Trail

Jag har nog blivit lite biten av att springa i skogen. Har ju alltid tyckt om naturen, men nu har jag hittat ny glöd och motivation.

Fredags var det varmt. Jag häda tänkt försökt utnyttja det våriga vädret och springa långt. Men det gick tungt. Så jag sprang ganska kort. Och väldigt väldigt sakta. Ibland gick jag även lite emellan. Och jag tillåter mig det. Att ta det lugnt om det är så det känns. Att fokusera på att njuta istället för att samla kilometrar.
Och jag njöt. Plus 15 grader. Fåglar som kvittrar. En doft av skog som jag inte känt tidigare i år. En doft och känsla av vår helt enkelt.

Idag hade jag tänkt fara på ett 1,5 timmes paus med tet:arna. Men sen fick jag reda på att en del skulle starta redan en timme tidigare. Så efter lite funderande så bestämde jag mig att joina dem. Om benen kändes trötta kunde jag ju alltid vända om, eller nöja mig med en lite kortare runda.

Så jag åkte ut till. Först var vi ett glatt gäng på 5 personer som sprang den första timmen. Efter det for vi tillbaka till starten för att ta upp gänget som kom till kl 10. Vi sprang en 1,5 timme till. I skog. På stranden. På klipporna.
Efter det for de flesta hem. Sen fortsatte vi fem som startade kl 9  med en förstärkning på en till att springa. Jag och Idas sprang en halvtimme till. Resten fortsatte. De tre hårdaste hade som mål att springa 40 km idag. Jag lufter på hatten för dem. Själv var jag nöjd med att få fara hem på lunch efter tre timmars löpning. Det blir inte många så långa löppass per år. Förutom de två loppen jag deltog i fjol, tror jag att jag kom upp i tre timmar en gång.
Men nu är benen trötta. Efter morgondagens fotbollsmatch, ska de nog få vila ett tag.

Men nog är det skönt att träna på morgonen. Nu har jag fått ta det lugnt resten av dagen. För inte är det ju helt fel att sitta i soffan och se ett avsnitt av skam och äta blåbärspaj heller.

Och få se om jag klarar en 5-dagars arbetsvecka nu, efter 4 4-dagars arbetsveckor på raken.
Vi ska hoppas det.

Jag springer

på grund av olika orsaker kom jag aldrig riktigt igång med löpsäsongen fjol. Det var först när jag insåg att det one var många veckor kvar till maratonet som jag paniktränare lite och for iväg på två långpass och några kortare emellan, men det var typ det. Annars kom nog löprundorna ganska glest.

Och inte kan jag ju säga att det börjat bra hår heller. Fram till mitten av april så hade jag väldigt få kilometrar, och bara några enstaka pass sammanlagt.
Men den här veckan har jag kommit igång lite. Jag hoppas att det inte bara var en engångsvecka. För den här veckan har jag varit på fyra pass. Absolut inga snabba pass och inte speciellt långa heller, men jag har sprungit. Och det är precis det jag behöver nu. Samla kilometrar och vänja benen och fötterna vid löpningen igen. Skidsäsongen i all sin ära, men löpningen blev nog lidande av att den blev rekordlång. Men det är ändå inget jag ångrar.

Nu hoppas jag att löpmotivationen är här för att stanna. Kanske var Team Nordic Trail precis det jag behövde just nu, bör att boosta motivationen, och den köpargruppen startade upp precis när skidsäsongen gick mot sitt slut.

Nu gäller det bara att väcka upp cykeln också. Och hoppas att det får sopat vägarna snart. Mindre än två månader till Vätternrundan, och jag har sammanlagt cyklat 6 km på hela året. Det komma alla i söndags på en lerig väg i Purmo.

Springa på lunchen

I många olika tidningar där de har artiklar om träning, hälsa eller hur man ska komma i form och leva ett hälsosamt liv brukar de ge tipset eller rekommendationen om att springa på lunchen.

Jag har aldrig förstått mig på det. För jag får det inte riktigt att gå ihop. Hur lång lunch har folk egentligen om de både ska hinna byta om, springa, duscha, byta om igen och, ja, just det äta?

