan inte alls att springa på asfalt under resten av året.
MAJ
Fotbollssäsongens serie (antagligen min sista) med världens bästa fotbollslag inleddes. Säsongen höll sedan på till mitten av september.
JUNI
I början av juni fick mitt första riktiga sommarlov som lärare.
Jag cyklade vätternrundan och lyckades klara mitt inofficiella mål på att underskrida 12 timmar med några sekunders marginal.
Jag sprang min första ultradistans. 52 km trail.
Jag köpte en mountainbike.
JULI
Jag åkte till Sverige ännu en gång och gick runt på stan och njöt av sommaren och Stockholm med Heidi. Jag simmade vansbrosimmningen och fullbordade min andra svenska klassiker. Cyklade runt i Dalarna med syster och njöt ännu lite mera av sommaren.
Jag åkte till Sydafrika för drygt 2 veckor. Ett annan av mina bästa beslut under året. Återupplevde gamla minnen och löprundor. Fick träffa både gamla vänner och bilda nya bekantskaper. Se på bergen. Dela måltider och ha kvalitetstid.
AUGUSTI
Började jobba på nytt och åkte ytterligare en sväng till Sverige. Den här gången för att cykla cykelvasan.
SEPTEMBER, OKTOBER, NOVEMBER
På hösten hände inte så mycket. Jag arbetade mest. Och däremellan sprang jag i skogen. That's pretty much it. Och i skolan uppmärksammade vi Larsmo 50 år och Finland 100 år.
Tror faktiskt att jag inte gjorde något märkvärdigt alls under hösten.
DECEMBER
Hade noll julstress. Hann träffa en del vänner över en kopp kaffe eller glögg eller lite mat för att uppdatera varandra om vad som hänt sen senast.
Firade jul med familjen.
Åkte till Schweiz med samma flyg som finska skidlandslaget som var på väg till Tour de ski. Hälsade på Shona och hann också träffa några andra bekanta som fanns i trakterna. Fantastiskt bra beslut det också (ryms med i topp 3 för det här året). Fick uppleva Schweiz (och lite av Frankrike och Tyskland). Fick uppleva en gästfrihet som nådde nya hölider. Men mest av allt fick umgås och dela liv. Tänk vad fint att man bara kan fortsätta där man slutade senast fast man inte setts på fyra år.
Bästa nyåret jag haft på länge även om vi faktiskt gick och lade oss före tolvslaget.
2018 Bring it on.
onsdag 3 januari 2018
12 köksstolar
Jag sitter vid flygfältet och väntar på ett tåg som kommer om alldeles för länge. Jag har ätit på burger King typ mitt i natten. Inte för att det är gott, utan av någon konstig orsak är det där jag brukar äta om jag nu måste ha "riktig mat" på flygfältet.
Jag har haft en vansinnigt bra vecka i Schweiz. Gästfriheten har än en gång nått nya höjder och jag är bara så otroligt tacksam.
Vad mer kan man önska efter en vecka med gemenskap, djupa samtal och intressanta diskussioner, god mat, sällskapsspel, berg, löpning och choklad. Endast goda ting. Men bäst av allt var gemenskapen.
Vänner med vilka man kan ta upp en konversation som om det varit igår man senast träffades fast det egentligen är flera år sen är de bästa.
Och människor som man aldrig tidigare träffat men ändå får en att känna sig så välkommen är nog fantastiska de med.
När jag får ett större hem vill jag också ha ett stort köksbord som det ryms 12 (och några till om man vill) köksstolar runt.
tisdag 26 december 2017
Mot Schweiz
Jag är på väg mot Schweiz. Har kommit så långt som till Helsingfors så tidsmässigt är jag mer än halvvägs.
Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra.
Lonesome runners
Jag har gått med i en facebookgrupp som heter lonesome runners.
Det är en sida där det är tänkt man kan dela löprelatetade artiklar och annat som kan intressera löpare. I beskrivningen av gruppen står det också att bilder och uppdateringar från sina egna löprundor passar bättre på ens egen facebooksida än i gruppens. Men säkert minst 95% av alla inlägg på sidan är från människor som berättat om sin senaste träning och så en selfie från den. Och nu efter julen blir man också upplyst vilka löpskor eller pulsklockor olika människor fått i julklapp. Det gör hela sidan lite fascinerande.
