En okänd Roland

Jag har hunnit åka kanske 20 km då en okänd typ i röd skiddräktströja börjar skida bakom mig. Under ett så långt lopp hinner man ha ganska många både framför och bakom sig och speciellt när man byter spår fram och tillbaka för att hitta sin väg fram mellan alla människor så det är inte alltid så lätt att hålla koll på vem som är var. Men efter ett tag märker jag att samma typ alltid kommer efter mig då jag byter spår och även hjälper till att göra luckor ifall jag vill åka in tillbaka i ett annat spår där det redan finns en del skidåkare.

Det visar sig vara en Roland. Den slutsatsen drar jag efter att några gånger hört folk heja på honom, langa dricka åt honom och nämna hans namn (och sedan får jag det bekräftat då jag kollar resultatlistorna). Vi skidar tillsammans i nästan 40 km utan att egentligen ha någon konversation alls. Men fast vi inte pratar så hjälper han mig att hitta luckor när det är dags att åka om någon och skjuter ibland på mina stavar i nedförsbackarna. Och när jag är som allra mest sliten och helst bara vill gå i uppförsbackarna och tycker att han ska åka om och skida så fort han kan, så hejar han på mig och säger att jag nog orkar ännu. Så jag fortsätter att staka på med mina trötta armar.
Till sist utmanar han mig i spurten på upploppet, men efter att ha stakat lite ifrån mig, så stannar han upp och låter mig glida förbi strax före mållinjen.

Vi utbyter några ord. Eller kanske några meningar. Båda är vi säkra på att ensjälv har fått ut mest av att skida tillsammans. Jag skulle nog ha gett upp och börjat åka saktare om jag inte hade någon som uppmuntrade mig att fortsätta kämpa fast jag var trött. Sedan går vi åt var sitt håll och kommer förmodligen aldrig att se varandra mera.
Ett av många möten i livet. Ett möte för en dag i skidspåret, men som ändå hjälpte mig att orka kämpa på lite till. Ett människomöte i vardagen som gjorde den dagen lite ljusare. En dag som nu har gått från vårt liv och aldrig kommer att komma åter. Och det är så livet är.

Här skär jag mållinjen och bredvid mig kommer den okända Roland i mål.

19046

Nu är jag snart färdigpackad. Eller inte jag, men min väska. Nu börjar det snart vara dags för att gå och lägga sig så jag orkar upp till min sista arbetsdag före det är dags att åka iväg. Oj vad vintern har gått snabbt.

Jag kommer att ha startnummer 19046 på söndag. Så det kan ni spana efter i TV-rutan. Och så kommer jag att skida i min 14 år gamla rödgula FSS-dräkt.
Jag satsar på ett placering bättre än min startnummer.

Tid en morgon

Och det fina i att kunna sitta och dricka kaffe i lugn och ro och blogga en vanlig torsdagmorgon. Haha, jag som inte är så flitig bloggare överlag, men det finns något fint i att bara det att kunna och att ha tid just en morgon.

Att få fara sent till jobbet och sluta tidigt är extra välkommet vissa dagar. Som t.ex. idag då det i morgon kommer att ha varit 11 arbetspass på de tolv senaste dagarna. Och efter det fortsätter programmet för helgen då jag måste skynda mig hem från jobbet i morgon för att hinna i tid till bussen som ska ta mig mot Sverige. Att det sedan ser ut som att vårens varmaste dag tycks komma just den dag som vasaloppet ska skidas kommer man säkert att märka av för varje stavtag. Det kommer antagligen att bli en tung dag, men jag tänker njuta så gott jag kan.

Och mitt kära Kapstaden har brunnit. Stadsdelen Muizenberg där YWAM-basen är belägen och i det område där åtminstone tre vänner bor har varit väldigt nära elden som har kommit längre och längre ner för bergen hela tiden. I och med att det varit torrt och att det var 41° C i trakten gjorde inte saken bättre. Men så kom plötsligt det efterlängtade regnet och det verkar nu som att situationen är under kontroll. Halleluja!

Och fast jag nu nöjd har varit tillbaka i Finland i mer än 2,5 månader så börja saknaden av Sydafrika nu sakta komma smygande på. Men det är väl en konsekvens man får ta då man reser. Att vara splittrade mellan två världar och veta att man aldrig kommer att kunna ha båda samtidigt.