Dessutom brukar ju lunchen vara den tid på dagen då man hinner varva ner lite och ta en paus för att sedan återgå till jobbet sen. Jag vill ju absolut inte stressa då. 

Men man har ju olika sorters jobb och olika arbetstider, så visst kan det passa för någon, men överlag tycker jag att det låter väldigt osmidigt. Men allt behöver ju inte vara så smidigt jämt.

Men idag var det precis det jag gjorde iallafall. Jag åkte hem och sprang på lunchen. Det kan ju förstås tilläggas att jag just idag har nästan 3,5 timme ledigt på dagen förre följande lektion. Annars skulle det inte ha kommit på frågan. Men att springa mitt på dagen idag var nog ett av dagens bästa val. Jag hade massor med energi när jag åkte tillbaka till jobbet sen. Och sen hade jag hela kvällen ledig sen, så jag fick sitta och titta ut på regnet och vinden, vetandes om att jag själv hade fått springa i solsken tidigare.

Men jag förstår ändå inte riktigt hur folk får det att gå ihop så där tillvardags. För jag räknar ju inte med att alla har över tre timmars lunch. Och när äter man, om man springer när det är tänkt man ska äta?

Team NordicTrail

Jag ska börja springa trail. Eller det gör jag väl redan mellan varven. Men nu ska jag börja på riktigt. I grupp. Efter år av ensamlöpning så ska jag börja på löpsällskap. Jag hoppas och tror att det ska bidra till att det blir lättare att komma sig för att dra de där intervallerna. 

För nu har team nordic trail precis startat i Finland och i Jakobstad av alla ställen. Tänk vilken tur för mig. Och efter bara två gånger är jag ganska säker på att jag kommer att tycka om det. 

Team Nordic Trails grundare Miranda Kvist. 

Att springa ute vid havet är ju aldrig fel. 

Och påsken som var ovanligt bra

Dagens skidspår.

Det har varit en bra påsk. En ovanligt bra påsk till och med även om påsken är en av mina favorithögtider. För det har varit tillräckligt mycket av det mesta. Vänner, vila, mat och skidåkning. Ja, det är inte alltid man kan skida på påsken, men det här året har påsken verkligen levererat fast den har varit ovanligt sent.

Jag borde ha avslutat skidsäsongen redan och börjat satsa på cyklingen och löpningen. Och snart måste jag nog göra det med tvång om vintern inte tar slut, för jag hinner inte både med skid- och barmarkssäsong just nu. Men då det är så roligt att skida. Och tänk att det är möjligt fast det är 17 april idag.

De tre senaste veckorna har jag varit på gudstjänst. Och det känns lite som att ha kommit hem. Sedan jag kom tillbaka till Finland för mer än två år sedan har jag inte riktigt varit med i någon församling. Och det har varit en sak som saknats i mitt liv. Ett liv som varit fyllt med så mycket annat, men som ändå inte kunnat fylla just den platsen. Och att åter igen hittat en kristen gemenskap (om man kan prata om det efter tre gånger) gör gott. Så även om det bara skulle bli dessa tre gånger skulle det ändå ha varit en vinst, fast jag tror och hoppas att det kommer att bli flera. Gud har alltid varit en del av mitt liv fast jag själv fyllt mina dagar med massa olika saker men väldigt lite församlingsaktiviteter. Men att få dela gemenskap med andra troende gör gott. Det styrker. Och det lyfter upp. Ensam är inte stark.
Och att få fara ut på kyrklunch efteråt i söndags var fantastiskt. Äta god mat och sitta och prata och fundera i timmar. Få ge utlopp för sina tankar och funderingar, förväntningar och frustrationer och allt däremellan. Oj vad jag har saknat.

Och nu ser jag väldigt mycket fram emot Team Nordic Trail som startar upp i Finland och Jakobstad imorgon. Jag har så höga förväntningar, för jag tror att det kommer att vara något jag kommer att trivas med. Och jag tror att det kommer att fylla ett annat av behoven i mitt liv. Och just nu verkar det passa så bra in i mitt övriga schema. Och tänk att jag äntligen inte ska behöva fara själv på alla mina länkar mera.