Och jag tycker det är en ganska trevlig sida ändå. Alla som gillar löpning kan vara med. Det ryms både motionärer och elitidrottare. En del är nöjda då de klarat av att springa 2km för första gången medan andra springer 35 km före jobbet en vanlig torsdag. Och båda får känna sig som segrare. För man tävlar ju inte med eller jämför sig med andra utan istället låter man dig inspireras av andras framgång, vilken nivå den är på. Och det är det jag tycker är fint. Och så finns det en massa människor som tycker synd om en om man är skadad eller förkyld och inte kan springa.
Och löpning är fortfarande den bästa medecinen jag känner till mot stress och ångest eller om man bara behöver rensa tankarna.
torsdag 21 december 2017
Midvinterslöpning
Jag slutade tidigt idag. Stannade sedan kvar 1,5 timme ändå för lite fixande inför morgondagen. Men kom ändå hem tidigare än vanligt så jag hann ut på enlöprunda i solnedgången. Idag gick solen i Jakobstad ner 14:37.
Hur som helst var det en skön runda även om det var ganska blåsigt och kallt i början. Och till och med solen behagade visa sig under denna årets mörkaste dag.
Nu går och springer vi mot ljusare tider.
onsdag 20 december 2017
Då läraren inte borde vara vaken
Ibland är det den ojämna arbetsbördan. Ibland träningspass. Ibland lathet. Och ibland till och med nördiga serieavsnitt fast jag egentligen inte ser på serier. Men en del av mina livsovanor har fått mig att bli en nattsuddare.
I min drömvärld går jag och lägger mig klockan halv elva och vaknar pigg och energisk senast där före halv sju redo för vad den nya dagen har att erbjuda. Kanske till och med far ut på en morgonlänk.
Men någonstans har det gått lite snett. För fast jag i princip skulle "hinna" gå och lägga mig i tid så börjar jag på med diverse onödigheter när klockan börjar närma sig sent. Detta i sin tur leder till att alla andra nödvändiga ansvarsuppgifter (läs lektionsförberedrlser eller provrättande) fördröjs med kanske två timmar.
Och plötsligt är det försent att gå och lägga sig tidigt.
Så därför var även detta en kväll då jag satt och rättade prov in på småtimmarna och tydligen int ens förstår att gå och lägga mig fast jag är klar.
Och på något sätt känns det ganska bra ändå.
Snön ligger vit på taken. Läraren borde inte vara vaken.
söndag 29 oktober 2017
Då snöslasket inte heller är något hinder
Vädret kan ibland och ibland ganska ofta till och med få mig att inte fara iväg på något träningspass utomhus. Men den senaste veckan har egentligen varken mörker eller snöslask stått i vägen. Dels för att jag har en nya pannlampa och aldrig riktigt har hållit på med mörkerlöpning förut och tycker att det fortfarande är ganska spännande och roligt och dels för att jag nuförtiden åtminstone på en del av passen får ha sällskap av ett härligt Team Nordic Trail-gäng som också gillar att springa runt i skogen i både ur och skur. Så imorse blev det två härliga timmar längs snöslaskblöta stigar. Och det var uppfriskande, skönt och livskvalitetshöjande.
Bilderna tagna av Ida Kronholm.
Bilderna tagna av Ida Kronholm.
 |
söndag 22 oktober 2017
måndag 16 oktober 2017
Fri att välja att springa
Om jag ska vara ärlig så tränar jag ganska sällan just nu. Jobb och annat tar mycket tid så många gånger prioriterar jag att bara ta det lugnt här hemma på kvällarna.
Och det är skönt att det får vara så. Jag måste ju inte göra någonting. Det gånger jag far ut på en runda i skogen är det för att jag verkligen vill. Och ibland vill jag men känner att det inte är det som borde prioriteras just då.