Ny inspiration

Jag gjorde det igen. Det är nu redan över en och en halv vecka sedan, men det känns ändå väldigt nyligen. Speciellt då jag inte har hunnit använda dem ännu. Men jag hoppas det ska ge lite mera inspiration när vi snart börjar ha bara vägar igen. Det jag gjorde var alltså att köpa nya löpskor.
Det känns som att jag just var till Kapstaden där jag införskaffade mitt förra par. Men det är ju på riktigt faktiskt ett år sedan. För mig kändes det som att hela 2014 gick så otroligt fort att vi bra kunde vara på samma år ännu. Men tiden går och mycket har hunnit hända.

Och nog har skomodet gått framåt de senaste åren. Det kändes som att all skor såg ungefär likadana ut förut. Men nu sparar man inte på färgerna. Och nog hoppas jag att man ska kunna springa fort med dessa färglada vänner, fast de är alldeles rosa.
Jag har inte vågat prova dem ännu. Vill inte riskera några skavsår nu före vasaloppet, men nästa vecka kan vi kanske göra en ljungfrutur.

Glädjeämnen en helt vanlig torsdag

Igår var det en bra dag även om regnet håller på och far iväg med mitt skidföre. Men åtminstone en vecka till ska jag kämpa mot vädermakterna. Sen blir det väl dags att påbörja barmarkssäsongen istället. Men kanske det är då det börjar snöa igen.

Men igår var det en bra dag hur som helst. Jag fick fara och luncha med angenämt sällskap och samtidigt se deras nya hem, som för övrigt inte är speciellt nytt, men om jag aldrig varit dit förut så är det nytt för mig. Sen fick jag fick jag också se Finland ta sin första (och kanske enda) VM-medalj detta år, efter en fin laginsats. Sen fick jag min lönespecifikation igår, så även om lönen betalas ut först idag så kändes det som att jag får den när jag får meddelande om den. Och så fick jag reda på att jag med drygt 7 sekunders marginal i fäbodaloppet lyckades seeda upp mig till startled 3 i vasaloppet.

Men förutom att det var en bra dag så var det en kanske lite för full dag. Men samtidigt bra att fylla dagarna med bra saker.
Ja, hela veckan som jag trodde skulle vara typ av ett sportlov, blev plötsligt ganska full. Jag som trodde att jag skulle jobba ett skift denna vecka fick plötsligt 6 skiften istället.

Men idag har jag en ledigt dag, även om jag har åtminstone två trevliga kaffedejter inbokade, och jag tänker njuta av den.
Från och med imorgon väntar fem dagar jobb igen.

Framtiden

Framtiden är ett lite skrämmande ord. Inte för att jag direkt oroar mig för den. Det går ganska bra att ta dagen som den kommer, för jag vet att det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt ändå. Jag känner mig tillfredsställd just nu fast jag bara får jobb för ett par dagar åt gången och det egentligen inte finns något löfte om någonting. Men jag vet att det kommer att ordna sig
Men nu är det en tid då de flesta lärartjänster blir ledig anslagna för nästa läsår. Och ansökningar om de ska lämnas in i början av mars. Det är ganska snart. Hur ska jag kunna veta nu vad jag vill göra i augusti och ännu längre fram. Jag vet ju inte ens hur länge jag vill stanna i Finland. Och skulle jag vilja ha ett fast jobb just nu?

Ojoj, alla dessa frågor.

Fäbodaloppet

Nu sitter jag här med min nya mörkrosa ullmaxtröja och ett borttappat örhänge. Det är dagens saldo. Ja, en blåsa på handen fick jag också. Hur ska man hitta ett örhänge som man tappat längs ett 42 kilometers skidspår? Troligtvis föll de då de tog av mig nummerlappen vid mål, så det minskar ju området lite åtminstone. Men att hitta ett silversnöflingeörhänge i lös snö där typ tusen människor har gått är väl kanske inte det lättaste. Men kanske är det värt ett försök. Ibland kan det lyckas.

Men för övrigt har det varit en ganska angenäm dag. Skidningen gick bra. Jag är lite förvånad att man kan komma "tillbaka" så pass enkelt efter ett tolv års tävlingsuppehåll. Tänk att bara två månaders skidåkning kan räcka så pass långt. Jag blev sist och slutligen fyra och fick högst antagligen uppseedat mig lite till för vasaloppet. Jag skulle ha behövt vinna, för då skulle jag ha fått en cykel. Den cykel jag har nu fik jag till födelsedagen då jag fyllde elva. Det blir 20 år sedan i sommar. Det är en ganska lång tid tycker jag. Men den har varit en trogen tjänare i både vått och torrt och köld och värme. Den är nog värd att bli penisionerad snart.
Två veckor kvar till vasaloppet nu. Då är det upp till bevis.

Min nya tröja som jag fick som pris idag.