Idag är det exakt två månader till Vätternrundan. Jag borde redan ha börjat cykelträna. Igår cyklade jag 6 kilometer. Det var de första för det här året. Det kan inte kallas träning. Men jag har iallafall fått de första kilometrarna på två hjul nu. Må det gå betydligt fortare och enklare i fortsättningen.

Idag fick jag till och med sällskap på skidturen. Och vad passar då bättre än att ta kaffe i solen efter skidturen samtidigt som man fortsätter att prata.

Kaffe och bulla. 

Rum för förbättring

Det finns alltid saker man kan bli bättre på och förändra. Men någonstans måste man väl börja, för det kan vara svårt att försöka förbättra allt samtidigt.
Så två saker som står på agendan för tillfället över saker jag ska försöka bli bättre på är:

1. Jag ska bli bättre på att diska undan all disk från diskbänken på kvällen, för det är så fruktansvärt skönt att få vakna till ett städat kök.

2. Jag ska gå och lägga mig tidigare. Även om det kanske är ett bra tecken att jag igen börjar klara mig med mindre sömn och kan vara upp längre på kvällen, så är det inte hållbart i längden med en massa nattsuddas.

Mars som kom och gick

Märker att jag inte varit här på ett tag. Men vad gör nu det egentligen.
Mars kom och gick. Ganska snabbt gick hela månaden, för nu har vi redan fått se nästan en hel vecka av april.

Men mars var sist och slutligen en ganska bra månad. Åtminstone en ganska händelserik månad.
Månaden inleddes med att jag for till Lahtis och fick se Iivo Niskanen vinna VM guld, samtidigt som jag fick se en massa andra norska och andra skisstjärnor.
Och inte behövde jag stå ensam där heller, för när jag hittat min plats i skogen där jag hade bra överskit på skidåkarna märker jag en av mina skidvänner som jag inte sett på många många år står alldeles brevid. Vi tävlade mycket mot varandra under tonåren, men har inte setts just alls sedan vi slutade tävla, så riktigt roligt att ha tid att stå och prata samtidigt som vi följde med tävlingarna.

Sen åkte jag till Vasaloppet också. Efter ha haft en liten svacka veckan före, så började någorlunda komma igång igen. Även om jag startade lite längre bak och tyckte att det var ganska trångt att skida i början så gick det helt okej till sist ändå. Då det var 18 km kvar hade medaljtiden kommit upp. Jag insåg att jag ännu hade chans att klara den, men då fick jag inte sakta in utan måste eventuellt öka lite istället. Och de sista 10 km fick jag sällskap av en för mig okänd Johanna som jag skidat med delar av loppet tidigare och vi kom överrene om att tillsammans försöka hålla farten uppe. När det återstod drygt 4 km skidade vi upp en annan tjej också som vi tog med oss i vår åkning. Och vi kom oss i mål och klarade medaljtiden alla tre. Och vid målgång märker jag att min syster tagit sig in till Mora för att heja.

Sen var det väl några ganska vanliga veckor efter det. Efter mycket funderande sökte jag jobb för nästa år trots allt. En vecka senare fick jag reda på att jag får det om jag vill ha det. Så efter ännu två dagars funderande beslöt jag mig för att tacka ja.
Efter den skoldagen for jag hem och googlade flygbiljetter till Sydafrika. Om jag nu ska arbeta och därmed också stanna här åtminstone ett år till, så börjar det nog bli dags för ett lite korstare besök till Sydafrika i sommar. Det må nu vara bästa tiden på året här vad gäller vädret och absolut sämst där, men vad gör nu det. Det är ju inte på solsemester jag åker om jag far iväg.

Nu har vi just gått över till april och det går fortfarande att skida. Och jag har bara 8 km kvar för att nå min drömgräns för den här säsongen. Och det ser nog väldigt möjligt ut just nu. Kanske spränger jag gränsen redan imorgon.