Och så är det skönt att kunna stanna mitt i passet om jag känner för det. När jag var yngre stannade jag inte knappt för att knyta skosnöret om det råkade gå upp, för i tåfall hade jag ju inte sprungit hela distansen i ett streck. Haha. Nog har det sina fördelar att bli lite mera vuxen och mindre lagisk.
Som idag t.ex. hade jag jag flera foto passet under dagen runda. Och inte känner jag mig sämre för det.
Och det är skönt att det får vara så. Jag måste ju inte göra någonting. Det gånger jag far ut på en runda i skogen är det för att jag verkligen vill. Och ibland vill jag men känner att det inte är det som borde prioriteras just då.
Och så är det skönt att kunna stanna mitt i passet om jag känner för det. När jag var yngre stannade jag inte knappt för att knyta skosnöret om det råkade gå upp, för i tåfall hade jag ju inte sprungit hela distansen i ett streck. Haha. Nog har det sina fördelar att bli lite mera vuxen och mindre lagisk.
Som idag t.ex. hade jag jag flera foto passet under dagen runda. Och inte känner jag mig sämre för det.
fredag 13 oktober 2017
När hösten redan hunnit hit
Det är konstigt hur krafterna alltid går jämnt ut. Eller det är väl så att man på något sätt lyckas disponera dem då vet hur långt de ska räcka. Hösten har gått snabbt. Nio veckor har har flugit iväg. Tänk att jag redan jobbat nästan lika länge som jag hade sommarlov.
Men nog ska det bli skönt med höstlov nu ändå, trots att det bara är lördag till tisdag. Loven brukar ju alltid komma lägligt.
Jag glömde telefonen i skolan på onsdagkvällen efter att jag suttit och övervakat prov 15-16 och sedan lämnade kvar för att jobba lite till. Märkte det när jag kom hem, men tänkte att inte börjar jag fara efter den bara för det. Det är ju ändå bara en kväll utan. Och bra gick det. Jag vill ju inte säga att jag är beroende av den. Men nog märkte jag hur mycket mera ledig tid jag hade då den inte vara närvarande.
Och igår hade de stängt av vattnet en liten stund då de skulle byta en kran. Och när de skulle sätta på det på nytt så lämnade något på hälft, för jag blev utan vatten till mitt badrum. Och nog klarar man sig ju en tid utan det också även fast man inte var förberedd. Men igen märkte jag hur bekväm av mig jag blivit. Tänk vad lätt min bekvämlighet kan rubbas.
Under mina veckor i bushen i Malawi hade vi ju varken el eller rinnande vatten. Och det gick bra ändå. Även om det ibland kunde vara utmanande.
Nu har jag börjat acceptera att hösten är här på riktigt och att jag nu har den allra mörkaste och tyngsta tiden framför. Men jag är glad att jag hittat träilen. För den har nog många gånger gett ny energi det senaste halvåret. Och där kan jag även omfamna mörkret och faktiskt njuta av det då jag far ut på de mörka stigarna med pannlampa.
Och nog är det ju roligt med sällskap på en stor del av träningspassen också. Att joina Team Nordic Trail var nog ett av de bättre besluten jag gjort det här året.
Men nog ska det bli skönt med höstlov nu ändå, trots att det bara är lördag till tisdag. Loven brukar ju alltid komma lägligt.
Jag glömde telefonen i skolan på onsdagkvällen efter att jag suttit och övervakat prov 15-16 och sedan lämnade kvar för att jobba lite till. Märkte det när jag kom hem, men tänkte att inte börjar jag fara efter den bara för det. Det är ju ändå bara en kväll utan. Och bra gick det. Jag vill ju inte säga att jag är beroende av den. Men nog märkte jag hur mycket mera ledig tid jag hade då den inte vara närvarande.
Och igår hade de stängt av vattnet en liten stund då de skulle byta en kran. Och när de skulle sätta på det på nytt så lämnade något på hälft, för jag blev utan vatten till mitt badrum. Och nog klarar man sig ju en tid utan det också även fast man inte var förberedd. Men igen märkte jag hur bekväm av mig jag blivit. Tänk vad lätt min bekvämlighet kan rubbas.
Under mina veckor i bushen i Malawi hade vi ju varken el eller rinnande vatten. Och det gick bra ändå. Även om det ibland kunde vara utmanande.
