Lokal service

När jag startade bilen och skulle börja köra hem från flygfältet i söndags kändes det för ett kort ögonblick som attbromsarna lämnat på lite. Men sen när jag började köra var det inget jag märkte av. Under veckan har jag ibland funderat att är det något som inte är som det ska med bilen nu eller inbillar jag mig bara, men det har ju nog gått att köra smärtfritt ändå. 

Tills igår när jag körde hem från jobbet. Då började de låta ordentligt när jag bromsade och då insåg jag att något nog inte stod rätt till. Och det blev värre för varje inbromsning. Och när jag senare mot kvällen skulle köra mot Purmo så var jag nog rädd att jag skulle lämna och stå i någon korsning. Bromsproblemen fortsatte men jag kom mig ända fram till mitt barndomshem. Men när jag bromsade in på gården så låste sig ena bakhjulet helt. Tack och lov så var det inte längs vägen. 

Första delmålet avklarat. Jag hade tagit mig till Purmo. Men jag skulle ju därifrån någongång också. Så jag hade ju fortfarande ett problem. Så då gjorde jag som kanske många andra kvinnor också gör om de har möjlighet, jag rådfrågade pappa (läs: lade över problemet på honom). Och efter en snabb titt blev det konstaterat att den behöver på service. 

Som tur är finns det en bilmekaniker bara en dryg kilometer bort. Det är långt nog med en bil som man helst inte borde bromsa alls med, för då låser sig ena hjulet. 

Så med lite utmaningar kom sig bilen dit på fredagkvällen. 

Det blev en lång genomgång av varför bilen var på service. För det som jag egentligen ville skriva var att idag på lördagkväll fick vi hämta hem den. 

Då hade den fått nya bromsklossar för den ena var tydligen så nött att den klämdes fast när man bromsade och inte for tillbaka sen. Klossarna hade mekanikern inte där hemma så han hade varit efter dem till stan och sedan bytt dem. Och allt det här blev fixat på en lördag. Till ett totalpris på 50€. 

Det kallar jag bra service. 

Ledig helg och kort Lidingöresumé

Efter två helger i två av våra grannländers huvudstäder är det riktigt skönt att bara få vila nu. Det behövs. 

Jag har ingenting att klaga på angående de senaste två helgerna. De har båda varit jättebra. Men att åka på fredageftermiddag och komma tillbaka söndagkväll och sen jobba därimellan blir lite väl intensivt. Men det har gått helt över förväntan. 

Och löpningen har varit kul. Både i Oslo och Stockholm. 

Benen var nog trötta på lidingöloppet efter maratonet veckan före, men trots det orkade de samarbeta och ta mig fram de 30 kilometrarna och ända till mål. Det gör mig så tacksam. Så vad spelar det då för roll att det tog hela 11 minuter långsammare än senast. 

Du arma hårda värld

Igår hade vi ettårsfest vid tehuset för invandrarkvinnor som jag hjälpt till med sedan vi startade för ett år sedan. Det har varit ett år med många människomöten. Många livshistorier har jag fått ta del av. Många gånger har vi fått vara kreativa för att korsa språkbarrikaderna, men på något sätt har det ändå gått. Och många är nya vänner jag har fått från olika håll i världen. Och dessa människomöten har gjort mig till en rikare människa. 

Så igår var det fest. En fest med ett bord dukat med läckerheter från bland annat Finland, Irak, Afganistan, Kosovo och kanske några länder till. 

En fest där vi firar och är tacksamma för det här senaste året och allt vi fått göra och lära oss av varandra. 

Men det var också en känslosam och en sorgens dag. En familj har fått negativt beslut på sin asylansökan och kan inte överklaga flera gånger. 

Jag vet att de bara är en familj bland många, många som har fått och kommer att få gå samma öde till mötes. Men när dessa människor du läser om i tidningen plötsligt får ett namn och du har ett ansikte på dem så känns det plötsligt väldigt nära. Speciellt när du varje vecka sitter runt samma bord och dricker kvällste och äter smörgåsar och delar berättelser med dessa människor. Då känns det nära. 

När jag började jobba med flyktingar på fritiden visste jag att den här dagen skulle komma. Dagen då de första som jag känner på riktigt skulle bli utvisade. Men ändå var jag inte beredd. 

Och de flesta av de som kom hit för ett år sen går fortfarande och väntar. En lång och jobbig väntan. Men samtidigt så finns det ännu hopp så länge det ännu är väntan. 

Men jag fasar för när de dagar kommer när fler börjar få sina besked. För Finland har verkligen inte varit nådigt eller generöst med positiva beslut. Speciellt inte sedan den nya lagen trädde ikraft i maj. 

Så nu ska alltså en familj utvisas till ett land där de inte har några släktingar kvar i. Ett land de flydde från för flera år sen till dess grannland på grund av talibanregimen  Utvisas till ett land där barnen aldrig ens varit. 