Nu har jag börjat acceptera att hösten är här på riktigt och att jag nu har den allra mörkaste och tyngsta tiden framför. Men jag är glad att jag hittat träilen. För den har nog många gånger gett ny energi det senaste halvåret. Och där kan jag även omfamna mörkret och faktiskt njuta av det då jag far ut på de mörka stigarna med pannlampa.
Och nog är det ju roligt med sällskap på en stor del av träningspassen också. Att joina Team Nordic Trail var nog ett av de bättre besluten jag gjort det här året.
söndag 10 september 2017
En fotbollssäsong till som nått sitt slut.
Sommaren kom och gick. Mina två veckor i Sydafrika gick rekordsnabbt, men jag är så tacksam att jag valde att åka dit två veckor i juli. Ett av de bättre besluten jag gjort i år. Ett rätt beslut.
Och nu har jag redan hunnit arbeta en månad efter sommarledigheten. Även det har gått snabbt.
Och igår satt jag punkt för en annan era. Säsongens sista fotbollsmatch. Säsongen gick ganska trögt iår. Eller åtminstone startade den trögt och det tog länge innan vi började komma igång. Men mitt lag är ett lag som står tillsammans i både med- och motgång. Även om segrarna lät vänta på sig, så tappade vi inte modet eller lagsammanhållningen. För även om det är sporten som har fört oss samman, så är det nog gemenskapen som gör att vi håller ihop. Och det är nog därför jag har hållit på med fotbollen så pass länge som jag gjort. Visst har det funnits ett intresse för sporten i sig själv också, men det är nog gemenskapen som spelat en stor avgörande roll.
Så igår satte jag stop för min 16:de säsong. Fyra år här emellan har jag varit borta på grund av bl.a. diverse utlandsvistelser och så blev et väl två halvsäsonger också. Men jag anser ändå att jag varit med från början sedan damfotbollen startade upp igen i Purmo för 19 år sedan.
Och det har varit fina år. Det finns inget ananat lag jag hellre skulle spela i.
Men detta kan ändå ha varit mitt sista år. Även om det är med vemod jag skriver det och med en massa glada och positiva stunder i minnet. Men allt har sin tid. Och nu kan det hända att fotbollen har haft sin.
Och nu har jag redan hunnit arbeta en månad efter sommarledigheten. Även det har gått snabbt.
Och igår satt jag punkt för en annan era. Säsongens sista fotbollsmatch. Säsongen gick ganska trögt iår. Eller åtminstone startade den trögt och det tog länge innan vi började komma igång. Men mitt lag är ett lag som står tillsammans i både med- och motgång. Även om segrarna lät vänta på sig, så tappade vi inte modet eller lagsammanhållningen. För även om det är sporten som har fört oss samman, så är det nog gemenskapen som gör att vi håller ihop. Och det är nog därför jag har hållit på med fotbollen så pass länge som jag gjort. Visst har det funnits ett intresse för sporten i sig själv också, men det är nog gemenskapen som spelat en stor avgörande roll.
Så igår satte jag stop för min 16:de säsong. Fyra år här emellan har jag varit borta på grund av bl.a. diverse utlandsvistelser och så blev et väl två halvsäsonger också. Men jag anser ändå att jag varit med från början sedan damfotbollen startade upp igen i Purmo för 19 år sedan.
Och det har varit fina år. Det finns inget ananat lag jag hellre skulle spela i.
Men detta kan ändå ha varit mitt sista år. Även om det är med vemod jag skriver det och med en massa glada och positiva stunder i minnet. Men allt har sin tid. Och nu kan det hända att fotbollen har haft sin.
lördag 15 juli 2017
Home away from home
KJag har kommit hem. Även om denna plats är flera tusen kilometer bort från min adress så känner jag mig minst lika hemma här.
Vilken glädje att återse delar av min internationella familj. Och vilken glädje att göra nya bekantskaper. Hur underbart jag tas emot fast det gått 2,5 år.
Vilket härligt gäng jag får leva med här. Hela min varelse njuter och känner enorm tacksamhet.
Här känner jag mig levande. Här mår jag bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)