Igår ringde man och sa att på fredag tas de bort från alla register i Finland och att deras lägenhet är uppsagd och de måste vara ute senast måndag. 

Nog är det en arma hård och kall värld vi lever i. 

Valet och kvalet

Det är torsdag. Det innebär två dagar kvar till Lidingöloppet. Mina ben är inte återställda ännu. Det har blivit bra mycket bättre, men är fortfarande ganska slitna. Min fot är sjuk. Jag gick 9 km idag under skoltid då vi hade den årliga skoljoggen. På det mest ojämna underlaget tog det ganska sjukt. Och det är ju inget 10 kilometers lopp på jämnt underlag som jag planerar att springa, utan ett ganska krävande 30 kilometers terränglopp. 

Så egentligen borde det ju vara ganska klart att jag inte ska åka och springa. Kroppen har helt enkelt inte hunnit återhämta sig. 

Men sen finns det också en vilja och en envishet som på något sätt vill tro att det kanske kan gå ändå. 

Så jag har ännu inte bestämt mig hur jag gör. Och det är imorgon jag åker. Om jag åker. 

Så nu är det bara att hoppas på rekordsnabb återhämtning de sista två dagarna. 

Lite Oslo igen

Oslo var ju så mycket mera än bara maratonet. Det var ju egentligen bara ett svepskäl eller bara något nödvändigt för att faktiskt komma mig för att beställa de där flygbiljetterna och åka dit. Det är ju något jag tänkte länge, men som bara inte blivit av. 

Och under helgen i Norge kunde jag konstatera att Malin och Allan redan varit fem år i Oslo. Emma har varit fyra år. Så det var nog verkligen dags för ett besök nu. 

Och vilka fina vänner de är. Tänk liksom bara att ha en vänner som kommer och möter dig till tågstationen. Stiger upp före 6:30 på sin lediga dag en lördagmorgon för att fixa frukost och komma med mig in till starten så jag ska hinna hämta ut minnummerlapp i god tid före loppet. Sen står och hejar på flera ställen längs banan med den finska flaggan. 

Eller att bjuda in till pizzakväll en lördag då man haft fullt program en hela dagen före och just hunnit hem innan vi kommer. Och väljer att spendera söndagen med mig också och tar mig upp till Holmenkollen fast det inte är deras favoritställe, men för att de vet att jag skulle tycka om det. 

Sådana människor är det alltid värt att besöka. ❤️❤️

Oslo maraton

Jag åkte alltså till Oslo Jag sprang mitt maraton. Och jag fick umgås med mina vänner där. Och jag hade en toppenhelg. Inte kan jag annat än vara tacksam. 

Strålande solsken varje dag och en eftersmak av sommaren. 

Jag hade en egen hejaklack som stod med denfinländska flaggan ute längs banan. Jag förbättrade mitt rekord med fyra minuter och förstår inte riktigt hur det var möjligt. Jag vet inte om man kan tala om rekord då man bara sprungit ett lopp förut, men iallafall. 

Att ha en kropp som vill samarbeta är inget jag tar för givet. Trots lite små krämppor och skador så har jag ändå fått vara väldigt skadefri. Och tänk att benen orkade springa över 42 km fast de bara fått två långlänkar det här året. 

Det gav mig hopp om att jag nog ännu skulle kunna förbättra tiden betydligt om jag skulle träna lite mer.

För konditionsmässigt gick det bra. Energimässigt också. Men benen började på riktigt bli trötta vid 25 km. Ändå gav de inte upp utan orkade fortsätta i ännu 17 km till efter det. Kroppen är ett fascinerande fenomen. 

Visst känns det i benen nu efteråt att jag utsatte dem för en prövning de inte riktigt var förberedda på. Och det kommer jag väl att få känna av några dagar ännu. Men ändå. Inte kan jag ju annat än vara nöjd. 

Dessutom klarade jag första halvan under 2 timmar. 

Och det finns ju chans att förbättra rekordet fler gånger om man inte förbättrar det med så mycket åt gången. 

Men sen finns det ju annat i livet än träning också. 

Imorgon åker jag till Norge.

I flera år har jag haft vänner som bott i Oslo. Länge har jag tänkt jag ska besöka dem. Men det har liksom inte blivit av. Så i somras tänkte jag att det var dags att ta tag i saken, så jag anmälde mig till Oslo marathon. Det infaller dessutom sådär lämpligt en vecka efter sista fotbollsmatchen för säsongen. Dessutom skulle jag ju ha hur mycket tid som helst att träna fram till det. Trodde jag. 

Så nu sitter jag här i min säng kvällen före och gör mig redo för min lilla resa. Jag har ätit min pasta och packat min ryggsäck. 

Två stycken långa långbänkar hann jag med i sommar. Eller kanske tog mig tid för är närmare sanningen. 

Men på något sätt känner jag mig redo mitt i all min oförbereddhet. Kanske det är åldern. 

Men nu är det ju liksom bara att springa kvar. 

Och hoppas att jag hinner i tid till flygfältet efter arbetet.